Search

1. Arctic regions support a wide variety of freshwater ecosystems. These naturally oligotrophic and cold-water streams, rivers, ponds and lakes are currently being impacted by a diverse range of anthropogenic pressures, such as accelerated climate change, permafrost thaw, land-use change, eutrophication, brownification and the replacement of northern biota with the range expansion of more southern species. 2. Multiple stressors are rapidly changing Arctic freshwater systems as aquatic habitats are becoming more suitable for species originating from more southerly regions and thereby threatening biota adapted to cold waters. The livelihoods of Indigenous Peoples of the north will be altered when ecosystem services associated with changes in biodiversity are affected. Unfortunately, monitoring of biodiversity change in Arctic freshwaters is currently inadequate, making it difficult, if not impossible, to predict changes in ecosystem services. 3. Synthesis and applications. We propose a three-step approach to better address and facilitate monitoring of the rapid ecological changes that Arctic freshwater ecosystems are currently experiencing as a result of climate change. First, we should increase our efforts in the monitoring of freshwaters across all Arctic countries by setting up a network of monitoring sites and devoting more effort to a broad-scale baseline survey using standardized methods. Second, we should enhance modelling efforts to include both ecological change and socio-economic development. These models should help pinpoint species, ecosystems and geographical areas that are likely to show abrupt changes in response to any changes. Third, we should increase interaction among scientists, policymakers and different stakeholder groups. In particular, Indigenous Peoples must be involved in the leadership, planning and execution of monitoring and assessment activities of Arctic freshwaters. The proposed approach, which is critical to detecting the effects of climate change in the circumpolar region, has broader applications for global coordination of Arctic freshwater biomonitoring. Through routine monitoring, standardization of methods, enhanced modelling of integrated scientific and socio-economic change, and increased collaboration within and among sectors, more effective monitoring and management of climate change impacts on freshwater biodiversity will be possible in the Arctic and globally.

One of the key actions identified by the Water Framework Directive (WFD; 2000/60/EC) is to develop ecological assessment tools and carry out a European intercalibration (IC) exercise. The aim of the Intercalibration is to ensure that the values assigned by each Member State to the good ecological class boundaries are consistent with the Directive’s generic description of these boundaries and comparable to the boundaries proposed by other MS. In total, 83 lake assessment methods were submitted for the 2nd phase of the WFD intercalibration (2008-2012) and 62 intercalibrated and included in the EC Decision on Intercalibration (EC 2013). The intercalibration was carried out in the 13 Lake Geographical Intercalibration Groups according to the ecoregion and biological quality element. In this report we describe how the intercalibration exercise has been carried out in the Northern Lake Benthic invertebrate group., JRC.H.1-Water Resources

Regelbunden miljöövervakning i Mälaren har pågått i snart 50 år och har sitt ursprung i de problem med kraftig övergödning som förelåg under mitten av 1960-talet. Sjön är intensivt utnyttjad som recipient för många olika typer av utsläpp, bland annat så tillförs en volym som motsvarar drygt 5% av det vatten som lämnar Mälaren genom Norrström från kommunala avloppsreningsverk, dagvatten och industrier i området. Att övervaka olika typer av påverkan är av yttersta vikt för att kunna se till att vattenkvaliteten inte försämras, utan att den i stället skall ständigt förbättras. Ett av de viktigaste stegen för att förbättra vattenkvaliteten i såväl Mälaren som i många andra svenska sjöar och vattendrag var införandet av ett kemiskt reningssteg i alla större avloppsreningsverk under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Detta har resulterat i de största förändringarna över tiden som kan ses i övervakningsdata genom att fosforhalterna i både Mälarens olika bassänger och i merparten av dess tillflöden började minska kraftigt i slutet av 60-talet, vilket även har resulterat i minskade problem med massförekomst av cyanobakterier i de mest drabbade fjärdarna Galten, Ekoln och Skarven. Under 1960- och 1970-talen var så kallade algblomningar med dessa cyanobakterier eller blågrön-alger som de tidigare kallades ett vanligt problem under högsommaren i stora delar av Mälaren. Problemen kvarstår dock i vissa delar, men är inte lika omfattande som när övervakningsprogrammets startade. Bedömningar av Mälarfjärdarnas nuvarande status med avseende på totalhalterna av fosfor för perioden 2009-2011 visar på en måttlig status med undantag för Görväln där statusen var god. Generellt sett är den sydöstra delen av Mälaren mer näringsfattig än övriga delar av Mälaren. Även kvävetillförseln till Mälaren via de större vattendragen har överlag minskat något under de senaste decennierna, men minskningarna har inte varit lika stora som för fosfor. Detta beror på att fokus för övergödningsproblemen i sötvatten vanligtvis är på fosfor. På senare tid har dock kväverening införts på många avloppsreningsverk, men då primärt för att minska kvävebelastningen på havet. Den minskade kvävetillförseln har inte resulterat i några drastiskt minskade totalhalter av kväve i merparten av Mälarens vatten, vilket delvis kan bero på att vissa cyanobakterier kan kompensera den minskade tillgången i vattnet med att fixera kväve från luften. En annan tänkbar orsak är ökade kvävebelastning från till exempel Mälarens jordbruksintensiva närområde. Trots att innehållet av övergödande näringsämnen i Mälarens vatten har minskat sedan 60-talet, så är sjön fortfarande påverkad av övergödning. Förutom de näringsämnen som når Mälaren via tillflödena, så kommer även en stor del från sjöns närområde. Närområdet har inte några stora vattendrag, utan transporten ut i sjön sker främst via mindre vattendrag som diken och små bäckar och åar. Området är viktigt eftersom en stor del av jordbruksmarken ligger i där. Dessutom är det få större sjöar i området, vilket gör att retentionen av näringsämnena är låg. Uppskattningsvis kommer ca 25 % av den totala jordbruksbelastningen av fosfor från Mälarens närområde. Totalt sett uppskattas att hela 64 % av fosfortillförseln kommer från jordbruket, medan andelen för kvävet är drygt hälften så stor. Andra betydande fosforkällor är enskilda avlopp, avloppsreningsverk och dagvatten, samt läckage från skogsmark, vilka vardera står för ca 6-8 % av fosfortillförseln. Avloppsreningsverkens utsläpp av kväve är mer betydande än fosforutsläppen och ca en fjärdedel av kvävet till Mälaren beräknas komma från de olika reningsverken. Sedan början av 2000-talet har de större avloppsreningsverken ålagts att begränsa kväveutsläppen. Detta har åstadkommits genom att exempelvis införa kväverening i vissa avloppsreningsverk, reducera kväve i utgående vatten från reningsverk i våtmarker eller genom att sommartid låta en del av det renade vattnet gå till energiskogsodlingar för att reducera näringsinnehållet. Det pågår även stora ansträngningar för att reducera fosfortillförseln från enskilda avlopp, till exempel genom att se till att dessa i större utsträckning ansluts till kommunala avloppsreningsverk. Ett annat viktigt vattenkvalitetsproblem är den ständigt ökade vattenfärgen. Under de senaste 50 åren har vattenfärgen ökat i Mälaren. Det mesta av färgökningen som sker i den västra delen av Mälaren når dock inte hela vägen österut genom sjön. Både fysikaliska, kemiska och biologiska processer leder till att färgen minskar när vattnet passerar igenom Mälaren. Vattenfärgen orsakas främst av löst organiskt material i form av humusämnen, samt i viss mån av järn- och manganföreningar. Att färgen blir brunare är i sig inget problem, men ökningen av löst organiskt material ger en försämring av råvattenkvaliteten till vattenverken. Det organiska materialet ökar behovet av att använda kemikalier i verken, då dessa ämnen kan gynna bakterietillväxt i vattenledningsnäten, vilket även kan medföra ett ökat behov av klorering i nätet för att hålla tillbaka bakterietillväxten. Stora mängder organiskt material i vattnet orsakade av exempelvis övergödning tär på syrgasförrådet i vattnet när det organiska materialet skall brytas ner. Detta är märkbart i de mest näringspåverkade och djupa fjärdarna i Mälaren. Lägst syrgashalter återfinns i Skarven där tillståndet har försämrats under de senaste 50 åren. Värst blir situationen under långa och varma somrar med en lång period av stabil temperaturskiktning i vattnet. Detta gör att vattnet förhindras att blandas om och ingen ny syrgas förs ner till de djupare delarna. Låga syrgashalter påverkar faunan negativt och kan i vissa fall resultera i fiskdöd. Syrgaskoncentrationerna i bottenvattnet är också en viktig faktor för andra bottenlevande djur. Bland annat har det noterats markanta minskningar i populationerna av vitmärlor (små kräftdjur) i Görväln och Södra Björkfjärden. Minskningarna sammanfaller med upprepade perioder med låga syrgaskoncentrationer i bottenvattnet. Mälaren är en artrik sjö vad gäller växtplanktonsammansättningen, vilket är att förvänta i en stor sjö med varierad morfologi och vattenkemi i de olika delbassängerna. Detta skapar olika förutsättningar för många olika typer av växtplankton att trivas i. Bedömningarna av den ekologiska statusen i Mälarens olika delbassänger med avseende på växtplankton tyder på att förhållandena är stabila vad gäller hur de påverkas av näringsnivåerna i sjön. Galten är den delbassäng som ligger sämst till vid bedömningar av den samlade ekologiska statusen. Under nittiotalet var statusen otillfredsställande, men trenden är positiv och statusen har under senare år sakta förbättrats till att nu vara måttlig. Granfjärden och Ekoln pendlar mellan att vara i måttlig status och god status. Statusen i Granfjärden har försämrats något den senaste treårsperioden till att vara måttlig, efter att ha varit i god status under en tid. För Ekoln är förhållandet det motsatt, då statusen under en period har varit måttlig, men har de senaste åren varit god. Södra Björkfjärden är den delbassäng som får bäst ekologisk status med avseende på näringspåverkan och den pendlar mellan hög och god status. Även Görvälns status har de senaste åren legat stabilt på den goda sidan av god-måttlig gränsen. Djurplanktonsamhället i Mälarens olika delar visar under det senaste decenniet på en minskande genomsnittlig individstorlek orsakad av en större andel hjuldjur och cyclopoida hoppkräftor. Orsaken till denna minskning kan bero på förändringar i livsmiljön till följd av klimatförändringar, vilket har lett till ökande ytvattentemperatur och ökande halter av bruna humusämnen. Minskande fosforhalter och ökande vattenfärg påverkar växtplanktonproduktion negativt. Detta tillsammans med en ökad andelen dött organiskt material i form av humusämnen i dieten för filtrerande djurplankton innebär att födokvaliteten försämras för dessa, vilket i sin tur leder till långsammare tillväxt och sämre reproduktion för filtrerande arter. Eftersom en minskande individstorlek påverkar födovävens effektivitet negativt kan en fortsatt utveckling i denna riktning få negativa effekter på fiskproduktionen. Vid senare tids nätprovfisken har 19 av Mälarens tidigare dokumenterade 35 fiskarter fångats. Arter som normalt påträffas nära stränder eller i rinnande vatten har däremot inte påträffats i nätprovfisket, inte heller påträffades några främmande arter. Några arter som fångades i provfiskena är relativt ovanliga som t.ex. vimma, faren och nissöga. Abborre och mört dominerar den bottennära biomassan i Ekoln och Prästfjärden, medan abborre, björkna och gös är vanligast i Blacken-Ridöfjärden. På större djup i Prästfjärden var lake, nors och siklöja relativt vanliga. Siklöjebeståndet har på senare tid varierat mellan några få individer till några hundra individer per hektar. De kommersiella fångsterna av siklöja ligger fortfarande på historiskt sett mycket låga nivåer och har pendlat mellan 1 till 15 ton per år under 2000-talet, vilket kan jämföras med i medeltal omkring 150 ton per år 1964-1989. Siklöjebeståndet minskade mycket kraftigt under slutet av 1980-talet, vilket tros bero på kombinationen av ett varmare klimat med ett flertal isfria vintrar och ett fiske efter rombärande siklöja på hösten som intensifierades ett par decennier innan kraschen. Kraschen skulle även kunna bero på den förändring i djurplanktonfaunan mot de generellt sett mindre individer som noterats. Gösfångsterna är liksom tidigare relativt varierande mellan åren och inga tydliga trender kan urskiljas. Det förhöjda minimimåttet på gös sedan 1 juli 2012 förväntas vara positivt för beståndet i framtiden och ger förhoppningsvis ännu bättre gösfångster på sikt. Mälaren har hyst främmande arter under lång tid och idag finns det minst 23 etablerade främmande arter. Bland de första att kolonisera var vattenpest, som först observerades omkring 1870 och vandrarmussla, med en första observation 1924. Det finns ännu ingen riktigt problematisk invasionsart i Mälaren även om vandrarmussla, vattenpest och sjögull lokalt har en stark påverkan på ekosystemet. Även kräftpesten har påverkat systemet i och med att den slog ut den inhemska flodkräftan. Störst synbara effekter för allmänheten bland de främmande arterna står vandrarmusslan för som bland annat sätter sig på båtskrov och som kan orsaka skärsår om man trampar på den vid bad. Under 2010-2012 har det pågått ett försök med så kallad kompensationsodling av vandrarmussla i Ekoln. Begreppet kompensationsodling innebär att musslorna får växa på odlingsriggar likt de som används för blåmusslor i havet. Efter skörden mals musslorna ner till ett mjöl som kan användas som hönsfoder. Musselmjöl kan därmed ersätta fiskmjöl och utgöra en ekologisk hållbar proteinkälla i produktionen av ägg och/eller slakthöns. Därmed återförs en del av den näring som läcker ut från jordbruksmarken tillbaka till jordbruket. Preliminära uppskattningar visar att musslorna på en rigg årligen skulle kunna fixera 2 ton kväve och 250 kg fosfor. Detta kan jämföras med de ca 3 500 ton kväve och 160 ton fosfor som lämnar Mälaren och hamnar i havet varje år. En hel del åtgärder har visserligen redan satts in för att minska övergödningen i Mälaren och för att minska belastningen på Östersjön, men det behövs sannolikt mer. Ett problem är trögheten i våra mark- och vattensystem som gör att det kan ta tid innan effekterna av insatta åtgärder verkligen syns i våra sjöar och vattendrag. En stor del av den fosfor som släpptes ut fram till slutet av 1960-talet ligger fortfarande kvar i sedimenten och fungerar som en intern fosforkälla, vilket markerar vikten av att arbeta långsiktigt och förebyggande. Vikten av att fortsätta åtgärdsarbetet med att reducera tillförseln av näringsämnen bland annat från jordbruket kan illustreras med att för de två mest jordbruksdominerade vattendragen, Sagån och Örsundaån, ökar fortfarande fosfortransporten.

Projektet (kontraktnr. 222 0742) omfattar standardiserad provtagning av fastsittande kiselalger, bottenfauna och fisk (elfiske), taxonomiska analys och bedömning med nya bedömningsgrunderna för dessa kvalitetsfaktorer för vattendragen i typområden jordbruksmark (8 intensivområden). Även en bedömning av vattenkemi ingår i uppdraget. Syftet med uppdraget är att genom analys av påväxtalger, bottenfauna och fisksamhället och en bedömning med nya bedömningsgrunder för miljökvalitet göra en karaktärisering och analys av ekologisk status för vattendragen i typområden jordbruksmark (8 intensivområden).

Kolbäcksåns vattensysten undersöktes 2003 inom ramen för det samordnade recipientkontrollprogrammet 2003–2005. Undersökningsprogrammet omfattar provtagning av vattenkemi, växtplankton och bottenfauna i 11 sjöar, samt enbart vattenkemi vid 10 vattendragsstationer. Nytt för i år var att provtagningar i Trätten endast utfördes vid den nya stationen i sjöns södra bassäng. Dessutom genomfördes en extra omgång med bottenfaunaprovtagningar inför övergången till augustiprovtagningar istället för februariprovtagningar, vilket innebar att sjöarnas sublitoral och profundal provtogs vid två tillfällen i år i samband med provtagningar för vattenkemi. I vattendragen utfördes kemiprovtagningarna varje månad. Växtplanktonprover togs under den senare delen av augusti i sjöarnas epilimnion (vattenvolymen ovanför temperatursprångskiktet). Prov på bottendjur togs i sjöarnas litoralzon (strandområde) i början av oktober, samt som tidigare nämnts i profundalzonen (djupbotten) och sublitoralen (grunda bottnar) i februari och augusti. Vädret under året var varmare och nederbördsfattigare än vad som är normalt för området. Lufttemperaturen var varmare än normalt under större delen av året, med undantag för våren och oktober månad. Nederbörden var låg under vår och höst, vilket även speglades i lågt vattenflöde i ån under hela året. Såväl de totala fosforhalterna som fosfathalterna var låga i sjöar och vattendrag i de övre delarna av vattensystemet, men halterna ökade liksom vanligt successivt ner genom systemet. Det största fosfortillskottet till Kolbäcksån sker nedströms Fagersta där ån rinner genom jordbruksmarker. Periodvis kan fosfathalterna öka i samband med en stabil temperaturskiktning och låga syrgashalter i de djupare delarna av Övre Hillen och Stora Aspen. Totalt transporterades ca. 18 ton fosfor ut i Mälaren under året, vilket är 27% mindre än genomsnittet för de sista tre åren. De totala kvävehalterna i Kolbäcksåns sjöar och vattendrag var under året måttligt höga till höga och ökar, liksom fosforhalterna, efter hand nedströms i systemet. Förutom tillskottet från jordbruksmarkerna i den nedre delen av åsystemet, påverkas kvävehalterna i högre utsträckning än fosforhalterna också av utsläpp från kommunala reningsverk och industrin i området. Totalt transporterades ca. 473 ton kväve till Mälaren under 2003, vilket är 40% av den rekordstora uttransporten 2000. Av dessa 473 ton beräknas knappt 400 ton, härröra från olika kända punktutsläpp. Kvävehalterna varierar mycket i sjöarna under året, vilket beror på dels perioder med ett upptag av oorganiskt kväve av växtplankton och nedbrytning av döda plankton och andra organismer, dels på utläckage av oorganiskt kväve från sedimenten under perioder med dåliga syrgasförhållanden. Under perioder med stabil temperaturskiktning uppträder ibland dåliga syrgasförhållanden framförallt i de mer näringsrika sjöarna fr.o.m. Södra Barken och nedströms i vattensystemet. Med undantag för tillfällen med förhållandevis låga syrgashalter i de mindre sjöarna i den övre delen av åsystemet, är syrgasförhållandena överlag goda i Kolbäcksåns sjöar. Kolbäcksåns sjöar och vattendrag har i allmänhet en god eller mycket god buffertkapacitet (alkalinitet högre än 0,1 resp 0,2 mekv/l). Endast i den övre delen av vattensystemet förekommer periodvis låga pH-värden och låg alkalinitet i bl.a. Pellabäcken och Saxen, vilka ligger i några av de få områden inom vattensystemet som inte kalkas. Metallföroreningsmönstret i sjöarnas vatten och de metallmängder som transporteras igenom vattensystemet följer varandra väl. Saxen är den mest metallförorenade sjön, med förhöjda halter av koppar, zink, bly och kadmium, vilket beror på den tidigare gruvdriften i Saxdalen. Saxens påverkan på resten av Kolbäcksån varierar mycket mellan olika metaller, men generellt kan man säga att de mer lättrörliga metallerna zink och kadmium har en större och mer vidsträckt påverkan än mer svårrörliga metaller som bly och koppar, vilka tenderar att stanna kvar lokalt i sjöns sedimenten. Förhöjda halter av flera metaller återfinns även stundtals i Stora Aspens bottenvatten i samband med dåliga syrgasförhållanden och låga pH-värden i augusti. Legeringsmetallerna krom, nickel, kobolt och volfram tillförs vattnet framförallt i systemets nedre industritäta del. De flesta av Kolbäcksåns sjöar hade i år liksom tidigare år låga eller normala växtplanktonbiomassor. Endast Stora Aspen, Trätten (S) och Östersjön hade jämförelsevis höga biomassor. Kiselalger var den viktigaste eller en av de viktigaste planktongrupperna i de flesta av sjöarna vid årets provtagning. Undantag från denna kiselalgsdominans var Väsman och Övre Hillen som dominerades av cyanobakterier, samt St. Aspen där det istället var den slemproducerande flagellaten Gonyostomum semen (gubbslem) som dominerade. Bottenfaunasammansättning i strandzonerna (litoralzoner) uppvisade inte några tecken på skador av försurning, förutom i Bysjön och Saxen där sammansättningen liksom tidigare år tyder på en viss försurningspåverkan. Båda dessa sjöars tillrinningsområden är bland de få områden inom Kolbäcksåns vattensystem som inte kalkas för att motverka låga pH-värden. Antalet taxa som återfanns var i år betydligt lägre än normalt och var för samtliga sjöar den lägsta eller bland de lägsta noteringarna sedan starten 1997. Speciellt få taxa hittades i Norra Barken och Stora Aspen där antalet taxa halverades respektive minskade med 2/3. En möjlig orsak till denna minskning kan vara dålig reproduktion på grund av ogynnsamma väderförhållanden. Minskningen bör dock följas upp kommande år. Även individtätheterna på sjöarnas djupbottnar (profundalzoner) var betydligt lägre än normalt för samtliga sjöar, med undantag för St. Aspen. Dålig reproduktion pga. ogynnsamt väder kan även i detta fall vara orsaken, men mot denna teori talar mer eller mindre normala tätheter i sjöarnas sublitorala delar (mellandjupa bottnar). En annan orsak till de minskade tätheterna på djupbottnarna kan vara åtminstone periodvis dåliga syrgasförhållanden. Syrgasmätningarna under augusti 2002, samt februari och augusti 2003 tyder dock inte på något generellt mönster med låga syrgashalter. Även i detta fall så bör de minskade individtätheterna följas upp under kommande år. Sammantaget visar undersökningen år 2003 på förhållandevis normala förhållanden, med undantag av de jämförelsevis låga antalen bottenfaunataxa i sjöarnas strandzoner, samt de låga individtätheterna på djupbottnarna. Orsaken eller orsakerna till dessa avvikelser i bottenfaunasammansättningen är dock oklar och bör följas upp under kommande år. Vattensystemet är i stora delar fortfarande starkt påverkat av olika tungmetaller. Metaller som framförallt kommer från gruv- och industrirelaterade verksamheter, bl.a. tidigare kontaminerade sediment och gruvavfallsdepåer.

I projektet har vi testat om de nationella och i viss mån regionala (beroende på tillgänglighet påkvalitetssäkrade biologiska data) referenssjöarna och referensvattendragen utgör "referenser" för denvattentyp de tillhör (enligt nordisk och svensk typologi) med avseende på kvalitetselementenbottenfauna, växtplankton och makrofyter.

Inventeringen år 2000 omfattade ca 3400 sjöar och 700 vattendrag. I huvudsak provtogs samma objekt som vid riksinventeringen 1995. Prover för vattenkemi togs i alla objekt, medan bottenfaunaprover togs i alla vattendrag och i en tredjedel av sjöarna. Inventeringen bidrar med underlag för uppföljning av fyra av Sveriges miljömål; levande sjöar och vattendrag, bara naturlig försurning, ingen eutrofiering och giftfri miljö (spårmetaller). Vid sammanställningen av resultaten från riksinventeringen 2000 är det lockande att jämföra resultatet från riksinventeringen 1995, men man bör komma ihåg att inventeringar ger ögonblicksbild och att skillnader kan bero på en mängd andra miljöfaktorer än just föroreningsläget. Miljödata visar normalt en mellanårsvariation som beror på flera olika faktorer (t.ex. variationer i klimat) och det är därför vanligt att mätvärden skiljer mellan olika mättillfällen. Hösten 2000 kännetecknades av en ovanligt hög nederbörd som medförde höga vattenstånd och flöden. Västra Götalands län, Värmlands län, Örebro län och Västmanlands län drabbades extra hårt och som följd av de extrema väderleksförhållandena saknas till exempel från Örebro län samtliga bottenfaunaprover utom ett i riksinventeringen 2000. Utgående från Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet beskrivs tillstånd och påverkan (avvikelse från jämförvärde. Med hjälp av en ny digitaliserad karta (GSD 1:100 000) kunde mer områdesspecifika uppgifter erhållas. Dessutom inkluderades områden som tidigare saknades, som t.ex. fjälltrakterna. Provtagningarna genomfördes väl trots höga vattenstånd och andra väderproblem. Alla bestämningar har gjorts vid Inst. för miljöanalys vid SLU, utom aluminiumfraktioner som bestämdes av ITM, Stockholms universitet.

Inventeringen år 2000 omfattade ca 3400 sjöar och 700 vattendrag. I huvudsak provtogs samma objekt som vid riksinventeringen 1995. Prover för vattenkemi togs i alla objekt, medan bottenfaunaprover togs i alla vattendrag och i en tredjedel av sjöarna. Inventeringen bidrar med underlag för uppföljning av fyra av Sveriges miljömål; levande sjöar och vattendrag, bara naturlig försurning, ingen eutrofiering och giftfri miljö (spårmetaller). Vid sammanställningen av resultaten från riksinventeringen 2000 är det lockande att jämföra resultatet från riksinventeringen 1995, men man bör komma ihåg att inventeringar ger ögonblicksbild och att skillnader kan bero på en mängd andra miljöfaktorer än just föroreningsläget. Miljödata visar normalt en mellanårsvariation som beror på flera olika faktorer (t.ex. variationer i klimat) och det är därför vanligt att mätvärden skiljer mellan olika mättillfällen. Hösten 2000 kännetecknades av en ovanligt hög nederbörd som medförde höga vattenstånd och flöden. Västra Götalands län, Värmlands län, Örebro län och Västmanlands län drabbades extra hårt och som följd av de extrema väderleksförhållandena saknas till exempel från Örebro län samtliga bottenfaunaprover utom ett i riksinventeringen 2000. Utgående från Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet beskrivs tillstånd och påverkan (avvikelse från jämförvärde. Med hjälp av en ny digitaliserad karta (GSD 1:100 000) kunde mer områdesspecifika uppgifter erhållas. Dessutom inkluderades områden som tidigare saknades, som t.ex. fjälltrakterna. Provtagningarna genomfördes väl trots höga vattenstånd och andra väderproblem. Alla bestämningar har gjorts vid Inst. för miljöanalys vid SLU, utom aluminiumfraktioner som bestämdes av ITM, Stockholms universitet.