Search

Of rendered façades in coastal environment Rendered coastal-facing façades have been observed to be in worse condition than those facing away from the coastline in the same environment. This leads to the hypothesis that salt water accelerates the deterioration of render, either by salt blasting or through other forms of weathering processes. Since salt does not react with common render components, no form of chemical degradation is considered in this report. Compared to the rest of Sweden, the coastal area of western Scania is more exposed to driving rain. Thus, the rendered façades of that region are exposed not only to driving rain, but also concomitant spray from the sea caused by the wind of those rains. Render in its simplest form consists not only of ballast and water, but also limestone, cement, or a lime-cement mixture as a binder. In order to examine the accuracy of the salt water acceleration hypothesis, there are two separate requirements - first, the façades facing the sea need to be more worn than the façades facing away from the sea, and second, these façades need to be shown to contain salt. 10 year old buildings in a close-to-shore environment are examined with respect to, inter alia, type of render, distance to, and altitude above the sea. Damage to the façades have been documented through photographs, and descriptions of general observations were carried out. Within a time frame of 10 years, façades facing the sea displayed clear degradation, while the façades facing away from the sea lack visible degradation. Examples meeting the first requirement include Västra hamnen in Malmö and Norra hamnen in Helsingborg. However, while the first of the two requirements of the hypothesis is met, laboratory samples taken from properties in Norra hamnen of Helsingborg, demonstrate that salt is completely missing in the façades, which means that the second of the two requirements have negative results for the buildings covered in the study. Though, all render sa, Kustnära putsade fasader ställda mot havet har av rapportförfattarna observerats vara i sämre skick än fasader med riktning inåt landet i samma miljö. Detta leder till hypotesen att saltvatten påskyndar nedbrytningen av kalk/cementbruk genom saltsprängning eller annan form av vittringsprocess. Ingen form av kemisk nedbrytning är rimlig då salt inte reagerar med putsens vanliga beståndsdelar. Svenska västkusten, inklusive västra Skåne, är mer utsatt för slagregn än resten av landet. Ett sådant klimat innebär mycket vind, vilket även leder till mer vågor och stänk från havet. Byggnader nära kusten utsätts således av påfrestningar från dessa. Putsbruk består i sin enklaste form, förutom vatten och ballast, av kalk, cement, eller kalkcement som bindemedel. I syfte att undersöka hypotesens riktighet ställs två separata krav. Dels måste fasader i riktning mot havet visas vara mer slitna än fasader ställda från havet, och dels måste fasaderna påvisas innehålla salt. Tio år gamla hus i aktuell miljö undersöks med avseende på bland annat avstånd till och höjd över havet samt putstyp. Skador på fasaderna har dessutom dokumenterats i form av fotografier och beskrivningar. Exempel på områden i vilka man inom tidsramen för 10 år kan observera tydlig nedbrytning på fasader med riktning mot havet, samtidigt som fasaderna ställda från havet saknar skador, är Västra hamnen i Malmö samt Norra hamnen i Helsingborg. Med andra ord uppfylls det första av de två kraven ställda i hypotesen. Laboratorieundersökning av prover tagna från fastigheter i Norra Hamnen i Helsingborg visar dock att salt helt saknas i fasaderna, vilket medför att det andra delkravet inte uppfylls för byggnaderna som omfattas av laboratorieundersökningen. Samtliga prover togs från fasader utförda med konstruktionen organisk tunnputs på cellplast. En sådan konstruktion har ej förmågan att suga upp vatten och saltavlagring är därmed mindre trolig. Klart står alltså att kustnära fasader med riktning mot havet i västra S

För att undersöka vad barn tror händer med ett äpple som fallit till marken har jag gjort kvalitativa intervjuer på två förskolor med sexton barn födda 2003. Jag genomförde även skriftliga och muntliga intervjuer med några pedagoger på förskolorna. Mitt syfte var att undersöka barns föreställningar om nedbrytningsprocessen och jämföra dessa mellan avdelningarna för att se om pedagogerna har påverkat barnens föreställningar genom sin inställning till att arbeta med nedbrytningsprocessen. Intervjuerna visade att barnen inte har så utvecklade föreställningar om nedbrytning. De flesta tror att äpplet ruttnar och/eller blir helt uppätet av djur. Längre än så har de inte kommit i sitt tänkande. De vet inte hur äpplet ruttnar och det minsta djur de nämnde som äter äpplen var myror. Pedagogerna hade olika inställningar till att arbeta med nedbrytning i förskolorna men jag kan inte se att det har påverkat barnens svar. Inte heller kan jag se någon större skillnad på barnens föreställningar mellan de två förskolorna och dess avdelningar., In order to find out what children believe happens to an apple that has fallen to the ground I have interviewed fifteen children born 2003 in two pre-schools. I have also interviewed some of the pedagogues in both pre-schools. My purpose was to find out the children’s conceptions about the decomposition process and compare them between the departments to see if the pedagogue’s had affected the children’s conceptions by their attitudes towards working with the decomposition process. The interviews showed that the children don’t have such developed conceptions about the decomposition process. Most of them knows that the apple gets rotten or eaten up by animals. This is how far they have thought. They don’t know how apples get rotten and the smallest animal eating apples they mention were ants. The pedagogues had different concepts about working with the decomposition process in pre-schools but I can’t see that it has affected the children’s answers. Neither can I see any bigger different in the children’s ideas between the two pre-schools and their departments.

Syfte: Syftet är att belysa hur ett belöningssystem lämpligen bör utformas så att önskade effekter uppnås. För undersökningen använder vi fallföretaget Thule. Metod: En abduktiv ansats väljs för arbetets förhållningssätt till arbetsprocessen, medan en kvalitativ fallstudie anslår riktlinjer för empiriinsamlingen. Teoretiska perspektiv: Vi använder teoretiska kriterier för utformning av belöningssystem från forskare på området, Merchant och Thompson & Strickland. Empiri: Vårt empiriska material består av besöksintervjuer med koncernledningen samt med personer från divisionsledningen i fallföretaget Thule. Slutsatser: Vi ser indikationer på att målen och måtten belöningssystemet grundar sig på bör brytas ned för att ge en bättre situationsanpassad motivationseffekt i fallföretaget.

Skoghalls Bruk fick i juni 2005 tillstånd av miljödomstolen att öka kartongproduktionen från 665 000 till 800 000 ton kartong per år. Villkoren för tillståndet var att under en prövotidsperiod bl.a. utreda möjligheten att minska utsläpp till omkringliggande vatten. Syftet med examensarbetet var att kartlägga Skoghalls Bruks avloppssystem med avseende på komplexbildarna EDTA (etylendiamintetraättiksyra) och DTPA (dietylentriaminpentaättiksyra), kväve samt fosfor. Dessutom genomfördes nedbrytningsförsök i luftade dammar i laboratorieskala. För att få en klarare bild av nedbrytningen i Skoghalls Bruks luftade damm gjordes även en molekylviktsfraktionering på inkommande och utgående avloppsvatten. Komplexbildare används inom pappers- och massaindustrin för sin förmåga att binda till sig metalljoner som kan vara skadliga i processen. Metalljoner katalyserar nedbrytningen av väteperoxid i blekningen och påskyndar bildandet av aldehyder i kartongen vilket kan leda till lukt- och smakpåverkan. EDTA och DTPA anses vara stabila ämnen, vilket innebär att de är biologiskt svårnedbrytbara. Under den litteraturstudie som genomfördes fanns motsägande uppgifter angående nedbrytningen av komplexbildare, där vissa menade att de genomgår biologisk nedbrytning, men att det sker mycket långsamt. Andra påstod att komplexbildare inte bryts ner överhuvudtaget. Komplexbildare kan elimineras genom fotokemisk oxidativ nedbrytning. Då EDTA och DTPA bildar komplex med Fe3+ blir de fotokemiskt labila och oxideras till mindre föreningar vid belysning med ultraviolett ljus. Sammanfattningsvis gav litteraturstudien att det mest effektiva sättet att minska komplexbildare i avloppsvatten innan det släpps till recipienten är att UV-bestråla vid optimala förhållanden, dvs. rätt pH och eventuellt tillsats av Fe3+ om det behövs. Provtagning av avloppsvatten i Skoghalls Bruks reningsanläggning gjordes under 6 veckor för att kartlägga utsläppen och de olika delströmmarnas bidrag. Nedbrytningsförsök genomfö, In June of 2005 Skoghall Mill got permission from the Environmental Court to increase their production of board from 665 000 tons to 800 000 tons per year. The condition for the permission was to, during a trial period, investigate the possibility to decrease the emissions to the surrounding water. The purpose of this master thesis is to do a mapping of Skoghall Mill’s waste water treatment system regarding the chelating agents EDTA (ethylenediaminetetraacetic acid) and DTPA (diethylenetriaminepentaacetic acid), nitrogen and phosphor. Also degradation-trials were made with aerated lagoons in laboratory-scale. To get a more complete view of the degradation in Skoghalls Mills aerated lagoon a molecular weight fractionation of the incoming and the outgoing water was made. Chelating agents are used in the pulp- and paper industry due to its ability to bind metal-ions which are hazardous for the process. The metal-ions catalyze the decomposition of hydrogen peroxide in the bleaching process and the forming of aldehydes in the board which can lead to problems with taste and odour. EDTA and DTPA are regarded to be very stable, which means that they are hard to degrade biologically. There was contradictory information about the degradation of chelating agents during the literature survey. Some say that chelating agents are degraded biologically but very slowly. Others say that they don’t degrade at all. Chelating agents can be eliminated through photochemical oxidative degradation. When EDTA and DTPA form complexes with Fe3+ they become photolabile and oxidize to smaller compounds at illumination with ultraviolet light. To sum up the literature survey, the most efficient way to reduce chelating agents in sewage water before discharge to receiving waters, is UV treatment at optimal conditions i.e., at the right pH and with addition of Fe3+ if necessary. The sampling of the waste water in Skoghalls waste water treatment plant was made during 6 weeks to map the emissions and t

A renewed application for environmental permit for the Hovgården landfill in Uppsala shall be submitted before December 2004, therefore the municipality of Uppsala needs improved knowledge of the contents, mostly organic compounds in the leachate and they also want to find a method to minimize the emissions of these compounds. The purpose of this study was to find a practical and economical method based on chemical oxidation using oxidants. The oxidants investigated are Fenton's reagent, hydrogen peroxide, Oxypro, potassium permanganate and potassium persulfate. The study was made on untreated leachate and leachate that has been treated in an aerated dam followed by sedimentation dams collected from the Hovgården landfill, and alson on sludge water from sludge storage cells. The effects of the five oxidants have been established by analysing the UV absorbance at the wavelengths 253,7 nm and 260,0 nm at different pH values. The UV absorbance was used to indicate the amount of aromatic hydrocarbons in the water. Also analyses of iron and manganese were done after the experiments with potassium permanganate, hydrogen peroxide and Fenton's reagent. The results showed a reduction of the UV absorbance in the leachate when potassium permanganate or Fenton's reagent demands a pH value about 4 which means that this method is not practical to use and not economically interesting. Further studies have therefore been concentrated on using potassium permanganate., Senast i december 2004 skall en förnyad tillståndsansökan för Hovgårdens avfallsanläggning i Uppsala lämnas in till miljödomstolen. Inför miljödomstolens prövning vill Uppsala kommun få bättre kunskap om vad lakvattnet innehåller, främst i form av organiska föreningar, samt hitta en metod för att minimera utsläppen av dessa föreningar. Syftet med studien var att hitta en praktisk och ekonomisk metod baserad på kemisk oxidation med oxidationsmedel. De oxidationsmedel som undersökts är Fentons reagens, kaliumpermanganat, kaliumperoxodisulfat, Oxypro samt väteperoxid. Lakvattnet hämtades på Hovgårdens avfallsanläggning vid två punkter i nuvarande reningsanläggning. Dessa var obehandlat lakvatten samt lakvatten som behandlats i en luftad damm och därefter sedimenterats. Dessutom hämtades slamvatten från lagringsceller för avloppsslam som senare tillsätts reningsanläggningen för lakvattnet. För att undersöka oxidationseffekten har UV-absorptionen vid våglängderna 253,7 nm och 260,0 nm mätts vid olika pH-värden. En reduktion av UV-absorptionen vid dessa våglängder indikerar en reduktion av aromater i lakvattnet. För oxidering med kaliumpermanganat, väteperoxid och Fentons reagens har även halten av järn och mangan mätts. Resultaten visade en reduktion av UV-absorptionen i lakvattnet vid stigande tillsats av kaliumpermanganat samt vid användning av Fentons reagens. För väteperoxid erhölls endast en reduktion av järn i lakvattnet. Oxidationsmedlen kaliumperoxodisulfat och Oxypro medförde en oförändrad UVabsorption. Användning av Fentons reagens är ej praktiskt lämplig då metoden kräver ett pHvärde omkring 4. Vidare studier koncentrerades därför till användning av kaliumpermanganat. Vid ytterligare oxidationsstudier med kaliumpermanganat tillsattes 20 mg KMnO4 per liter lakvatten och lakvattnets pH-värde justerades till pH 9. Den tillsatta dosen gav i tidigare försök en reduktion av UV-absorptionen och är samtidigt ekonomiskt överkomlig och praktiskt tillämpbar. Två försök u

This thesis is based on an investigation to find out in what way 40 Swedish public librarieskeep and preserve their library materials. The investigation is based on inquiries sent outto the libraries. It deals with the keeping of books with regard to external factors which havedestructive effects on library materials as well as the safety at the library buildings. It is, aswell, about the preserving work being done at the libraries.Comparisons are made with literature and accounts about preserving measures and recommendationsregarding appropriate environment in premises and depositories. The resultsshow great differences between the libraries as to the library environment, i.e. from payingattention to the factors and taking measures to taking no measures at all. The safety concerningtheft and fire varies as well.Most of the libraries have old and/or special collections. Nearly all the libraries do simplerepairing themselves, while over half the number, in addition, apply to special firms for bindingor more advanced restoring work. Topicality, currency and the last volume are essentialcriteria of book preservation. There is an urgency to preserve local collections and valuableold materials as well.

En metod har utvecklats för test av fotokemisk omvandling av ämnen i vattenmiljö. Xenotest 1200 har försetts med en speciell kyvetthållare som möjliggör test av ca 40 exponeringar samtidigt. Sex klorerade fenoliska ämnen och tre tillsatskemikalier inom olika industriprocesser har undersökts. Ur fotolysdata beräknades kvantutbyten för omvandling och halveringstider vid exponering i solljus vid Stockholms breddgrad., En metod har utvecklats för test av fotokemisk omvandling av ämnen i vattenmiljö. Xenotest 1200 har försetts med en speciell kyvetthållare som möjliggör test av ca 40 exponeringar samtidigt. Sex klorerade fenoliska ämnen och tre tillsatskemikalier inom olika industriprocesser har undersökts. Ur fotolysdata beräknades kvantutbyten för omvandling och halveringstider vid exponering i solljus vid Stockholms breddgrad.

Föreliggande rapport är en sammanställning av de resultat avseende komplexbildares inverkan på den akvatiska miljön som uppnåddes genom de utredningar som bedrevs under perioden 1971-1979. Rapporten redovisar vidare kompletterande arbeten utförda efter 1979 och resultatet av en litteraturstudie. Enligt komplexkemiska beräkningar föreligger både EDTA och DTPA som järnkomplex i processavloppsvattnet från skogsindustrin. Någon omvandling till andra metallkomplex i recipienten kan, med hänsyn till stabilitetskonstanter och förekomst av järnjoner, inte förväntas. EDTA och DPTA är biokemiskt svårnedbrytbara föreningar. En viss biokemisk nedbrytninghar konstaterats för EDTA under förhållanden som är fattiga på kolhydrater och aminosyror. Detta antyder att en biokemisk nedbrytning kan vara sannolik i en recipients fjärrområde. Komplexbildarnas känslighet för nedbrytning under inverkan av ljus har på flera sätt dokumenterats, speciellt genom de nyligen genomförda undersökningarna under standardiserade och reproducerbara förhållanden. Fotokemisk nedbrytning är i kombination med eventuell biokemisk nedbrytning den mest sannolika orsaken till att halten komplexbildare reduceras i recipienten. Vid de effektstudier som utförs avseende utlösning av kvicksilver från bottensediment, inverkan på metylkvicksilversyntesen och påverkan av metallomsättningen i fisk har inga effekter av betydelse noterats. Komplexbildarna NTA, EDTA och DTPA är icke toxiska och icke bioackumulerbara. EDTA och DTPA är biokemiskt svårnedbrytbara. EDTA OCH DTPA är abiotiskt nedbrytbara (fotonedbrytning). Komplexbildarna NTA, EDTA och DTPA kan ej klassas som miljöfarliga ämnen., Föreliggande rapport är en sammanställning av de resultat avseende komplexbildares inverkan på den akvatiska miljön som uppnåddes genom de utredningar som bedrevs under perioden 1971-1979. Rapporten redovisar vidare kompletterande arbeten utförda efter 1979 och resultatet av en litteraturstudie. Enligt komplexkemiska beräkningar föreligger både EDTA och DTPA som järnkomplex i processavloppsvattnet från skogsindustrin. Någon omvandling till andra metallkomplex i recipienten kan, med hänsyn till stabilitetskonstanter och förekomst av järnjoner, inte förväntas. EDTA och DPTA är biokemiskt svårnedbrytbara föreningar. En viss biokemisk nedbrytninghar konstaterats för EDTA under förhållanden som är fattiga på kolhydrater och aminosyror. Detta antyder att en biokemisk nedbrytning kan vara sannolik i en recipients fjärrområde. Komplexbildarnas känslighet för nedbrytning under inverkan av ljus har på flera sätt dokumenterats, speciellt genom de nyligen genomförda undersökningarna under standardiserade och reproducerbara förhållanden. Fotokemisk nedbrytning är i kombination med eventuell biokemisk nedbrytning den mest sannolika orsaken till att halten komplexbildare reduceras i recipienten. Vid de effektstudier som utförs avseende utlösning av kvicksilver från bottensediment, inverkan på metylkvicksilversyntesen och påverkan av metallomsättningen i fisk har inga effekter av betydelse noterats. Komplexbildarna NTA, EDTA och DTPA är icke toxiska och icke bioackumulerbara. EDTA och DTPA är biokemiskt svårnedbrytbara. EDTA OCH DTPA är abiotiskt nedbrytbara (fotonedbrytning). Komplexbildarna NTA, EDTA och DTPA kan ej klassas som miljöfarliga ämnen.

Inom avfallsforskningen är kunskapen om olika ämnens öde i deponier mycket viktiga att identifiera. Ett första försök har utförts i en 100-l skala med avfall, stabiliserad kompost och slam. Vatten har återcirkulerats under anaeroba och semiaeroba förhållanden. Nedbrytningen av cyanid och klorerade fenoler i lakvatten har studerats under tre försök under en 150-dagars period. Maximumkoncentrationen var 25 mg CN/l och 10 mg fenoler/l i lakvattnet. Varje gång hade det varit en stor reduktion av ämnena utan negativa påverkningar på den biologiska nedbrytningen av det kommunala avfallet. Reduktionen av fenoler och cyanid har varit upp till 99,9%. Ren fenol visade lägre nedbrytning. Där var liten skillnad mellan semiaeroba och anaeroba förhållanden., Inom avfallsforskningen är kunskapen om olika ämnens öde i deponier mycket viktiga att identifiera. Ett första försök har utförts i en 100-l skala med avfall, stabiliserad kompost och slam. Vatten har återcirkulerats under anaeroba och semiaeroba förhållanden. Nedbrytningen av cyanid och klorerade fenoler i lakvatten har studerats under tre försök under en 150-dagars period. Maximumkoncentrationen var 25 mg CN/l och 10 mg fenoler/l i lakvattnet. Varje gång hade det varit en stor reduktion av ämnena utan negativa påverkningar på den biologiska nedbrytningen av det kommunala avfallet. Reduktionen av fenoler och cyanid har varit upp till 99,9%. Ren fenol visade lägre nedbrytning. Där var liten skillnad mellan semiaeroba och anaeroba förhållanden.

En försöksserie i avsikt att klarlägga hur exponering för NO, NO2, SO2 och SO3 påverkar polycykliska aromatiska kolväten (PAH) vid rökgasprovtagning har genomförts. PAH och sot genererades genom förbränning av propan i en rökgasgenerator och fick sedan passera en termostaterad ugn före vilken gaserna tillfördes. Resultaten visar att nedbrytning eller omvandling av reaktiva PAH sker under vissa betingelser och att en del av reaktionerna äger rum under själva provtagningen., En försöksserie i avsikt att klarlägga hur exponering för NO, NO2, SO2 och SO3 påverkar polycykliska aromatiska kolväten (PAH) vid rökgasprovtagning har genomförts. PAH och sot genererades genom förbränning av propan i en rökgasgenerator och fick sedan passera en termostaterad ugn före vilken gaserna tillfördes. Resultaten visar att nedbrytning eller omvandling av reaktiva PAH sker under vissa betingelser och att en del av reaktionerna äger rum under själva provtagningen.