Search

Antalet barn som anhöriga till patienter som erhåller vård och transport till sjukhus är okänt. Barn under 18 år kan ibland vara närvarande på hämtplatsen när ambulanssjukvården hämtar barnets anhörig. Hur många barn som anhöriga som är närvarande är okänt inom ett västsvenskt ambulansområde. Triagesystemet RETTS används vid triagering och bedömning av anhöriga till barnen. Syftet med studien är att kartlägga hur många barn som är närvarande då deras anhöriga ges vård, behandling och transport till en vårdinrättning vid prioritet 1 och 2 larm. En enkät skapades för att samla in data till studien. Barn som anhöriga finns även inom ambulanssjukvård. I denna studie identifierades 155 barn vid 95 ambulansuppdrag. Barn som anhörig ses till både vuxna, vanligen en förälder, som till barn. Ett flertal barn som anhöriga är närvarande när en anhörig påvisar svåra, kanske livshotande symptom. Sammanfattningsvis visade studien att stödet till barn och kunskapen om stöd fanns inte inom det ambulansområde där studien är genomförd. Children as next of kin to patients who are treated by an ambulance nurse in Swedish ambulance service in unknown. Children under 18 years of age may sometimes be present when their parent or other next of kin, has to call the ambulance service due to illness or accident. How many children who experience their next of kin transported to hospital within a Western Swedish ambulance service district is unknown. The purpose of this survey is to identify how many children actually are present when their next of kin may need care and treatment from an ambulance service. Purpose: Survey how many children are present when an ambulance nurse cares and treats a next of kin due to illness or an accident, prioritized as priority 1 or 2. Method: a survey conducted by ambulance nurses in a western Swedish ambulance service. The survey has a quantitative design. Children as next of kin are present within a Swedish ambulance service district, in this survey 155 children was identified in a total of 95 ambulance missions. Children as next of kin are seen as adults, in most cases, a parent as well as children usually a sibling. Many children are present when their relative shows sign and symptoms of severe illness.

Background To decrease the morbidity burden of cardiovascular disease and to avoid the development of potentially preventable complications, early assessment and treatment of acute coronary syndrome (ACS) are important. The aim of this study has therefore been to explore the possible association between patients’ estimated intensity of chest pain when first seen by the ambulance crew in suspected ACS, and the subsequent outcome before and after arrival in hospital. Methods Data was collected both prospectively and retrospectively. The inclusion criteria were chest pain raising suspicion of ACS and a reported intensity of pain ≥4 on the visual analogue scale. Results All in all, 1603 patients were included in the study. Increased intensity of chest pain was related to: 1) more heart-related complications before hospital admission; 2) a higher proportion of heart failure, anxiety and chest pain after hospital admission; 3) a higher proportion of acute myocardial infarction and 4) a prolonged hospitalisation. However, there was no significant association with mortality neither in 30 days nor in three years. Adjustment for possible confounders including age, a history of smoking and heart failure showed similar results. Conclusion The estimated intensity of chest pain reported by the patients on admission by the ambulance team was associated with the risk of complications prior to hospital admission, heart failure, anxiety and chest pain after hospital admission, the final diagnosis and the number of days in hospital. Trial registration ClinicalTrials.gov 151:2008/4564 Identifier: NCT00792181. Registred 17 November 2008 ‘retrospectively registered’.

Ambulanssjuksköterskan ska i sin profession kunna bedöma, vårda och transportera på ett korrekt och patientsäkert sätt in till sjukhus. Den prehospitalt specialiserade sjuksköterskanförväntas bemästra en rad uppgifter vilket inkluderar en ökad säkerhetsmedvetenhet både för sig själv och för sin patient. En ambulans skiljer sig från övriga utryckningsfordon i trafiken då den förväntas klara av att transportera akut sjuka patienter med avancerat omvårdnadsbehov, dagens ambulansfordon är större i storlek och innehåller mer medicinskteknisk utrustning än sina föregångare. Vårdutrymmet är ambulanssjuksköterskans huvudsakliga arbetsmiljö som ibland delas med extra specialistpersonal eller närstående till patienten. I tidigare studier har ambulanspersonalens egna tankar och upplevelser inte beskrivits i någon större utsträckning, utan fokus har legat på i vilken omfattning ambulansrelaterade skadehändelser skett i trafiken och vilka yttre omständigheter som figurerat samt vårdutrymmets utformning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkerhet vid omvårdnadsåtgärder under patienttransport. Metoden som användes var en intervjustudie med deskriptiv design. Datainsamling skedde genom sju semistrukturerade intervjuer från verksamma ambulanssjuksköterskor i Mellansverige. Intervjuerna analyserades därefter enligt en manifest innehållsanalys. Fyra huvudkategorier framkom i resultatet; begränsande och hindrande vårdutrymme, preventiva transportåtgärder, riskfylld och risktagande omvårdnad samt hinder i lastsäkring. Utformningen av vårdutrymmet visade sig från vårdarstolen sett begränsa åtkomst till både patient och utrustning samt att vissa åtgärder var omöjliga att genomföra med bilbälte på. Preventiva transportåtgärder i den mån det var möjligt samt samverkan inom ambulansbesättningen och med övriga medföljande ansågs allmänt öka säkerheten ombord. En form av risktagande omvårdnad bedrevs om patientens status var instabil eller kritisk; återkommande exempel av detta var vid illamående patienter eller vid hjärt- och lungräddning under transport. Samtliga ambulanssjuksköterskor var eniga om att just dessa situationer medförde obältat arbete. Avsaknad av adekvat lastsäkring av utrustning medförde improviserade förankringar och ibland lösa föremål. Flertalet ambulanssjuksköterskor angav att intensivvårdstransporter var särskilt oroande. Slutligen underströks även att delar av ambulansens befintliga utrustning inte var anpassade efter patienter med avvikande små eller stora kroppsstorlekar vilket medförde inadekvat fixering och förankring. Slutsatsen var att patientsäkerhet under transport utgick från vårdutrymmets utformning samt ambulanssjuksköterskans fysiska förmåga att utföra ergonomiska såväl som obekväma uppgifter. Vidare var arbetslivserfarenhet och kompetens av vikt för att interventioner skulle vara möjliga och att de genomfördes vid rätt tidpunkt. Klinisk erfarenhet och kompetensnivå var en förutsättning för säker vård och essentiellt för det prehospitala utvecklingsarbetet. Ambulansens utrustning var i flera avseenden inte modulär och genom den bristande graden av anpassningsbarhet förekom ett kalkylerande risktagande hos den prehospitala personalen. Genom ett självuppoffrande beteende hos ambulanssjuksköterskan ansågs vårdkvalitén öka i vissa avseenden samtidigt minska i andra. Det övergripande synsättet som beskrevs var en inställning att lösa prehospitala utmaningar med till hands tillgängliga medel och utifrån det altruistiska synsättet att sätta patienten i första rum. The ambulance nurses must in their professional role know how to asses, treat and transport patients in a correct and safe manner to the hospital. The prehospital specialist nurse is expected to master several tasks which include an increased safety awareness both for themselves and for their patient. An ambulance differs from other emergency vehicles in traffic as it is expected to be capable of transporting acutely sick or ill patient in need of advanced medical care. Today's ambulance vehicles are larger in size and contain more medical equipment than their predecessors. The care space is the ambulance nurses´ main workplace which sometimes is shared with additional specialist staff or related kin to the patient. In previous studies the ambulance staff's own thoughts and experiences are not described in any great extent, the focus has been towards ambulance-related injury events occurred in traffic and what external factors that were present. The aim was to illustrate the ambulance nurses´ experiences of nursing interventions in the ambulance care space during patient transport. The method used was an interview study with a descriptive design. Data collection took place through seven semi-structured interviews from ambulance nurses in central Sweden. The interviews were then analyzed according to a manifest content analysis. Four main categories emerged in the result; restrictive and preventive care space, preventative transport measures, risky and risk-taking care and barriers to securing cargo.The design of the ambulance care space showed that the provider seat limited access to patient and equipment and that certain procedures were impossible to carry out while wearing seatbelt. Preventative transport measures, cooperation within the ambulance crew and that with others accompanying were considered to increase the general safety onboard. A form of risk-taking care was undertaken if the patient’s status was unstable or critical; a recurrent example of this were in nauseated patients or during cardiopulmonary resuscitation while in transport. All ambulance nurses agreed that these situations inparticular led to managing the patient while unbelted. The lack of adequate cargo securing methods resulted in improvised anchoring and sometimes loose objects in the ambulancecare space. Particularly worrying was the intensive care transports according to themajority of the ambulance nurses. It was also emphasized that part of the ambulance’s existing equipment was not adapted to patients with divergent small or large body sizes which resulted in inadequate fixation and anchoring. The conclusion was that patient safety emanated from the care space design and the ambulance nurse's physical ability to perform ergonomic as well as uncomfortable tasks during transport. Furthermore, work experience and competence were important for interventions to be possible and that they were implemented at the right time. Clinical experience and skill level were a prerequisite for safe care and essential for prehospital development work. The ambulance equipment was in many respects not modular and, due to the lack of degree of adaptability, there was a calculating risk-taking behavior by the prehospital staff. Through a self-sacrificing behavior of the ambulance nurse, the care quality was considered to increase in some respects while decreasing in others. The overall approach described was that prehospital challenges was to be solved with whatever means available and on the basis of the altruistic approach to put patients’ needs first.

Working as an ambulance nurse means interacting with and caring for acutely ill and injured patients. It can even involve births before arrival to the hospital (BBA), which are rare but increasing due to the centralization of maternity wards.This study describes the experiences of specialist ambulance nurses with BBA.A qualitative study was conducted, and nine specialist ambulance nurses who had assisted with one or more prehospital births were interviewed. Data were analysed with thematic content analysis.The analysis revealed three categories that were compiled into a theme of feeling fright and exhilaration. The findings showed that BBA causes feelings of anxiety and stress. The experience is also associated with joy and relief when the baby is born. Childbirth is a situation for which specialist ambulance nurses feel less prepared, lack of knowledge, and wish for more education.Specialist ambulance nurses face challenges in the pre-hospital care environment during BBA, with long distances, a lack of equipment aboard the ambulance, and no assistance from midwives. To feel secure in the complex role that is required when assisting with a BBA, specialist ambulance nurses should be given the opportunity to receive scenario training.

Background: The majority (70%) of cardiac arrests in Sweden are experienced in the patient’s home. In these situations, the ambulance nurses may encounter several ethical dilemmas. Aim: The aim was to investigate Swedish specialist ambulance nurses’ experiences of ethical dilemmas associated with cardiac arrest situations in adult patients’ homes. Methods: Nine interviews were conducted with specialist ambulance nurses at four different ambulance stations in the southeast region of Sweden. Data were analysed using content analysis. Ethical considerations: Ethical principles mandated by the Swedish Research Council were carefully followed during the whole process. Findings: Two main themes with six sub-themes were identified: The scene – creating a sheltered space for caring and Ethical decision-making. The results showed that ethical dilemmas might occur when trying to create a sheltered space to preserve the patients’ integrity and dignity. A dilemma could be whether or not to invite significant others to be present during the medical treatment. Ethical decision-making was dependent on good communication and ethical reasoning among all parties. In certain situations, decisions were made not to commence or to terminate care despite guidelines. The decision was guided by combining the medical/nursing perspectives and ethical competence with respect to the human being’s dignity and a will to do good for the patient. The nurses followed the voice of their heart and had the courage to be truly human. Conclusion: The ambulance nurses were guided by their ethos, including the basic motive to care for the patient, to alleviate suffering, to confirm the patient’s dignity and to serve life and health.

To evaluate the feasibility and appropriateness of a prehospital system allowing ambulance nurses to transport older adults directly to geriatric care at a community-based hospital (CH) or to an emergency department (ED).Randomized controlled trial.Emergency medical services in Stockholm, Sweden.Older adults who called the emergency number were randomized to an intervention group (n = 410) or a control group (n = 396).The dispatcher randomized the individuals. Those randomized to the intervention group were transported to several alternative destinations decided by a trained nurse performing a comprehensive assessment, using the new prehospital system. Those randomized to the control group were transported to the ED.Primary endpoint: number of individuals triaged directly to a CH (feasibility). Secondary endpoint: number of subsequent transfers (appropriateness) from CH to ED within 24 hours after initial admission.After exclusion and crossover, the control group consisted of 217 and the intervention group of 449 older adults. The nurse sent 20% of the intervention group (90/449) (95% confidence interval (CI) = 16.6-24.0) directly to the CH when using the prehospital system. Six of those individuals (6.7%) (95% CI = 3.1-13.8) were subsequently transferred from the CH to the ED. Overall, the nurse appropriately triaged 93.3% of the participants (84/90) and transferred them to the CH, avoiding an ED visit.Ambulance nurses are able to send older adults to an alternative healthcare facility with the help of a prehospital decision support system. In this geographical setting, this appears to be a promising method to optimize resources and improve emergency care of elderly adults.

Background Ambulance nurses work daily in both emergency and non-emergency situations that can be demanding. One emotionally demanding situation for ambulance nurses is to nurse children who are ill. Aim The aim of this study was to describe ambulance nurses' experiences of nursing critically ill or injured children. Method Eight specialist ambulance nurses were interviewed and the interviews were analyzed using qualitative content analysis. Findings The analysis resulted in one theme, a difficult aspect of ambulance nursing care, with five categories. The security of both child and parents was considered to be paramount. Ambulance nurses felt relieved when they handed over the responsibility and the child to the receiving unit. The ambulance nurses felt that more training, education and follow-up was desirable in order to increase their security when nursing children. Conclusion Ambulance nurses are subject to stressful feelings while nursing children. As providing reassurance to the child and its parents is a cornerstone of the treatment, it is important for the ambulance nurses to take the time to build up a trusting relationship in such an encounter. Skill development in the area might lead to increased security and reduce the mental burden resulting from negative stress.

If an ambulance nurse could bypass the emergency department (ED) and bring suspected stroke patients directly to a CT scanner, time to thrombolysis could be shortened. This study evaluates the level of agreement between ambulance nurses and emergency physicians in assessing the need for a CT scan, and interventions and monitoring beforehand, in patients with suspected stroke and/or a lowered level of consciousness.From October 2008 to June 2009, we compared the ambulance nurses' and ED physicians' judgement of 200 patients with stroke symptoms. Both groups answered identical questions on patients' need for a CT scan, and interventions and monitoring beforehand.There was poor agreement between ambulance nurses and ED physicians in judging the need for a CT scan: κ = 0.22 (95% confidence interval (CI), 0.06-0.37). The nurses' ability to select the same patients as the physician for a CT scan had a sensitivity of 84% (95% CI, 77-89) and a specificity of 37% (95% CI, 23-53). Agreement concerning the need for interventions and monitoring was also low: κ = 0.32 (95% CI, 0.18-0.47). In 18% of cases, the nurses considered interventions before a CT scan unnecessary when the physicians' deemed them necessary.Additional tools to support ambulance nurses decisions appear to be required before suspected stroke patients can be taken directly to a CT scanner.

This paper presents a research study that aims to describe and analyse how caring assessment is learnt in the Specialist Nursing, Prehospital Care Programme for educating specialist ambulance nurse ...

Bakgrund: Interhospitala transporter ökar årligen inom Sverige. För att en interhospital transport skall utföras med god vårdkvalitet ställs höga krav på samarbete mellan de olika professionerna. Ett väl fungerande team underlättar arbetet och leder till ökad trygghet hos personalen vilket troligen kommer att påverka den vård patienten får. Det finns emellertid begränsad kunskap om hur teamarbetet fungerar vid interhospitala transporter och vad personalen har för erfarenhet av det. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesi- och ambulanssjuksköterskors erfarenheter av teamarbetet vid interhospitala transporter. Metod: Studien utfördes med en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med tolv anestesi- och ambulanssjuksköterskor vid två olika regioner i södra Sverige under våren 2017. Analysen företogs med en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Resultatet redovisas i fyra kategorier med underkategorier. Erfarenheterna tyder på ett överlag välfungerande teamarbete vid de interhospitala transporterna. Kommunikation, ansvarsfördelning och tidigare erfarenheter uppfattades påverka samarbetet samt den vård som patienten fick. Relationerna i teamet samt attityder hos teammedlemmarna innebär en utmaning för synergin i teamet. Slutsats: Ett välfungerande teamarbete utgörs av tydlig kommunikation, relationerna i teamet samt grundlig kompetens vilket framkallar en trygghet i teamet. Erfarenheterna av samarbetet vid interhospitala transporter är bra samtidigt som det finns ett behov och en vilja till förbättring. Background : The interhospitala transports of intensive care patients is increasing every year in Sweden. To make sure that the transport between the various units are- performed to the highest possible level of care it is vital that a high standard of co-operation is performed with all professionals involved. Well organized teamwork eases the workload and helps to give a feeling of security with all staff involved which is then likely to positively affect the care of the patient in focus. However there is still a limited knowledge about how a well functioned teamwork is interpreted between all parts involved in transportation of intensive care patients. Purpose: The purpose with this study was to describe the Nurse anesthetists and Ambulance nurses experiences of teamwork at interhospitala transports. Method: This study was implemented with a qualitative method where semi-structured interviews took place with 12 Nurse anesthetists or Ambulance nurses in two different regions in the south of Sweden during the spring of 2017. The analysis was completed with a qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). Result: The result is presented in four categories. The experiences of those involved gave an interpretation of a mainly well-functioning teamwork. However communication, division of responsibilities and competence are main factors with recurring issues which was perceived to affect the cooperation of all professions involved and of course the treatment that the patients receive. The relations in the team as well as the attitudes of the team members funds challenges for the synergy in the team. Conclusion : A well functioning teamwork is built from clear communication, relations in the team and thorough expertise which will lead to a feeling of safety in the team. The experiences of the cooperation in interhospital transports are good, at the same time as there is a need and a will to make improvements.

Introduction: When in care, patients are assessed and prioritised throughout the whole process of care, but to perform these assessments is a complex task. The emergency dispatch center performs the assessment and prioritise the patient over the phone, and do not see them in person. Often it is not even the patients themselves that are on the other end of the line. The ambulance nurse meets their patient when the assessment is made and all senses can be utilized. The purpose of the ambulance nurse assessment is that the patient should receive the best care upon arrival in the pre-hospital care and further in the chain of care. It is desirable that there is a connection between the assessments between the assessments that are made in the pre-hospital chain of care, despite that they have different purposes. Today a tendency to contact the emergency dispatch center prevails, and a general increase of ambulance assistance compared to earlier years can be seen in Sweden. However, the number of ambulance resources are limited and can in the long run become a problem for patient safety. Seriously ill patients must not be overlooked, and therefore correct assessments must form the foundation for those assessments that are being made across the whole chain of care. A well functioning pre-hospital chain of care is of significant importance for patient's security and for the following process of care. Aim: The aim of the study was to investigate what differences and associations that exists between the emergency dispatch centers' assessment of the level of care priority and those from the ambulance nurse. Method: A quantitative study with a retrospective design. In total, 638 alarms were analysed via data from an ambulance operation in the south of Sweden. The result was accounted for by statistical analysis. Result: The result showed a weak connection between the prioritisation performed by the emergency dispatch center compared to that performed by the ambulance nurse. In order to strengthen the validity of the study, the ambulance nurse different assessments (CUPS and RETTS-triage) were also compared which showed a relatively strong association. Conclusion: The comparison between the emergency dispatch center's assessment and the ambulance nurse assessment of the patients can be seen as problematic since they have different preconditions an purposes. The assessments are and should be different and a certain degree over-priorities has to be accepted in order to ensure that acute ill patients not should be overlooked. A stronger connection between these two in order not to endanger patient safety is however desirable. Introduktion: Inom vården bedöms och prioriteras patienter genom hela vårdprocessen men att utföra dessa bedömningar är en komplex uppgift. Larmcentralen utför bedömningen och prioriterar patienten via telefon och träffar inte fysiskt någon patient. Ofta är det inte ens patienten själv som ringer. Deras prioritering har till syfte att rätt patient ska få hjälp av ambulanssjukvård i rätt tid. Ambulanssjuksköterskan möter sin patient när bedömningen görs och alla sinnen kan användas. Syftet med ambulanssjuksköterskans bedömning är att patienten ska få rätt vård i rätt tid både prehospitalt och vidare genom vårdkedjan. Att det finns ett samband mellan de bedömningar som görs i den prehospitala vårdkedjan är önskvärt trots att de har olika syfte. Det råder idag större benägenhet att kontakta larmcentralen och begära ambulanssjukvård än tidigare år och en generell ökning kan ses i Sverige. Dock är antalet ambulansresurser begränsade och kan i slutänden bli ett problem för patientsäkerheten. Svårt sjuka patienter får inte förbises och därför måste korrekta bedömningar ligga till grund för de beslut som fattas genom hela kedjan. En väl fungerande prehospital vårdkedja är av stor betydelse för människors trygghet och hela den efterföljande vårdprocessen. Syfte: Syftet med studien var att se vilka skillnader och samband som fanns mellan larmcentralens bedömning av prioriteringsnivån och ambulanssjuksköterskans bedömningar. Metod: En kvantitativ studie med retrospektiv design. Totalt 638 ambulansuppdrag granskades via data från en ambulansverksamhet i södra Sverige. Med hjälp av statistisk analys redovisades resultatet. Resultat: Resultatet visade ett svagt samband mellan den prioritering som utförs av larmcentralen jämfört med ambulanssjuksköterskans bedömning. För att stärka studiens validitet jämfördes också ambulanssjuksköterskans olika bedömningar (CUPS och RETTS-triage), vilket visade på ett relativt starkt samband. Slutsats: Jämförelsen mellan larmcentralens prioritering och ambulanssjuksköterskans bedömning av patienten kan ses som problematisk eftersom de har olika förutsättningar och syfte. Bedömningarna är och ska vara olika och viss överprioritering måste accepteras för att akut sjuka patienter inte ska förbises. Önskvärt är dock ett starkare samband mellan dem för att inte äventyra patientsäkerheten utan alla patienter får rätt vård i rätt tid.

Hot och våld mot ambulanspersonal blir allt vanligare i samhället. Frekvensen av hot och våld mot ambulanspersonal är hög. Ambulanspersonal rapporteras ha den största risken att utsättas för våld på arbetsplatsen då de oftast är dem som först möter patienten när akutsjukvård behövs. Arbetsrelaterat hot och våld på arbetsplatser påverkar arbetsgivare och arbetstagare i form av trivsel, ekonomi och vårdkvalitet. Syftet var att belysa det vetenskapliga underlaget för ambulanspersonalens upplevelse och hur de påverkas av arbetsrelaterat hot och våld. Metoden var litteraturöversikt där 18 vetenskapliga artiklar ingick där resultatet analyserades med en integrerad dataanalys och redovisas i kategorier och underkategorier. I kategorin, ambulanspersonalens yttre påverkan av hot och våld som baserats på underkategorierna Oro för egen säkerhet och teamets betydelse, Risker i arbetet samt kategorin, Att kunna värna om patientsäkerheten, visade resultatet en oro för egen säkerhet, vikten av stöd från arbetsgivare och kollegor. Resultatet visade hur risken att utsättas för hot och våld ökade då patienterna var påverkade av droger eller alkohol samt arbete under natten. Möjlighet och svårigheter att kunna värna om patientsäkerheten vid våldsamma situationer uppstår. Kategorin ambulanspersonalens inre påverkan av hot och våld, baserad på underkategorierna Långvarig stress och utsatthet samt Posttraumatiskt stressyndrom PTSD, påvisade resultatet hur personalen upplevde långvarig stress, personlighetsförändring och i en del fall hade en ökad risk att utvecklade posttraumatiskt stressyndrom vid upprepad utsatthet av arbetsrelaterat hot och våld. Studiens resultat visar att arbetsrelaterat hot och våld hos ambulanspersonalen är ett stort problem både för arbetstagaren som arbetsgivaren och påverkar i sin tur patienternas omvårdnad och det egna välbefinnandet. Ambulanspersonalen påverkas både mentalt som kroppsligt av utsattheten av hot och våld. Upplevelsen av välbefinnandet för ambulanspersonalen försämras och arbetsinsatserna i omvårdnaden påverkas. Threats and violence towards ambulance staff is getting more common within the society. The frequency of threats and violence towards ambulance staff is high. Ambulance staff are reported to have the highest risk of being exposed to threats and violence at work since they are likely the first to meet the patients in need for emergency care. Work related threats and violence at work affects employers and employees in the shape of comfort, economic and quality of care. The aim was to highlight the scientific substrate for the ambulance staff experience and how that they are affected by work related threats and violence. Method used was a literature review where 18 scientific articles were included, where the results were analyzed with an integrated data analysis and reported in categories and subcategories. In the category ambulance staff´s external impact of threats and violence based on subcategories Worries about self-safety and the importance of the team, Risks at work, and the category Being able to protect patient safety, showed concern for personal safety, the importance of support from employer and colleagues. Result showed that the risk of being exposed to threats and violence increased when patients were affected by drugs or alcohol and work at night. Opportunity and difficulty in protecting patient safety in violent situations arise. In the category ambulance staff´s internal impact of threats and violence based on subcategories Long-term stress and vulnerability as well as Post-traumatic stress disorder PTSD, showed how the staff experienced long-term stress, personality change and in some cases showed higher risk to develop posttraumatic stress syndrome at repeated work-related threats and violence. The study results show that work-related threats and violence among ambulance staff is a major problem both for employees and employers and in turn affects patients care and their well-being. Ambulance staff are affected both mentally and physically by the vulnerability of threats and violence. Well-being for the ambulance staff is impaired and the workload in nursing is affected.

Bakgrund: Tidigare forskning visar att bemötandet och omvårdnaden av patienten under en ambulanstransport har stor betydelse för patientens upplevda lidande. Syfte: Syftet var att undersöka och dokumentera ambulanssjuksköterskors uppfattning av patientens upplevelse av bemötande och omvårdnad under ambulanssjukvård. Metod: Semistrukturerade intervjuer som utfördes på ambulansstationen. Alla intervjuer genomfördes på ambulansstationen. Insamlade data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Denna studie visade att patienter överlag upplevs vara nöjda med bemötandet de får av ambulanssjuksköterskorna, detta på grund av den utsatta situationen och det totala fokus som kan ges till den enskilda patienten. Vidare framkom det i studien att patientens ålder kan ha inverkan på uttrycket och upplevelsen av lidandet, vilket framkom av att yngre personer oftare uttrycker lidandet verbalt och snabbare tillkallar ambulans medan de äldre generationerna oftare biter ihop och väntar med att tillkalla ambulans. Det framkom att omvårdnaden utvecklats inom flera områden med exempel som större möjligheter att bedöma och behandla på plats eller snabbspår för t ex. höftfrakturer. Detta bidrar till att minska patienters lidande. Slutsats: Ambulanssjuksköterskorna uppfattade det generellt som att majoriteten av patienterna upplevde bemötandet och omvårdnaden i ambulansen som mycket gott men att det försvåras av patientens tillstånd. Detta ställer höga krav på personalen vad gäller lyhörd, empati och respekt för individen. Utvecklingen upplevdes av samtliga ha gått framåt, med exempel som snabbspår, större egna mandat för bedömningar på plats och medicinska behandlingar.

Bakgrund: Förlossningsvården har under senare år centraliserats mer och mer. Detta leder i sin tur till att de prehospitala förlossningarna med ambulanssjuksköterskor närvarande ökar, vilket även ställer högre krav på ambulanssjuksköterskor. Trots en ökning är det ändå en händelse som ambulanssjuksköterskan sällan upplever. Därmed föreligger svårigheter att skapa en praktisk rutin gällande handhavandet av en prehospital förlossning. Risken för komplikationer finns i samband med en prehospital förlossning och rätt kunskap och utrustning kan saknas. En prehospital förlossning kan ge upphov till en stressfull situation för ambulanssjuksköterskan. Samtidigt är det för den födande modern en livsomvälvande upplevelse och trygghet och en god relation till sin vårdare är av stor vikt. Syfte: Syftet med studien är att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av prehospitala förlossningar. Metod: För att kunna svara på syftet har semi-strukturerade intervjuer genomförts med åtta ambulanssjuksköterskor. En intervjuguide användes som stöd. Insamlat material har transkriberats för att därefter analyseras enligt en kvalitativ innehållsanalys.med induktiv ansats. I analysfasen har fyra kategorier tagits fram och under dessa finns ytterligare 16 sub-kategorier som beskriver ambulanssjuksköterskors upplevelser i samband med prehospitala förlossningar. Resultat: De fyra kategorierna som framkommit under innehållsanalysen är: en emotionell upplevelse för ambulanssjuksköterskan, upplevelsen av trygghet, känslan av att vilja finnas där för modern, betydelsen av kunskap. En prehospital förlossning är en känslomässig upplevelse för ambulanssjuksköterskan och framkallar även stress. Det finns en osäkerhet som är relaterad till okunskap och en känsla av att inte kunna hantera de eventuella komplikationer som skulle kunna uppstå. Trots den stress som ambulanssjuksköterskan kan känna vill denne förmedla en trygghet till den födande modern och gör detta genom en lugn yttre fasad. Det finns en önskan hos ambulanssjuksköterskan till ökad kunskap och hospitering på förlossningsavdelning. Slutsats: En bristande kunskap kan finnas hos ambulanssjuksköterskan och detta leder till en ökad osäkerhet och känsla av stress. Trots denna känsla av stress är det viktigt för ambulanssjuksköterskan att visa sig professionell och vara en trygghet för den födande modern. Vad som under denna stressfyllda situation kan inge trygghet för ambulanssjuksköterskan var kollegan i ambulansen och relationen till denne. Den största kunskapsbristen som förelåg innebar de komplikationer som skulle kunna uppstå och här efterfrågar ambulanssjuksköterskor mer kunskap. Genom ökad kunskap som kan leda till en ökad trygghet för ambulanssjuksköterskan kan patientsäkerheten förbättras. Background: In recent years, maternity care has been centralized more and more. This leads to an increase in the number of cases of prehospital deliveries for the ambulance nurses to take care of, which also requires higher demands on the ambulance nurse. Nevertheless, despite an increase, it´s still a case that the ambulance nurse experience rarely and because of that it's hard to create a practical routine regarding a prehospital delivery. There is a risk of complications associated with a prehospital delivery and the proper knowledge and equipment may be missing. A prehospital delivery may cause a stressfull situation for the ambulance nurse. At the same time, it's a life changing experience for the nurturing woman and a feeling of security and a good realtionship with their caregiver is of ultimate importance. Aim: The purpose of the study is to illustrate ambulance nurse's experiences of prehospital deliveries. Method: Eight semi-structured interviews with eight ambulance nurses have been completed in order to responde to the aim. An interveiw guide was used as support. Collected material has been transcribed and then analyzed according to a qualitative content analysis with an inductive approach. During the analysis phase, four categories have been developed and below these 16 subcategories describing ambulance nurse´s experiences of prehospital deliveries. Results: The four categories found in the content analysis are: an emotional experience for the ambulance nurse, the experience of safety, the feeling of wanting to be there for the mother, the importance of knowledge. A prehospital delivery is an emotional experience for the ambulance nurse which also develops stress. There is an uncertainty that is related to lack of knowledge and a feeling of being unable to cope with complications that might arise. Despite the stress that the ambulance nurse may feel, the ambulance nurse want´s to create a feeling of safety for the nurturing mother and to do this through a calm outer facade. There is a wish for the ambulance nurse for increased knowledge and hozpitalisation at a maternity ward. Conclusion: A lack of knowledge can be experienced by the ambulance nurse and this leads to an increased uncertainty and a sense of stress. Despite this feeling of stress, it is important for the ambulance nurse to be professional and create a feeling of security for the nurturing mother. In this stressfull situation the colleague in the ambulance was proven to increase a sense of safety for the ambulance nurse and this relationship was of importance. The greatest lack of knowledge involved the risk of complications that might occur and the ambulance nurse requests more knowledge about this. Through increased knowledge that can lead to an increased feeling of safety for the ambulance nurse, patient safety can also be improved.

SAMMANFATTNING Prehospital sjukvård innebär akuta medicinska insatser som sker utanför sjukhus av hälso- och sjukvårdspersonal. I mötet med patienten ingår det i ambulanssjuksköterskans arbetsroll att värna om patientens integritet samt organisera omvårdnaden så att det främjar patientens välbefinnande och minskar lidande. Faktorer i miljön där vårdandet sker, i den prehospitala sjukvården, påverkar inte bara patienten och dennes anhöriga utan även ambulanssjuksköterskan. Arbetsmiljön inom prehospital sjukvård kan innebära hälsorisker för ambulanssjuksköterskan då arbetet kan vara både mentalt och fysiskt ansträngande eftersom det bland annat förekommer tunga lyft, omedelbar beredskap och ogynnsamma arbetsställningar. Det krävs en förmåga att arbeta under tidspress och att kunna hantera allvarliga situationer. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av arbetsmiljörelaterade faktorers påverkan på omvårdnaden i den prehospitala miljön. Studien är en kvalitativ intervjustudie där författarna intervjuade åtta ambulanssjuksköterskor med stöd av en intervjuguide där informanterna fick belysa sina upplevelser och erfarenheter av arbetsmiljön i den prehospitala miljön. Intervjuerna analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys för att ge en djupare förståelse för det studerade fenomenet. Resultatet visade att det fanns ett flertal faktorer i arbetsmiljön som ambulanssjuksköterskan upplevde påverkade omvårdnaden av patienten i den prehospitala sjukvården. Innehållsanalysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier, kommunikation, erfarenhet och utbildning, ambulansfordonet samt egen säkerhet och hälsa. Kategorierna sammanfattar informanternas upplevelser kring faktorer i arbetsmiljön som kunde påverka omvårdanden samt önskemål om förbättring och utveckling som kan påverka detta. Studiens slutsats innebar att det fanns många faktorer i arbetsmiljön som påverkade ambulanssjuksköterskans utförande av omvårdnad i den prehospitala miljön. Det visade att god kommunikation med kollega, patienter och anhöriga var av stor vikt för att kunna ge organiserad och adekvat omvårdnad. Många upplevde att det fanns ett stort behov av vidareutbildning för kompetensutveckling och förbättring av kommunikation med andra samverkande grupper för att förtydliga syftet med uppdraget och förbättra omvårdnaden till patienten. Det fanns ett behov av att vidareutveckla utrustningen i ambulansen samt utformningen av ambulansen för att minska risken för skador på kroppen. Nyckelord: ambulanssjuksköterska, fysisk arbetsmiljö, psykosocial arbetsmiljö, prehospital sjukvård, omvårdnad. ABSTRACT Emergency medical service is healthcare that takes place outside the hospital and is performed by specializes nurses. In the interaction between the specialized ambulance nurse and the patient, it is important to address the patients´ well-being and organize the care to prevent the patient from unnecessary suffering. Factors in the environment where prehospital care is taking place are not often studied and is not something that just affects the patient, but also presents risks to the ambulance personnel as working in the emergency medical services can be both mentally and physically exerting. Working in emergency medical service includes heavy lifting, immediate preparedness, unfavorable work environments, and requires the ability to work under time pressure as well as the ability to handle serious situations. The aim of the study was to highlight the ambulance nurses experience of the effects of work environment-related factors on nursing care in the prehospital setting. The study was a qualitative interview study in which the authors interviewed eight ambulance nurses using a questionnaire where informants were able to highlight their experiences in the prehospital setting as well as their experiences of the work environment in the ambulance care industry. The interviews were then analyzed to provide a deeper understanding of the studied phenomenon. The results showed several factors in the work environment that affect the care of the patient in the prehospital setting. The content analysis of the interviews resulted in four separate categories; communication, experience and education, the ambulance vehicle and the workers own safety and health. The categories summarized the informants´ experiences about factors in the work environment and how they can affect these, as well as the desire for improvement and development in order to provide adequate and safe care for the patients. The conclusion of the study implied that there are many factors in the work environment that influence the ambulance nurse in the prehospital setting. Direct communication between the college, patient and their relative was important to be able to organize the care and provide safe medical care. However, many of the ambulance nurses experienced a need for further education and improved communication with other collaborative groups to clarify the purpose of the assignment and to improve the care of the patient. There was also a need for development of the equipment used in the prehospital setting and in the vehicle to prevent damages on the ambulance nurse´s health. Keywords: ambulance nurse, physical work environment, psychosocial work environment, prehospital care, nursing.

Introduktion: Att skapa fri luftväg i samband med prehospitalt hjärtstopp är en komplicerad åtgärd i en stressande situation. Det finns flera metoder för denna åtgärd och de har olika svårighetsgrad beroende på vilken metod som ambulanssjuksköterskan behöver använda för att nå framgång. Denna åtgärd förväntas ambulanssjuksköterskan klara av trots att miljön är utmanande och tidspressen stor. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av etablering av fri luftväg i samband med hjärtstopp. Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyseras med latent innehållsanalys. Tolv semistrukturerade intervjuer genomfördes på tre verksamhetsställen i södra Sverige. Resultat: Ambulanssjuksköterskorna berättade om hur luftvägshantering är en liten men viktig del av allt de ska klara av i sin yrkesroll. Det finns en otrygghet i momentet intubation som beror på bristande utbildning i kombination med hur sällan ambulanssjuksköterskan gör detta i det dagliga arbetet. Studien resulterade i tre huvudkategorier: Otrygghet i yrkesrollen, Prehospitala framgångsfaktorer och Personcentrerad vård genom samarbete med tillhörande tolv subkategorier. Det som bekymrade ambulanssjuksköterskorna mest var luftvägshantering på barn. Det som upplevs vara den största framgångsfaktorn betonades vara de enkla åtgärderna när det gäller luftvägshantering. Slutsats: För att öka ambulanssjuksköterskans trygghet i luftvägshantering krävs ökade utbildningsinsatser. Arbetsgivaren bör ta ett ökat ansvar för utbildning genom att skapa förutsättningar och uppföljning. Vidare bör de riktlinjer som finns för luftvägshantering ses över. De enklaste metoderna är oftast de bästa prehospitalt. Introduction: To manage an airway in a prehospital environment is a complex measure in a stressful situation. There are several methods for this measure and they have various level of severity depending on the method the ambulance nurse chooses to apply. This measure is expected to be managed by the ambulance nurse despite rough environment and lack of time. Purpose: To describe the ambulance nurse’s experiences of airway management in a cardiac arrest situation. Method: Twelve semi-structured qualitative interviews was made and analyzed by content analysis. The interviews were made at three different ambulance organizations in the south of Sweden Result: The ambulance nurses told about how small but essential task airway management is. But it’s still a task they must be able to perform in their work. There is an insecurity in the moment of intubation which is related to lack of training and how rarely they perform the moment in their daily duties. The study resulted in three main categories: Insecurity in the profession, Prehospital success factors and Person-centered care through teamwork with twelve subcategories. What concerned the ambulance nurses the most was airway management on children. They describe the greatest success factor to be the simplest possible measures when it comes to airway management. Conclusion: To increase the ambulance nurse’s security in airway management more education efforts is needed. Employers should take a greater responsibility for education by creating conditions and monitoring. Therefore, should the guidelines for airway management be reviewed. The simplest methods in airway management are often the most successful.

SAMMANFATTNING Patienter söker vård på akutmottagningar via ambulans vilket är ett omtalat problem när de kunde behandlats på annan vårdnivå. När antalet besökare ökar på akutmottagningarna i Sverige kan allvarliga konsekvenser uppstå för både sjukvårdspersonal och patienter. Patienter får inte alltid den mest ändamålsenliga vård på en akutmottagning. I svensk sjukvård är det ovanligt att tillåta ambulanssjuksköterskor att förbise akutmottagningar för andra vårdnivåer. Detta resulterar i överbelastade akutmottagningar samt att ambulanser nyttjas i fel syfte. Kompetens och utrustning har utvecklat behandlingsmöjligheterna för ambulanssjuksköterskor vilket medfört att ytterligare kvalificerade insatser kunnat genomföras på plats hos patienten. Ambulanssjuksköterskor bedömer patientens vårdbehov och beslutar kring lämplig vårdinstans, för att effektivisera resurserna kan patienter med lindriga åkommor transporteras till primärvård. Syftet var att belysa vilka faktorer som inverkar på ambulanssjuksköterskors beslut att hänvisa patienten till primärvården. Studiens metod var deskriptiv och utgick från en kvalitativ samt induktiv ansats. Urvalet var ändamålsenligt och bestod av sju ambulanssjuksköterskor som arbetar i södra Sverige. Inklusionskriterier var att informanterna hade genomgått en specialistsjuksköterskeexamen inom ambulanssjukvård samt varit aktivt yrkesverksamma under minst ett års tid. Intervjuer har genomförts utifrån ett semistrukturerat frågeformulär med följdfrågor. Analysmetoden utgick från en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet utgörs av fem kategorier: riktlinjer inom ambulansverksamhet, bedömning av patient, delaktighet kring beslut om vårdnivå, ambulanssjuksköterskans kompetens samt samarbete med primärvård. Det framkom en osäkerhet hos ambulanssjuksköterskor om vilka patienter primärvården kunde behandla. Vid bedömning av patienten utgick ambulanssjuksköterskor från verksamhetens behandlingsriktlinjer. Ur intervjuerna med ambulanssjuksköterskorna framkom att de såg till hela patienten i sin bedömning vilken grundades i patientens allmäntillstånd, vitalparametrar och uppvisande symtom. Hänvisning till primärvården förekom endast för patienter med lindriga besvär. Dialogen med patienten angående ändamålsenlig vårdnivå upplystes vara essentiell och vikten av att komma överens med patienten samt anhöriga. I resultatet framkom att specialistutbildade ambulanssjuksköterskor betonade betydelsen av att få nyttja sina kunskaper och färdigheter i beslut om hänvisning till lämplig vårdnivå. En önskan om bättre tillgänglighet hos primärvården framkom från ambulanssjuksköterskorna. Slutsatsen blev att ambulanssjuksköterskorna under intervjuerna beskrev att de tog hänsyn till en mängd olika faktorer vid beslut om hänvisning av patienten till primärvården. Ambulanssjuksköterskorna belyste komplexiteten i beslutet och uttryckte vikten av att se till patientsäkerheten. Patienter transporterades till akutmottagning trots att vårdcentralen kunde varit en lämplig vårdnivå. Detta på grund av att svårigheter framkom kring patienter samt anhörigas påtryckningar men även primärvårdens tillgänglighet. Ambulanssjuksköterskorna önskade att bidra till att minska akutmottagningens belastning och ge patienten råd kring ändamålsenlig vårdnivå. Nyckelord: ambulanssjuksköterska, vårdnivå, primärvård och riktlinjer. ABSTRACT Patients seek care at emergency departments through ambulance, which is a reported problem when their condition could be treated at another level of care. As the number of visitors increases in emergency departments in Sweden causing overcrowding, serious consequences can occur in healthcare professionals and patients. Patients do not always receive the most appropriate care in emergency departments. In swedish healthcare it is unusual to allow ambulance nurses to disregard emergency departments for other levels of care. This results in overcrowded emergency departments and ambulances being used for the wrong purpose. Skills and equipment have developed treatment options for ambulance nurses, which result in further qualified interventions being carried out at the location. Ambulance nurses assess the patients need of care and decide on appropriate care facilities, in order to streamline resources, patients with mild disorders can be transported to primary care. The aim was to highlight the factors that affect the ambulance nurses decision to referral the patient to primary care. The method of the study was descriptive and was based on a qualitative and inductive approach. The sample was purposeful and consisted of seven ambulance nurses working in southern Sweden. Inclusion criteria were that the informants had a specialist nursing degree in ambulance care and had worked for at least one year. Interviews have been conducted based on a semi-structured questionnaire with follow-up questions. The analysis method was based on a qualitative content analysis. The result consists of five categories: guidelines in ambulance organisation, patient assessment, participation in decision-making on health care, ambulance nurses skills and cooperation with primary care. There was an uncertainty among ambulance nurses about which patients the primary care could treat. Ambulance nurses included the full complexity of the patient in their assessments, which was based on the patients general condition, vital signs and exhibited symptoms. Referral to primary care only occurred in patients with mild disorders. The dialogue with the patient and relatives regarding the appropriate level of care was stated to be essential. Ambulance nurses emphasized the importance of using their skills in decision making on the appropriate level of care. A wish for better accessibility to primary care was highlighted among ambulance nurses. The conclusion was that ambulance nurses took a variety of factors into account when deciding the patient referral to primary care. Ambulance nurses highlighted the complexity of the decision and expressed the importance of ensure the patients safety. Patients were transported to emergency departments even though the health center could have been an appropriate level of care. This was because of the difficulties encountered between patients and their relatives, but also the availability of primary care. Ambulance nurses wanted to help reduce the load in emergency deparments and advise patients to the appropriate care level. Keywords: ambulance nurse, care level, primary care and guidelines.

Bakgrund: Enligt statistiken har ambulansutryckningarna ökat men ambulanstätheten minskat. Det behövs därför en väl fungerande prioritering av patienterna som söker akut vård från larmcentralen. De som inte är i akut behov av ambulanstransport till sjukhus ska kunna omdirigeras till att söka annan vård som vårdcentral eller stanna hemma med egenvård. Syfte: är att jämföra patienter med samma ESS kod i ambulansjournalerna som endera transporterades till sjukhus eller kvarstannande med egenvård vid prio ett larm. Metod: En retrospektiv fallkontroll studie med en kvantitativ ansats. En journalgranskning med 139 inkluderade ambulansjournaler från södra Sverige. Resultat: Andelen prio ett uppdrag där patienten lämnades hemma med egenvård i föreliggande studie var 193 stycken, 7,2 procent. Utifrån resultatet fanns det inga skillnader i åldern mellan patienter som stannade kvar respektive transporterades med ambulans till akuten på respektive sjukhus. Det fanns heller inga signifikanta skillnader mellan könen utifrån tid på dygnet. Dock fanns det en signifikant skillnad då det gällde avstånd till sjukhus. För patienterna som bodde ≤ 8 km radie från ett sjukhus stannade 83st (59,7%) kvar i hemmet med egenvård. För patienter med ≥ 8 km ifrån ett sjukhus stannade 106 (76,3 %) kvar i hemmet med egenvård. Totalt för patienter som transporterades överensstämde larmcentralens index med ambulanssjuksköterskans ESS-kod vid 52%. För patienter som kunde kvarstanna i hemmet var överensstämmelsen 42% mellan larmcentralens index och ambulanssjuksköterskans ESS. Slutsats: Studien kunde inte påvisa någon skillnad mellan kön och tidpunkt av de som transporterades mot de som kunde stanna hemma, dock fanns det en signifikant skillnad på antal patienter som transporterades och kunde stanna hemma beroende på avstånd mellan deras boende och sjukhus. Även fanns det en förbättringspotential mellan SOS index och ambulanssjuksköterskans ESS kod, att denna skulle stämma mer överens. För ambulanssjuksköterskan är det viktigt att behandla alla patienter lika oberoende på yttre faktorer, i denna studie framkom att avståndet hade en betydelse. Detta får vi som ambulanssjuksköterskor ta till oss och inte låta ha en avgörande betydelse för den vård vi beslutar oss för att ge patienten. Background: According to statistics, ambulance emergency were increased but the density decreases, which requires a well-functioning prioritization of patients seeking emergency care from the central station. Those who are not in need of urgent ambulance transport to the hospital to be redirected to seek other care medical center or stay at home with self-care. Purpose: is to compare patients with the same ESS Code of ambulance records that are either transported to a hospital or keeping people with self-care at priority alarm. Method: A retrospective case-control study with a quantitative approach. A medical record review of 139 included ambulance records from southern Sweden. Results: The proportion of priority a mission in which the patient was at home with self-care in this study were 193 pieces, 7.2 per cent. Based on the results, there were no differences in age between patients who remained and was transported by ambulance to the emergency room and hospital. There were also no significant differences between the sexes based on time of day. However, there was a significant difference as regards the distance to the hospital. For patients who lived ≤ 8 km radius of a hospital stayed 83st (59.7%) remain in the home with self-care. For patients with ≥ 8 km from the hospital stayed 106 (76.3%) remain in the home with self-care. Total of patients transported consistent monitoring center index with the ambulance nurse ESS Code at 52%. For patients who were able to remain in the home was the consistency 42% between the central station's index and the ambulance nurse ESS. Conclusion: The study did not demonstrate a difference between gender and time of the transported toward those who could stay at home, however, there was a significant difference in the number of patients who were transported and could stay home, depending on the distance between their accommodation and hospitals. Although there was an improvement in potential between SOS Index and the ambulance nurse ESS code. For ambulance nurse, it is important to treat all patients equally regardless of external factors, in this study revealed that the distance had a meaning. This we get that ambulance nurses bring to us and not let be crucial for the care we decide to give.

Objective In many European countries prehospital care by emergency medical services (EMS) is supplemented by physician-staffed services. There is ongoing controversy on the benefits of a prehospital physician. Possible advantages are additional competencies of the physician. Similarities and differences in competencies of EMS providers and physicians have however never been studied. This study aims to compare competencies of ambulance nurses and helicopter EMS physicians in the Netherlands to gain better insight into the controversy of the prehospital physician. Methods In this descriptive study, a quantitative inventory was made of the diagnostic, therapeutic, and clinical judgment competencies of the ambulance nurse and physician, based on analysis of protocols, registration, equipment, and personal interviews. Results We identified 438 mutual competencies of the ambulance nurse and physician and 62 physician-specific competencies. The ambulance nurse masters 278 diagnostic, 131 therapeutic, and 29 clinical judgment competencies. The physician masters 285 diagnostic, 175 therapeutic, and 40 clinical judgment competencies. Seventy-one percent of the physician-specific competencies are therapeutic and related to advanced life support. Conclusion The ambulance nurse and physician have various mutual competencies. In addition, the physician can provide specific competencies on the scene. Knowing the exact overlap and differences in competencies is the first step to understand the prehospital physician controversy. Our results can be used as a tool for the next step in research on prehospital care by EMS providers and physicians and to improve prehospital care. European Journal of Emergency Medicine 18:322-327 (C) 2011 Wolters Kluwer Health | Lippincott Williams & Wilkins

Introduktion: Ambulanssjukvården ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans kunskap att möta olika patienter i olika tillstånd. Ett barn med akut hindrad luftväg är en patient som är sällsynt prehospitalt, vilket många ambulanssjuksköterskor anser är det mest utmanande de kan träffa på i arbetet. En av de viktigaste kompetenserna ambulanssjuksköterskan skall ha är att kunna upprätthålla en fri luftväg, vilket leder till en stor utmaning hos ambulanssjuksköterskan om det gäller barn med akut hindrad luftväg. Det är ringa utforskat i ämnet, både i Sverige och i världen, hur upplevelserna är kring den situationen. Syftet: Att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av att omhänderta barn med akut hindrad luftväg. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio ambulanssjuksköterskor där insamlad data analyserades enligt Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultatet: Sju kategorier framkom, där den mentala förberedelsen beror på kvaliteten och kvantiteten av information, omhändertagandet upplevs som enkelt, problematiskt och kreativt utmanande. Känslorna har stor spännvidd, där erfarenhet och utbildning ökar tryggheten samtidigt som ambulanssjuksköterskan känner av ett resursbehov när hen stöter på barn med akut hindrad luftväg. Konklusion: Barn med akut hindrade luftvägar utmanar ambulanssjuksköterskan maximalt kunskapsmässigt och känslomässigt, samt att ambulanssjuksköterskan önskar att få mer fortbildning inom området. Introduction: The prehospital care in Sweden has high demands on the ambulance nurses’ qualifications to meet patients in different ages and conditions. A child with an obstructed airway is a rare type of patient in the prehospital environment, a patient which many ambulance nurses’ thinks is the most challenging they could care for. One of the essential qualifications an ambulance nurse should have is airway management, which leads to a big challenge for the ambulance nurse when it comes to children with an obstructed airway. There have been rather few studies regarding the experiences concerning these types of situations. Purpose: The purpose of the study was to enlighten how ambulance nurses’ experiences of caring for children with an obstructed airway. Method: A qualitative interview study was made with ten ambulance nurses, and the data was analyzed using Graneheim and Lundmans content analysis method. Results: The result led to seven categories. The mental preparation depends on the quality and quantity of received information. Airway management is perceived as simple, problematic and a creative challenge. The span of emotions are huge, where years of experience and education leads to feeling secure, and the ambulance nurse feel the need of human resources when working with a child with an obstructed airway. Conclusion: The conclusion is that a child with an obstructed airway challenges the ambulance nurse knowledge and emotionally to the fullest extent and there is a need for more education concerning airway management.

Syfte. Att beskriva omfattning och skillnader i ambulanspersonalens dokumenterade smärtbedömning utifrån kön och ålder vid akut insättande ryggsmärta. Bakgrund. Smärta och det lidande som medföljer är en vanligt förekommande sökorsak inom ambulanssjukvården. Akut ryggsmärta genererar ett stort lidande för patienten och studier avseende smärtbedömning vid akut ryggsmärta är ett område som är lite undersökt utifrån ett prehospitalt kontext. Generellt är forskning avseende ambulanssjuksköterskans nyanserade smärtbedömning och dokumentation mycket begränsad. Design. Studien genomfördes som en retrospektiv journalgranskningsstudie med en deskriptiv kvantitativ metod. Metod. 171 ambulansomvårdnadsjournaler granskades utifrån Region Hallands journalsystem Paratus under tidsperioden 1-Januari till 31-Maj 2015. En granskningsmall skapades utifrån strukturen OPQRST och data analyserades utifrån en deskriptiv och analytisk statistik. Resultat. Studien visar en kraftigt varierande spridning av den nyanserade smärtbedömningen (68,8 % ±18,2 %). Det föreligger en stor variation av dokumenterad smärtbedömning utifrån de olika delarna av OPQRST samt reevaluering av området severity. Signifikant skillnad observeras inom området region (smärtlokalisation) där män bedömts i högre grad än kvinnor. Även signifikant skillnad observeras där patienter 65 år och över erhöll farmakologisk intervention till en lägre frekvens än yngre patienter. Den äldre gruppen hade dessutom en kortare prehospital vårdtid. Konklusion. Det är tydligt att omvårdnadsjournalerna ej dokumenterats utifrån den rekommenderade OPQRST strukturen. Det ses tydliga brister inom dokumenterad prehospital smärtbedömning vid akut insättande ryggsmärta. Vissa skillnader påvisas även inom kön och åldersgrupper. Prehospital smärtbedömning kvarstår att vara ett område att både utbilda personal inom samt forska utifrån.

Bakgrund: Många av de patienter som insjuknar i stroke kommer till sjukhus med ambulans. Ambulanssjuksköterskors bedömning kan ha betydelse för att dessa patienter ska få ett snabbt omhändertagande och tidig behandling, vilket kan minska risken för bestående funktionsnedsättning och lidande samt påverka framtida livskvalitet. Som stöd i bedömningen finns idag behandlingsriktlinjer. Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskors bedömning av patienter som drabbats av stroke avseende träffsäkerhet, samt skillnader i bedömning mellan de som bedömts ha stroke och de som ej bedömts ha stroke. Metod: Retrospektiv studie där journaler granskats med en kvantitativ ansats. Studiens urval bestod av patienter som skrivits ut från ett medelstort sjukhus i Västsverige under 2015, med ett vårdtillfälle där huvuddiagnos stroke angetts och som åkt ambulans till sjukhus med initial bedömning av en ambulanssjuksköterska, vilket resulterade i 454 journaler att granska. Resultat: För alla patienter med stroke som inkluderats i studien hade endast 52% av patienterna bedömts av ambulanssjuksköterskor ha stroke. Primär och sekundär bedömning var gjord i hög grad för alla patienter. Signifikanta skillnader fanns kring hur strokespecifika symtom var bedömda. Symtom från ansikte, arm eller ben, påverkan på tal och ögon var i högre grad bedömt i gruppen där ambulanssjuksköterskor bedömt att patienter drabbats av stroke. Huvudvärk, yrsel och illamående bedömdes i högre grad i gruppen ej stroke. Slutsatser: Mer forskning inom området behövs för att öka andelen patienter med stroke som identifieras av ambulanssjuksköterskor.

Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn i en masskadehändelse med fokus på triage. Bakgrund: Att omhänderta barn vid en stor olycka/allvarlig händelse eller katastrof har beskrivits som påfrestande. Framförallt upplever sjuksköterskor känslomässiga hinder när de ska prioritera och triagera barn. Att vara oförberedd på vad som kommer att ske kan påverka det professionella skyddet och omhändertagandet. Metod: En kvalitativ ansats med tre fokusgrupper användes. En innehållsanalys gjordes av fokusgruppsintervjuerna med sex deltagare i varje grupp varav 16 deltagare var ambulanssjuksköterskor och två var sjuksköterskor, sex var kvinnor och 12 män. Resultat: Resultatet består av tre kategorier: Svårigheter i situationen, Otillräcklighet och Omställning. I de tre kategorierna framkom 10 underkategorier. Det som framkom var att sjuksköterskor riskerar att bli kvar hos ett barn under själva triageringen, situationen ansågs som ovanlig och skapade osäkerhet, kommunikationen är av stor betydelse samt att sjuksköterskor upplever en bristande kunskap och utbildning när det gäller barn vid masskadehändelse. Slutsats: Sjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn på större skadeplatser som annorlunda och avvikande samt att de känner sig otrygga och oförberedda inför situationen. Eftersom att omhänderta barn på skadeplats är ovanliga händelser är det viktigt med tid för reflektion. Ett öppet klimat på arbetsplatsen som främjar reflektion och eftertanke kan bidra till ett bättre och mer effektivt omhändertagande på skadeplats och sjuksköterskor som kan känna en större trygghet vid omhändertagandet av barn. Aim: The purpose of this study was to describe the ambulance nurses’ experiences of disposal for children in a mass casualty event focusing on triage. Background: The care for children in a disaster/major event has been described as strenuous. Particularly in the case prioritization and triage of children experiencing ambulance nurses emotional obstacles. Being unprepared for what will occur can affect the professional protection and care. Method: A qualitative approach with three focus groups were used. A content analysis was made of the focusgroupintervjus. With six participants in each group which 16 participants was ambulance nurses and two were nurses, six were women and 12 were men. Results: The result consists of three categories: Difficulties in the situation, Inadequacy and Conversion. In these three categories, 10 subcategories emerged. What was shown was that the ambulance nurses risked getting stuck with one children during the triage ring, the situation was considered unusual and created uncertainty, communication is of great importance and the nurses experiencing a lack of awareness and education when it came to children at mass casualty event. Conclusion: Nurses experience the care of children on larger damage sites as different and divergent, and they feel insecure and unprepared for the situation. Because to take care of children at the scene are rare events, it is important to have time for reflection. An open climate in the workplace that promotes reflection and consideration can contribute to a better and more efficient care at the scene and nurses who may feel more secure in the care of children.

Current research suggests that nurses can influence the outcome for patients with acute coronary syndrome (ACS). The aim of this study has been to evaluate whether a course in cardiovascular nursing (CVN) can improve ambulance nurses’ (ANs’) prehospital care of patients experiencing suspected ACS, related to pain intensity. This is a cluster randomised controlled trial that was conducted in the ambulance services. Patients were allocated to one of two groups: in the first group, patients were treated by ANs who had attended the CVN course and in the second group patients were treated by ANs without this qualification. Inclusion criteria were: 1/pain raising suspicion of ACS, and 2/pain score ≥4 on a visual analogue scale (VAS). The primary outcome was the estimated intensity of pain or discomfort according to VAS 15 min after randomisation. Secondary outcomes were estimated intensity of pain or discomfort on admission to hospital and further requirement of pain treatment, as well as symptoms such as paleness and/or cold sweat; nausea and/or vomiting; anxiety, dyspnea, degree of alertness, respiratory depression and aggressiveness. A further secondary outcome measured was survival to 30 days. Lastly, a final diagnosis was made. A total of 38 ANs attended the CVN course. There were 1,747 patients who fulfilled the inclusion criteria. The pain score did not differ significantly between the two groups fifteen minutes after randomisation (median value of VAS was 4.0 in both groups). On admission to hospital the pain score was significantly lower for patients treated by an AN who had attended the CVN course (n = 332) compared with those treated by an AN who had not attended the course (n = 1,415) (median 2.5 and 3.0 respectively, p = 0.001). The ANs who had attended the course used higher doses of morphine. An educational intervention with a CVN course did not relate significantly to more efficient pain relief in suspected ACS during the first 15 min. However, this intervention was associated with more effective pain relief later on in the prehospital setting. Thus, a CVN course for ANs appears to be associated with reduced pain intensity among patients experiencing suspected ACS. This result needs however to be confirmed in further trials. The ClinicalTrials.gov Protocol Registration System (registration number NCT00792181 ).

Background: Ethics and dignity in prehospital emergency care are important due to vulnerability and suffering. Patients can lose control of their body and encounter unfamiliar faces in an emergency situation. Objective: To describe what specialist ambulance nurse students experienced as preserved and humiliated dignity in prehospital emergency care. Research design: The study had a qualitative approach. Method: Data were collected by Flanagan’s critical incident technique. The participants were 26 specialist ambulance nurse students who described two critical incidents of preserved and humiliated dignity, from prehospital emergency care. Data consist of 52 critical incidents and were analyzed with interpretive content analysis. Ethical considerations: The study followed the ethical principles in accordance with the Declaration of Helsinki. Findings: The result showed how human dignity in prehospital emergency care can be preserved by the ambulance nurse being there for the patient. The ambulance nurses meet the patient in the patient’s world and make professional decisions. The ambulance nurse respects the patient’s will and protects the patient’s body from the gaze of others. Humiliated dignity was described through the ambulance nurse abandoning the patient and by healthcare professionals failing, disrespecting, and ignoring the patient. Discussion: It is a unique situation when a nurse meets a patient face to face in a critical life or death moment. The discussion describes courage and the ethical vision to see another human. Conclusion: Dignity was preserved when the ambulance nurse showed respect and protected the patient in prehospital emergency care. The ambulance nurse students’ ethical obligation results in the courage to see when a patient’s dignity is in jeopardy of being humiliated. Humiliated dignity occurs when patients are ignored and left unprotected. This ethical dilemma affects the ambulance nurse students badly due to the fact that the morals and attitudes of ambulance nurses are reflected in their actions toward the patient.

Ambulance emergency care is multifaceted with extraordinary challenges to implement accurate assessment and care. A clinical learning environment providing opportunities for mastering these essential skills is a key component in ensuring that prehospital emergency nurse (PEN) students acquire the necessary clinical competence.The aim is to understand how PEN students experience their clinically based training, focusing on their learning process.We applied content analysis with its qualitative method to our material that consisted of three reflections each by 28 PEN students over their learning process during their 8 weeks of clinical ambulance practice. The research was carried out at the Center for Prehospital Care, University of Borås, Sweden.The broad spectrum of ambulance assignments seems to awaken great uncertainty and excessive respect in the students. Student vulnerability appears to decrease when the clinical supervisor behaves calmly, knowledgeably, confidently and reflectively. Early traumatic incidents on the other hand may increase the students' anxiety. Each student is offered a unique opportunity to learn how to approach patients and relatives in their own environments, and likewise an opportunity to gather information for assessment. Infrequency of missions seems to make PEN students less active in their student role, thereby preventing them from availing themselves of potential learning situations. Fatigue and hunger due to lack of breaks or long periods of transportation also inhibit learning mode.Our findings suggest the need for appraisal of the significance of the clinical supervisor, the ambulance environment, and student vulnerability. The broad spectrum of conditions in combination with infrequent assignments make simulation necessary. However, the unique possibilities provided for meeting patients and relatives in their own environments offer the PEN student excellent opportunities for learning how to make assessments.

When a person with vague symptoms calls 112, the dispatchers often have difficulty prioritising the severity of the call. Their only alternative has been to send an ambulance. In Gothenburg, Sweden, a nurse-manned single responder (SR) was initiated to assess this patient group. The study aims to describe patient characteristics and assessment level made by the SR nurse among patients assessed by the dispatcher as low priority and/or vague symptoms. A consecutive journal review was conducted. During six months, 529 patients were assessed; 329 (62%) attended the emergency department (ED) or inpatient care (IC). Of these, 85 patients (26%) were assessed as high priority. Only 108 were assessed as being in need of ambulance transport. ED/IC patients were significantly older. Two hundred (38%) stayed at the scene (SS) (n = 142) or were referred to primary care (PC) (n = 58). Of the 200 SS/PC patients, 38 (19%) attended the ED within 72 hrs with residual symptoms, 20 of whom were admitted to a ward. Nine patients (4% of 200 SS/PC patients) required inpatient treatment and 11 patients stayed overnight for observation. These results suggest a relatively high level of patient safety and the usefulness of an SR among patients assessed by the dispatcher as low priority.

SAMMANFATTNING Ambulanssjuksköterskan har en komplex arbetssituation, hon ska självständigt bedöma och behandla akuta tillstånd hos patienten. Arbetet försvåras av flera faktorer, tiden med patienten är i regel kort, möjligheten till rådfrågning är liten, utrymmet och tillgången till hjälpmedel är begränsade. Trots det ställs höga krav på vården i ambulansen, många gånger samma krav som på vården på en akutmottagning. Ett av dessa krav är en god dokumentation, kraven på patientjournalen är desamma i ambulansen som i övriga vården. I journalen dokumenteras uppgifter om iakttagelser, omvårdnadsåtgärder, medicinska åtgärder och information rörande transporten. Journalen från ambulanssjuksköterskan innehåller uppgifter som är av stort värde för den fortsatta vården såsom observationer, åtgärder och behandling på hämtplats och under transport. Dessa uppgifter är unika då sjuksköterskan i ambulansen är den första vårdpersonal som träffar patienten. Dessutom utgör journalen ett viktigt verktyg för en korrekt överrapportering. Syftet med studien var att belysa kvalitet på journaler, skrivna av sjuksköterska i ambulans, avseende dokumentation av observationer med speciell hänsyn till patientsäkerheten vid prioritet 1 uppdrag. Studien är en retrospektiv deskriptiv journalgranskningsstudie med kvantitativ ansats. Trehundra journaler granskades och poängsattes med hjälp av ett journalgranskningsinstrument. Resultatet redovisas som deskriptiv statistik. I studien var medianvärdet av antal relevanta observationer dokumenterade 68 procent med ett lägsta värde på 25 procent och ett högsta på 86 procent. Samtliga parametrar ingående i Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS) och en Emergency Symtoms and Signs (ESS) kod var dokumenterade i 77 procent av journalerna. Samtliga parametrar från Global Trigger Tool (GTT) inom slutenvården som är möjliga att dokumentera i ambulans var dokumenterade 66 procent av journalerna. Sjuksköterskor med specialistutbildning i ambulanssjukvård uppnår i studien ett resultat på 72 procent (median) av relevanta observationer dokumenterade. Det kan jämföras med allmänsjuksköterskor och övriga specialistsjuksköterskor som uppnår ett resultat på 67 procent (median). Studien visar ingen skillnad på resultatet avseende relevanta observationer dokumenterade mellan manliga och kvinnliga patienter. Det finns tydliga brister i dokumentationen av observationer i ambulansjournaler. Inga skillnader finns i resultat för manliga och kvinnliga patienter. Dokumentation av parametrar ingående i RETTS sker i stor utsträckning. Journaler skrivna av sjuksköterskor med specialistutbildning i ambulanssjukvård och journaler skrivna vid uppdrag med längre vårdtid har bättre resultat jämfört med övriga.

SAMMANFATTNING Ambulanssjukvården har på några decennier gått från att vara en transportorganisation till en egen specialitet inom sjuksköterskeyrket. Under början av 2000-talet utvecklades ett radiokommunikationssystem, Rakel, för samhällsinstanser som arbetar med skydd och säkerhet. Huvudmotiv bakom införandet av Rakel var att öka medborgarnas trygghet. Med systemet skulle fler liv kunna räddas samtidigt som samhällsekonomin skulle komma att gynnas, och idag används Rakel av ambulanssjukvården i alla Sveriges landsting/regioner. För ambulanssjuksköterskan är Rakel ett centralt system, då denne i sina arbetsuppgifter har hantering av kommunikationsutrustning, samverkan och ledning av sjukvårdsinsatser. Ambulanssjuksköterskan är samtidigt ansvarig för den vård som ges samt för upprätthållandet av patientsäkerheten, vilket gör det intressant att veta hur ambulanssjuksköterskorna upplever att Rakel påverkar patientsäkerheten. Kunskaperna på området tycks idag vara begränsade. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av Rakel ur ett patientsäkerhetsperspektiv. En kvalitativ intervjustudie genomfördes där tio ambulanssjuksköterskor berättade om sina upplevelser utifrån studiens syfte i semistrukturerade intervjuer. Den data som samlades in bearbetades med manifest innehållsanalys. I resultatet beskrev ambulanssjuksköterskorna hur de använde Rakel för kommunikation med larmcentralen, annan ambulanspersonal och samverkan med andra instanser. Upplevelsen var att brister fanns i kompetensen kring Rakel, vilket fick till följd att systemets fulla potential ej utnyttjades. Den utbildning och övning inom Rakel som ambulanssjuksköterskorna erhållit upplevdes som otillfredsställande och samövning med räddningstjänst, polis och akutmottagning efterfrågades. Samtliga ambulanssjuksköterskor beskrev Rakel som i grunden positivt för patientsäkerheten, där snabb och effektiv kommunikation i det vardagliga arbetet möjliggjordes. Täckningen och möjligheten att föra krypterade samtal med bevarande av sekretessen upplevdes som positivt. Ambulanssjuksköterskorna upplevde dock att patientsäkerheten kunde hotas, då utrustningen var förlegad och trasig, kompetensen var bristfällig och sekretessen hotades av att privat avsedda samtal hördes på publika talgrupper. Det framkom att ambulanssjuksköterskorna upplevde en attityd där Rakel betraktades som mindre viktigt än annan utrustning, med följd att brister i såväl kompetens som utrustning accepterades i högre utsträckning. Slutsatsen blev att ambulanssjuksköterskorna upplevde att Rakel påverkar patientsäkerheten positivt. Systemet möjliggjorde effektiv kommunikation med bibehållen sekretess mellan enheter inom ambulanssjukvården, larmcentral och samverkande instanser. Ett behov fanns dock av utbildning, övning och översyn av Rakel-utrustningen, då ambulanssjuksköterskorna ansåg att brister förelåg på dessa områden. Dessa brister upplevdes kunna hota patientsäkerheten då kommunikationen hindrades eller nådde andra mottagare än den som kommunikationen var avsedd för. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det fanns en utbredd attityd att Rakel inte var lika viktigt som annan utrustning, med följd att brister tolererades i högre utsträckning.

Nursing is evolving into new fields of health care including ambulance care, where a branch of specialist nursing is growing. Various views exist on the desired competence for the ambulance nurse and valid guidelines are lacking in Sweden. To increase knowledge of the field, professionals were asked to describe what competences an ambulance nurse should possess. The aim of this study was therefore to elucidate the desired professional competence of the specialist ambulance nurse, according to the professionals. A modified Delphi technique was used, where a panel of professional experts expressed their views on the desired competence of the ambulance nurse. This study reports, at a high level of agreement among the panel experts, that the desired competence of the specialist ambulance nurse consist of forty-four separate competences creating ten areas of competences: execute leadership, generic abilities, interpersonal communication, institutional collaboration, pedagogic skills, possession of relevant knowledge, professional judgement, professional skills, research activities, and technical skills. The high level of agreement among the professionals as well as the large number of competences reflects the high demands placed on the ambulance nurse by the professionals themselves.

Syftet med denna studie är att studera ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och vårda barn under tio års ålder med akut smärta i en prehospital kontext. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ empirisk intervjustudie baserad på fem öppna frågor. Tio ambulanssjuksköterskor intervjuades och fick beskriva positiva och negativa upplevelser av att omhänderta barn 0-10 år med akut smärta i prehospital kontext. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en manifest och latent ansats. Resultat: Upplevelser av det vårdande mötet var en utmaning. Ambulanssjuksköterskan förberedde sig inför smärtbehandling under framkörningen till barnet. En bra smärtlindring var förenad med ett gott omhändertagande men smärtbehandlingen var svår och mångfacetterad. Vikten av stöd och samarbete prehospitalt från kollegorna och andra personalgrupper framkom liksom frustration som följd av kommunikationssvårigheter med barnet. Vikten av att skapa en god kontakt med barnet och dess anhöriga betonades och det fanns en upplevelse av otillräcklighet och utrymme för förbättring kring barn och smärta. Ambulanssjuksköterskan upplevde otillräcklighet i sitt yrkesutövande och mer utbildning önskades. Behovet av alternativa behandlingsprinciper lämpliga för barn där ambulanssjuksköterskan inte behöver sticka barnet efterfrågades. Slutsats: Den prehospitala vården behöver utvecklas ytterligare på flera områden avseende riktlinjer, metoder för att skatta barns smärta och vid omhändertagandet av de yngsta barnen. Mera utbildning kring barn och smärta är önskvärt samt utveckling kring andra administrationssätt än perifer venkateter. The purpose of this study is to find out the ambulance nurses experience in assessing and nursing children under the age of ten with acute pain in a prehospital context. Method: The study was conducted as a qualitative empirical interview study based on five open-ended questions. Ten ambulance nurses were interviewed and were asked to describe positive and negative experiences in caring for children 0-10 years old with acute pain in a prehospital context. The material was analyzed through a qualitative content analysis with a manifest and latent approach. Results: Experiences of the caring encounter was a challenge. Ambulance nurses prepare themselves for pain treatment while they drove to the child. A good pain relief was associated with good care but pain treatment was difficult and multifaceted. Importance of support and cooperation from prehospital colleagues and other staff groups was found as frustration due to communication difficulties with the child. The importance of creating a good contact with the child and their family was important and there was a feeling of inadequacy, and room for improvement around children and pain. Ambulance nurses experienced inadequacy in their professional practice and more training was desired. As well as alternative modes of administration where the stick torque is not needed. Summary: The prehospital care need to be developed further in several areas regarding policies, methods to estimate the child's pain and the care of the youngest children. More education about children and pain is desirable as well as development on other alternatives than intravenous drug administration.

Historically, the ambulance service has been viewed as an organization responsible for the transportation of sick people into hospital, but as a result of advances in surgical techniques, resuscita ...

Effective pre-hospital treatment of a person suffering cardiac arrest is a challenging task for the ambulance nurses. The aim of this study was to describe ambulance nurses' experiences of nursing patients suffering cardiac arrest. Qualitative personal interviews were conducted during 2011 in Sweden with seven ambulance nurses with experience of nursing patients suffering cardiac arrests. The interview texts were analyzed using qualitative thematic content analysis, which resulted in the formulation of one theme with six categories. Mutual preparation, regular training and education were important factors in the nursing of patients suffering cardiac arrest. Ambulance nurses are placed in ethically demanding situations regarding if and for how long they should continue cardio-pulmonary resuscitation (CPR) to accord with pre-hospital cardiac guidelines and patients' wishes. When a cardiac arrest patient is nursed their relatives also need the attention of ambulance nurses. Reflection is one way for ambulance nurses to learn from, and talk about, their experiences. This study provides knowledge of ambulance nurses' experiences in the care of people with cardiac arrest. Better feedback about the care given by the ambulance nurses, and about the diagnosis and nursing care the patients received after they were admitted to the hospital are suggested as improvements that would allow ambulance nurses to learn more from their experience. Further development and research concerning the technical equipment might improve the situation for both the ambulance nurses and the patients. Ambulance nurses need regularly training and education to be prepared for saving people's lives and also to be able to make the right decisions.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskans roll innebär bland annat att bedöma en patients tillstånd. I bakgrunden presenteras bedömningsprocessen ur ett psykiatriskt, prehospitalt och kombinationen prehospitalt/psykiatriskt perspektiv. Syfte: Syftet är att belysa på vilka grunder ambulanssjuksköterskor gör sina bedömningar i mötet med personer som kan antas lida av akut psykisk ohälsa. Metod: Studien grundar sig på en kvalitativ forskningsansats. Data har insamlats genom semistrukturerade intervjuer och har analyserats med hjälp av kvalitativa innehållsanalys som Granheim och Lundman beskriver den. Resultat: Utgörs av tre huvudkategorier; Patienten i fokus för bedömningen, Omgivningens roll samt Vårdarens tillvägagångssätt Diskussion: Resultatet har diskuterats utifrån andra studerade arbetssätt och tankeprocesser bakom en bedömning. Vidare lyfts reflektioner kring den teoretiska referensramens huvudbegrepp; Miljö, Hälsa, Människosyn och mötet med patienten. Background: One of the ambulance nurses many responsibilities is assessing the patients’ current health situation. The background presents how this process may manifest itself in the nursing field of pre-hospital care, psychiatry and the combination of pre-hospital and psychiatry. Aim: The present study aims to illuminate on what basis the ambulance nurse make their assessing decisions in the encounter with patients that might suffer from an acute psychiatric event Methods: Data was collected through semi-structured interviews and have been analysed using the qualitative content analysis as described by Graneheim and Lundman. Results: Three main categories emerged: Assessing the patient, The role of the environment and The nurses approach. Discussions: The results have been discussed comparing other known assessment situations and cognitive models. Reflections from the result, seen through the perspective of the theoretical frameworks, are also presented.

År 2011 uppgick antalet personer som suiciderat i Sverige till 1387. Studier visar att den suicidbenägna patientens första kontakt med sjukvården är avgörande för hur det kommande vårdförloppet kommer att utvecklas. Ambulanspersonal är en av många yrkesgrupper som möter suicidbenägna patienter. Studier visar även på att om patienten möts av dåliga attityder så kan det medföra negativa konsekvenser för patienten. Syftet med studien var att översätta, re översätta och validera en engelsk enkät: the Suicide Behavior Attitude Questionnaire (SBAQ): för användning i den svenska ambulanssjukvården. Metoden i att översätta, re översätta och validera SBAQ följde de tio stegen som tagits fram av the translation and cultural adaptation group. Elva ambulanssjuksköterskor medverkade i valideringen av den svenska SBAQ. Resultatet åskådliggör att det är möjligt att översätta och validera den engelska enkäten SBAQ till svenska. Studien kan därför ligga till grund för en mer omfattande studie inom ambulanssjukvården med den svenska SBAQ som instrument. Det här kan bidra till ökad uppmärksamhet och vid behov förbättringar avseende ambulanspersonalens bemötande i framtida situationer med suicidbenägna patienter. In 2011, the number of persons who committed suicides in Sweden amount to 1387. Studies show that the suicide-prone patient's first contact with health services is crucial for how the future care process develops. Ambulance personnel is one of many professional groups that meet suicide prone patients and studies make clear that if the patient is met with bad attitudes it can result in negative consequences for the patient. The aim of the study was to translate, retranslate and validate an English questionnaire: the Suicide Behavior Attitude Questionnaire (SBAQ) for use in the Swedish ambulance service. The method to translate, retranslate and validate SBAQ followed the ten steps developed by the translation and cultural adaptation group. Eleven ambulance nurses participated in in the validation of the Swedish translated SBAQ. The results illustrate that it is possible to translate and validate the English SBAQ survey to Swedish. The study can therefore be the basis for a more comprehensive study within the ambulance service with the Swedish SBAQ as tool. This may help increase attention and, if necessary, improvements by ambulance personnel treatment in future situations with suicidal patients.