Search

Elektrokardiogram (EKG) är ett vanligt förekommande hjälpmedel för diagnostik i ambulanssjukvården. Att kunna tolka EKG korrekt är av vikt för att säkerställa en säker vård för patienten. Tidigare forskning om ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att tolka EKG saknas. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskornas erfarenheter av att tolka EKG i samband med prehospital vård. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer och induktiv ansats. Tolv intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera resultatet som resulterade i tre generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna erfar en personlig utveckling, ett organisatoriskt stöd och beaktar vårdmötet vid tolkning av EKG. Erfarenheten är att två olika dimensioner, den existentiella dimensionen och den strukturella dimensionen, påverkar ambulanssjuksköterskorna vid tolkning av EKG i samband med prehospital vård. Ett korrekt tolkat EKG kan ge patienten bättre förutsättningar för en god vård. Enligt ambulanssjuksköterskorna i studien tycks arbetslivserfarenhet ge mer kunskap inom EKG-tolkning, vilket skiljer sig från tidigare forskning. Kontinuerlig utbildning inom EKG-tolkning kan troligtvis behövas., Electrocardiogram (ECG) is a common aid for diagnostic work up in ambulance care. To be able to interpret the ECG correctly it is important to ensure a safe care for the patient. Previous research regarding ambulance nurses’ experience of interpretating the ECG is lacking. The aim with the study was to describe ambulance nurses’ experiences of interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. The study is of qualitative design with unstructured interviews and an inductive approach. Twelve interviews with ambulance nurses were carried out. Qualitative content analysis was used to analyze the findings which resulted in three generic categories with two to four subcategories each. The study showed that the ambulance nurses experience a personal development, an organizational support and consider the care meeting when interpretating ECG. The experience is that two different dimensions, the existential dimension and the structural dimension, affect the ambulance nurses when interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. A correctly interpretated ECG can give the patient better conditions for a good care. According to the ambulance nurses in the study work experience seem to give more knowledge in ECG-interpretation, which differs from previous research. Continuous education in ECG-interpretation is probably required.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan är verksam i en komplex miljö utanför sjukhusets väggar och ställs inför att möta, vårda och behandla alla typer av sjukdomar och skador. Vissa tillstånd inträffar mer sällan, såsom exempelvis traumatiskt hjärtstopp, vilket leder till en begränsad möjlighet att skaffa sig kliniska erfarenheter kring det. Detta tillstånd har dessutom en mycket låg överlevnadsfrekvens samtidigt som behandlingsmöjligheterna utanför sjukhuset är begränsade, vilket ökar komplexiteten ytterligare då tidsfaktorn är av avgörande betydelse. Genom att ta del av erfarenheter från ambulanssjuksköterskor i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp kan viktiga lärdomar fås. Syfte: Var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter i samband med vård av patienter med traumatiskt hjärtstopp. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats där åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet frambringade kategorier, vilka var följande: Förberedelser är essentiellt, balansera mellan adrenalinpåslag och fokus, trygghet av att ha stöd, omgivningen påverkar samt känslor och reaktioner som väcks i efterförloppet. Ambulanssjuksköterskorna upplevde en trygghet då de kände sig förberedda samt då stöd fanns på platsen. Trots en stressfylld situation upplevde ambulanssjuksköterskorna att de blev fokuserade och lösningsorienterade på uppgiften. Efter avslutat omhändertagande upplevdes att ha stöd från kollegor som viktigt. Slutsats: För att öka tryggheten vid händelse av traumatiskt hjärtstopp är stöd från kollegor, kontinuerlig utbildning och tidigare erfarenheter viktiga aspekter. Samarbete och samverkan underlättar omhändertagandet samt anses stöd från kollegor som en hjälp i bearbetningen av händelsen., Background: An ambulance nurse operates in a complex environment outside the walls of the hospital and is faced with encountering, caring for and treating all types of illnesses and injuries. Some conditions occur less often, such as traumatic cardiac arrest, which leads to a limited opportunity to gain clinical experiences of it. In addition, this condition has a very low survival rate and the treatment options outside the hospital are limited, which increases the complexity further since the time factor is of crucial importance. Important lessons can be learned by sharing the experiences of ambulance nurses in connection with the care of patients with traumatic cardiac arrest. Aim: The aim was to investigate ambulance nurses' experiences of the care of patients with traumatic cardiac arrest. Method: A qualitative design with an inductive approach in which eight ambulance nurses were interviewed. The interviews were transcribed and analysed using a qualitative content analysis. Results: Results yielded five categories, which were named as follows: Preparation is essential, balance between adrenaline rush and focus, support is a security, the effects of the surroundings as well feelings and reactions evoked in the aftermath. The ambulance nurses experienced increased security when they felt prepared and when support was available at the scene. Despite a stressful situation, they became focused and solution-oriented. After completion of care, having support from colleagues was perceived as important. Conclusion: To increase safety in traumatic cardiac arrest situations, the following things are necessary: support from colleagues, continuous education, and previous experiences. Cooperation made the caretaking easier, and to process the incident, support from colleagues is important.

Bakgrund: Ett av de mest kritiska momenten inom vården, där risken för hotadpatientsäkerhet är som störst, är vid överrapportering av kritiskt sjuka patienter. SBAR är enstandardiserad överrapporteringsmodell som rekommenderas att användas inom all hälso- ochsjukvård och anses stärka patientsäkerheten. Aktuell forskningen går dock isär om SBAR ären bra överrapporteringsmodell. Den fungerar bra vid övningar men sämre i praktiken. Akutatidskritiska situationer anses ha en tydlig påverkan på användandet av SBAR. Komplexiteten idessa situationer anses inte tillräckligt utforskad och det behövs mer forskning om vad sompåverkar ambulanssjuksköterskors användande av SBAR. Syfte: Syftet är att beskriva vad som påverkar användandet av SBAR vid överrapportering avkritiskt sjuka patienter till vårdpersonal på akutrummet. Metod: Kvalitativ deltagande observationsstudie med efterföljande intervju med induktivansats. 20 stycken observationer utfördes på ett akutrum med intervjuer som utfördes direktefteråt. Den insamlade datan analyserades manifest med Graneheim och Lundmans (2004)kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I intervjuernas resultat framkom två kategorier: Inre och Yttre faktorer och iobservationernas resultat framkom en kategori: Yttre faktorer. Inre faktorer beskriverambulanspersonalens egna påverkan på SBAR där förberedelser och justeringar av SBARhade störst påverkan. Yttre faktorer beskriver hur vårdpersonalens mottagande av rapport påakutrummet och arbetsmiljön påverkade ambulanspersonalens användande av SBAR. Slutsats: Resultatet visar på inre och yttre faktorer som både underlättar och försvårarambulanspersonalens överrapporteringar. Denna förståelse kan leda till förbättrat användandeav SBAR och därför en ökad patientsäkerhet., Bakground: A critical moment where the risk to patient safety is high is during handover ofcritically ill patients. SBAR is recommended for use across all healthcare settings and isbelieved to increase patient safety. However, current research diverges on whether SBAR is agood model. It performs well in exercises but not as good in practice. Acute time-criticalsituations are considered to influence the use of SBAR. The complexity of these situations isdeemed insufficiently explored and further research about factors influencing ambulancenurses use of SBAR is needed. Aim: The aim of this study is to describe the factors influencing the use of SBAR duringhandover of critically ill patients to healthcare personnel in the emergency room. Method: Qualitative participatory observational study followed by interviews using aninductive approach. Twenty observations were conducted in an emergency room followed byinterviews. The collected data was analyzed manifest and by using Graneheim and Lundmans(2004) qualitative content analysis method. Results: The interviews revealed two categories: Internal factors and external factors. Theobservations revealed one category: External factors. Internal factors describes theambulance personnel´s own influence on SBAR, where preparations and adjustments toSBAR had the greatest impact. External factors describes how the reception of the patienthandover and the work environment affected the ambulance personnel´s use of SBAR. Conclusion: The result indicates that internal and external factors both facilitates and hinderambulance personnel´s handovers. This understanding can lead to improved use of SBAR andthus increase patient safety.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett generellt växande problem och en ökning i antalet ärenden indexerade som psykisk ohälsa har noterats de senaste åren. Ambulanssjukvården och polismyndigheten samverkar vid olika händelser, för att säkerställa adekvat utförande av samhällsuppdrag. Samverkan i team beskrivs som en kärnkompetens för ambulanssjuksköterskor. Även om samverkan sker till vardags, identifieras brister och hinder mellan organisationerna, vilket kan påverka hantering och beslutsfattande vid olika situationer. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors erfarenheter av samverkan med polismyndigheten i ärenden som involverar patienter med psykisk ohälsa. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats. Informanter rekryterades från Region Skånes ambulansdistrikt 2 och 4. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade individuella intervjuer, totalt intervjuades 11 ambulanssjuksköterskor. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera datamaterialet. Resultat: Analysen resulterade i ett övergripande tema, två huvudkategorier med vardera fem underkategorier. Temat som framkom var att ambulanssjuksköterskorna generellt sett hade en positiv upplevelse av att samarbeta med polisen i ärenden som involverade patienter med psykisk ohälsa. Huvudkategorierna formades enligt följande; förberedelse och förutsättningar samt teamarbete. Ambulanssjuksköterskorna beskrev upplevelsen av olika förberedelser och förutsättningar för en god samverkan; omfattningen av polisens deltagande i ärenden, vilka olika lagar som gällde, tilldelad information och förberedande kommunikation. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att kommunikation, bemötande, tidigare erfarenheter, personkännedom samt anpassning till situationerna var viktigt i organisationernas teamarbete. Konklusion: Resultatet indikerar att en effektiv och transparent kommunikation inom teamet är avgörande och spelar en central roll inom samverkan i denna specifika, Background: Mental ill-health represents a growing societal concern, with an observed increase in cases involving mental ill-health in recent years. Emergency medical services and law enforcement agencies collaborate in various incidents to ensure the effective execution of societal duties. Team collaboration is identified as a core competency for paramedics. Despite routine collaboration, deficiencies and obstacles between organizations are recognized, potentially impacting handling and decision-making in diverse situations. Objective: Ambulance Nurses' Experiences of Collaborating with the Police in Cases Involving Patients with Mental ill-health. Method: The study employed a qualitative interview approach with an inductive orientation. Participants were recruited from Region Skåne's ambulance districts 2 and 4. Semi-structured individual interviews were conducted, with a total of 11 paramedics interviewed. Qualitative content analysis was employed to analyze the data. Results: The analysis resulted in a main theme and two main categories, each comprising five subcategories. The emerged theme indicated that paramedics generally had a positive experience collaborating with law enforcement in incidents involving mental ill-health. The main categories were shaped as follows: preparation and prerequisites, and teamwork. Paramedics described their experiences regarding different preparations and prerequisites for effective collaboration, encompassing the extent of police involvement, relevant laws, provided information, and preparatory communication. Paramedics perceived communication, approach, prior experiences, familiarity with individuals, and adaptation to situations as crucial elements in organizational teamwork. Conclusion: The results indicate that effective and transparent communication within the team is crucial and plays a central role in collaboration in this specific context. Inadequate communication may lead to misunderstandings and unilateral decisions

Bakgrund: Patienters utsatthet och sårbarhet är överhängande inom akut och ambulanssjukvård och kan ses bero dels på situationen de befinner sig i men även då de är i en beroendeställning till vårdpersonalen i ambulansen eller på akutmottagningen. Detta skapar risker i patientsäkerheten om överrapporteringen mellan dessa vårdgivare inte är optimal. Syftet var att beskriva hur patientsäkerheten påverkas vid överrapportering mellan specialistsjuksköterskor på akutmottagning när patienten anländer med ambulans. Metod: Denna magisteruppsats är en litteraturstudie med integrerad analys vilket innebär att arbetet sker i flera steg. Avsikten är att eftersöka relevant vetenskaplig litteratur inom ett specifikt område, granska det och sedan sammanställa materialet. Resultat: Granskningen resulterade i två stycken kategorier med sex stycken underkategorier. Kategorierna i resultatet var “risker för patientsäkerheten vid överrapportering” med underkategorierna “stress”, “miljö” och “verktyg”, samt “förutsättningar för patientsäkerhet vid överrapportering” med underkategorierna “förberedelse”, “kommunikation” och “struktur”. Slutsats: Överrapportering är en vanligt förekommande arbetsuppgift för Specialistsjuksköterskor inom Ambulans- och Akutsjukvård. För att patientens väg genom sjukvården ska bli så säker och trygg som möjligt behöver rapporten innehålla en viss mängd medicinsk information men även det mellanmänskliga, det personliga och ges under rätt förutsättningar för att kunna anses som patientsäker. Faktorer som påverkar kvaliteten och innehållet i rapporten är bland andra; yttre faktorer, så som stress, miljö och brist på utrustning. Förutsättningar för patientsäkerhet kan vara; en god struktur, förberedelser och kommunikation., Background: Patients' vulnerability is imminent in emergency and ambulance care and can be seen to depend partly on the situation they are in but also when they are in a position of dependence on the care staff in the ambulance or in the emergency department. This creates risks in patient safety if the handover between these care providers is not optimal. Aim: The purpose was to describe how patient safety is affected by handovers between specialist nurses in the emergency department when the patient arrives by ambulance. Methods: This master's thesis is a literature review with integrative analysis, which means that the work takes place in several stages. The intention is to search for relevant scientific literature in a specific area, review it and then compile the material. Results: The review resulted in two categories with six subcategories. The categories were "risks for patient safety in the event of over-reporting" with the subcategories "stress", "environment" and "tools", and "conditions for patient safety in the event of overreporting" with the subcategories "preparation", "communication" and "structure". Conclusion: Handing over a patient is a common task for Specialist Nurses in Ambulance and Emergency Care. In order for the patient's path through healthcare to be as safe and secure as possible, the report needs to contain a certain amount of medical information but also the interpersonal, the personal and given under the right conditions to be considered patient safe. Factors that affect the quality and content of the report include; external factors, such as stress, environment and lack of equipment. Prerequisites for patient safety can be; a good structure, preparation and communication.

Introduktion: Prehospital sjukvårdsledning är ett koncept som används vid skadehändelser och är en ledningsstruktur med definierade roller och beredskapslägen. Sjukvårdsledare är ansvarig för att bedriva sjukvårdsinsatsers ledningsarbete på skadeplatser. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vara sjukvårdsledare vid arbete på skadeplats. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta ambulanssjuksköterskor i södra Norrland intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Att ta sig an en stor och oviss uppgift, att ha ett stort ansvar i en utmanade situation, att uppnå kontroll genom samverkan samt att utvecklas i sin roll som sjukvårdsledare. Majoriteten kände stress inför ankomst till en skadeplats samt att brist på information påverkade möjligheten att förbereda sig. Allvarliga skadehändelser kunde ge en känsla av hopplöshet. Sjukvårdsledarrollen är viktig och krävande och stärks av erfarenhet. Besluttagandet upplevdes utmanande samt innebar ett stort ansvar. Vikten av att ha kontroll genom strukturerad och organiserad ledning samt att kunna anpassa sig och samverka med andra aktörer som polis och räddningstjänst var något som betonades. Det fanns behov av att reflektera och dela lärdomar efter händelser för att utvecklas. Slutsats: Att vara sjukvårdsledare är en komplicerad och krävande roll för ambulanssjuksköterskor. De kan uppleva stress, oro och rädsla att misslyckas. Trots utmaningen är ambulanssjuksköterskor stolta över arbetet när de lyckas. Det behövs kontinuerlig och verklighetstrogen utbildning samt reflektion för att känna sig trygg som sjukvårdsledare.

Bakgrund: I samband med att utvecklingen inom ambulanssjukvården går framåt tillkommer förutom ökad kunskap ny utrustning och medicinteknisk apparatur. Kapnograf är en typ av medicinteknisk apparatur som på senare år rekommenderas för att utvärdera kvaliteten på hjärt-lungräddning. I vissa regioner i Sverige används kapnografen EMMA™. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens användning och erfarenheter av EMMA™ vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Studien genomfördes med icke experimentell kvantitativ metod. En prospektiv tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en enkät med skattningsskala samt med möjlighet till fritextsvar. Resultat: Resultatet visade att EMMA™ användes i stor till mycket stor utsträckning av ungefär hälften av deltagarna i studien. Av deltagarna var det 75% som upplevde sig ha stor till mycket stor kunskap om när EMMA™ skulle användas. Dock skattade deltagarna sin tolkningskunskap lägre än kunskapen om när EMMA™ skulle användas. Deltagarna önskade mer utbildning, simulering samt ett tolkningsstöd. Slutsats: Studiedeltagarna har god kunskap om när EMMA™ ska användas dock efterfrågas mer utbildning för att höja kunskapen ytterligare samt simuleringsträning. Mer utbildning om fördelarna med att mäta ETCO2 vid A-HLR samt återkommande simuleringsträning där EMMA™ används kan leda till ökat användande och bättre HLR kvalitet.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Det finns höga krav på ambulanssjukvården idag där ambulanssjuksköterskor förväntas bedriva en avancerad akutsjukvård och ta komplexa beslut. Återkoppling kan användas för att minska klyftan mellan nuvarande förståelse för en prestation i relation till målet med prestationen. Idag används återkoppling inom vissa delar av sjukvården i syfte att utvärdera om ett patientomhändertagande är adekvat utfört. Möjligheten till återkoppling skiljer sig dock åt inom den prehospitala akutsjukvården i Sveriges olika regioner. Detta ger skilda förutsättningar för ambulanssjuksköterskor beroende på var i landet de arbetar. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av återkoppling. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor har genomförts där tio ambulanssjuksköterskor inkluderades. Data analyserades genom en manifest innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Den återkoppling som förekommer idag upplevdes vara begränsad, otillräcklig och otillgänglig. Ambulanssjuksköterskor utnyttjar inte de strukturerade system som finns för återkoppling idag utan använder sig istället av informella sätt för att få återkoppling. Återkoppling anses kunna leda till kompetensutveckling för ambulanssjuksköterskor då de får en förståelse för vad som är rätt och vad som är fel i besluten de tar. Återkoppling leder även till olika känsloyttringar och både förekomsten och frånvaron av återkoppling genererar olika emotionella uttryck. Slutsats: Återkoppling anses kunna bekräfta om en upplevd erfarenhet är sanningsenlig eller inte. I frånvaro av återkoppling sker prehospitalt beslutsfattande till stor del utifrån intuition och egna antaganden baserat på tidigare kunskap och erfarenhet. Framtaget resultat i föreliggande studie motiverar till att nuvarande system för återkoppling inom ambulanssjukvården bör ses över. Framtida forskning bör utforska den kliniska effekten av återkoppling och dess påverkan på yrkesutövning och patientvård., Background: There’s a high standard of care required of ambulance nurses in the prehospital care setting where they are expected to accomplish an advanced emergency care and make complex decisions. Feedback can be used to bridge the gap between one's understanding of a performance in relation to its goals. Feedback is used in some parts of the healthcare setting with the aim of evaluating if the patient care is adequate. However, the possibility to receive feedback in the prehospital setting differs between the various regions in Sweden today. This gives ambulance nurses different prerequisites depending on where in the country they are employed. Aim: The aim of this study was to explore ambulance nurses’ experiences of feedback. Method: A qualitative interview study with semi-structured questions was conducted where ten ambulance nurses were included. Data were analyzed through a manifest content analysis with an inductive approach. Results: The feedback experienced today is viewed as limited, inadequate and inaccessible. Ambulance nurses aren’t using the existing structured system to receive feedback but are instead using informal ways of getting feedback. Feedback is viewed as a means for professional development for ambulance nurses as they get an understanding of what is right and what is wrong in their decision making. Feedback also leads to different emotional expressions with both the presence and absence of feedback generating different emotional displays. Conclusion: Feedback is considered to confirm if a lived experience is truthful or not. In the absence of feedback the prehospital decision making is largely based on intuition and presumptions grounded in previous knowledge and experiences. The result of this study motivates that the preexisting system for feedback should be reviewed. More research is needed to establish the effect of feedback on performance and patient outcome.

Introduktion: Varje år avlider 4,4 miljoner människor till följd av våld. Forensisk omvårdnad innebär att vårda våldsoffer, förövare och familjer som drabbats av våld samt samla in och bevara potentiellt bevismaterial som senare kan användas för att fälla en eventuell förövare. Ambulanspersonal har en unik möjlighet att upptäcka om en person blir utsatt för våld då ambulanspersonal ofta är först på plats och kan utvärdera patienten i dess hemmiljö. Vidare har ambulanspersonalen möjlighet att intervjua patienten under transporten in till sjukhus och samtidigt göra en närmare undersökning utan eventuell förövare i närheten. Syfte: Beskriva forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård. Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie genomfördes och analyserades enligt Whittemore och Knafl´s femstegsmodell. Totalt inkluderades 14 artiklar i studien. Resultat: Fyra huvudkategorier identifierades. Identifiering av ett forensiskt fall, omvårdnadsåtgärder kopplade till forensisk omvårdnad, ambulanspersonalens behov av utbildning och verktyg och rädsla att göra fel. Konklusion: Det förelåg kunskapsluckor i att upptäcka tecken och symtom på våld som inte var tydligt framträdande. Ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning inom forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård fanns., Introduction: Every year 4.4 million people suffer as a result of violence worldwide. Forensic nursing involves caring for victims, perpetrators and families affected by violence, and collecting and preserving of evidence in the chain of custody. Paramedics have a unique opportunity to identify a person who is exposed to violence since they are often first on scene and can evaluate the patient in its home environment. Paramedics have the opportunity to interview the patient during transport to the hospital and also do a closer examination without a possible perpetrator nearby. Aim: To describe forensic nursing in ambulance care. Method: A systematic integrative literature review was used and analysed using Whittemore and Knafl's five-step model. A total of 14 articles were included in the study. Results: The analysis resulted in four main categories. Identification of a forensic case, nursing care linked to forensic nursing, paramedics need for training and tools and fear of making mistakes. Conclusion: There is gap to be filled in detecting signs and symptoms of violence that are not obvious. Evident guidelines and more training in forensic nursing are needed in ambulance medical care.

Tidigare forskning visar att ambulanssjuksköterskor upplever bristfällig utbildningsgrund samt känslor av bristande självförtroende och osäkerhet kopplat till vårdsituationer med den vuxna patienten med pågående krampanfall. Den forskning som finns etablerad omkring ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta den vuxna patienten med pågående kramp är dock begränsad. Ambulanssjuksköterskan har i sin yrkesutövning en förväntan på sig att inneha en handlingsberedskap för alla typer av patientärenden, så även för den vuxna patienten med pågående krampanfall. Krampanfall med tonisk-klonisk karaktär innebär ett komplext vårdmöte där ambulanssjuksköterskan måste ta ställning till multipla faktorer, både rörande en kritisk somatik samt patientens omvårdnadsmässiga behov. Studiens syfte är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta vuxna patienter med pågående epileptiskt anfall av tonisk-klonisk karaktär i prehospital miljö. Studien har genomförts som en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Genomförda intervjuer har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys och resulterade slutligen i huvudkategorin Ett vårdande som balanserar mellan trygghet och oförutsägbarhet, med efterföljande kategorier Mångbottnad upplevelse, Vårdrelationen och Prehospitalt vårdande. Resultatet visar på attambulanssjuksköterskor bär på en bred upplevelsegrund när det kommer till vårdmötet med denkrampande patienten, där känslor av osäkerhet och stress är vanlig förekommande. Ambulanssjuksköterskorna upplever även vårdmötet som utmanande i förhållande till faktorer som vårdmiljö, patientomhändertagande samt mötet med anhöriga. Ambulanssjuksköterskorna upplever att det i första hand är yrkeserfarenhet som utgör en trygghetsskapande grund i patientmötet. För att skapa förbättrade grundförutsättningar för vårdandet samt förstärka upplevelsen av trygghet för ambulanssjuksköterskor, bör ämnet lyftas tydligare inom utbildning och arbetsplatsrelaterad f, Previous research shows that ambulance nurses experience a deficient educational basis as well as feelings of lack of self-confidence and uncertainty linked to care situations with the adult patient with ongoing seizures. However, the research that has been established about ambulance nurses' experiences of meeting the adult patient with ongoing convulsions is limited. In her professional practice, the ambulance nurse is expected to be ready to act for all types of patient matters, including for the adult patient with an ongoing seizure. Seizures with a tonic-clonic character involve a complex care encounter where the ambulance nurse must take a position on multiple factors, both concerning a critical somatic condition and the patient's nursing needs. The purpose of the study is to describe ambulance nurses' experience of meeting adult patients with ongoing epileptic seizures of tonic-clonic character in a prehospital environment. The study has been conducted as a qualitative, semi-structured interview study with an inductive approach. Conducted interviews have been analyzed based on a qualitative content analysis and finally resulted in the main category Care that balances between safety and unpredictability, with subsequent categories Multi-rooted experience, Care relationship and Pre-hospital care. The results show that ambulance nurses have a broad base of experience when it comes to the care meeting with the convulsing patient, where feelings of uncertainty and stress are common occurrences. The ambulance nurses also experience the care meeting as challenging in relation to factors such as the care environment, patient care and the meeting with relatives. The ambulance nurses feel that it is primarily professional experience that constitutes a security-creating basis in the patient encounter. In order to create improved basic conditions for care and strengthen the experience of security for ambulance nurses, the topic should be highlighted more clearly in educa

Bakgrund: En förändring inom ambulanssjukvården har skett där efterfrågan på vård ständigt ses öka. För att möta efterfrågan krävs innovativa lösningar för att kunna möjliggöra en god och säker vård utifrån varje patientens behov. En del i detta är införandet av en mobil akutläkare. Syfte: Syftet var att kartlägga utfall av genomförda uppdrag samt beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av mobil akutläkare. Metod: En mixad metodstudie med induktiv ansats genomfördes. Den kvalitativa delen baserades på tio intervjuer med öppna frågor. Deltagarna valdes genom ett strategiskt urval. Intervjumaterialet analyserades utifrån Lundman och Hällman Granheim (2017) som manifest innehållsanalys. Den kvantitativa delen baserades på variabler från det genomförda projektet med mobil akutläkare. Datan analyserades genom deskriptiv statistik. Båda resultaten integrerades sedermera för att tillsammans nå en övergripande syntes (Creswell & Plano Clark, 2017). Resultat: Resultatet pekade på ett behov av mobil akutläkare prehospitalt, vilka fördelar det har givit samt förslag på förbättringar. Det kvalitativa resultatet delades in i fyra huvudkategorier; ambulanspersonalens utmaningar, vikten av samarbetet mellan professioner, för patientens bästa och vägen framåt. Det kvantitativa resultatet kartlagde utfallet av den mobila akutläkarens uppdrag genom olika variabler vilka presenterades i procent, frekvens och tabeller. Slutsats: Behov av mobil akutläkare framkommer för att bidra med stöd och trygghet i ambulanssjuksköterskan arbete och skapa en god vård för patienten. Området kring en mobil akutläkare med ett bredare och mer generellt fokus likväl ambulanssjuksköterskans erfarenhet av detta är relativt outforskat vilket föranleder behov av vidare forskning., Background: There has been a change in ambulance healthcare where the demand for care is increasing. In order to meet this demand, innovative solutions are required to enable good and safe care based on each patient's needs. Part of this is introduction of a mobile emergency doctor. Purpose: The purpose was to map the outcome of completed assignments and describe the ambulance nurse's experiences with mobile emergency doctors. Method: A mixed methods study with an inductive approach was carried out. The qualitative part was based on ten interviews with open questions. The participants were chosen through a strategic selection. The interview material was analyzed based on Lundman and Hällman Granheim's (2017) manifest content analysis. The quantitative part was based on variables from the completed project with a mobile emergency doctor. The data was analyzed through descriptive statistics. Both results were later integrated to achieve an overall synthesis (Creswell & Plano Clark, 2017). Results: The results indicated the need for a mobile emergency physician in the pre-hospital setting, the advantages it has provided and suggestions for improvements. The qualitative result were divided into four main categories; the challenges of the ambulance nurse, the importance of collaboration between professions, for the good of the patient and the way forward. The quantitative result mapped the outcome of the mobile emergency physician's assignment through various variables which were presented in percentage, frequency and tables. Conclusion: It appears that there is a need for a mobile emergency doctor to contribute with support and security in the work of an ambulance nurse and to create good care for the patient. The area surrounding a mobile emergency physician with a broader and more general focus, moreover the ambulance nurse's experience of this is relatively unexplored, which leads to the need for further research.

I takt med att psykisk ohälsa i samhället ökar, möter ambulanssjukvården patientgruppen allt oftare. I tidigare studier har det konstaterats att cirka 40 procent av samtal inkomna till SOS Alarm kan knytas till psykisk ohälsa, vilket medför att ambulanssjukvården i högre omfattning bedömer och vårdar dessa patienter. Studien har genomförts genom en kvantitativ enkätstudie, där alla medarbetare som innehar sjuksköterskelegitimation eller specialistkompetens samt arbetade inom ambulanssjukvården Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) inkluderades i studien. Insamlingen av enkäterna skedde inom SÄS upptagningsområde, och pågick från perioden 24 december 2022 till 1 mars 2023 och alla ambulansstationer i SÄS upptagningsområdet deltog i studien. Sjuksköterskorna fyllde i enkäten med 16 frågor efter genomfört uppdrag av patienter med befarad psykisk ohälsa. Totalt samlades 113 enkäter in och analyserades. Syftet med studien var att kartlägga hur patienter med befarad psykisk ohälsa bedömts och vårdats av sjuksköterska i ambulans för att eventuellt påvisa och synliggöra brister och/eller styrkor. Resultatet visade bland annat att sjuksköterskans bedömning i ambulansen av patienter med befarad psykisk ohälsa inte genomförts enligt de riktlinjer som finns inom SÄS vilket avviker från behandlingsriktlinjerna. Vidare påvisades styrkor specifikt för området då personal med högre kompetens inom psykiatrin kontaktades i större utsträckning än tidigare studier påvisat., As mental illness in the society increases, the ambulance service meets this group of patients more and more often. In previous studies, it has been established that approximately 40 percent of calls received by SOS can be linked to mental illness, which means that the ambulance service assesses and cares for these patients to a greater extent. The study was carried out through a quantitative survey study, where all employees who were a registered nurse or specialist nurse and worked in the ambulanceservice at Södra Älvsborgs Hospital (SÄS) were considered for inclusion in the study. The collection of the questionnaires took place within the SÄS area, and lasted from the 24th of December 2022 until 1st of March 2023, and all ambulance stations in the SÄS area participated in the study. The nurses filled in the questionnaire with 16 questions after completing the assignment of patients with suspected mental illness. A total of 113 questionnaires were collected and analyzed. The aim of the study was to describe how patients with suspected mental illness were assessed and cared for by nurses in an ambulance in order to detect potential weaknesses and/or strengths. The result showed that the nurse's prehospital assessment of patients with suspected mental illness was not in agreement with the present guidelines within SÄS. A strength was on the other hand that personnel with a higher competence in psychiatry were contacted by the ambulance nurse to a higher extent than previous studies had shown.

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt., Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Ambulanssjuksköterskorna ansvarar för omvårdnad, bedömning, symtomlindring och behandling för patienter som påträffas i den prehospitala vårdmiljön. Viruset Sars-cov-2 (Covid-19) orsakade en pandemi i modern tid. Ambulanssjuksköterskornas vardag förändrades och vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter blev en utmaning. Det finns viss forskning om Covid-19 och mötet med annan hälso-och sjukvårdspersonal men begränsad forskning utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv och det prehospitala vårdmötet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Totalt deltog elva ambulanssjuksköterskor varav två av dem hade två specialistsjuksköterskeutbildningar. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet inom ambulanssjukvård varierade mellan 4 och 27 år. Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer och den insamlade datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde rädsla att själva drabbas av Covid-19 eller föra smittan vidare till sina anhöriga samt en osäkerhet kring hur vårdmötet skulle ske. Det upplevdes vara svårt att hålla sig uppdaterad kring nya riktlinjer och kommunikationssvårigheter uppkom vid användning av skyddsutrustning. Med tiden samlade ambulanssjuksköterskorna på sig erfarenhet av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter vilket bidrog till trygghet och att självskyddet förbättrades., The ambulance nurses are responsible for nursing,assessment, symptom relief and treatment for patients encountered in the pre-hospital care environment. The virus Sars-cov-2 (Covid-19) caused a pandemic in modern times. The ambulance nurses' everyday life changed and the care meetings with suspected Covid-19-infected patients became a challenge. There are some research on Covid-19 and the meeting with other healthcare personnel, but there is limited research from the ambulance nurse's perspective and the pre-hospital meeting. The purpose of the study was to describe the ambulance nurses' experience of the care meetings with suspected Covid-19-infected patients. A qualitative interview study with an inductive approach was used. A total of eleven ambulance nurses participated, of which two of them had two specialist education in nursing. The ambulance nurses' experience in ambulance care varied between 4 and 27 years. The interviews took place in the form of semi-structured interviews and the collected data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. The result showed that the ambulance nurses experienced fear of contracting Covid-19 themselves or passing the infection on to their relatives, as well as an uncertainty about how the care meetings would happen. It was perceived to be difficult to stay updated on new guidelines and communication difficulties arose when using protective equipment. Over time, the ambulance nurses gathered experience of the care meeting with suspected Covid-19-infected patients, which contributed to a feeling of safety and the nurses that self-protection improved.

Inom ambulanssjukvården möter, bedömer och vårdar ambulanssjuksköterskor personer i olika åldrar, allt ifrån en nyfödd bebis till en äldre människa. Det krävs att ambulanssjuksköterskor besitter en hög kompetens för att kunna ge livräddande vård åt både barn och vuxna. Eftersom akut sjuka barn inte är lika vanligt förekommande i ambulanssjukvården som akut sjuka vuxna upplever ambulanssjuksköterskor att det finns svårigheter med att få till en god rutin och erfarenhet av att vårda akut sjuka barn. Syftet med examensarbetet var därmed att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda akut sjuka barn inom ambulanssjukvården. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Åtta deltagare deltog. Inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård och ha minst tre års erfarenhet från kliniskt arbete inom ambulanssjukvård samt att vårda barn mellan noll och sex år. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskor upplevde en inre stress och oro när larm inkom om akut sjuka barn i åldern noll till sex år. Ambulanssjuksköterskor kunde även uppleva känslor av nervositet och oro vid vårdandet av akut sjuka barn. Genom att ha möjlighet till god förberedelse redan på vägen ut till det akut sjuka barnet så skapades en känsla av kontroll. Bra kollegialt samarbete och god kommunikation till både barnet och barnets närstående ansågs också som betydelsefullt i det fortsatta vårdandet av det akut sjuka barnet., Within the ambulance service, ambulance nurses meet, assess and care for people of different ages, everything from a newborn baby to an elderly person. It is required that ambulance nurses possess a high level of competence to be able to provide life-saving care to both children and adults. Because acutely ill children are not as common in ambulance healthcare as acutely ill adults, ambulance nurses experience that there are difficulties in getting a good routine and experience in caring for acutely ill children. The aim of the essay was thus to describe ambulance nurses' experiences of caring for acutely ill children within ambulance healthcare. A qualitative interview study was conducted. Eight participants participated. Inclusion criteria were that the participants had to be nurse specialist in ambulance care and have at least three years of experience from clinical work in ambulance healthcare as well as caring for children between zero and six years of age. The results showed that ambulance nurses experienced an inner stress and worry when alarms are received about acutely ill children aged zero to six years. Ambulance nurses could also experience feelings of nervousness and worry when caring for acutely ill children. By having the opportunity for good preparation already on the way out to the acutely ill child, a feeling of control was created. Good collegial cooperation and good communication with both the child and the child's relatives were also considered important in the continued care of the acutely ill child.

Bakgrund: Sepsis är en sjukdom där en infektion ger ett systemiskt inflammationssvar i kroppen. Symtombilden kan vara varierande och även ospecifik. Både incidensen och mortaliteten är hög i världen. Sjukdomen innebär stort lidande för patienterna både under den akuta sjukdomsfasen och i efterförloppet för de överlevande. Framtagna bedömningsinstrumenten grundar sig främst på patientens vitalparametrar, vilka nödvändigtvis inte är avvikande initialt. Genom en ökad kunskap om både subjektiva och objektiva värden har ambulanssjuksköterskan goda möjligheter att identifiera fler patienter med misstänkt sepsis prehospitalt. Syfte: Att beskriva kännetecken och symtom hos patienter med sepsis inom ambulanssjukvården. Metod: En systematisk litteraturstudie gjord med en integrativ metod enligt Whittemore & Knafl (2005) och en induktiv ansats. Resultatet baseras på 15 vetenskapliga artiklar med kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Resultat: Resultatet visade att de subjektiva kännetecknen och de objektiva symtomen alla var viktiga delar som gav en helhetsbild av sepsis. Åtta subkategorier gav de två kategorierna En känsla av sjukdom och att inte vara sig själv och En kropp som sviker. De bildade sedan huvudkategorin Helhetsbilden av sepsis – kännetecken och symtom av betydelse. Slutsats: Symtombilden vid sepsis kunde vara komplex och varierande. Patienterna beskrevs kunna ha kännetecken och symtom från alla kroppens organsystem. Patienterna var ofta mycket påverkade, hade ett stort lidande samt stor risk att avlida i sin sjukdom., Background: Sepsis is a disease in which an infection produces a systemic inflammatory response in the body. The presentation of signs and symptoms can be varied and non-specific. Both the incidence and mortality are high in the world. The disease leads to great suffering for the patients both during the acute phase of the disease but also in the aftermath for the survivors. The assessment tools are mainly based on the patient's vital signs, which are not necessarily deviating initially. Through an increased knowledge of both subjective and objective parameters, the ambulance clinicians have good possibilities to identify more patients with suspected sepsis in the prehospital setting. Aim: To describe the signs and symptoms in patients with sepsis in the ambulance services. Method: A systematic literature review done with an integrative method according to Whittemore & Knafl (2005) and an inductive approach. The result is based on 15 scientific papers with a variety of quantitative, qualitative and mixed methods. Results: The results showed that subjective signs and objective symptoms were important pieces of the overall picture of sepsis. 8 subcategories formed two categories A feeling of illness and not being oneself and A body that fails. These shaped the main category The overall picture of sepsis – signs and symptoms of significance. Conclusion: The presentation of sepsis could be complex and varied. Patients were described as having signs and symptoms from all the body's organ systems. The patients were often very affected, had a great deal of suffering and a high risk of dying from their disease.

Sepsis är ett tillstånd med livshotande organdysfunktion orsakat av ett stört systemiskt svar på infektion. Mortaliteten för sepsis beräknas vara två till tre gånger högre än vid akut hjärtinfarkt. Tidig identifiering och behandling av sepsis minskar patientens lidande och ökar patientens chanser till överlevnad. Syftet var att identifiera screeningverktyg som kan stödja ambulanssjuksköterskan att identifiera patienter med sepsis. Metod var litteraturöversikt med en systematisk ansats och en narrativ sammanställning av resultatet. Sökningarna genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Sammanlagt inkluderades 18 kvantitativa vetenskapliga artiklar som alla kvalitetsgranskades före inkludering och analys. Resultatet presenteras under fem kategorier, där likheter och skillnader identifierades utifrån resultatet i inkluderade studier. I de lästa artiklarna identifierades tolv olika screeningverktyg. Dessa screeningverktyg var; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score, Modifierat Robson screening tool, National Early Warning Score, National Early Warning Score 2, Prehospital Earley Sepsis Detecetion, Predict Sepsis Screening tool 1,2 och 3, Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid emergency triage and treatment system for adults, Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome och Quick Sequential Organ Failure Assesment. Tio stycken av de inkluderade artiklarna hade studerat användbarheten av screeningsverktyget Quick Sequential Organ Failure Assesment prehospitalt. Quick Sequential Organ Failure Assesment påvisade en låg känslighet för tidig identifiering av patienter med sepsis eller septisk chock. Slutsats från studien var att inget screeningverktyg kunde identifiera sepsis i tidigt skede. Screeningverktygen kunde i viss grad påvisa på ökad mortalitet eller intensivvårds inläggningar. Mer forskning krävs för att tidigt kunna identifiera patienter med sepsis och därmed minska patienternas lidande., Sepsis is a condition of life-threatening organ dysfunction caused by an impaired systemic response to infection. The mortality rate for sepsis is estimated to be two to three times higher than for acute myocardial infarction. Early identification and treatment of sepsis reduces patient suffering and increases the patient's chances of survival. The objective was to identify screening tools that can support ambulance nurse to identify patients with sepsis. The methodology was a literature review using a systematic approach and a comparative compilation of the results. Searches were conducted in the PubMed and CINAHL databases. A total of 18 quantitative scientific articles were included, all of which were quality reviewedberfore inclusion and analysis. The results are presented in five categories, where similarities and differences were identified based on the findings.Twelve different screening tools were identified. These screening tools are; BAS 90-30-90, Modified Early Warning Score (MEWS), modified Robson screening tool, National Early Warning Score (NEWS), National Early Warning Score 2 (NEWS2), Predict Sepsis Screening tool 1, 2 and 3, Prehospital Early Sepsis Detection (PRESEP), Prehospital Servere Sepsis score (PreSS), Rapid Emergency Triage and Treatment System for Adults (RETTS-A), Sepsis Screening Tool, Systemic Inflammatory Response Syndrome (SIRS), and Quick Sequential Organ Failure Assessment (qSOFA). Ten of the included articles had studied the usefulness of Quick Sequential Organ Failure Assessment screening tool in pre-hospital emergency care. The Quick Sequential Organ Failure Assessment demonstrated a low sensitivity for early identification of patients with sepsis or septic shock. The conclusion of the study was that no screening tool could identify sepsis at an early stage. The screening tools were able to detect increased mortality or intensive care unit admissions to some extent. More research is needed to identify patients with sepsis early a

Det som är specifikt med ambulanssjukvård är att ambulanssjuksköterskan bedömer, behandlar och vårdar patienter med kritiskt sjukdomstillstånd i alla tänkbara och oförutsedda miljöer. Det kan ofta handla om kortvariga vårdmöten där vården sker under tidspress, långt ifrån medicinsk support och där resurserna är begränsade. I en kaotisk och stressande miljö behöver ambulanssjuksköterskan ha förmågan att på egen hand ansvara för vården och samtidigt inge trygghet och lugn till patienten. Patienter i behov av ambulanssjukvård kan uppleva utsatthet, kontrollförlust och att vara i en beroendeställning till ambulanssjuksköterskan. En god kommunikation med både patienten och kollegor kan skapa en säker vård. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att vårda patienter med kritiskt sjukdomstillstånd i ambulanssjukvården. Metoden var en litteraturöversikt med systematisk sökstrategi. Resultatet baserades på 15 vetenskapliga artiklar som inhämtats från databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades utifrån en integrerad analys. I resultatet framkom fyra kategorier som svarade mot syftet för studien, Kompetens och erfarenhet har betydelse, Stress över att inte hantera situationen, Kollegor och annan vårdpersonals betydelse, Barn – patientgrupp av betydelse. Slutsatsen var att vårda patienter med kritiskt sjukdomstillstånd, särskilt barn, var utmanande för ambulanssjuksköterskan. En god kommunikation var grunden för en patientsäker vård och ledde till att tryggheten ökade hos både patienten och ambulanssjuksköterskan. Var ambulanssjuksköterskan kompetent och erfaren kunde stressen minska för både patienten, ambulanssjuksköterskan och kollegor vilket i sin tur ökade patientsäkerheten. Ett gott samarbete mellan kollegor var en förutsättning för att ge specifik vård utifrån varje patientens behov., What is specific about ambulance healthcare is that the ambulance nurse assesses, treats and cares for patients with critical conditions in all conceivable and unforseen environments. These can often be short-term healthcare meetings takes place under time pressure, far away from medical support and where resources are limited. In a chaotic and stressful environment, the ambulance nurse needs to have the ability to lead the care on her own and at the same time provide safety and calm to the patient. Patients who are in need of ambulance care may experience vulnerablility, loss of control and being in a position of dependence on the ambulance nurse. A good communication with both the patient and colleagues can create safe helathcare. The aim of the study was to describe the ambulance nurses experience of caring for patients with critical conditions in ambulance care. The method was a literature review with a systematic searchstrategy. The results were based on 15 scientific articles obtained from the CINAHL and PubMed databases. The articles were quality reviewed and analyzed on the basis of an integrated analysis. The results revealed four categories that corresponded to the aim of the study, Competence and experience matters, Stress over not handling the situation, The importance of colleagues and other healthcare professionals, Children – patientgroup of importance. The conclusion was that in the care of patients with critical condition, especially children, was challenging for the ambulance nurse. Good communication was the basis for patient-safe care and led to increased safety for both patient and ambulance nurse. Was the ambulans nurse competent and experienced, stress could be reduced for both the patient, the ambulance nurse and colleagues, which in turn increased patient safety. Good collaboration between colleagues was a prerequisite for providing specific care based on each patient´s needs.

Bakgrund: Det finns en lagstadgad skyldighet att en samordnad individuell plan, SIP, ska upprättas när en person har ett behov av insatser som ryms inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten. En SIP kan ses som ett samverkansverktyg, vilket ger en koordinerad vård som leder till trygghet och ökad patientsäkerhet. En patients SIP är således ett mycket viktigt dokument som vägleder hälso- och sjukvårdspersonal i sin bedömning utifrån planerad vård och begränsningar, för att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter av utlarmning av ambulans till patienter som har en samordnad individuell plan (SIP) och hur dessa larm hanteras av ambulanssjukvården. Metod: Studien är en kvantitativ retrospektiv studie i form av journalgranskning. Resultat: SIP-ärenden förekommer dagligen där SOS Alarms prioritering oftast inte går i linje med sjuksköterskans triage. Patienterna har en mycket hög biologisk ålder. Statistisk signifikanta skillnader erhölls med att patienter ej transporterades till sjukhus med ambulans i relation till högre ålder (p= <0,02), lågt triage enligt RETTS (p= <0,001), samt tydlig SIP (p=<0,001). Slutsats: Sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har god följsamhet till SIP på basis av att den är korrekt dokumenterad., Bakgrund: Det är en lagstadgad skyldighet att en individuell plan (IP) ska skrivas när en person är i behov av hälso- och sjukvård eller socialtjänst. En IP är ett samarbetsverktyg som ger komfort och ökar patientsäkerheten. Det är också ett viktigt dokument för vårdpersonal när de fattar medicinska beslut så att säker och optimal vård kan erbjudas utifrån patienternas preferenser. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter när ambulans kallas till en patient med IP och hur dessa samtal hanteras av ambulanstjänsten. Metoder: Studien är en kvantitativ retrospektiv observationsstudie, en tidskriftsöversikt. Resultat: IP-samtal sker dagligen. Nödcentralernas prioritet för samtalet korrelerar med en mycket låg grad med den triage som patienten får från den registrerade sjuksköterskan på plats. Patienter som har en IP är generellt mycket gamla. Statistiskt signifikanta skillnader hittades när det gäller att inte transporteras till sjukhus med ambulans när det gäller högre ålder (p = <0,02), låg triage enligt RETTS (p = <0,001) och en tydlig individuell plan (IP) (p = <0,001). Slutsats: Registrerade sjuksköterskor från ambulanstjänsten har en hög överensstämmelse med en IP om den är korrekt dokumenterad.

Bakgrund: Den vanligaste orsaken till att vårdnadshavare påkallar ambulans är på grund av att ett barn drabbats av smärta. Smärta är en kombination av sensoriska och emotionella upplevelser. Det saknas kunskap, erfarenhet och utbildning kring vård av barn. Syfte: Syftet var att belysa ambulanspersonalens erfarenhet av att vårda barn med smärta.Metod: Litteraturstudie Resultat: Barn upplever smärta mer intensivt än vuxna, trots detta får inte barn adekvat smärtlindring. Ambulanspersonal upplever att de har för lite kunskap och får för lite utbildning om barn, trots att de föreligger önskemål om ökad utbildning. Okunskap och osäkerhet vid vårdandet av barn leder till ångest och stress hos ambulanspersonalen. Smärtskattningsinstrument är ett bra hjälpmedel för att bedöma vilken grad av smärta barn upplever. Genom god kommunikation och inkludering av närstående i vårdandet av barn ökar barnets trygghet. De närstående besitter ofta värdefull information om barnet som kan vara till hjälp i vårdandet. Slutsats: Barn med smärta upplevs som komplexa att behandla. Mer utbildning för ambulanspersonal gällande dessa patienter är önskvärt, för att öka kunskapen och därmed öka chanserna till bättre vård och mer adekvat smärtlindring för barn., Background: The most common reason why guardians call the ambulances is because children have been exposed to pain. Pain is a combination of sensory and emotional experience. There is a lack of knowledge, experience and education from caretakers of pediatric patients. Aim: The aim was to shed light on the experience of the ambulance staff regarding caring of children with pain. Method: Literature study. Results: Children experience pain more intense compared to adults, despite this, children do not receive adequate pain relief. Ambulance staff consider they lack education and don't have enough knowledge about pediatric patients, despite the desire for adequate training. Deficient knowledge of pediatric patients increases emotions such as stress and anxiety of ambulance nurses. Pain assessment instruments prove to be a good tool for assessing the level of pain in children. Proper communication and including relative parties and guardians in the treatment of a child, will increase the feeling of security. Whilst the guardians might add valuable information about the child that will help to treat the child properly. Conclusion: An increase of education and training is a demand to have the possibility to maintain the best possible care for pediatric patients.

Background There is an increasing demand for ambulance services and more patients than before are requesting ambulance assistance for low acuity conditions. Ambulance services non-convey patients because they lack acute care needs. Non-conveying patients can be a person-centred, resource- and cost-efficient measure and can allow the ambulance to become available sooner for patients with more acute illnesses or injuries. However, validated non-conveyance guidelines are lacking and non-conveying patients raises patient safety issues. Aim The overarching aim of the research project was to describe the patients that were non-conveyed, to explore if there were any potential patient safety issues with the regional non-conveyance guidelines, and to describe how patients and nurses experience non-conveyance. Methods All non-conveyance assignments during one year in a region in Sweden (n=2691) were consecutively and prospectively included. The quantitative data was described, compared, and analysed (Studies I and II). Two interview studies were carried out. Phenomenography and conventional content analysis were used to analyse the qualitative data. In total 14 patients were interviewed in Study III and 20 nurses were interviewed in Study IV. Conclusions Patients of all ages with varying characteristics and complaints were non-conveyed. No patient received intensive care, and few were admitted to in-hospital care or died within seven days after being non-conveyed. Older age increases the risk of hospitalisation and death. Patients could feel ashamed for being non-conveyed, and the ambulance nurse could feel frustration when believing that the ambulance resource was misused

Bakgrund: Ambulanssjukvården är en viktig del av vårdkedjan med avancerade bedömningar och behandlingar till svårt sjuka och skadade personer. Ambulanssjuksköterskan behöver kunna ta snabba och ibland livsavgörande beslut utanför sjukhus där den drabbade befinner sig. Varje år drabbas cirka 80 barn av hjärtstopp utanför sjukhus, vilket motsvarar cirka 1-2% av alla prehospitala hjärtstopp i Sverige. Att vårda svårt sjuka barn uppfattas som stressande, krävande och kan vara en stor utmaning i vårdutförandet. Motiv: Genom en ökad kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn med hjärtstopp kan studien bidra till en ökad förståelse för vad som orsakar stressen och hur stresshanteringen kan förbättras. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt där HLR förekommit.Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Region Sörmland, Region Västernorrland samt Region Östergötland. Insamlat data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier “Att inte vara förberedd”, “Att tvingas hantera larmet”, “Att vilja överlämna ansvaret” och “Att trots allt lära sig av larmet”. Kategorierna fördes samman i temat: Barn HLR larm skapar stress och ångest. Konklusion: Barnlarm ger ett ökat stress- och adrenalinpåslag. Otillräcklig information, svårigheten med närvarande föräldrar och anhöriga och att mötas av ett tyst barn skapar känslor av frustration, att inte räcka till och overklighet. För att ambulanssjuksköterskor ska kunna bibehålla en god hälsa efter svåra barnlarm ses ett behov av kollegialt stöd men även stöd från arbetsgivaren. Ambulanssjuksköterskor behöver känna att deras upplevelse och känslor bekräftas efter ett svårt larm, genom att exempelvis inte behöva ta sig an nya larm direkt. Arbetsgivaren har en viktig roll att tillgodose möjligheter för ambulanssjuksköterskor att bearbeta larmet utifrån at, Background: Ambulance care is an important part of the medical chain with advanced assessments and treatments for seriously ill and injured people. The ambulance nurse needs to be able to make quick and sometimes life-changing decisions outside the hospital where the victim is. Every year, approximately 80 children suffer cardiac arrest outside the hospital, which corresponds to approximately 1-2% of all pre-hospital cardiac arrests in Sweden. Caring for seriously ill children is perceived as stressful, demanding and can be a major challenge in the care delivery.Motive: Through an increased knowledge of ambulance nurses' experience of caring for children with cardiac arrest, the study can contribute to an increased understanding of what causes stress and how stress management can be improved. Purpose: To describe ambulance nurses' experience of caring for children pre-hospital where CPR has occurred.Method: Individual semi-structured interviews were conducted with ambulance nurses at three different ambulance stations located in Region Sörmland, Region Västernorrland and Region Östergötland. The collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four categories: "Not being prepared", "Forced to handle the call", "Wanting to hand over the responsibility" and "Despite learning from the alarm". The categories were brought together in the theme: Child CPR alarms create stress, and anxiety. Conclusion: Pediatric calls provide an increased stress and adrenaline boost. Inadequate information, the difficulty of having parents and relatives present and being met by a silent child create feelings of frustration, inadequacy and unreality. In order for ambulance nurses to be able to maintain good health after severe pediatric calls, there is a need for collegial support but also support from the employer. Ambulance nurses need to feel that their experience and feelings are confirmed after a difficult mission, by, for example, not h

Våld i nära relationer är ett stort problem för samhället och individen. Majoriteten av de som blir utsatta är kvinnor, men det drabbar även män och barn. Studiens syfte var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor som arbetar i ambulanssjukvården i Göteborg deltog i studien. Analysen av materialet resulterade i tre teman: Förutsättningar inför mötet med den våldsutsatta patienten, Möta den våldsutsatta patienten och Upplevelser som är svåra att släppa. Resultatet av studien visar att ambulanssjuksköterskor upplever ilska, frustration och maktlöshet i mötet med patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Särskilt starka blir dessa känslor när barn är inblandade. Ett fungerande samarbete med sin ambulanskollega och känslan av en tillfredsställande arbetsinsats hade positiv inverkan på informanterna. Det framkommer också att regelverket kring vem som ansvarar för patienten är för otydligt och att det ibland är svårt att få patienter till rätt vårdinstans. Vidare framkom det i resultatet att informanterna upplever att det inte finns några riktlinjer gällande handhavandet av patienter som utsatts för våld i nära relationer i ambulanssjukvården och orosanmälan som skall göras när barn misstänks fara illa är alldeles för krångliga att göra. Informanterna känner ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning kring våld i nära relationer., Domestic violence is a major issue for society and for the individual. The majority of those who are exposed are women, but it also affects men and children. The purpose of this study was to investigate ambulance nurses' experience of meeting patients who have been exposed to domestic violence. The study is a qualitative interview study with an inductive approach. Eight nurses working in the ambulance service in Gothenburg participated in the study. The analysed material resulted in three themes: Prerequisites for the encounter with the abused patient, Encounter the abused patient and Experiences that are difficult to let go. The results of the study show that nurses in the ambulance service experience anger, frustration, and powerlessness in the face of domestic violence. These feelings become especially strong when children are involved. To have good teamwork with your colleague and the feeling of a satisfactory work effort had a positive impact on informants. It also shows that the regulations are too vague, and it is sometimes difficult to get patients to the right care institution. Furthermore, the results showed that the informants experienced that there are no guidelines for domestic violence and to write a notification of concern when children are involved, is far too complicated to do. The informants feel the need for clearer guidelines and more education on domestic violence.

Sjuksköterskor i ambulanssjukvård har i allmänhet möjlighet att hänvisa patienter till egenvård om de saknar ett behov av akutsjukvård eller primärvård. Egenvård innebär att hälso- och sjukvårdsåtgärder utförs av patienten själv eller närstående. Det åligger sjuksköterskan att bedöma och medverka till att patienten omhändertas på rätt vårdnivå med bibehållen patientsäkerhet och delaktighet. Idag söker sig fler patienter direkt till akutsjukvården än tidigare. Tidigare forskning visar att hänvisning till annan vårdnivå kan vara komplext, krävande och medföra ett omfattande ansvarstagande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att prehospitalt hänvisa patienter till egenvård. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio sjuksköterskor som rekryterades från ambulanskliniken i Region Jönköpings län. Materialet har analyserats med induktiv innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs modell. Studiens resultat indikerar en varierad upplevelse av hänvisning till egenvård. Samtliga sjuksköterskor strävar efter att göra ett bra jobb och hänvisa patienterna till optimal vårdnivå. Strävan efter att alla parter känner sig trygga tycks vara central. Flera försvårande omständigheter vid hänvisning till egenvård identifieras som äldre patienter, språkförbistringar och överflöd av information. Det råder delad mening bland informanterna kring vilket stöd som upplevs av riktlinjer och ledning. Slutsats: Vissa sjuksköterskor är trygga i sina beslut, medan andra kan vara mer osäkra och reflekterar över sina egna begränsningar. Vi efterlyser utveckling och vidare forskning kring hänvisning till egenvård samt mer utbildning för ambulanssjuksköterskor inom ämnet., In general, nurses in ambulance care can decide which patients who can be referred to self-care if there is a lack of need for emergency or primary care. Self-care is defined as healthcare measures performed by the patient or their relatives. It's the nurse's responsibility to assess the patient and refer the patient to the optimal level of care with respect to patient safety and patient involvement. Statistics show that the number of patients seeking emergency medical attention has increased in the last few years. Previous research indicates that non-conveyance is a demanding and complex task that is associated with extensive responsibility. Aim: The aim of this study is to examine the RN‘s experience when referring patients to self-care in the prehospital setting. Method: A total of ten RN ‘s participated in qualitative semi-structured interviews. The participants were recruited from Region Jönköpings läns ambulance service. The material was analyzed with inductive content analysis as suggested by Elo and Kynges. The results shows a variation regarding the experience of referring patients to self-care. All the RN’s strive to do a good job and to refer patients to an adequate level of care. The quest for all parties to feel safe seems to be central. Several aggravating factors are identified; older patients, language impairment, too much information etc. There are divided opinions about what support is experienced by management and guidelines. Conclusion: Some RN‘s are confident in their decisions, while others may be more insecure and reflect on their own limitations. We call for the development of guidelines, further research and extended education about non-conveyance.