Due to an increasing amount of aging tendencies in Swedish embankment dams, failures such as internal erosion has become a more common problem. Internal erosion is a phenomenon where certain soil material within the embankment dam is removed, often over a longer period of time. It is most common to occur at the inner core of the dam, and if it is allowed to continue for a longer time period the consequences can be disastrous. During the internal erosion, the inner material is washed out, creating larger voids and lowering the geotechnical stability of the dam. When larger voids start to appear, the seepage will increase allowing more material to be washed out and accelerating the process. In order to repair an embankment dam, exposed to inner erosion, it requires both the location of the faults as well as a suitable method of repairing. A method to repair internal erosion is by using grout and injecting it into the location of the fault. The knowledge regarding what type of grout and how it should be treated is today lacking. There are reasons to believe that a hardening mixture within an embankment dam using a till core will not cooperate well. For that reason, a grout with non-hardening properties is of interest. this thesis focuses on the Geomechanical strength parameters of two similar experimental non-hardening grouts. One with maximum grain size of 2 mm referred as grout 0/2, and one with maximum grain size of 4 mm, referred to as grout 0/4. The grouts consist of natural aggregates, calcium carbonate, water, bentonite, superplasticizer and defoamer. The grouts are evaluated by its undrained shear strength, water content, bulk- and dry density using fall cone tests and uniaxial compressive strength tests. To evaluate the grouts angle of friction and angle of dilatancy together with young’s modulus, consolidated, drained triaxial tests were performed. Three tests with different consolidation pressures (50, 150 and 300 kPa) were performed for each grout. Sinc, På grund av en ökad mängd med föråldrandetendenser hos svenska jordfyllningsdammar har brott så som inre erosion blivit ett alltmer vanligt problem. Inre erosion är ett fenomen där en viss jord inom jordfyllningsdammen är avlägsnad, generellt över en längre tidsperiod. Oftast inträffar detta vid den inre damkärnan och om erosionen är tillåten att fortskrida sig över en längre period kan konsekvenserna bli förödande. Inre erosion fungerar så att jordmaterial tvättas ut vilket skapar hålutrymmen och minskar den geotekniska hållfastheten för dammen. När större hålutrymmen bildats ökar läckaget som i sin tur tillåter mer material att bli urtvättat och processen blir accelererad. För att kunna reparera en jordfyllningsdam, utsatt för inre erosion, krävs både att platsen för brottet och metoden för att reparera är kända. En metod för att reparera inre erosion är genom att använda injektering och injektera hålutrymmet. Dock är kunskapen gällande vad för typ av injektering och hur den ska hanteras icke existerande i dagsläget. Det finns anledning att tro att ett härdande bruk inom en jordfyllningsdam, med en moränkärna, inte kommer samarbeta särskilt bra. På grund av det har ett bruk med icke-härdande egenskaper undersökt. Den här uppsatsen fokuserar på de geotekniska hållfasthetsegenskaperna för två liknande experimentella icke-härdande bruk. Ett med maximal kornstorlek på 2 mm benämnd som bruk 0/2 och ett med maximal kornstorlek på 4 mm, benämnd som bruk 0/4. Bruket består av natursand, kalciumkarbonat, vatten, bentonit, mjukgöringsmedel och skumdämpare. Bruken är utvärderade genom deras odränerade skjuvhållfasthet, vattenkvot, skrym- och torrdensiteten som har tagits fram från fallkorns-test och enaxiella trycktest (UCS). För att utvärdera brukens friktionsvinkel och dilationsvinkel tillsammans med styvheten (initiella och 50 %) har konsoliderat, dränerat triaxiala tests utförts. Tre test med varierande konsolideringstryck (50, 150 och 300 kPa) har utförts för båda bruk