Search

Denna uppsats behandlar den distanshandel som livsmedelsbutiker erbjuder sina kunder. Via Internet, fax, ordertelefon eller e-post, kan en kund beställa varor, vilka levereras hem till honom eller henne. För framställningens skull används i uppsatsen benämningen ''distanshandel med livsmedel'' för denna handel. En mer korrekt benämning vore egentligen ''distanshandel med livsmedel samt andra varor som kan ingå i ett köp i en livsmedelsbutik''. Uppsatsens omfång är begränsat såtillvida, att enbart distanshandeln mellan livsmedelsbutiker och konsumenter utreds. Den lagstiftning som således är föremål för uppsatsen är distansavtalslagen och konsumentköplagen, vilka kompletterar varandra. I uppsatsen behandlas dessa två lagar dels utifrån ett allmänt perspektiv, dels utifrån just distanshandeln med livsmedel. Uppsatsen behandlar ett antal frågeställningar, men den ger inte i alla avseenden svar på dessa, vilket inte heller är syftet med uppsatsen. Att inga direkta svar ges är en följd av att distansavtalslagen i väsentlig omfattning är obehandlad i doktrin samt att det saknas vägledande praxis på området. På samma sätt förhåller det sig med samspelet mellan distansavtalslagen och konsumentköplagen. Uppsatsen kan därför ses som en bas att utgå ifrån för att diskutera och kanske till och med utveckla vissa delar av distansavtalslagen samt samspelet mellan denna lag och konsumentköplagen. Uppsatsen har ett upplägg som är strukturerat utifrån tre problemområden enligt följande: A. Distanshandeln med livsmedel utgör ett distansavtal enligt 1§ DaL, vilket är en förutsättning för att distansavtalslagen skall vara tillämplig. Vid tillämpningen av distansavtalslagen måste undantagen i denna beaktas. Särskilt ett undantag är tillämpligt på distanshandeln med livsmedel, nämligen undantaget i 6§ DaL. Detta gäller för distansavtal ''om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning''. Vad som omfattas av undantaget är oklart. En följd av undantaget ä

Denna uppsats behandlar projektinköpsprocessen. Ett projektinköp kan vara utformat på olika sätt inom olika företag. Generellt används projektinköp av större företag som levererar en helhetslösning åt sin kund. Då företaget inte själv kan uppfylla alla kundens önskemål löses detta genom omfattande inköp. Uppsatsen beskriver Metso Papers projektinköpsprocess. Fokus i uppsatsen ligger vid ett aktuellt projekt rörande en fullständig mjukpappersfabrik som skall uppföras i Algeriet. Metso Paper levererar mjukpappersmaskinen, men den utgör endast en del av fabriken. Åtskilliga andra maskiner skall också ingå i fabriken och dessa köps av Metso Paper. Företaget intar en ställning som totalentreprenör, vilket innebär att den algeriske kunden endast ingår avtal med Metso Paper, medan Metso Paper i sin tur ingår avtal med sina underleverantörer. Det är avtalsförhållandet mellan Metso Paper och underleverantörerna som framför allt behandlas i uppsatsen. Det är i dessa avtal som Metso Paper är köparen och som underleverantören är säljare. Uppsatsen inleds med den bakomliggande juridiken för att sedan följa upphandlingsprocessen från leverantörsvalet till skeppningen av produkten. Särskild vikt läggs vid avtalsutformningen som följer en speciell indelning. Systematiken i avtalet bygger på en bestämd uppdelning dels internt men också externt. Innan Metso Paper såsom säljare, tilldelats projektet sker ett så kallat förprojekt. Under detta skriver företaget ett letter of intent med vissa nyckelleverantörer. Dessa leverantörer bedöms som särskilt viktiga ur kostnads- eller tidsperspektiv. Metso Papers avsikt är att genom ett sådant letter of intent skapa ett juridiskt bindande åtagande för båda parterna. Ett särskilt kapitel kommer ägnas åt innebörden av ett letter of intent utifrån svenskt perspektiv.

Denna uppsats behandlar möjligheterna till befrielse, för en avtalspart som åtagit sig att utföra en viss prestation, men som sedermera blir förhindrad att fullgöra sitt åtagande. Fokus ligger på det kommersiella köpeavtalet. Två olika regelsystem presenteras: den engelska frustrationsdoktrinen respektive befrielsereglerna i köplagen och CISG. En kortfattad presentation görs även av force majeure-klausuler. Den engelska läran om frustration utvecklades i en rättslig miljö där avtalets bindande effekt var i det närmaste oavkortad. Som ett undantag från denna rigida rättstillämpning medförde läran en möjlighet att avveckla avtal när omständigheterna för fullgörelsen ändrats så fundamentalt att det inte ansågs rimligt att låta avtalet vara fortsatt bindande. Ett köpeavtal kan i princip frustreras genom att fullgörelsen blir olaglig eller omöjlig, eller genom att avtalets syfte förfelas av oförutsedda händelser. Om parten själv medverkat till de förändrade omständigheterna kan denne inte åberopa frustration. Frustrationens rättsverkan innebär en permanent avveckling av båda parternas för-pliktelser. Vissa regler för återbetalning och ersättning finns vidare lag-stadgade. I köplagen regleras två olika typer av befrielse. Befrielse från natural-fullgörelsen och från skadeståndsansvaret. Uppsatsen koncentrerar sig främst på den senare befrielsen, då denna är av större principiellt intresse. Befrielsen regleras av det så kallade kontrollansvaret, som återfinns i köp-lagen 27 § och CISG art. 79. Kontrollansvaret är ett strikt skadestånds-ansvar, med undantag för vissa befriande händelser. Regeln förutsätter att fyra rekvisit uppfylls för att den förhindrade parten skall befrias. Den inträffade händelsen skall vara ett hinder för fullgörelsen. Detta hinder skall vidare vara utanför partens kontroll och dessutom vara skäligen oförutsebart och oövervinnligt. Om den förhindrade parten lyckas bevisa att samtliga dessa förutsättningar är upp-fyllda blir denne befriad från skadestå

Merchandising är en marknadsföringsform av immateriella rättigheter, där den ursprungliga rättigheten används till annat än den ursprungliga t.ex. att sälja varor med en känd figur på. Den engelska betydelsen av ordet ''mer-chandising'' sammanfattar begreppet bra. Merchandising kan betyda handel med varor men också marknadsföring av dem. Trots den stora mängd mer-chandi-singprodukter, som finns på marknaden, finns det inte mycket skrivet på svenska om feno-menet. Syftet med det här examensarbetet är att försöka belysa ämnet såväl ur en ju-ridisk som ur en mer strategisk syn-punkt. Merchandising spänner över flera rättsområden och rör inte bara imma-terial-rätten. Immaterialrätten ger främst skydd mot intrång av tredje man. Kravet är, att det finns ett visst mått av identitet mellan den snyltande pro-dukten och rättigheten. Det finns även krav på en klar identitet mellan merchandi-singprodukten och den ursprungliga rättigheten. Vid kon-flikter mellan två avtalskontrahenter vid ett licensavtal ger immaterialrätten sämre skydd även om det går att stämma licenstagare, om han går utanför de rättigheter, som li-censavtalet ger honom. Marknadsföringsrätten har visat sig vara ett effek-tivt sätt att få stopp på andra näringsidkare, som snyltar på merchandising-kon-cept. Konkurrens-rätten kan ställa till problemen eftersom stora avtal kan komma att träffas av konkurrensrättens regler. Exklusiva avtalsklau-suler kan också träffas av konkurrensrättens regler, eftersom de kan verka marknads-uppdelande. Det är inte riskfritt att licensiera ut eller att licensiera en rättighet. Den som funderar på det bör överväga för- och nackdelar. Det bästa sättet att försöka identifiera livslängden på en immaterialrätt är att för-söka hitta den svagaste länken, indikerar kortast livslängd. Vid en avtalskonflikt mellan två parter gäller i första hand att tolka avtalet. En möjlighet är att använda avtalslagen, men troligen kan den inte ge väg-ledning. Köplagen är tillämplig på köp av immaterial

Förvärvsavtalen vid företagsförvärv är ofta mycket omfattande rättsliga instrument i vilka parterna så långt som möjligt söker reglera sina inbördes förhållanden med anledning av transaktionen. Parterna vill med en uttömmande reglering avtalsvägen mellan parterna skapa förutsägbarhet, något som får anses vara vanligt i merparten av kommersiella sammanhang. Redan vid avtalsslutet strävar parterna efter att så långt det är möjligt uppskatta omfattningen av den ekonomiska risk som uppkommer respektive kvarstår efter affärens genomförande. Syftet med denna framställning är att diskutera samspelet mellan användandet av garantikataloger i förvärvsavtal samt genomförandet av Due Diligenceundersökningar vid företagsförvärv. Detta görs med utgångspunkt i det köprättsliga felbegreppet. Jag vill undersöka hur riskfördelningen av ansvar för fel enligt detta påverkas av garantier respektive Due Diligenceundersökningar, samt hur dessa instrument relaterar till varandra. Grundtanken bakom Due Diligenceundersökningar är att en köpare av ett företag vill ha så mycket information om det tilltänkta köpeobjektet som möjligt. En Due Diligenceundersökning kan med generella ekonomiska termer motiveras med att en köpare inte bör investera i företag som inte de facto uppfyller uppställda strategiska och kommersiella mål. Vad som objektivt anses innefattas av undersökningen är ovisst. Avgörande torde vara det tilltänkta förvärvsobjektets karaktär och en bedömning får göras i varje enskilt fall. I rättspraxis har frågan diskuterats i ett hovrättsavgörande, Svea Hovrätt, mål nr T 8566-99, vilket inte gav någon klarhet avseende frågan om vilka delar av resultatet av en Due Diligenceundersökning som skall anses vara relevanta. Dock ger hovrättsavgörandet indirekt en vägledning avseende var i förvärvsprocessen en undersökning bör vidtas. Enligt hovrättens resonemang bör Due Diligenceundersökningar vidtas innan något avtal överhuvudtaget ingås och köparen bör i detta avseende tydligt markera sin i

''Pacta sunt servanda'' - avtal skall hållas - och visst är det så! Vårt samhälles ekonomiska samfärdsel är beroende både av förutsättningen att man kan lita på den andra parten när denne lovat något enligt ett avtal, och inte minst att man kan lita på att han hålls vid sitt löfte! Men trots denna huvudregel inom civilrätten finns det ändå situationer där det inte är rimligt att kräva avtalsuppfyllelse av sin motpart. Huvudsyftet med den här uppsatsen är att redogöra för när och under vilka omständigheter en part enligt köprättsliga regler blir befriad från att fullgöra sin prestation enligt avtal i dröjsmålssituationer. Både befrielse från prestationen in natura (s.k. specific performance) och speciellt befrielse från skadeståndsansvar tas upp. Relevanta lagregler och bestämmelser i dispositiv rätt, svenska köplagen och den internationella köplagen (CISG), undersöks, liksom allmänna läror (t.ex. omöjlighetsläran, force majeure och frustration) och avtalsklausuler (force majeure/befrielseklausuler) rörande befrielse. Uppsatsen ger däremot av naturliga skäl inte en fullständigt heltäckande guide för alla tänkbara situationer, utan pekar snarare på vad man som part åtminstone bör ha i åtanke när man vill skydda sig mot krav från motparten, både före och efter att ett dröjsmål verkligen inträffat. Den grundläggande köprättsliga skadeståndsbestämmelsen - kontrollansvarsregeln - återfinns i köplagens 27 § och har sin förebild i CISG art. 79. Den innebar en stor förändring jämfört med tidigare gällande rätt när den nya köplagen trädde i kraft. Uppsatsen berör därför såväl den aspekten som själva innebörden av regeln. Den gamla köplagens uppdelning i ansvarsbestämmelserna mellan genus- och speciesköp är borttagen. Avgörande för huruvida ett inträffat hinder kan medföra befrielse från skadestånd är numera dess typ och i vilken mån det varit kontrollerbart. Endast vissa typer av hinder kan åberopas med framgång, något som innebär stora rättstekniska och rättsekonomiska förde

I denna uppsats undersöks på vilka grunder en säljare kan göras ansvarig för skador som sålt gods orsakar i köparens näringsverksamhet. Säljarens ansvar enligt dispositiv rätt och enligt tre välspridda standardavtal (ABM 92, Avtal 90 och NL 92) studeras. Undersökningen omfattar säljarens ansvar både för skador på köparens egendom och förmögenhet. En viktig del av uppsatsen utgörs av att särskilja skador som skall bedömas enligt allmänna principer om produktansvar från förmögenhetsförluster som skall bedömas enligt köprättsliga regler. Genom 1990 års köplag lagfästes principen att köprättsliga regler inte skall tillämpas vid person- eller sakskador orsakade av det sålda godset. Vid sakskador skall allmänna principer om produktansvar tillämpas. Köplagen skall dock tillämpas vid rena förmögenhetsskador orsakade av det sålda godset, samt vid vissa andra speciella köprättsliga förluster. Vid internationella köp, som skall bedömas enligt reglerna i CISG, görs dock ingen åtskillnad mellan sakskador och rena förmögenhetsskador. Säljaren ansvarar enligt felreglerna i CISG för båda dessa typer av skador under förutsättning av att de har orsakats av ett fel i det sålda godset. Även enligt Avtal 90 och NL 92 skiljs mellan felansvar och produktansvar. Särskilda produktansvarsregler tillämpas vid sakskador orsakade av det sålda godset. Enligt ABM 92 bedöms dock även sakskador enligt felansvarsreglerna, och säljaren svarar strikt för både rena förmögenhetsskador och sakskador som uppstått till följd av fel i det sålda godset. Reglerna i de tre undersökta standardavtalen skiljer sig åt, men ett gemensamt drag är att ansvaret både för sakskador och rena förmögenhetsskador orsakade av det sålda godset är beloppsmässigt begränsat jämfört med dispositiv rätt. Dessutom är säljarens ansvar för ekonomiska följdförluster både till fel och till sakskador generellt inskränkt. En säljare kan göras ansvarig för sakskador orsakade av det sålda godset enligt den utomobligatoriska culparegeln. Hu

Det köps och säljs många hästar i Sverige och de flesta affärer sker utan några komplikationer. Problematiken med fel i häst har inte ökat men antalet tvister rörande fel i hästen har troligen ökat. Vid dessa tillfällen visar det sig att köpa en häst kan skilja sig åt från att köpa andra lösa saker. Det går inte generellt att avgöra vad som skall anses vara fel i häst. Hänsyn måste tas till en rad olika saker, exempelvis vad parterna har avtalat om hästen, om köparen har reklamerat i tid och därigenom har rätt att åberopa felet, hur parterna har förfarit vid avtalsslutet, om köparen har undersökt hästen i den omfattning som omständigheterna krävde, eventuella garantier eller utfästelser och om säljaren har lämnat erforderliga upplysningar till köparen i samband med köpet. Påföljder som kan göras gällande vid fel i häst är avhjälpande, prisavdrag, hävning av köpet och skadestånd. Det som upplevs som de största problemen med att tillämpa köplagen och konsumentköplagen vid köp av häst, är tvåårsperioden, under vilken säljaren är ansvarig för fel som förelåg vid riskens övergång och att det kan bli väldigt kostsamt för den part som förlorar en eventuell rättegång. Kännetecknande för hästar är att hästägandet medför höga vårdkostnader även om hästen är obrukbar exempelvis på grund av sjukdom. Det finns olika sätt en säljare respektive köpare kan skydda sig vid hästköp. Ett sätt är genom försäkringar. Försäkringsbolagen har uppmärksammat behovet och utarbetat försäkringar mot dolda fel. För köparen är det en fördel att köpa en häst som är försäkrad och därefter hålla försäkringen obruten. Detta eftersom en nytecknad försäkring inte faller ut om hästen var oförsäkrad vid riskens övergång och hästen senare befinns ha haft ett fel vid denna tidpunkt. Beroende på om köp- eller konsumentköplagen är tillämplig på köpet kan säljaren, om han så önskar, göra mer eller mindre långtgående friskrivningar. Detta kan emellertid medföra ett lägre pris för hästen och därför kan en viss m

En viktig distributionskanal för många tillverkningsföretags försäljning är användandet av återförsäljare. Återförsäljaren köper och säljer i eget namn och för egen räkning. Majoriteten av återförsäljaravtalen inkluderar en ensamrätt för återförsäljaren. Ensamrätten kan vara formulerad på olika sätt och behäftad med diverse undantag, men i huvudsak innebär den att huvudmannen ger återförsäljaren ensamrätt att bedriva försäljning av huvudmannens produkter inom ett visst geografiskt område. Detta innebär att huvudmannen är helt beroende av återförsäljaren och dennes försäljningsansträngningar inom det område som ensamrätten avser. Av denna orsak innehåller återförsäljaravtal regelmässigt någon form av klausul som behandlar återförsäljarens försäljning och/eller marknadsförings- och försäljningsansträngningar. Klausulerna kan vara utformade som en garanti att en viss angiven försäljning skall ske inom en viss tidsenhet. Avtalsparterna kan även avtala om ett försäljningsmål, d v s den förväntade minimiförsäljningen inom en viss tidsenhet. Ett alternativ är att avtala om graden av återförsäljarens försäljningsansträngningar, d v s inte om någon viss kvantitet eller summa. De vanligaste av de sistnämnda avtalsklausulerna är att återförsäljaren skall använda &quot&semicbest efforts&quot&semic, &quot&semicbest endeavours&quot&semic eller liknande. Ovanstående klausuler är många gånger formulerade på ett sätt som medger olika uppfattningar om vad som avses. Vad ligger t. ex. i begreppet &quot&semicbest efforts&quot&semic? Vilka priser skall ligga till underlag för bedömningen av om ett försäljningsmål är uppnått och på vilket sätt skall beräkningen ske? Har parternas övriga agerande någon betydelse för beräkningen av en försäljningsgaranti? Dessa och liknande frågor behandlas i denna uppsats. De olika delfrågorna exemplifieras med rättspraxis i den mån sådan finns. I övrigt redovisas relevanta avsnitt av de mest förekommande standardavtalen för återförsäljare samt frågans be

En företagsöverlåtelse föregås i regel av en process bestående av långa förhandlingar mellan köpare och säljare, en s.k. förvärvsprocess varefter vilken parterna slutligen upprättar ett avtal. Frågan är när bundenhet inträder för parterna. AvtL utgår i princip från att ett anbud skall accepteras och att detta i sin tur leder till avtal. Avgörande för när bundenheten inträder är parternas avsikter, vilka i efterhand kan vara svåra att fastställa. Det får då bli en bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen får göras mot bakgrund av vad som förekommit under förhandlingarna, hur parterna uppträtt och hur sedvana, branschpraxis och handelsbruk är beskaffade. Den grundläggande principen i svensk avtalsrätt är att vardera parten förhandlar på egen risk. Varje part får därmed stå för sina kostnader i de fall inget avtal kommer till stånd. I vissa fall kan dock den ena partens uppträdande göra att den andra parten lagt ned onödiga kostnader vid avtalsförhandlingen och att ett ersättningsansvar för den aktuella skadan uppkommer, s.k. culpa in contrahendo. Ett naturligt steg i en förvärvsprocess är att köparen värderar det företag han avser att förvärva. En värdering sker både vid aktiebolagsförvärv och inkråmsförvärv. Värderingen görs huvudsakligen på egen risk och om det efter avtalsslutet visar sig att köparen erlagt en köpeskilling som överstiger företagets värde så utgör detta inte ett fel i sig. Det är dock möjligt att köparen i dessa fall vill göra gällande köprättsligt fel. Det föreligger ofta ett fel i förvärvsobjektet, antingen ett fel enligt köparens förväntningar eller ett ''verkligt'' fel. Enligt KöpL föreligger ett fel om varan i kvalitativt hänseende avviker från vad köparen har rätt att erfordra. I doktrinen har ett fel i ett förvärvat företag definierats som en ogynnsam avvikelse mellan en jämförelsenorm och fakta beträffande företaget, för vilken endera parten bär risken. Traditionellt sett har fel indelats i konkreta fel respektive abstrakta fel. Med konk