Search

Hotade vadarfåglar på strandängar. Hävdade gräsmarker i södra Sverige som sköts med slåtter eller bete utgör viktiga livsmiljöer för brushane, rödspov och svartbent strandpipare. Brushanen förekommer regelbundet som häckande endast på kustnära öländska sjömarker och gotländska strandängar. Rödspoven har sitt starkaste fäste på Öland där den förutom på sjömarker också förekommer på alvarmark. Mindre antal rödspov häckar i Halland, Östergötland, Skåne, Blekinge och på Gotland. Svartbent strandpipare anses vara utgången som svensk häckfågel men uppträder årligen med enstaka individer på kustlokaler och häckningsförsök har gjorts vissa år, särskilt på Öland. Minskad areal av hävdade gräsmarker, fragmentering av livsmiljöer och dränering är viktiga landskapsförändringar som varit negativa för vadarfåglarna. Hög predation har påverkat föryngringen och försvårat överlevnadsmöjligheter för små populationer. Omfattande störning och viss exploatering på lokaler där svartbent strandpipare tidigare förekom kan också ha bidragit till artens utgång som regelbunden häckfågel. För att gynna hotade vadarfåglar rekommenderas förbättrad skötsel av hävdade gräsmarker med nyskapande av tillfälliga vattensamlingar under vadarnas häckningssäsong. På lokaler med högt predationstryck kan det vara aktuellt att bedriva predatorkontroll i syfte att öka vadarnas häckningsframgång. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter.

Skärrande gräshoppa (Stauroderus scalaris) är i Nordeuropa bara påträffad på Öland. Artens huvudutbredningsområde är stäppen i centrala, östra och södra Ryssland, men den är påträffad i de flesta europeiska länderna på kontinenten. Arten bedöms utgöra en så kallad värmerelikt som i Sverige är starkt knuten till öppna marker på sandigt underlag. Igenväxning, ett tätnande vegetationstäcke och ansamling av förna som innebär att mikroklimatet förändras och att förekomsten av sand i dagen minskar är idag ett hot mot flera lokaler. Bland de åtgärder som föreslås i programmet finns inventering, informationsinsatser samt skötsel och restaurering av artens livsmiljöer. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter.

Brynia är en relativt stor mossa som växer på rötter, socklar och stenar, främst i äldre löv- eller blandskog. Arten förekommer i blöta skogklädda källmiljöer eller på översvämnings­påverkade trädklädda stränder längs bäckar eller större vattendrag. Brynia är skildkönad och kapslar är ovanliga. Utbredningen i Sverige är idag koncentrerad till Hallands och Västra Götalands län. Brynia är rödlistad som sårbar (VU) och förekommer på 31 lokaler, varav åtta har någorlunda stora populationer. Femton av lokalerna är idag formellt skyddade. Habitaten är känsliga och generellt viktiga att värna vid exempelvis åtgärder inom skogsbruket. Därför är information till markägare på och omkring lokalerna betydelsefull, liksom skötsel eller restaurering av kända lokaler. Då arten har dålig spridningsförmåga kan transplanteringsförsök vara en viktig åtgärd. I åtgärdsprogrammet föreslås också inventeringar och studier av populationsdynamik för att öka kunskapen kring arten. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter.

Låsbräkenarterna i åtgärdsprogrammet förekommer i torra och magra gräsmarker av olika slag i kulturbygder. Topp- och nordlåsbräken är övervägande nordliga med förekomster ända upp till kalfjället. Rutlåsbräken däremot har tyngdpunkten av sin utbredning i söder. Alla arterna är känsliga för närsalter i marken och därmed för gödsling. I vissa fall kan arterna återkomma efter en lång tid av ohävd och även beskogning. Skötsel genom slåtter eller bete på lokaler gynnar låsbräknarna och arterna kan återkomma efter restaurering av tidigare övergivna lokaler. Topplåsbräken (Botrychium lanceolatum) Nordlåsbräken (Botrychium boreale) Rutlåsbräken (Botrychium matricariifolium)

Fältgentianan utgörs av tre underarter: den "vanliga" fältgentianan (Gentianella campestris ssp. campestris), sätergentiana (G. campestris ssp. islandica) samt kustgentiana (G. campestris ssp. baltica). Den "vanliga" delas i sin tur upp i tidig- eller senblommande. Tillsammans kallas fältgentianagruppen i vissa sammanhang "bredgentianor". Fältgentiana är starkt knuten till ogödslade slåtter- och betesmarker och förekommer norrut till och med Jämtland och centrala Ångermanland men med enstaka kustförekomster norrut till Umeå. Kustgentianan finns i Skåne och på västkusten, medan sätergentianan huvudsakligen förekommer i Jämtland. För närvarande är cirka 550 populationer av fältgentiana kända i Sverige utanför Jämtlands län samt ytterligare drygt 300 i Jämtlands län. Många populationer är mycket små. Fältgentianan är i Sverige en av de gräsmarksväxter som minskat mest sedan mitten av 1900-talet. Särskilt allvarligt är att den negativa trenden fortsätter i snabb takt trots att förlusten av naturbetesmarker under 1990- och 2000-talen bromsats i Sverige, vilket främst beror på för hård eller för tidig hävd. Fältgentiana svarar snabbt på skötselåtgärder, främst sådana som ökar fröreproduktionen. Tre typer av åtgärder föreslås: (1) återupptagen hävd på ohävdade lokaler, (2) förbättrad hävd anpassad till olika underarter och varieteter, samt (3) åter- eller nyetablering av fältgentiana på lämpliga lokaler. Andra viktiga åtgärder är information, rådgivning och ekonomiskt stöd till särskilda åtgärder.

Humlepälsbi (Anthophora plagiata) är ett robust, mycket långtungat bi med påfallande humlelikt utseende. Artens utbredning har sin nuvarande nordgräns i södra Sverige, med två kända små populationer i Simrishamns kommun. Den mest begränsande faktorn för arten är tillgången på lämpliga boplatser. Utarmningen av blomrikedomen i det skånska och hela det västeuropeiska odlingslandskapet har säkerligen också varit negativ för denna art, liksom för de flesta vilda biarter. Alla kända bon i Sverige har påträffats i solstekta husväggar av obränd lera i äldre korsvirkeshus och gamla fasadtegelhus med innervarv av s.k. lersten.Då användningen av denna väggkonstruktion har upphört och vården av äldre lämpliga byggnader intensifierats genom förändrad fogning och putsning av fasader, är åtgärder som hindrar förstörelse av befintliga boplatser genom okunskap, samt anläggning av nya alternativa boplatser mycket angelägna. Det är också mycket angeläget att se till att de två kända populationerna har (genetisk) kontakt med varandra genom utbyte av individer och att arten får möjlighet att etablera sig på fler platser.

Alla dessa tre mossarterna växer i vattenståndsamplitud eller i periodvis vattenfyllda sänkor i skogsmarker. Arterna kan även förekomma på timmerrester och stockar i konstruktioner från flottningsepoken och ibland även i reglerade vattendrag, på platser som trots regleringen översvämmas då och då. Sporkapslar är sällsynta och arternas spridning bedöms därför främst ske med hjälp av groddkorn, som är vanliga på alla tre arterna. Arterna hotas av brist på ved i och intill vattendrag med naturlig vattenståndsfluktuation, reglering av vattendrag och biotopförstörelse. Inventeringar och större hänsynstagande till arternas livsmiljöer i skogsbruket och vid vattendragsrestaureringar är några av de åtgärder som föreslås i programmet.

(Andrena batava, A. morawitzi, och A. nycthemera) I den svenska bifaunan finns drygt 60 arter av sandbin. Batavsandbi,flyghåll från sandiga ställen för bobyggnad. Flodsandbiets samtliga lokaler utgörs av gamla täkter. Hoten mot programarterna är flera. Generella hot är bristenfödoresurser och boplatser försvinner. Även ökad exploatering av sandmark utgör ett påtagligt hot. För att öka bestånden av arterna föreslås en rad kort- ochkvaliteten av boplatser gynnas genom aktiv markytestörning. Sandtäkter efterbehandlas med särskild hänsyn till videväxter och boplatser. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter.

Miljöövervakning av gaddsteklar 2010-2102 med färgskålar och pollinatörsslingor. Totalt 217 arter av gaddsteklar påträf-fades; vilket är 50 % av den kända artstocken av gaddsteklar i länet. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Det har skett en stor förändring inom det svenska jordbruket det senaste seklet, traditionell slåtter och beteshävd har nästan upphört helt. Förändrad markanvändning orsakar habitatförlust för många växter och djur. Slåtter och betesmarkerna som hör till de artrikaste växtsamhällena i Sverige hotas av igenväxning. I denna uppsats studerar jag Länsstyrelsen i Jämtlands läns uppföljning av den starkt hotade orkidén brunkulla (Gymnadenia nigra) som är en hävdgynnad art på tillbakagång. Studien baseras på intervjuer med anställda på Länsstyrelsen i Jämtlands län samt de inventeringsdata man samlat inom uppföljningen. Jag har utvärderat om resultaten från Länsstyrelsens uppföljning uppfyller det syfte som inventeringarna ursprungligen hade. Jag har studerat inventeringsdata och analyserat metodiken i relation till vetenskapliga rekommendationer samt genomfört statistiska tester. Jag har funnit att nuvarande uppföljning har brustit i genomförandet samt i anpassningen av inventeringsmetodiken mot inventeringarnas syfte. I kombination med den hitintills korta mätperioden har detta resulterat i att ingen populationstrend kunnat utläsas och att effekter av hävd och andra miljövariabler inte kan utvärderas på ett tillfredställande sätt. Swedish agriculture has gone through major changes of practices in the last century. Traditional haymaking and grazing have almost ceased and the land-use change is causing a loss of habitat for many plants and animals. These semi-natural landscapes belong to the most diverse plant communities in Sweden and many pastures and meadows are threatened by overgrowth. In this paper, I study the Jämtland County Administrative Board´s monitoring of the endangered Black Vanilla Orchid (Gymnadenia nigra) which is a grassland species in sharp decline. The study is based on interviews with employees of the Jämtland County Administrative Board and on the inventory data that has been gathered in the monitoring project. I have evaluated if the collected data can fulfil the original purpose of the monitoring project. I have studied and analysed the data and monitoring methodology in relation to scientific advice, and performed statistical tests. I have found that the monitoring method was unsuccessful in addressing the underlying purpose. In combination with the short period of monitoring, it is not possible to evaluate the effect of management and other environmental variables on the status of G. nigra.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län genomförde Naturvatten AB sommaren 2011 en inventering av fyra tidigare kända lokaler för småsvalting (Alisma wahlenbergii) i Mälaren inom Stockholms län. Ekerölokalerna Sandudden och Lundhagen samt Löten på Munsön omfattades av inventeringen. Inventeringen är en del av satsningen på åtgärdsprogram för hotade arter, där den starkt hotade och i östersjöregionen endemiska småsvaltingen ingår. Småsvalting påträffades vid samtliga undersökta lokaler. Småsvaltingbeståndet vid Sandudden uppskattades till cirka 20 000 individer vilket glädjande nog är en kraftig ökning jämfört med 2010 då populationen beräknades omfatta cirka 7 000 exemplar. Lundhagsbadet inventerades för första gången sedan 2008. Populationen uppskattades till cirka 23 000 individer vilket innebär en halvering sedan 2008. Det lilla småsvaltingbeståndet vid Lundhagen som uppvisade en drastisk minskning från 2009 till 2010 tycks nu ha återhämtat sig. Lokalen Löten vid östra Munsön inventerades för första gången på fyra år. Inventeringen utfördes framförallt i syfte att undersöka om det var lämpligt att flytta plantor från den aktuella lokalen för utsättning i Norra Björkfjärden. Populationen uppskattades till drygt 4 000 individer vilket innebär en fördubbling sedan 2007. Löten bedömdes med detta underlag vara lämplig som givarlokal. De inventerade småsvaltingbestånden uppvisar en återhämtning från 2010 års låga noteringar. Ett orosmoment är dock utvecklingen mot en allt grundare maximal djuputredning vid Sandudden och Lundhagsbadet. Övriga kända lokaler för småsvalting i Stockholms län – Asknäsviken, Gräsholmen, Herrmete, Slagstabadet, Södran och Fantholmen – omfattades inte av årets inventeringar och populationernas status i dessa områden är i nuläget okänd. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

I månadsskiftet maj-juni 2008 inventerades dyngbaggar på 40 lokaler på uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro län. Det viktigaste syftet med inventeringen var att ta reda på hur utbredd streckdyngbaggen Aphodius merdarius är i Örebro län. Ett annat syfte var att få bättre kännedom över vilka arter av dyngbaggar som förekommer i länet. Streckdyngbaggen är klassad som starkt hotad (EN) enligt den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005). Arten ingår i åtgärdsprogrammet för dynglevande skalbaggar (Ljungberg 2007). Streckdyngbaggen är en art som är ganska starkt knuten till hästspillning, helst i torra, varma betesmarker. Efter 1950 har arten gått mycket snabbt tillbaka i Sverige och ansågs försvunnen från fastlandet. I slutet av 1990-talet och på 2000-talet har arten återfunnits på flera platser i södra Sverige, bl.a. på ca 20 lokaler i Stockholms län vid en inventering utförd av Calluna AB år 2007 (Andersson 2007). Vid denna inventering i Örebro län hittades streckdyngbaggen i sju av de 40 inventerade betesmarkerna. I något fall var dessutom streckdyngbaggen en av de dominerande arterna. Arten hittades främst i helt triviala kulturbeten utan några andra naturvärden. Alla fynden gjordes i den södra delen av länet och bara i hästspillning. Den främsta anledningen till att streckdyngbaggen minskade så snabbt efter 1950 var förändringar inom jordbruket, främst att hästen på allvar ersattes av traktorer. Skälet till att streckdyngbaggen åter igen verkar ha blivit vanligare beror på att hästar återigen blivit vanligare, t.ex. runt Stockholm där streckdyngbaggen verkar förekomma i ganska många hästbetesmarker. Förutom de sju nya lokalerna för streckdyngbagge var det intressantaste fyndet ett par exemplar av rakhorndyvel Onthophagus nuchicornis i Nydalen, Askersunds kommun. Denna art var inte funnen i Närke sedan 1930-talet. Nydalen var också inventeringens artrikaste lokal med tolv arter dynglevande skalbaggar. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Liten havstulpanlav Thelotrema suecicum är en mycket sällsynt och hotad lavart som endast är känd från ett fåtal lokaler i landet. Arten omfattas av ett åtgärdsprogram för att långsiktigt bevara förekomsten. I Örebro län hittades arten redan 1888 på lokalen Gropadalen i Askersunds kommun och där finns den kvar ännu idag. En inventering i Gropadalen utfördes under 2008 för att kartlägga artens utbredning där, samtidigt som en bedömning gjordes av eventuella hot och lämpliga åtgärder på lokalen för att gynna arten. I åtgärdsprogrammet lyfts inplantering på lämpliga lokaler fram som en lämplig metod för att öka chansen för en långsiktig överlevnad i länet och i landet. I uppdraget ingick därför även en undersökning av det närliggande naturreservatet Viken, där livsbetingelserna är snarlika de i Gropadalen. Naturreservatet har bedömts efter dess lämplighet som lokal för inplantering av liten havstulpanlav. Inventeringsuppdraget och rapporten har utförts och sammanställts av Naturcentrum AB på uppdrag från länsstyrelsen genom finansiering inom åtgärdsprogrammet för bevarandet av liten havstulpanlav. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Rikkärr är myrar vilka tillförs och påverkas av mineralhaltigt vatten från omgivande marker eller från källflöden. De högre halterna av mineral, vanligtvis kalcium, leder till att pH-värdet är högre än i andra myrar, oftast mellan 6–8. De är ofta mycket artrika och en lång rad specialiserade arter är beroende av rikkärr för sin existens. Vidare finns ett stort antal (>160) rikkärrsarter upptagna på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005), varav många är hotklassificerade (Sundberg 2006). Rika myrar har i gången tid haft en stor betydelse i hushållningen. Då jordbruket var baserat på djurhållning var tillgången på lämpliga slåttermarker för anskaffning av vinterfoder av stor betydelse. I många rikkärr har vegetationen också präglats av bete. Efter hävdepoken dikades många myrar ut och omfördes till odlingsmark eller togs i anspråk för skogsproduktion. I kärr som inte dikades ut har utebliven hävd medfört att miljöerna börjat växa igen spontant. Dessa och andra orsaker av mer diffus karaktär, såsom försurning, övergödning och ändrade klimatförhållanden i södra Sverige, har lett till en drastiskt försämrad situation för rikkärr och de organismer som är knutna till naturtypen. Samtidigt har rikkärr blivit betydligt mindre uppmärksammade under senare decenniers naturvårdsarbete jämfört med många andra naturtyper. I syfte att ta fram ett kunskapsunderlag för det fortsatta arbetet med att skydda och bevara rika kärrmiljöer i Örebro län, genomfördes en rikkärrsinventering 2005 - 2007 inom ramen för det nationella och nyligen fastställda åtgärdsprogrammet för bevarande av rikkärr (Sundberg 2006). Inventeringen pågick periodvis över ett längre tidsspann, för att på bästa sätt utnyttja säsongen för många rikkärrsväxter. Rikkärrsinventeringen i Örebro län har i huvudsak följt metoden för våtmarksinventering (VMI), samt dess terminologi, men med en något lägre detaljeringsgrad. Information från ett antal viktiga källor, såsom florauppgifter, olika naturinventeringar och bergartskartor, användes i kombination med tolkning av IR-flygbilder för att lokalisera knappt 600 potentiella rikkärr. Av ca 440 fältbesökta områden inventerades 181 objekt, varav 231 delobjekt, medan resterande ca 260 objekt av olika skäl inte bedömdes uppfylla kraven för rikkärr i fält. Av de 231 delobjekt som avgränsades, blev 7 klassificerade som intermediära kärrtyper och 18 som rika sumpskogar. 206 delobjekt fördes till olika rikkärrskategorier, där 46 (23 %) hörde till extremrika kärrmiljöer, medan 160 (77 %) utgjordes av medelrika kärrtyper. De flesta rikkärren återfinns i trakter med förekomster av kalk i berggrunden eller i de lösa jordlagren. Flest myrar av rikare typ har lokaliserats i Hällefors, Nora och Örebro kommuner, med särskilt täta koncentrationer i trakten runt Hällefors och vid sjön Älvlången i Vikers socken. Rikkärr förekommer fåtaligt eller saknas helt i Degerfors, Kumla och Laxå kommuner, samt i länets jordbruksbygder. Floran i rikkärren är oftast betydligt artrikare än i andra myrar. I flera av de biologiskt mest värdefulla rikkärren i Örebro län har mer än 30 så kallade indikatorväxter för rikkärr påträffats. Till de vanligaste rikkärrsindikatorerna i länets rikkärr hör kärlväxterna knagglestarr, snip och dvärglummer, samt mossorna guldspärrmossa, purpurvitmossa och knoppvitmossa. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Den större vattensalamandern (Triturus cristatus) är ett groddjur som minskat i stora delar av Europa. I Sverige finns ett åtgärdsprogram vars syfte är att få arten att uppnå en gynnsam bevarandestatus. En del i bevarandearbetet med arten är att anlägga nya lekvatten i lämpliga landmiljöer. I denna rapport utvärdas om dammar som anlagts inom ramen för främst jordbruksverkets andsbygdsutvecklingsstöd (LBU-stöd), s.k. projektstödsdammar, kan gynna den lokala förekomsten av större vattensalamander. Undersökning av den större vattensalamanderns förekomst (främst reproduktion i form av larver under sensommaren) utvärderades i 40 projektstödsdammar i Skåne under 2008. Detta var samtliga projektstödsdammar som låg inom 500 m från en lokal där arten konstaterats 2000-talet. Dammarna varierade i flera avseende såväl åldersmässigt som i deras fysikaliska, kemiska och biologiska karaktärer. Tre av dammarna var anlagda så att de hade förbindelse med vattendrag genom rör. Resultaten visade att dammarna kan, om de utformas på rätt sätt, gynna arter som den större vattensalamandern. I drygt 22 % av de 40 undersökta dammarna hade den större vattensalamandern reproducerat sig och i ytterligare 3 dammar (8 %) noterades vuxna salamandrar. En förutsättning för lyckad reproduktion är att dammarna inte torkar ut för tidigt (8 % i denna studie) och att det inte förekommer fisk i dammarna (ca 37 % i denna studie). Även förekomst av småspigg medför utebliven reproduktion hos den större vattensalamandern enligt denna undersökning. Förutom att de bör vara fiskfria och inte torka ut verkar projektstödsdammar kunna fungera som reproduktionslokaler för den större vattensalamandern så länge de inte är nyanlagda och därmed saknar undervattens- och flytbladsvegetation. Det är heller inte bra om de ligger i områden där det förekommer mycket asfalterade vägar. Om salamandrarna måste passera vägar under sin vandring mellan lekvatten och övervintringsplats finns risk att de blir överkörda. Reproduktion hos den större vattensalamandern verkar gynnas om det finns flera närbelägna vatten med arten. Baserat på de insamlade resultaten ges rekommendationer för hur projektstödsdammar bör utformas för att gynna hänsynskrävande arter som den större vattensalamandern. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Redovisar eftersök av grynig påskrislav på äldre lokaler i Västra Götalands län. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Naturcentrum AB har på uppdrag av Länsstyrelsen i Södermanlands län genomfört en inventering av de tre hotade skalbaggarna smal skuggbagge Boros schneideri (EN), avlång barkborre Orthotomicus longicollis (VU) och tallgångbagge Cerylon impressum (VU) på nyligen döda tallar i Sveaskogs ekopark Böda, norra Öland. Dessa arter kommer ingå i det av Naturvårdsverket planerade åtgärdsprogrammet för bevarande av skalbaggar på nyligen död tall. Av smalskuggbagge och avlång barkborre finns gamla fynd från skogarna i Böda, men arterna har idag endast säkra förekomster på Gotska Sandön. Tallgångbaggen finns spritt i landet men få fynd har gjorts under senare år. Totalt inventerades 134 nyligen döda tallar fördelade på 12 delområden inom Böda ekopark. Majoriteten av de inventerade träden fanns i de båda naturreservaten Bödakusten Östra och Bödakusten Västra. Inga fynd gjordes av varken smal skuggbagge eller avlång barkborre. Däremot noterades tallgångbaggen i 5 delområden i totalt 59 exemplar. Rikligast förekom arten i naturreservatet Bödakusten Östra, sträckan Homrevet till Fagerrör där 41 individer noterades på 10 olika tallar. Fynden av tallgångbagge gjordes uteslutande på grov, nyligen död tall angripen av blånadssvamp. De flesta observationerna gjordes under tjock bark i anslutning till grenvinkar eller andra speciella strukturer på stammen. Det går inte att utifrån denna inventering sluta sig till att smal skuggbagge och avlång barkborre inte finns i Bödas tallskogar. Böda ekopark är stor och det finns rikligt med lämpliga bestånd med gott om nyligen döda tallar. Arterna är mycket sällsynta och kända för att kunna finnas i små tätheter, vilket medför att risken att missa en eventuell förekomst är stor. Anmärkningsvärt är dock att tallgångbaggen har en stark förekomst i Bödas sandtallskogar och finns spritt, om än bitvis i låga tätheter, i stora delar av ekoparken. Resultatet från denna inventering tyder på att arten är knuten till stående, grov tall i solexponerade lägen som är angripen av blånadssvamp. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Denna inventering ingår i Åtgärdsprogram för hotade Kransalger i Sverige. Arbetet innebär återinventering av lokaler med tidigare noterade fynd av hotade kransalger samt nyinventering i lämpliga kransalgslokaler. Syftet med inventeringarna är att säkerställa förekomst, utbredning samt eventuella hot mot bestånden.Inventeringen omfattar undersökningar i 11 sjöar i Stockholms län under augusti 2007. En av sjöarna ligger i Stockholms stad medan övriga är belägna inom Norrtälje kommun. Inventeringen är i huvudsak inriktad på att söka efter Stjärnslinke, Nitellopsis obtusa, men även andra – hotade och icke hotade – kransalger har noterats. Stjärnslinke är en kransalg som framförallt förekommer i kalkrika sjöar. Stjärnslinke har vegetativ reproduktion och bildar ofta täta mattor i de sjöar där den förekommer. Arten antas dock ha svårt att sprida sig till andra vattensystem. Arten föredrar måttligt näringsrikt vatten med hög kalkhalt och högt pH men undviker sjöar med höga halter närsalter. Stjärnslinke är känslig för vindexponering och växer därför ofta på relativt djupt vatten, från 1 till 30 meter, på mjukbotten. Vid inventeringen hittades stjärnslinke i Brosjön, Gillfjärden och Norasjön. En annan art, Spädslinke, Nitella gracilis, som ingår i åtgärdsprogrammen för hotade kransalger hittades i Brosjön och Syningen. Detta var blott det andra respektive tredje fyndet i länet av denna starkt hotade art. Andra kransalger som hittades vid inventeringen är rödsträfse, Chara tomentosa, skörsträfse, Chara globularis och papillsträfse, Chara virgata och glans-/mattslinke, Nitella flexilis/opaca.Förutom kransalger redovisas även vattenanknutna kärlväxter som påträffats under inventeringen. Det bör noteras att dessa ej har eftersökts med någon viss metod. I dokumentetredovisas ej övervattensväxterna, dessa kan ses i artlistan bilaga 2. Vattenkemidata redovisas för respektive sjö med ett urval parametrar utvärderade enligt NaturvårdsverketsBedömningsgrunder för sjöar och vattendrag, Rapport 4913.Inventeringen är utförd av TerraLimno Gruppen AB på uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län. Tina Kyrkander har varit ansvarig för inventering, artbestämning och rapport. Margareta Setterberg har medverkat under hela fältarbetet. Roland Bengtsson har hjälpt till med verifiering av Nitella gracilis. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Rapporten baseras på de inventeringar av nissöga och flodnejonöga som genomförts av Lars Bjelkstrand under 2004 och 2005. Syftet har varit att få större kunskap om utbredningen av nissöga och flodnejonöga i Södermanlands län. Resultaten kommer sedan användas till att föreslå åtgärder som kan gynna arterna. För Nissöga finns ett åtgärdsprogram som ska styra bevarandeinsatserna för arten under åren 1998-2008. Ett åtgärdsprogram för flodnejonöga skall tas fram av Fiskeriverket under de närmsta åren. Åtgärdsprogrammen ingår i den storsatsning för hotade växter och djur som Naturvårdsverket och länsstyrelserna genomför med syfte att till år 2015 minska antalet hotade arter med 30%. Åtgärdsprogram har visat sig vara framgångsrika verktyg för att förbättra situationen för hotade arter. Totalt ska 209 åtgärdsprogram för 385 arter tas fram. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05