Search

Scythris tridentata Passerin d���Entr��ves & Roggero sp. nov. (Figs 2 B, 3 C���D) Type material. Holotype �� [MIZT] Iran, Belutschistan, Jranshar, 800 m, 22���30.iv. 1954, Richter u. Sch��uffele leg. (Genital slide 848 PdE). Paratypes 2 ���� [MIZT] SO Iran [Djiroft] Anbar-Abad, 21���30.iv. 1956, W. Richter leg. (Genital slides 841 and 850 PdE); 1 �� [MIZT] SO Iran [Djiroft] Anbar-Abad, 1���18.v. 1956, W. Richter leg. (Genital slide 849 PdE); 1 �� [MIZT] Belutschistan, Jranshar, 800 m, 11���21.iv. 1954, Richter u. Sch��uffele leg. (Genital slide 843 PdE); 1 �� [MIZT] Belutschistan, Jranshar, 800 m, 22���30.iv. 1954, Richter u. Sch��uffele leg. (Genital slide 847 PdE); 1 �� [NHRS] Baloutchistan, Bender Tchahbahar, leg. Brandt, 1937 (Genital slide 9463 PdE); 1 �� [HMIM] Sistan & Baluchestan Prov., 18 km W Iranshahr, Rig-Kaboud, 500 m, 15.v. 1972, Abai, Ebert leg. (Genital slide 1397 Alipanah). Etymology. The species is named after the characteristic trident-like gnathos of the male. Diagnosis. Scythris tridentata is similar to S. pelinaula, although S. tridentata males have a lighter complexion. Only the males of the two species are compared, as female S. tridentata sp. nov. remain unknown. Although there are similar features shared by the two species (Fig. 2), distinct characters, such as the shape of S 8 and T 8, allow us to separate them (Fig. 3). S 8 is longer and narrower in S. pelinaula than in S. tridentata, which has shorter prongs and a more spatulate apex. In T 8, the simple lateral expansion is near the apex in S. tridentata, but in S. pelinaula, it is larger and lamina-shaped. In S. tridentata, the T 8 apices are shorter. The proximal part of the valvae of S. pelinaula is more rounded and more dorsally expanded than those of S. tridentata (Fig. 3 B and C). The valvae apex is narrow and arched in S. tridentata and larger and rectilinear in S. pelinaula. The tegumen and vinculum are similar in the two species. The shape of the phallus is similar in both species, but the fusion is more sclerotized and longer in S. tridentata than in S. pelinaula. As a general rule, the S. tridentata male genitalia are smaller and more elongate than those of S. pelinaula. Description. Wingspan 12���16 mm. Male (Fig. 2 B). Forewing upper surface from white to evenly cream coloured; long and yellowish cream fringe. Hindwing upper surface yellowish white, glossy, with a yellowish cream fringe. Forewing and hindwing lower surface yellowish white, and glossy. Head yellowish white with white palpi and very light brown proboscis. Cream-white thorax and abdomen. Legs cream-white with white tarsi. Antenna almost as long as forewing, evenly very light brown, scape white. Male genitalia (Fig. 3 C���D). Uncus almost as long as tegumen, narrow, apex sharp and slightly arched. Gnathos bearing three sender and sharp prolongations, the medial one larger and longer than lateral ones and down-arched at tip. Tegumen slender, triangular. Valva short and subtriangular, apex sharp, narrow and down-arched, with long setae; medial edges of valva fused almost entirely, the lateral nooks well-developed. Phallus short and thick, joined to valvae near the apex through a well-sclerotized juxta extending backward. Vinculum broad, partially fused with valvae. S 8 subtriangular, apex prolonged in two diverging, short and spatulate prongs. T 8 constituted by two symmetrical Y-shaped portions, inner prongs partially fused at apex. Female. Unknown. Female genitalia. Unknown. Biology. The immature stages are unknown. The species was collected in April and May. The host plants are unknown. Distribution. The species is known only from SE Iran. At present the species can be catalogued as a reduced endemism with a Saharo-Sindic distribution. Remarks. In the original description of S. friedeli from Ifrane, Morocco (Bengtsson 1997 b: 130) six paratypes from Iran and Jordan were also listed. Bengtsson reported that all the paratypes are preserved in the Passerin d���Entr��ves collection (now in MIZT). The inclusion of these specimens in the type series of S. friedeli must be erroneous because they have obvious external differences from S. friedeli. According to Bengtsson (1997 b), the S. subfasciata species-group - in which S. friedeli belongs - comprises six small species with dark forewings. The males have a large uncus, a wishbone-like gnathos, and triangular valvae. The only two known females (S. anthracodes and S. subfasciata) are characterized by a conspicuous sterigma. By contrast, S. pelinaula and S. tridentata sp. nov. are both large with cream or very light brown forewings, and the males have reduced genitalia with three characteristic processes on the gnathos that have never been reported for the other species of the S. subfasciata species-group. Furthermore, the valvae of S. pelinaula and S. tridentata sp. nov. are partially fused along the medial edge, and both have peculiar-shaped phalluses, previously unknown in scythridids. The the shape of the sterigma in the female of S. pelinaula differs from those of the two known females of S. subfasciata species-group. After a careful analysis of external and genital features, we conclude that the S. friedeli paratypes from Iran and Jordan are not conspecific with the holotype from Morocco. Two specimens (a male from the Dead Sea and a female from S Iran) were identified as S. pelinaula, and the other four are included above in the S. tridentata sp. nov. type series., Published as part of D'Entr��ves, Pietro Passerin, Bengtsson, Bengt ��. & Roggero, Angela, 2012, Taxonomic note on Scythris pangalactis Meyrick 1933, with the description of a new species from Iran and a new synonymy (Lepidoptera, Gelechioidea, Scythrididae), pp. 50-56 in Zootaxa 3323 on pages 52-54, DOI: 10.5281/zenodo.213126, {"references":["Bengtsson, B. A. (1997 b) Scythrididae. In: P. Huemer, O. Karsholt and L. Lyneborg (Eds), Microlepidoptera of Europe. 2. Stenstrup, pp. 1 - 301."]}

Scythris pelinaula Meyrick, 1916: 14 (Figs 2 A, 3 A���B) Type material. Lectotype ��: Kaolach, Senegal (BMHN). Paralectotype ��, same locality (BMHN). Scythris pangalactis Meyrick, 1933: 369 new synonymy Type material. The type locality is Dar-Fur, El Fasher, Sudan. The only specimen (��) labelled as type in BMHN collection (K. Tuck, pers. comm.) is here designed as lectotype of Scythris pangalactis, while the second specimen from the same locality is designed as paralectotype. Other specimens examined. Saudi Arabia: 1 ��, 1 �� [SMNK] SW Arabia, Wadi Maraba, 142 km N of Jizan, 350 m, 13.iv. 1979, Amsel leg. (Genital slides 3305 and 2231 PdE); 1 �� [SMNK] Wadi Marah, 81 km S of Biljurshi, Asir region, SW Arabia, 2000 m, 26���27.iv. 1979, Amsel leg. (Genital slide 3304 PdE); 1 �� [SMNK] Ryad, central Arabia, 700 m, 31.viii��� 16.ix. 1959, Diehl leg. (Genital slide 3714 PdE); 2 ���� [SMNK] Al Dalhan, near Ash Sherayi, 2180 m, 19���20.ix. 1980, W. B��ttiker leg. (Genital slides 9380 and 9384 PdE); 1 �� [SMNK] Wadi Marah, 81 km S of Biljurshi, Asir region, SW Arabia, 2000 m, 29.iv��� 2.v. 1979, Amsel leg. (Genital slide 3316 PdE). Jordan: 1 �� [SMNK] Dead Sea southern coast, 15���27.iii. 1933, Amsel leg. (Genital slide no. 845 PdE). Iran: 1 �� [MIZT] Anbar-Abad (Djiroft), SO Iran, 21���30.iv. 1956, Richter leg. (Genital slide 837 PdE). Diagnosis. Externally, S. pelinaula closely resembles S. tridentata sp. nov., described above, and S. monochreella (Ragonot, 1896), with which it is often confused. Other similar cream-white species, such as S. nivicolor Meyrick, 1916, S. pollicella Bengtsson, 2002 a, and S. multiplicella Bengtsson, 1997 a, occur in sympatry. These species have markedly different male genitalia, allowing them to be easily identified through the study of these structures. Description. Forewing length 12���16 mm. Male (Fig. 2 A). Forewing upper surface evenly whitish to light brown; yellowish white fringe. Hindwing upper surface whitish, glossy, with yellowish cream fringe. Forewing and hindwing lower surface evenly very light brown, and glossy. Cream-white head, with yellowish white palpi, and light cream proboscis. Light brown thorax and abdomen. Legs from yellowish white to very light brown. Antenna almost as long as the forewing, evenly brown, except for the very light brown scape and firsts segments. Male genitalia (Fig. 3 A���B). Uncus elongate and narrow, pentagon-shaped, bearing thick, long setae on sides. Gnathos forming a large arch, with three sharp prolongations, the medial one twice longer than lateral ones and down-arched at tip; lateral protuberances thorn-shaped, larger at base. Tegumen almost as long as uncus, triangular. Medial edges of valvae fused for almost the proximal two-thirds. Valvae short and subtriangular, with sharp apex bearing very long setae. Phallus very short and stout, one third as long as valvae, down-turned, articular process short, well-sclerotized and distally inserted near apex of valvae. Juxta well-sclerotized and Y-shaped encircling phallus at base. Vinculum broad, partially fused with valvae. S 8 subtriangular, with two diverging prongs at apex, and two small protuberances at base fused to T 8. T 8 constituted by two symmetrical portions partially fused only at apex, each one bearing a well-developed and often bifid expansion at side, and well-sclerotized base. Female. External features identical to those of the male. Female genitalia. Papillae anales oval and membranous. Apophyses posteriores two-thirds longer then apophyses anteriores. Sterigma small, cap-shaped. Ostium bursae oval and narrow. Segment 8 longitudinally carrying semilunar wrinkles. Well-sclerotized segment 7 ventrally with a dome-shaped sclerotization (notched in middle at distal margin, spatular apices of notch downturned) and dorsally with subrectangular sclerotization. Individual variation. Specimens of S. pelinaula show minor colour variation, some specimens having slightly darker forewings (i.e., very light brown), often with the apices light brown. Biology. The life cycle is unknown. In Saudi Arabia the species was collected from March to May and from August to September, while the Jordan specimen was collected in March, and the Iranian one in April. Larvae were collected on Acacia tortilis (Phabaceae), the only known host plant until now (Ghesqui��re 1940). Distribution. The species is widespread in the Afrotropical region and in the southern portion of the Eastern Palaearctic region. Material previously identified as S. pelinaula must be carefully re-examined to determine if there are cryptic species within the S. tridentata species-group. Specimens have been found in Bandar Abbas, Iran (Passerin d���Entr��ves & Roggero 2010) and Jiroft, Iran, where it is sympatric with S. tridentata sp. nov. (see above). Remarks. This species is closely related to S. tridentata sp. nov. from Iran. The female genitalia were published as S. pangalactis by Bengtsson (2002 b) without describing them. The male and female of S. pelinaula were matched by B��B on the basis of the discovery of both sexes in the same localities and date., Published as part of D'Entr��ves, Pietro Passerin, Bengtsson, Bengt ��. & Roggero, Angela, 2012, Taxonomic note on Scythris pangalactis Meyrick 1933, with the description of a new species from Iran and a new synonymy (Lepidoptera, Gelechioidea, Scythrididae), pp. 50-56 in Zootaxa 3323 on pages 54-56, DOI: 10.5281/zenodo.213126, {"references":["Bengtsson, B. A. (2002 a) Scythridids of the Arabian Peninsula, I: Oman (Lepidoptera: Scythrididae). Phegea, 30, 105 - 118.","Bengtsson, B. A. (1997 a) Scythridids founds by H. Hacker in Pakistan 1988, and India 1992. Esperiana, 4, 467 - 481.","Ghesquiere, J. (1940) Catalogues raisonnes de la Faune du Congo Belge. Lepidopteres, Microlepidopteres. 1 er Partie. Ann. Musee Congo Belge. C Zoologie. Serie III. (Tervueren), 7, 1 - 120.","Passerin d'Entreves, P. & Roggero, A. (2010) Notes on the distribution of Palearctic Scythrididae (Lepidoptera: Gelechioidea). SHILAP - Revista de Lepidopterologia, 38, 443 - 450.","Bengtsson, B. A. (2002 b) Scythridids of the Arabian Peninsula, II: Yemen (Lepidoptera: Scythrididae). Esperiana, 9, 61 - 127."]}

De svenska generella miljöriskbaserade riktvärdena för förorenade områden har kritiserats dels på grund av metodiken som använts för att erhålla värdena och dels på grund av det otillräckliga dataunderlaget för många ämnen. I Sverige har bedömning av miljörisker av förorenade områden gjorts huvudsakligen genom att jämföra uppmätta föroreningshalter med ekotoxikologiska riktvärden som är framtagna för att representera en viss grad av skydd för miljön. Det är dock viktigt att poängtera att inga miljöriskbaserade riktvärden som är specifikt anpassade till svenska förhållanden har tagits fram för förorenade områden. I stället har riktvärden som är framtagna utomlands av olika organisationer tillämpats. För de flesta föroreningar, är information om ekotoxikologiska effekter begränsad till resultaten av ekotoxikologiska tester på ett mycket begränsat antal arter. Det är därför inte möjligt att direkt ta fram ekotoxikologiska riktvärden utifrån de arter som faktiskt förekommer i svenska miljöer. I stället antas att information om ekotoxikologiska effekter på ett fåtal arter kan extrapoleras till riktvärden som skyddar alla (eller i alla fall de flesta) arter. Generella riktvärden i Sverige togs fram utifrån tillgänglig information i litteraturen om ekotoxikologiska effekter av olika föroreningar. De nuvarande riktvärdena för mark baseras på Nederländska sammanställningar och riktvärdena för ytvatten baseras på en Kanadensisk sammanställning. Sammanställningarna från RIVM (Nederländerna) och CCME (Kanada) har uppdaterats sedan de svenska riktvärden fastställdes och utgör de mest kompletta datasammanställningarna som finns idag.Syftet med detta projekt har varit att undersöka möjligheterna att förbättra de metoder som tillämpas för bedömning av risker för miljön från föroreningar i mark, samt att peka på vilka insatser som behövs för att förbättra data- och beslutsunderlaget. Undersökningen består av en kunskapssammanställning som beaktar följande tre frågor:x Är metoderna som används idag lämpliga för bedömning av riskerna för miljön från föroreningar i mark? x Är dataunderlaget tillförlitligt och relevant för svenska förhållanden? x Hur kan ekotoxikologiska undersökningar tillämpas vid platsspecifika riskbedömningar? Dessa kunskapssammanställningar har använts för att prioritera framtida arbetsinsatser. Befintliga dataunderlag och metoder som kan tillämpas i riskbedömningar har identifieras och stora osäkerheter och kunskapsluckor har påpekats. Möjliga lösningar vad gäller vidareutveckling av metoder/dataunderlag har identifierats. Den huvudsakliga slutsatsen från en utvärdering av kunskapssammanställningarna är ett förslag på ett ramverk för bedömning av miljörisker på förorenade områden. Detta förslag baseras på en kritisk genomgång av de huvudsakliga angreppssätten för ekologisk riskbedömning. Vårt förslag består av en sekventiell riskbedömningsmetodik innehållande 3 nivåer. Denna stegvisa ansats förbättrar möjligheten att fokusera riskbedömningsinsatserna dit de verkligen behövs. Nivå 1 (gallringsbedömning) innebär i dess enklaste form en jämförelse mellan ekotoxikologiska riktvärden och uppmätta koncentrationer av kemikalier. Om riktvärden samt den kemiska karaktäriseringen bedöms som tillförlitliga bör inga ytterligare undersökningar krävas utöver denna nivå. Om osäkerhet råder rörande den kemiska karaktäriseringen eller de tillgängliga riktvärdena bör ett baspaket av enkla och snabba toxicitetstester utföras. Nivå 2 (detaljerad bedömning) innebär i dess enklaste form en komplettering av data rörande organismers exponering (fler kemiska analyser, samt utvärdering av bioackumulation och biotillgänglighet) för en mer realistisk exponeringsbedömning. Denna mer realistiska exponering jämförs sedan med de ekotoxikologiska riktvärdena. Även på denna nivå behöver osäkerheterna och tillförlitligheten av exponeringsbedömningen samt de ekotoxikologiska riktvärdena utvärderas. Nivå 3 (platsspecifik bedömning) innebär en fullständig undersökning av ekologiska effekter och risker av det aktuella området. På denna nivå finns det behov av att utföra toxicitetstester med arter och miljöförhållanden som är relevanta för det undersökta området samt att utföra fältundersökningar (t.ex. artsammansättning, biomarkörer). I den platsspecifika riskbedömningen rekommenderar vi att risker och osäkerheter karaktäriseras med de bästa tillgängliga metoderna (t.ex. bör s.k. sannolikhetsbaserade metoder föredras på denna nivå). Ett antal verktyg/metoder behövs för att kunna tillämpa den föreslagna metodiken. Därför föreslås ett antal insatser för att förbättra tillgängliga metoder, verktyg och dataunderlag, samt för att utveckla nya metoder. Eftersom riktvärden (generella och platsspecifika) är en viktig del av metodiken, har ett antal arbetsinsatser föreslagits som syftar till att minska och kvantifiera osäkerheterna och underlätta riskvärderingen när riktvärden används. Arbetsinsatserna inkluderar en definition av krav på dataunderlaget för framtagning av riktvärden med olika metoder, komplettering av dataunderlaget samt kvantifiering av osäkerheterna för varje ämne.Ett paket av ekotoxikologiska och andra biologiska undersökningar för förorenade mark, också indelat i tre nivåer, har föreslagits som en integrerad del av metodiken. Nivå 1 består av tester för viktiga markfunktioner, toxicitetstester med växter och reproduktionstester med maskar och andra evertebrater. Nivå 2 består av tester som ger mer information om exponering av organismer på ett förorenat område, inklusive upptagstester och biotillgänglighetstester. Nivå 3 utgörs av flerartstester (mikrokosmer och/eller mesokosmer) och biologiska undersökningar i fält. Vidare kan tester behövas för att undersöka om substanser med t.ex. mutagen eller hormonell påverkan förekommer. Både förbättring av metoder för framtagning av riktvärden och utveckling av ett testpaket för ekotoxikologisk/biologiska undersökningar i mark bör grundas på kunskaper om markekologin i olika svenska miljöer. Dessa kunskaper behövs främst för att identifiera organismer och funktioner som skall beaktas i en miljöriskbedömning, t.ex. som är viktiga m.a.p. ekologiska processer, som är känsliga för föroreningar, som exponeras via olika exponeringsvägar. Det finns ett behov av standardiserade ekotoxikolgiska tester både för att kunna göra undersökningar på förorenade områden och för att kunna ta fram komplettepgifter om föroreningars ekotoxikologiska effekter. Kraven på standardiserade tester har tagits fram, och ett antal arbetsinsatser föreslås, t.ex. standardisering av befintliga icke-standardiserade tester, tillämpning av tester som idag används inom andra områden, t.ex. miljöövervakning, sedimenttester, tillämpning av befintliga tester på olika arter, samt utveckling av nya tester.

It is shown that four point resistivity measurements can be used to detect decay in living trees. A low frequency alternating current is injected into the trunk and the induced voltage is measured between two points along the trunk. With additional measurement of the cross section area, the effective resistivity of the trunk is estimated. A comparison within a group of trees shows that trees in decay have approximately a factor of two lower effective resistivity than sound trees. The method is tested on several different groups of spruce (Picea abies); in total more than 300 trees are examined. The tests show that the method can detect decay caused by Heterobasidion annosum with high accuracy. Finite element modeling and simulations are used to validate the method.

I det kontrollprogram som har följt efter muddringen i Södertälje kanal har analyser gjorts av metaller och PAH i bottenvatten och sediment. Toxiciteten av ämnen i vattenfasen utlösta från sedimenten mot aborryngel, paddyngel, pungräka och dammsnäcka har analyserats. Dessa organismer ger en god bild av effekterna i ekosystemet eftersom de representerar djurgrupperna; fisk, groddjur, kräftdjur och snäckor. För att studera hur föroreningarna har påverkat toxiciteten i området har en multivariat utvärdering gjorts för att hitta eventuella korrelationer mellan toxicitet och föroreningar utlösta i vattenfasen. Datamaterialet baseras på sedimentdata från 5 provtagningspunkter varav 4 provtagningspunkter är belägna i Hallsfjärden, söder om Södertälje, och en referenspunkt i Forsmark, norra Uppland. De uppmätta effekterna på de olika organismerna ger en grov bild av det som lösts ut till vattenfasen från sedimenten. Det begränsade antalet provtagningspunkter innebär att resultaten av den multivariata utvärderingen måste beaktas med viss försiktighet. Resultatet av utvärderingen visade att toxiciteten är störst vid Fläsklösa och vid Halls Holme belägna i Hallsfjärden. Vid Halls Holme är toxiciteten i vattenfasen hög för abboryngel. Fläsklösa ger inte lika entydiga resultat vid jämförelse med Halls Holme. Utvärderingen visade att både utlösta metaller och PAH har en toxisk effekt på de undersökta organismerna. PAH påverkar främst abborryngel. Paddyngel påverkas både av metaller och PAH. Vissa variabler för pungräka påverkas av metaller och andra av PAH medan dammsnäckan inte verkar påverkas nämnvärt av de analyserade föroreningarna. I det kontrollprogram som har följt efter muddringen i Södertälje kanal har analyser gjorts av metaller och PAH i bottenvatten och sediment. Toxiciteten av ämnen i vattenfasen utlösta från sedimenten mot aborryngel, paddyngel, pungräka och dammsnäcka har analyserats. Dessa organismer ger en god bild av effekterna i ekosystemet eftersom de representerar djurgrupperna; fisk, groddjur, kräftdjur och snäckor. För att studera hur föroreningarna har påverkat toxiciteten i området har en multivariat utvärdering gjorts för att hitta eventuella korrelationer mellan toxicitet och föroreningar utlösta i vattenfasen. Datamaterialet baseras på sedimentdata från 5 provtagningspunkter varav 4 provtagningspunkter är belägna i Hallsfjärden, söder om Södertälje, och en referenspunkt i Forsmark, norra Uppland. De uppmätta effekterna på de olika organismerna ger en grov bild av det som lösts ut till vattenfasen från sedimenten. Det begränsade antalet provtagningspunkter innebär att resultaten av den multivariata utvärderingen måste beaktas med viss försiktighet. Resultatet av utvärderingen visade att toxiciteten är störst vid Fläsklösa och vid Halls Holme belägna i Hallsfjärden. Vid Halls Holme är toxiciteten i vattenfasen hög för abboryngel. Fläsklösa ger inte lika entydiga resultat vid jämförelse med Halls Holme. Utvärderingen visade att både utlösta metaller och PAH har en toxisk effekt på de undersökta organismerna. PAH påverkar främst abborryngel. Paddyngel påverkas både av metaller och PAH. Vissa variabler för pungräka påverkas av metaller och andra av PAH medan dammsnäckan inte verkar påverkas nämnvärt av de analyserade föroreningarna.

SMHI har utarbetat en spridningsmodell för kvicksilver (Hg) i Hallsfjärden söder om Södertälje. Modellen baseras på omblandningsmekanismer i brackvattenmassan, sötvattenflödet från Mälaren samt kvicksilver-flödet från sedimenten. Modellen prognosticerar total kvicksilverhalter i vattenmassan och har kalibrerats med data från fältprovtagningar av vatten och laboratorieförsök med sediment. Det finns minst två möjliga källor till det kvicksilver som uppmätts i Hallsfjärden, kvicksilver som avgår från sediment i Hallsfjärden och kvicksilver som kommer med vattnet från Igelstaviken och Mälaren. Kvicksilverflöden från sediment för flera provtagningspunkter har använts vid utvärderingen. Modellen baseras på flödet vid tipplatsen direkt efter tippningarna av förorenade sediment avslutats. Övertäckningen av de förorenade sedimenten med renare sand har medfört att ytskiktet innehåller lägre koncentration Hg jämfört med andra lokaler i Hallsfjärden. Detta innebär att det finns provtagningspunkter i Hallsfjärden med större avgång av Hg från bottnarna. Modellens relevans för dessa lokaler har även studerats. För i stort sett samtliga värden på flödet från sedimenten gav SMHIs modell kvicksilverhalter i bottenvattnet som är lägre än uppmätta halter. Modellen kunde förklara ca 20-100% av Hg-halterna vid syrefattiga (anaeroba) förhållanden vid de olika lokalerna. Vid syrerika förhållanden vid omblandning vår och höst kunde endast 5-20% förklaras av modellen. Av det uppmätta kvicksilvret beräknas ca 15% härstamma från sediment i Hallsfjärden både under stagnation och omblandning i vattenmassan. Resterande kvicksilver antas komma från förorenade sediment norr om Halls holme alternativt via diffus spridning från atmosfären. SMHI har utarbetat en spridningsmodell för kvicksilver (Hg) i Hallsfjärden söder om Södertälje. Modellen baseras på omblandningsmekanismer i brackvattenmassan, sötvattenflödet från Mälaren samt kvicksilver-flödet från sedimenten. Modellen prognosticerar total kvicksilverhalter i vattenmassan och har kalibrerats med data från fältprovtagningar av vatten och laboratorieförsök med sediment. Det finns minst två möjliga källor till det kvicksilver som uppmätts i Hallsfjärden, kvicksilver som avgår från sediment i Hallsfjärden och kvicksilver som kommer med vattnet från Igelstaviken och Mälaren. Kvicksilverflöden från sediment för flera provtagningspunkter har använts vid utvärderingen. Modellen baseras på flödet vid tipplatsen direkt efter tippningarna av förorenade sediment avslutats. Övertäckningen av de förorenade sedimenten med renare sand har medfört att ytskiktet innehåller lägre koncentration Hg jämfört med andra lokaler i Hallsfjärden. Detta innebär att det finns provtagningspunkter i Hallsfjärden med större avgång av Hg från bottnarna. Modellens relevans för dessa lokaler har även studerats. För i stort sett samtliga värden på flödet från sedimenten gav SMHIs modell kvicksilverhalter i bottenvattnet som är lägre än uppmätta halter. Modellen kunde förklara ca 20-100% av Hg-halterna vid syrefattiga (anaeroba) förhållanden vid de olika lokalerna. Vid syrerika förhållanden vid omblandning vår och höst kunde endast 5-20% förklaras av modellen. Av det uppmätta kvicksilvret beräknas ca 15% härstamma från sediment i Hallsfjärden både under stagnation och omblandning i vattenmassan. Resterande kvicksilver antas komma från förorenade sediment norr om Halls holme alternativt via diffus spridning från atmosfären.