Search

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Hallands län främst finansieras av Länsstyrelsen i Halland men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Nitrat i markvattnet efter stormskador Det årliga, totala kvävenedfallet till barrskog i Halland varierade under hydrologiska året 2020/21 mellan 7,2 kg per hektar i norra och 9,3 kg per hektar i de södra delarna av länet. Den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet. Det beräknade totala kvävenedfallet över Halland per kalenderår har sedan 2001 varierat mellan 5,9 och 19,7 kg per hektar och år och har under denna tidsperiod minskat statistiskt säkerställt med 32 %. Tydligt förhöjda halter av nitrat (halter över detektionsgränsen) förekommer regelbundet i markvattnet i växande, ostörd skog i Halland. Stormskador från Gudrun (2005) och Per (2007) ökade ytterligare på nitratkvävehalterna i markvattnet. Halterna av nitrat i markvattnet har minskat vid vissa platser, både i ostörd och stormskadad skog. Kväve som inte tas upp av skogsekosystemen kan orsaka ett diffust läckage till grund- och ytvatten, vilket i sin tur kan det bidra till fortsatt försurning av mark- och ytvatten. Läckande kväve från skogsmarken bidrar även till övergödning av sjö- och kustvatten. Historiskt högt svavelnedfall ger långsam återhämtning från försurning Svavelnedfallet i Halland har historiskt sett varit mycket högt, vid vissa platser i slutet av 1980-talet upp mot 30 kg per hektar och år. Nedfallet av svavel har dock minskat kraftigt. I länets norra del var svavelnedfallet i början av 1990-talet cirka 12 kilo per hektar och år. Under 2020/21 var svavelnedfallet 1–2 kg per hektar. Minskningen har planat ut under de senaste 4–5 åren. Markvattnet på 50 cm djup vid de skogliga mätplatserna i Halland är fortfarande försurat, med låg buffringskapacitet (ANC). Det finns dock tecken på att en återhämtning från försurning både i ostörd och stormskadad skog, med ökande pH och ANC, samtidigt som halterna av toxiskt oorganiskt aluminium minskar. Att det vatten som lämnar skogsmarken har dålig buffringskapacitet kan vara en förklaring till den långsamma återhämtningen från försurning i sjöar och vattendrag i Halland. Det årliga, totala kvävenedfallet till barrskog i Halland varierade under hydrologiska året 2020/21 mellan 7,2 kg per hektar i norra och 9,3 kg per hektar i de södra delarna av länet, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet. Tydligt förhöjda halter av nitrat (halter över detektionsgränsen) förekommer regelbundet i markvattnet även i växande, ostörd skog i Halland. Svavelnedfallet i Halland har historiskt sett varit mycket högt, vid vissa platser i slutet av 1980-talet upp mot 30 kg per hektar och år. Nedfallet av svavel har dock minskat kraftigt. Under 2020/21 var svavelnedfallet 1–2 kg per hektar. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Västra Götalands län främst finansieras av Länsstyrelsen i Västra Götaland men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Lufthalterna av kvävedioxid har sedan 1997 minskat med 53 % vid Hensbacka, vilket är i nivå med Europas emissionsminskningar av kvävedioxid (1997–2019: -54%). Under det hydrologiska året 2020/21 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan 4,8 och 6,7 kg oorganiskt kväve per hektar. Kvävenedfallet på öppet fält har varit på en liknande nivå under de senaste sex åren. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Västra Götalands län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 5,5 och 7,9 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet under 2020/21. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har minskat med 39 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsgrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar, vilket har visats för den avverkade krondroppsytan vid Storskogen. Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Lufthalterna av svaveldioxid har sedan 1997 minskat med 53 % vid Hensbacka, vilket är lägre än Europas emissionsminskningar av oxiderat svavel (1997–2019: -93 %). I början av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, vid Hensbacka A uppmättes ett svavelnedfall på över 15 kg per hektar. Under det hydrologiska året 2020/21 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 1 kg per hektar. Svavelnedfallet till skogen i Västra Götalands län har sedan 2000/01 minskat med 71–91 %, vilket är i nivå med Europas emissionsminskningar (2001–2019: -88 %). Markvattenkemin i skogsmarken i Västra Götalands län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat. Under 2021 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan -0,03 mekv/l och 0,2 mekv/l. Vid den 2018 avverkade ytan i Storskogen, där mätningarna fortsatt, var ANC ännu lägre -0,16 mekv/l. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Av­verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska åter­hämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets för­surnings­­­påverkan hålls på en låg nivå. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Västra Götalands län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 5,5 och 7,9 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet under 2020/21. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga vid flertalet mätplatser. I början av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, över 15 kg per hektar. Under det hydrologiska året 2020/21 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 1 kg per hektar, visar länets mätningar inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan eller mycket liten buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Södermanlands län främst finansieras av Länsstyrelsen i Södermanlands län men även Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande för högt Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Södermanlands län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4,8 och 5,3 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i södra delen av länet under 2020/21. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har dock minskat med 53 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Under 2020/21 var kvävenedfallet med nederbörden 5,4 kg per hektar och det totala kvävenedfallet till barrskog var 6,6 kg per hektar. Liksom under flertalet tidigare år var halten nitratkväve i markvattnet under det hydrologiska året 2020/21 låg. Sammantaget visar markvattenmätningarna i Södermanlands län att nitrat sällan förekommer i mark­vattnet i länets växande skogar. Detta visar att skogarna i länet har kapacitet att lagra kväve i marken, men stormskador eller andra störningar kan göra att kväve börjar läcka ut i markvattnet. Det kväve som inte tas upp av skogseko­systemen kan transporteras vidare och bidra till förhöjda nitrathalter i grundvattnet och därmed försämrad dricksvattenkvalitet samt övergödning av ytvatten. Svavelnedfallet är lågt men återhämtningen från försurningen är långsam Nedfallet av svavel har minskat kraftigt de senaste decennierna i hela Sverige. Den kraftigaste minsk­ningen har varit i sydväst. Vid Edeby har nedfallet av svavel (exklusive havssaltsbidrag) minskat från cirka 5 kg per hektar och år i slutet av 1990-talet till 1,2 kg per hektar under 2020/21. Svavelnedfallet utan havssaltsbidrag vid Edeby har minskat med 85 % sedan mätstarten 1996/97. Försurningstillståndet i skogsmarken vid Edeby i Södermanlands län har förbättrats något som ett resultat av det minskande svavelnedfallet. Markvattenkemin vid Edeby visar att återhämtning från försurning av mark­vattnet pågår, men det går långsamt. Svavelhalten i markvattnet har minskat signifikant, och den syra­neutraliserande förmågan (ANC) har, med ett enda undantag, varit positiv under hela mätperioden. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Däremot visar ingen av de tre försurningsparametrarna i markvattnet, ANC, pH och oorganiskt aluminium, någon statistiskt säkerställd förändring sedan mätstarten. Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Södermanlands län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4,8 och 5,3 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige för barrskog, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i södra delen av länet under 2020/21. Nitrat förekommer sällan i markvattnet i länets växande skog. Länets mätningar inom Krondroppsnätet visade att svavelnedfallet till skogarna i Södermanlands län har minskat kraftigt och var under 2020/21, strax över 1 kg per hektar. Försurningstillståndet i skogsmarken vid Edeby i Södermanlands län har förbättrats något som ett resultat av det minskande svavelnedfallet. Svavelhalten i markvattnet har minskat signifikant, och den syraneutraliserande förmågan (ANC) är oftast positiv. Däremot visar ingen av de tre försurningsparametrarna i markvattnet, ANC, pH och oorganiskt aluminium, någon statistiskt säkerställd förändring sedan mätstarten, vilket gör att återhämtningen från försurningen i länet går långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Blekinge län främst finansieras av Blekinge Kustvatten och Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Blekinge län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 7 och 9 kg per hektar. Detta överskrider den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har dock minskat med 37 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Halterna av nitrat i markvatten är genom­gående låga i ostörd, växande skog i länet. Kraftigt förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet under en period efter avverkning i Vång A visade dock på ett stort överskott av kväve i marken. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador eller insektsgrepp, kan leda till kraftigt förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve, vilket har visats på andra platser i södra Sverige. Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Svavelnedfallet till skog i Blekinge har minskat, från omkring 20 kg per hektar och år när mätningarna startade i mitten av 1980-talet till 1–2 kg per hektar under det hydrologiska året 2020/21, till följd av de minskade utsläppen av svavel. Återhämtning av markvattnet från försurning pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande kraf­tigt försurat. Den syraneutraliserande förmågan (ANC) är under eller omkring 0 i de flesta fall. Av­verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till kraftiga surstötar. För att mark och vatten ska åter­hämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets för­surnings­­­påverkan hålls på en låg nivå. Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Blekinge län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 7 och 9 kg per hektar. Detta överskrider den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga. Svavelnedfallet till skogarna i Blekinge har minskat kraftigt och var lågt även under det hydrologiska året 2018/19, mellan 1–2 kg per hektar, visar mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Skåne län främst finansieras av Skånes Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Minskade svavelutsläpp återspeglas i minskande lufthalter och nedfall Nuvarande och historiskt nedfall av svavel har orsakat betydande försurning av mark och vatten i Skåne. Både lufthalter av svaveldioxid och svavelnedfall till skog har dock minskat betydligt. I början av 1990-talet var svavelnedfallet i Skåne, exklusive havssaltsbidrag, omkring 20 kg per hektar och år, jämfört med 1,4 - 3,6 kg per hektar under det hydrologiska året 2020/21. Trots minskningen av svavelnedfallet till skog är markvattnet på 50 cm djup fortfarande kraftigt försurat på många håll i Skåne. Vid alla fyra mätplatserna har pH i markvattnet under lång tid varit under 5,0, förutom vid några få tillfällen de senaste åren, Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC, har varit negativt eller nära noll och halterna av toxiskt oorganiskt aluminium har varit höga. Kvävenedfallet minskar inte och nitrat läcker ut i markvattnet Det årliga, totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Skåne beräknades under 2021 som ett arealbaserat medelvärde över länet till 8,0 kg per hektar, vilket är avsevärt högre än den kritiska belastningsgränsen för kvävenedfall till barrskog som används i Sverige, 5 kg per hektar och år. I motsats till nästan alla andra län i Sverige visar det arealbaserade medelvärdet för kvävenedfall till skog i Skåne inte någon statistiskt signifikant minskning under de senaste tjugo åren. Som mest har kvävenedfallet i delar av länet under tidigare år uppgått till närmare 28 kg per hektar. Vid alla de aktiva mätplatserna i Skåne, med skogar som inte påverkats av avverkningar, har förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet uppmätts under olika tidsperioder, vilket tyder på att skogarna ligger nära kvävemättnad. Platsspecifika egenskaper med avseende på mark och skog avgör om kvävet lagras i skogsmarken eller läcker ut. Utöver risken för förhöjda nitratkvävehalter i grundvatten samt övergödning av ytvatten, innebär kväveutlakningen även risk för ökad försurning. Det totala kvävenedfallet till barrskog i Skåne varierade under det hydrologiska året 2020/21 mellan 6 och 16 kg per hektar, vilket är klart över den kritiska belastningsgränsen för barrskog. Mycket kväve i markerna orsakar regelbundet höga nitrathalter i markvattnet även i ostörd skog. Svavelnedfallet till skogarna i Skåne har minskat kraftigt och var lågt under 2020/21, mellan 1,4 - 3,6 kg per hektar, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Stockholms län främst finansieras av Länsstyrelsen i Stockholms län men även av Naturvårdsverket och Swedavia. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Nedfallet av kväve minskar men var förhållandevis högt 2020/21 Kvävenedfall innebär en risk för kväveutlakning från skogsmark till grund- och ytvatten. Kvävenedfallet till skog i Stockholms län har minskat med 48 % under tidsperioden 2001–2021. Även lufthalterna av kvävedioxid har minskat med 51 % vid Farstanäs sedan 1994. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Stockholms län har beräknats ligga i intervallet mellan 4 och 5 kg per hektar för det hydrologiska året 2020/21. Detta är lägre än den kritiska belastningsgränsen för kväve i skog, 5 kg per hektar och år. I länet har dock kvävenedfallet tidigare under lång tid överskridit den kritiska belastningsgränsen. Under 2021 var nitrathalterna i markvattnet generellt låga vid mätplatserna i länet, med undantag av Farstanäs. Tidigare års mätningar har visat att markvattnet vid de nu aktiva mätplatserna i länet sällan uppvisar nitratkväve i markvattnet. Sammantaget visar mätningarna i Stockholms län att kvävenedfallet ännu inte gett upphov till något läckage av nitrat till markvattnet i växande skog, men att kväveutlakning kan förekomma i länets skogar, framförallt i de som drabbats av störningar i form av stormskador eller barkborreangrepp. Svavelnedfallet är lågt och det sker en långsam återhämtning Svavelnedfallet till skogen i Stockholms län har minskat kraftigt, mellan 67 och 96 %, sedan de olika platsernas mätstart, och minskningen är statistiskt säkerställd för alla mätplatser i länet. Under de senaste sex åren har svavelnedfallet varit lägre än 1 kg per hektar i länet, vilket är mycket lägre än i början av 1990-talet då nedfallet var upp mot 14 kg per hektar och år. Av länets tre mätplatser med långa tidsserier har en statistiskt säkerställd återhämtning från försurning främst skett vid Bergby i länets norra del. Där har markvattnets pH ökat, och halterna av sulfatsvavel och oorganiskt aluminium minskat. Markvattnets syraneutraliserande förmåga (ANC) visar ingen statistiskt säkerställd förändring vid någon av länets mätplatser, men den är oftast positiv, vilket tyder på att det finns en syrabuffrande förmåga i länets skogar. Även vid Arlanda syns tecken på återhämtning från försurningen, med ökat pH och minskade halter av sulfatsvavel i markvattnet. Även vid Farstanäs har sulfathalterna minskat i markvattnet, men det finns inga statistiskt säkerställda förändringar med avseende på pH, ANC och oorganiskt aluminium. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Stockholms län har beräknats ligga i intervallet mellan 4 och 5 kg per hektar för det hydrologiska året 2020/21, vilket är något under den kritiska belastningsgränsen för barrskog. Nitrat förekommer sällan i markvattnet i skogsekosystemen, vilket innebär att länets skogar generellt tar upp det kväve som finns tillgängligt. Under 2021 var nitrathalterna i markvattnet generellt låga vid mätplatserna i länet, med undantag av Farstanäs. Svavelnedfallet till skogarna i Stockholms län har minskat relativt kraftigt och var mycket lågt under det hydrologiska året 2020/21, cirka 1 kg per hektar, visar mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Försurningstillståndet i skogsmarken i länets norra delar har förbättrats, och markvattnet visar tecken på återhämtning från försurning. Ytterligare återhämtning krävs i länets södra delar för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Östergötlands län främst finansieras av Östergötlands Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men kritisk belastning överskrids fortfarande Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Östergötland har beräknats till mellan 5,1 och 6,2 kg per hektar för det hydrologiska året 2020/21, med lägst nedfall i länets norra delar. Mätningarna visar att kväve­nedfallet till länet överskred den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Nedfallet av kväve med nederbörden har minskat statistiskt säkerställt med 33 % vid Höka sedan 1996/97. Lufthalterna av kväve­dioxid vid Höka har mer än halverats sedan mätstarten 1999, medan ingen statistiskt signifikant förändring har uppmätts för lufthalterna av ammoniak. Liksom under flertalet tidigare år var halten nitratkväve i markvattnet under det hydrologiska året 2020/21 låg. Sammantaget visar markvattenmätningarna i Östergötlands län att nitrat sällan förekommer i mark­vattnet i länets växande skogar. Detta visar att skogarna i länet har kapacitet att lagra kväve i marken, men stormskador eller andra störningar kan göra att kväve börjar läcka ut i markvattnet. I Östergötland har dock stormpåverkan hittills varit begränsad. Det kväve som inte tas upp av skogseko­systemen kan transporteras vidare och bidra till förhöjda nitrathalter i grundvattnet och därmed försämrad dricksvattenkvalitet, samt övergödning av ytvatten. Lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurning Försurningen av sjöar och vattendrag i länet är omfattande och förutsägs bestå under lång tid framöver. Det har dock skett en kraftig minskning av svavelnedfallet i länet under de senaste tjugo åren med mellan 86 och 98 %. Detta beror på minskade utsläpp av svavel från Sverige och övriga Europa. Sänkt svavelhalt i fartygsbränsle för Östersjön och Västerhavet från 1 januari 2015 kan ha spelat roll. Numera ligger det årliga svavel­nedfallet på mindre än 1 kg per hektar, jämfört med 3 till 5 kg per hektar i slutet av 1990-talet. Även lufthalterna av svaveldioxid i länets norra delar har minskat kraftigt, med 54 %, sedan 1999. Det sker en varierande och otillräcklig återhämtning från försurning av markvatten i skogsmarken i länet. Vid Höka, i länets norra delar, har halten oorganiskt aluminium i markvattnet minskat signifikant, men för de övriga försurnings­parametrarna, pH och ANC, syns inga statistiska förändringar. Vid Solltorp har pH i markvattnet ökat statistiskt säkerställt, och halten oorganiskt aluminium i markvattnet har minskat signifikant, men den syraneutraliserande förmågan (ANC) visar inte på någon statistiskt säkerställd förändring. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste den syra­neutrali­serande förmågan (ANC) ligga på ett värde som är klart högre än noll. ANC har oftast varit negativt vid Höka, medan ANC vid den gamla ytan i Solltorp oftast har varit positivt. Under 2021 var ANC positivt vid båda mätplatserna. Den nya mark­vatten­ytan vid Solltorp verkar vara mindre sur än den tidigare ytan, som avverkades 2020. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp samt att skogs­brukets för­surnings­­­påverkan hålls på en låg nivå. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Östergötland har beräknats till mellan 5,1 och 6,2 kg per hektar för det hydrologiska året 2020/21, med lägst nedfall i länets norra delar. Mätningarna visar att kväve­nedfallet till länet överskred den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga. Svavelnedfallet till skogarna i Östergötland har minskat relativt kraftigt och var mycket lågt under det hydrologiska året, mindre än 1 kg per hektar, jämfört med 3 till 5 kg per hektar i slutet av 1990-talet, visar mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Försurningstillståndet i skogsmarken i länets södra delar har förbättrats, och markvattnet visar tecken på återhämtning från försurning. Ytterligare återhämtning krävs, främst vid Höka, i länets norra delar, för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Kronobergs län främst finansieras av Kronobergs luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet överskrider kritisk belastning Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 6 och 8 kg per hektar, med högst nedfall i länets sydvästra delar. Därmed överskrids den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, i hela länet. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har dock minskat med 38 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Halterna av nitrat i markvatten är genomgående låga i ostörd skog i länet. Stormskador har dock resulterat i perioder med ökade halter av nitrat i markvattnet. Det är viktigt att skogen fortsätter ta upp allt kväve som kommer med nedfallet för att minimera ett diffust kväveläckage till grund- och ytvatten i länet. Svavelnedfallet har minskat kraftigt men återhämtningen från försurning går långsamt Försurningen av sjöar och vattendrag i Kronobergs län är omfattande och förutsägs bestå under lång tid framöver. Det har dock skett en kraftig minskning av svavelnedfallet, med mellan 76 och 94 %, i länet under de senaste tjugo åren. Detta beror på minskade utsläpp av svavel från Sverige och övriga Europa. Sänkt svavelhalt i fartygsbränsle för Östersjön och Västerhavet från 1 januari 2015 kan ha spelat roll. Numera ligger det årliga svavel­nedfallet på omkring 1 kg per hektar, jämfört med 5 till 8 kg per hektar i slutet av 1990-talet. Det sker en varierande och otillräcklig återhämtning från försurning av markvatten i skogsmarken i länet, särskilt vid granytorna i Angelstad och Tagel. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste den syra­neutrali­serande förmågan (ANC) ligga på ett värde som är klart högre än noll. Vid länets provytor ligger ANC i markvattnet kring eller under noll, och särskilt i Angelstad beräknas kraftigt negativa värden. Vid Angelstad förekommer också för­höjda halter av toxiskt oorganiskt aluminium. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp samt att skogsbrukets för­surnings­­­påverkan hålls på en låg nivå. Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 6 och 8 kg per hektar, med högst nedfall i länets sydvästra delar. Därmed överskrids den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, i hela länet. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar, till exempel stormskador. Svavelnedfallet till skogarna i Kronobergs län har minskat kraftigt och var lågt även under 2020/21, cirka 1 kg per hektar, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i norra Sverige främst finansieras av Länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. Vissa mätningar finansieras även av Naturvårdsverket och av Boliden Mineral AB. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar, men inte längst i norr, och nitratläckage i markvattnet från skogsekosystemen i norra Sverige förekommer sällan i ostörd, växande skog. Undantaget Dalarna och sydvästliga delar av Jämtland har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg N per hektar och år. Det totala kvävenedfallet i Dalarnas län varierade under det hydrologiska året 2020/21 mellan 3 och 5 kg per hektar, i Jämtlands län mellan 2 och 3 kg per hektar, i Västernorrlands län mellan 3 och 4 kg per hektar, i Västerbottens län mellan 2 och 4 kg per hektar och i Norrbottens län mellan 1 och 3 kg per hektar. Sammantaget visar mätningarna att nitrat sällan förekommer i markvattnet i skogsekosystemen i ostörd växande skog i norra Sverige. Efter stormskador, avverkning eller andra störningar kan dock halterna av nitrat generellt öka till ganska höga nivåer i markvattnet. Förhöjda nitratkvävehalter i markvatten är det första tecknet på att det finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp, vilket medför en risk för utlakning till ytvatten. Detta har visats för ett flertal platser i södra Sverige och nu även påvisats i norra Sverige, då nitratkväve läckt ut vid granskogen i Nymyran i Jämtlands län efter avverkning. Svavelnedfallet i norra Sverige är fortsatt lågt, men återhämtningen från försurningen går långsamt. Svavelnedfallet (utan havssaltbidraget) till skogen i norra Sverige har minskat kraftigt sedan mätstarten och minskningen, mellan 53 och 77 %, är statistiskt säkerställd för samtliga nu aktiva skogsytor sedan 1997/98. Generellt är dock svavelnedfallet i norra Sverige lågt. Högst svavelnedfall under 2020/21 uppmättes vid Holmsvattnet på 1,5 kg per hektar och lägst vid Ammarnäs med cirka 0,2 kg per hektar. Trots att norra Sverige tillhör den del av Sverige som tagit emot ett relativt lågt svavelnedfall finns det ändå områden där markvattenkemin är relativt kraftigt försurningspåverkad, medan försurningspåverkan är låg i andra områden. Resultaten från markvattenmätningarna visar att pH i markvattnet fortfarande är relativt högt, men på några mätplatser är pH lågt och återhämtningen går långsamt. Markvattnets pH varierade mellan 5,1 och 6,7 under 2021, och ANC (den syraneutraliserande förmågan) var svagt positiv vid samtliga mättillfällen under 2021 vid mätplatserna i norra Sverige. Det totala kvävenedfallet i Dalarnas län varierade under det hydrologiska året 2020/21 mellan 3 och 5 kg per hektar, i Jämtlands län mellan 2 och 3 kg per hektar, i Västernorrlands län mellan 3 och 4 kg per hektar, i Västerbottens län mellan 2 och 4 kg per hektar och i Norrbottens län mellan 1 och 3 kg per hektar. Nitrat förekommer sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem i norra Sverige. Svavelnedfallet till skogarna i norra Sverige är generellt lågt i norra Sverige och det har minskat kraftigt visar inom Krondroppsnätet. Men under 2020/21 var dock svavelnedfallet högre än på flera år vid de olika mätplatserna. Högst svavelnedfall under 2020/21 uppmättes vid Holmsvattnet på 1,5 kg per hektar följt av Lakamark, Bäcksjö med 1,3 kg per hektar. Lägst svavelnedfall uppmättes vid Ammarnäs med cirka 0,2 kg per hektar. Resultaten från markvattenmätningarna visar att pH i markvattnet fortfarande är relativt högt, men på några mätplatser är pH lågt och återhämtningen går långsamt. Markvattnets pH varierade mellan 5,1 och 6,7 under 2021, och ANC (den syraneutraliserande förmågan) var svagt positiv vid samtliga mättillfällen under 2021 vid mätplatserna i norra Sverige.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Kalmar län främst finansieras av Kalmar läns luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Lufthalterna av kvävedioxid har sedan 1999 minskat med 32 % vid både Rockneby och Ottenby, vilket är lägre än Europas emissionsminskningar av kvävedioxid (1999–2019: -51%). Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kalmar län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4,7 och 6,7 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds i nästan hela länet under 2020/21. Kvävenedfallet, beräknat som ett yttäckande medelvärde för hela länet, har dock minskat med 46 % under tjugoårsperioden 2001–2021. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve vid Rockneby minskade mellan 2001/02 och 2020/21 med 33 %. Däremot minskade inte kvävenedfallet med nederbörden vid Rockneby, vilket tyder på att torrdepositionen i Kalmar län alltjämt har stor betydelse. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsgrepp eller avverkning, kan leda till kraftigt förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve, vilket har visats på andra platser i södra Sverige. Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Lufthalterna av svaveldioxid har sedan 1999 minskat med 58 % vid Rockneby och 72 % vid Ottenby, vilket är lägre än Europas emissionsminskningar av oxiderat svavel (1999–2019: -91 %). En trolig orsak är att svavel­dioxidhalterna i länet påverkas av utsläpp från fartygstrafiken på Östersjön. I mitten av 1990-talet uppmättes svavelnedfall vid Ottenby på över 10 kg per hektar, medan svavelnedfallet under det hydrologiska året 2020/21 varierade mellan 0,6 kg per hektar (Rockneby) och 1,2 kg per hektar (Ottenby). Svavelnedfallet har sedan 2000/01 minskat med 83–86 % i länet, viket är i nivå med Europas emissionsminskningar (2001–2019: -88 %). Historiskt sett har svavel­belastningen i Kalmar län under lång tid varit hög, vilket gett stor försurningspåverkan i skogsmiljön. Markvattenkemin i Kalmar län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och det är fortfarande försurat. Under 2021 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet vid länets provytor mellan -0,2 mekv/l (Ottenby) och 0.2 mekv/l (Risebo). För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Av­verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till surstötar. För att mark och vatten ska åter­hämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets för­surnings­­­påverkan hålls på en låg nivå. Atmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kalmar län har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4,7 och 6,7 kg per hektar, med lägst nedfall i de norra delarna, visar mätningarna inom Krondroppsnätet. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds i nästan hela länet under 2020/21. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året generellt låga. I mitten av 1990-talet uppmättes svavelnedfall vid Ottenby på över 10 kg per hektar, medan svavelnedfallet under det hydrologiska året 2020/21 varierade mellan 0,6 kg per hektar och 1,2 kg per hektar. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför att markvattenkemin i länet visar på bestående försurningsproblem i länets mellersta och södra delar.

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Jönköpings län främst finansieras av Jönköpings läns Luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket och Vätternvårdsförbundet. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Lågt svavelnedfall men fortsatt försurning av markvattnet Försurning utgör fortfarande ett stort miljöproblem i Jönköpings län. Svavelnedfallet till granskogarna i länet har dock minskat kraftigt, med mellan 75 och 98 %, sedan slutet under 2000/01. Då var svavelnedfallet mellan 3 och 6 kg per hektar, medan det under det hydrologiska året 2020/21 varierade mellan 0,5 och 1,5 kg per hektar. Lufthalterna av svaveldioxid, som mäts vid Fagerhult, har halverats sedan 2001. Försurning av ytvatten i Jönköpings län reflekteras av markvattnets försurningsstatus vid mätplatserna i länet. Försurningsstatusen verkar ha förvärrats vid flera av länets provplatser under de senaste åren, i synnerhet vid Fagerhult i länets östra del. Detta kan till viss del härledas till de ökade kloridhalterna i markvattnet, som indikerar havssaltsepisoder och därmed surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås krävs fortsatt lågt svavel­nedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp, samt att skogsbrukets för­surnings­påverkan hålls på en låg nivå. Nedfallet av kväve överskrider kritisk belastning Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Jönköpings län för kalenderåret 2021 har beräknats till mellan 4,8 och 6,7 kg per hektar. Kvävenedfallet har under många år klart överskridit den kritiska belastnings­gräns som för granskog i Sverige är 5 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet till barrskog i Jönköpings län har dock sedan 2001 minskat med 44 %, vilket är en något större minskning jämfört med rapporterade utsläppsminskningar av oorganiskt kväve i Europa. Halterna av nitrat i markvatten har varit mycket låga i ostörd växande skog i länet. Stormskador har dock lett till tillfälliga perioder med ökade halter av nitrat i markvattnet och risk för utlakning till grund- och ytvatten. Att skogen mår bra och fortsätter ta upp kväve är viktigt, inte bara för uppfyllandet av miljökvalitetsmålen Levande skogar, Begränsad klimatpåverkan och Ingen övergödning, utan även för miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning. Det totala kvävenedfallet till Jönköpings läns skogar för det hydrologiska året 2020/21 var mellan 5 och 7 kg per hektar. Kvävenedfallet har under många år klart överskridit den kritiska belastningsgräns som för granskog i Sverige är 5 kg kväve per hektar och år. Mycket kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar. Dock var nitrathalterna i markvattnet under året låga. Svavelnedfallet till skogarna i Jönköpings län har minskat kraftigt och var mycket lågt under det hydrologiska året 2020/21, cirka 0,5 – 1,5 kg per hektar, enligt mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Ett omfattande, historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Inga av ytorna i Jönköpings län visar på någon signifikant återhämtning från försurning genom ett statistiskt säkerställt ökande pH eller ANC. Försurningsstatusen verkar ha förvärrats vid flera av länets provplatser under de senaste åren, i synnerhet vid Fagerhult i länets östra del.

I en rapport från Krondroppsnätet redovisas resultaten från mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i olika delar av Sverige fram till och med det hydrologiska året 2019/20. Mätningarna visar att nedfallet av svavel över Sverige har minskat med 74 procent sedan 2001. Trots detta nåddes inte det regionala miljömålet Bara naturlig försurning under 2020 i flertalet län. Återhämtningen från försurning går långsamt, bland annat motverkas den av bortförsel av buffrande ämnen från skogen vid skogsavverkningar. Även ett högt kvävenedfall leder till ytterligare försurning. Mätningarna visar att även nedfallet av kväve över Sverige har minskat, med 33 procent sedan 2001. Nedfallet av kväve under 2019/20 överskred dock fortfarande den kritiska belastningsgräns som Sverige har antagit för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela Götaland och i de sydvästra delarna av Svealand. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet visar att skogens förmåga att ta upp kväve överskreds i delar av sydvästra Sverige. Vid den regionala utvärderingen 2020 av miljömålet Ingen övergödning bedömde de flesta länen att de inte ser någon tydlig förbättring vad gäller utvecklingen. Såväl lufthalter som halter i nedfall av både svavel och kväve över Sverige var, i de flesta fall, mellan 15 och 40 procent lägre under perioden mars-september 2020, jämfört med motsvarande period under de tre föregående åren. Det är troligt att detta delvis berodde på nedstängningarna av olika samhällsaktiviteter på grund av Covid-19-pandemin under denna period i Sverige, övriga Europa och globalt. Trots minskade utsläpp av luftföroreningar fortsätter försurningen att vara ett problem framförallt i de södra delarna av Sverige. Det visar den senaste rapporten från Krondroppsnätets övervakning av skog och mark. Mätningar från 2020 visar på en trolig av Covid-19 pandemin, där samhällets nedstängningar ser ut att ha minskat svavel- och kvävehalterna med mellan 15 och 40 procent jämfört med tidigare år.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Kronobergs län har under lång tid överskridit vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. I slutet på 1980-talet var svavelnedfallet i länet mellan 10 och 40 kg per hektar och år. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 1,1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet i länet har minskat med mer än 90 % sedan 1990.Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Kronobergs län förbättrats, mätt som den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet. Det tar dock lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter tidigare historisk försurnings-belastning. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogsavverkning. Svavelnedfallet i Kronobergs län har minskat kraftigt under åren och är nu relativt lågt, under 2 kg/ha och år sedan 2010. Detta har resulterat i en pågående återhämtning från försurning i skogsmarken.Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 7-12 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt. Kvävenedfallet i länet överskrider de kritiska nivåer som antagits främst för att mot-verka förändringar av biodiversiteten för skog i Sverige, 10 kg kväve per hektar och år för lövskog och 5 kg kväve per hektar och år för barrskog. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. I dagsläget är nitrathalterna i markvattnet ännu låga men det finns en risk för att skogsekosystemet bygger upp ett kväveförråd som kan börja läcka om nedfallet fortsätter vara högt framöver. På uppdrag av Luftvårdsförbundet i Kronobergs län genomför IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet mätningar inom Krondroppsnätet.Kronobergs län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 31år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar inom Krondroppsnätet, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas.Vidare redovisas resultaten i förhållande till övriga svenska mätningar inom Krondroppsnätet och europeiska mätningar inom ICP Forest.I rapporten redovisas även andra relaterade projekt samt aktuella händelser från 2017, som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. Krondroppsnätet

Sammanfattning I denna andra omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2015-2020 fokuserar vi på en analys av hur atmosfäriskt nedfall, och effekterna på markvattenkemi, av försurande och övergödande ämnen har förändrats under de senaste 19 åren. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för södra Sverige separat. Vi visar även resultaten för samtliga mätstationer i södra Sverige var för sig i Bilaga 1. De europeiska utsläppen till luft av svavel har minskat med nästan 90 % mellan 1990 och 2014. Motsvarande minskning för kväveoxider är drygt 50 %. Sverige har minskat sina utsläpp i ungefär samma omfattning. Mer problematiskt är det med ammoniak, där Europas utsläpp endast minskat 24 % och Sveriges utsläpp knappt förändrats alls. Lufthalterna av svavel- och kväveoxider på olika platser i Sverige har generellt minskat i samma utsträckning som rapporterade utsläppsminskningar, vilket utgör en värdefull bekräftelse av metodiken för svensk och europeisk utsläppsrapportering. De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet. I de högst belastade sydvästra delarna av södra Sverige har nedfallet minskat från omkring 20 till under 4 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2015/16 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på flertalet mätplatser i Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2015/16 var de låga nederbördsmängderna i stora delar av landet. Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns även tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid flertalet platser i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfallsminskningen. Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser, framför allt i stora delar av södra Sverige. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit negativ på flertalet platser under den senaste treårsperioden, och pH har varierat från mycket surt, mindre än 4.4, på flera av platserna i söder, till över 5.2 på några platser i de mellersta/norra delarna av södra Sverige. Ungefär hälften av mätplatserna i södra Sverige visar på en signifikant, men långsam, återhämtning från försurning. Den långsamma återhämtningen beror dels på frigörelse av tidigare i marken adsorberat svavel (svaveldesorption), dels på att vittringen, som är den process som motverkar försurningen, generellt är långsam i de relativt näringsfattiga moränmarker som finns i södra Sverige. Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve (nitrat + ammonium), uppmätt som våtdeposition på öppet fält, har under perioden mellan 1996/97 och 2015/16 minskat statistiskt säkerställt vid 7 av 24 platser i Sverige. Av de 10 platserna i södra Sverige minskade våtdepositionen av kväve vid två av dessa. Beräknat totalt nedfall av oorganiskt kväve, som summan av torr- och våtdeposition till skogsmark, har för de tre senaste hydrologiska åren överskridit den kritiska belastningen för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela södra och drygt hälften av mellersta Sverige. Även den kritiska belastningen för lövskog, 10 kg N/ha/år, överskrids i stora delar av sydvästra Sverige, där lövskogsandelen är hög. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogsekosystemen, samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten. Nitrat förekommer dock hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem, förutom i de sydvästligaste delarna av Sverige. Som våra mätningar i södra Sverige inom Krondroppsnätet visat kan dock halterna av nitrat öka till ganska höga nivåer i markvattnet efter relativt begränsade stormskador. FörordPå uppdrag av Luftvårdsförbunden i Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Skåne och Östergötlands län samt Länsstyrelserna i Hallands och Västra Götalands län redovisas resultaten från 2015/16 års mätningar inom Krondroppsnätet, tillsammans med tidigare års resultat, i en för södra Sverige sammanhållen regional rapport. I rapporten redovisas även andra relaterade projekt samt aktuella händelser från 2016, som är relevanta ur Krondroppsnätets synvikel. Dessutom beskrivs kortfattat några projekt som är på gång under 2017. Krondroppsnätet

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Östergötlands län från perioden oktober 2012 till september 2013 och relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Mätningar inom länet visar att såväl lufthalter som atmosfäriskt nedfall av svavel under de senaste drygt 20 åren har minskat i takt med Sveriges och Europas rapporterade utsläpps­minskningar. Det kan utifrån mätningarna, antas att en minskning av svavelhalterna i fartygsbränsle runt 2006-2007 resulterade i ett minskat svavelnedfall. Provtagning och analys av markvattnet tyder på små, men bestående försurningsproblem för skogs­marken. Mark­vattnets pH är fortfarande något försurat, men samtidigt syns tecken på återhämtning från för­surningen. Trots att svavel­nedfallet har minskat kraftigt i länet har det sura nedfallet tömt marken på buffrings­kapacitet, och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig. Även utsläppen av oxiderat och reducerat kväve uppges ha minskat avsevärt under de senaste 20 åren. Lufthalterna av NO2 minskar mycket riktigt i länet, medan halterna av ammoniak i stort inte visar på någon förändring. Nedfallet av kväve med nederbörden har varit för­hållande­vis lågt de senaste åren, men den kritiska belastningen för kvävenedfall, 5 kg N/ha/år, har sannolikt överskridits under lång tid i Östergötlands län. Kvävenedfallet kan på sikt leda till en upp­lagring av kväve i skogs­marken. I slut­ändan kan detta medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Mark­­vatten­­mät­ningarna i länet visar att förhöjda halter av nitrat sällan förekommer i länet vid ytorna med växande skog. Förhöjda nitrathalter i mark­vattnet är vanligare i angränsande län vilket medför att det troligen kan förekomma även inom Östergötlands läns gränser. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och för försurning. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland utför IVL mätningar i skogliga provytor på sex platser i länet. Nedfall av luftföroreningar mäts på fem av dem, och mark­vattenkemi mäts på samtliga platser. Vid en plats, Timrilt, mäts även lufthalter och nedfall på ett närliggande öppet fält. Den längsta tidsserien finns i tallskogen i Söstared i norra Halland, där mätningar startades 1989. Målet med nuvarande Program 2011 inom Krondroppsnätet är att ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Halland är tillsammans med Skåne det län som fått ta emot mest nedfall av svavel och kväve, på grund av det geografiska läget i sydväst. Inget av miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning och Ingen övergödning bedöms vara möjligt att nå till 2020. Cirka 80 procent av länets sjöar bedömdes vara försurade år 2010, och andelen mark med hög eller mycket hög surhetsgrad enligt bedömnings­grunderna för skogslandskapet är 50 procent i den landsdel som Halland tillhör, sydvästra Sverige. Mätningarna visar på en minskande trend för svavelhalter i luft i Timrilt, samt i svavelnedfall till skogsytorna. Även svavelhalten i markvattnet har minskat signifikant. Detta visar att de senaste decennniernas utsläppsminskande åtgärder har varit lyckosamma. Mätningarna i markvattnet visar dock att marken fortfarande är starkt försurad i stora delar av länet, med generellt lågt pH, och ANC under 0, vilket visar på att det inte finns någon buffrande förmåga i markvattnet. Ett undantag är Söstared, med pH mellan 5,3 och 5,8 och ANC över 0 under 2013. På två platser har ANC ökat signifikant, i Vallåsen och Söstared, medan det inte finns några trender på övriga platser. Lufthalterna av kvävedioxid har minskat i Timrilt, vilket även avspeglas i nedfallet av nitratkväve på öppet fält. För lufthalter av ammoniak och nedfall av ammoniumkväve finns inga signifikanta trender. Minskningen i nedfall av nitratkväve slår igenom även i det totala nedfallet av oorganiskt kväve, som minskat signifikant. Minsk­ningen är dock relativt liten och nedfallet de senaste tre åren har varit mellan 10 och 15 kg per hektar och år, vilket är avsevärt högre än den kritiska belastningen, 5 kg per hektar och år, som baseras på effekter på markvegetation. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet är vanligt förekommande i Halland. Detta visar att det finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp, och innebär en potentiell risk för kväveutlakning till ytvatten. Halterna har generellt varit kraftigt förhöjda i Djupeåsen, Timrilt, Vallåsen och Kullahus. I Timrilt ledde stormen Gudrun till ytterligare förhöjning av nitratkvävehalterna, då ytan drabbades av stormfällning. Borgared hade mycket låga halter innan stormen Gudrun, men kraftigt förhöjda halter därefter. Enbart Söstared i norra Halland har haft mycket låga nitratkvävehalter under hela mätperioden.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Västra Götalands län under perioden från oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Skogsmark, vattendrag och sjöar i Västra Götalands län är fortfarande kraftigt påverkade av atmosfäriskt nedfall av luftföroreningar. Andelen försurade sjöar (större än 1 ha och inkluderar försurade kalkade sjöar) beräknades för år 2010 till 50 procent. Lufthalterna av SO2, det atmosfäriska nedfallet av svavel samt halterna av sulfatsvavel i markvattnet i länets skogar har generellt minskat i takt med minskningen av svavelutsläppen från Europa. Vid granskogen i Hensbacka, mellan Uddevalla och Munkedal, tyder alla parametrar på att det har varit ett allvarligt försurningstillstånd i marken, men att det också pågår en tydlig återhämtning. Vid övriga mätplatser i länet har försurningen varit mindre allvarlig och det pågår återhämtning. En indikator för försurning som diskuteras är den syraneutraliserande förmågan, ANC. Markvattnet kan anses vara antropogent försurat om ANC är under 0. Utifrån ANC framstår flertalet av Västra Götalands läns provytor fortfarande som försurande. Lufthalterna av NO2 vid Hensbacka har minskat signifikant sedan slutet av 1990-talet, i takt med Europas rapporterade minskade emissioner av NOx. Minskningen av nedfallet med nederbörden av såväl nitrat- som ammoniumkväve är statistiskt säkerställd vid Hensbacka, men inte vid Björkered strax söder om Tranemo. Utöver nedfallet med nederbörden tillkommer nedfall som s.k. torrdeposition. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve under de senaste tre åren har beräknats till 9,7 kg N/ha/år för Hensbacka och 9,3 kg N/ha/år för Björkered. Den kritiska belastningen för kvävenedfall till skydd för förändringar hos växtligheten har överskridits i Västra Götalands län, med bred marginal.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Örebro län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Mätningar inom länet visar att atmosfäriskt nedfall av svavel har minskat sedan 1997 med 65-75 procent, vilket är ungefär i takt med Europas rapporterade utsläppsminskningar. Markvattnet återhämtar sig endast mycket långsamt från försurning. Status i markvattnet visar på fortsatta betydande försurningsproblem för skogsmarken i länet. Relativt höga halter av svavel samt toxiskt oorganiskt aluminium i markvattnet förekommer vid båda mätlokalerna. Vidare är markvattnets syraneutraliserande förmåga (ANC) fortsatt negativ och vid en lokal till och med minskande samtidigt som pH är under 5 vid båda lokalerna. Skogsbrukets försurande inverkan på skogsmarken är sannolikt betydande i länet och preliminära beräkningar visar att det sker ett överskridande av en kritisk gräns för uttag av s.k. baskatjoner med avverkningen från skogen, även om grenar och toppar inte tas ut. Kvävenedfallet med nederbörden var under 2012/13 det lägsta som hittills uppmätts, ca 3-4,5 kg N/ha/år. Detta gör att det totala kvävenedfallet inkl. torrdeposition, troligen ligger i nivå med eller strax under det värde som används för kritiskt belastning i Sverige, 5 kg N/ha/år. Även om kvävenedfallet till skogsmarken varit betydande genom åren, har det sannolikt ännu inte resulterat i något betydande läckage av nitrat till markvattnet eller avrinningen. Förhöjda nitrathalter i markvattnet kan dock ske vid störningar, såsom avverkning, stormskador, insektsangrepp etc. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU´s luftvårdspolitik diskuteras även i rapporten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Blekinge län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Uppdaterade modellberäkningar visar att cirka 60 procent av länets sjöar i nuläget kan anses vara försurade på grund av mänsklig verksamhet. Mätningar inom länet visar att det atmosfäriska nedfallet av svavel under de senaste drygt 20 åren har minskat i takt med Sveriges och Europas rapporterade utsläpps­minskningar. Mätningarna isar även ett minskat svavelnedfall runt 2006-2007 vilket skulle kunna bero på att en minskning av svavelhalterna i fartygs­bränsle skedde runt 2006-2007. Provtagning och analys av markvattnet visar på bestående försurningsproblem för skogsmarken i länet, men samtidigt syns tecken på återhämtning från för­surningen. Trots att svavel­nedfallet har minskat kraftigt i länet har det omfattande sura nedfallet under de senaste decennierna tömt marken på buffrings­­kapacitet, och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig. Även utsläppen av oxiderat och reducerat kväve i Europa uppges ha minskat avsevärt under de senaste 20 åren. Nedfallet av kväve med nederbörden visar inga tecken på att ha minskat i samma omfattning under motsvarande period. Dock visar mätningarna av kvävenedfallet på öppet fält i länet att kväve­belastningen i länet är något lägre än tidigare, ca 7 kg N/ha/år de senaste fyra åren jämfört med 11 kg N/ha/år i slutet av 90 talet. Den kritiska belastningen för kvävenedfall, 5 kg N/ha/år, har sannolikt överskridits under lång tid i Blekinge län. Förhöjda halter av nitrat förekommer stundtals i markvattnet vid flertalet mätplatser i länet, dock fortfarande på relativt låga nivåer. Förhöjda nitrathalter i markvattnet i växande skog är vanligt i angränsande län och förekommer sannolikt också inom Blekinges gränser. Förhöjda nitrathalter i markvattnet medför negativa effekter både för övergödning och försurning. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Södermanlands län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Uppdaterade modellberäkningar visar att cirka 14 procent av länets sjöar anses vara försurade på grund av mänsklig verksamhet 2010. Mätningar inom länet visar att atmosfäriskt nedfall av svavel har minskat med 65-70 procent sedan 1997, vilket är ungefär i takt med Europas rapporterade utsläppsminskningar. Försurningen orsakas inte bara av försurande nedfall utan även av kvävenedfall samt skogsbruk. Svavelnedfall har en direkt försurande effekt medan kvävenedfall försurar först när skogsekosystemets förmåga att ta upp kväve överskrids, och det börjar läcka. Skogsbruket försurar genom bortförsel av buffringskapacitet vid skörd. Mätningarna i markvattnet vid ytorna i Södermanland visar att en återhämtning från försurning håller på att ske i länets skogar. Svavelhalterna minskar och ANC är oftast positiv. Framtida mätningar får utvisa om förbättringen fortskrider. Skogsbrukets försurande inverkan på skogsmarken är sannolikt betydande i länet och preliminära beräkningar visar att det sker ett överskridande av en kritisk gräns för uttag av s.k. baskatjoner med avverkningen från skogen, även om grenar och toppar inte tas ut. Även om det finns tecken på en svag förbättring i miljötillståndet så är övergödningen ett fortsatt allvarligt miljöproblem i länet. Kvävenedfallet har inte minskat och den kritiska belastningsgränsen för kvävenedfall till barrskog, 5 kg N/ha och år, har under lång tid över­skridits i Södermanlands län. I dagsläget är kvävenedfallet något under belastningsgränsen. Även om kvävenedfallet till skogsmarken i länet varit betydande genom åren, har det sannolikt ännu inte resulterat i något betydande läckage av nitrat till markvattnet eller avrinningen. Förhöjda nitrathalter i markvattnet kan dock ske vid störningar, såsom avverkning, stormskador, insektsangrepp etc. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras även i rapporten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Kronobergs län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Svavelnedfallet i länet har minskat till en nivå runt 1-2 kg S/ha/år, i takt med minskade svavelutsläpp från Europa. Markvattnet återhämtar sig dock endast långsamt från försurning och i olika utsträckning vid olika platser i länet. Försurningsstatus i markvattnet är generellt ännu ej tillfredsställande. Detta framgår vid flera platser i och med att pH i markvattnet ligger på ett värde under 5, den syraneutraliserande förmågan (ANC) ligger runt noll eller är negativ och det förekommer relativt höga halter av toxiskt oorganiskt aluminium. Skogsbrukets försurande inverkan på skogsmarken är sannolikt betydande i länet och preliminära beräkningar visar att det sker ett överskridande av en kritisk gräns för uttag av så kallade baskatjoner med avverkningen från skogen, även om grenar och toppar inte tas ut. Det samlade årliga kvävenedfallet är fortfarande relativt högt, cirka 9 kg N/ha/år, vilket överskrider det värde som används för kritiskt belastning i Sverige, 5 kg N/ha/år. Vid länets enda nu aktiva mätplats avseende nedfall med nederbörden till öppet fält minskar dock nedfallet av nitrat på ett statistiskt säkerställt sätt. Förhöjda nitrathalter i markvattnet efter stormskador tyder på att det sker en upplagring av kväve till skogsmarken i länet som riskerar att komma ut i markvattnet vid störningar, såsom avverkning, stormskador, insektsangrepp etc. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU´s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och mark­vattenkemi på sex platser i länet. Vid en plats, Hissmossa, mäts även lufthalter. I Hissmossa samt Stenshult mäts även nedfall på ett närliggande öppet fält. Den längsta tidsserien i länet finns i granskogen i Arkelstorp i nordvästra Skåne, där mätningar startades 1988. Målet med nuvarande Program 2011 inom Krondroppsnätet är att ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Skåne är, tillsammans med Halland, det län som fått ta emot mest nedfall av svavel och kväve, på grund av det geografiska läget i sydväst. Inget av miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning och Ingen övergödning bedöms vara möjligt att nå till 2020. Cirka 20 procent av länets sjöar bedömdes vara försurade år 2010, och under 2012 spreds 1910 ton kalk i sjöar och vattendrag i länet. Andelen mark med hög eller mycket hög surhetsgrad enligt bedömningsgrunderna för skogslandskapet är 50 procent i den landsdel som Skåne tillhör, sydvästra Sverige. Mätningarna visar på en minskande trend för svavelhalter i luft i Västra Torup/Hissmossa, samt i svavelnedfall till skogsytorna. Även svavelhalten i markvattnet har minskat signifikant på flertalet ytor. Detta visar att de senaste decenniernas utsläppsminskande åtgärder har varit lyckosamma. Mätningarna i markvattnet visar dock att marken fortfarande är starkt försurad vid alla ytor utom vid Baldringe, där markkemin varierat kraftigt under de tre första åren. På övriga ytor är pH generellt lågt och ANC är under 0, vilket visar på att det inte finns någon buffrande förmåga i markvattnet. ANC har ökat på en av provytorna, Arkelstorp, men inte de andra ytorna med långa tidsserier, Kampholma och Maryd. Det finns inga signifikanta trender i lufthalter av kvävedioxid eller ammoniak och inte heller för nedfall av nitratkväve eller ammoniumkväve. Nedfallet på öppet fält har varierat mellan 7 och 17 kg per hektar och år, vilket är högre än den kritiska belastningen 5 kg per hektar och år, trots att inte torrdepositionen till skog finns med. Den kritiska belastningsgränsen baseras på effekter på markvegetation. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet är vanligt förekommande i Skåne. Halterna har generellt varit kraftigt förhöjda i Arkelstorp, Hissmossa, Stenshult och Baldringe, men inte i Kampholma och Maryd. Detta visar att det ofta finns mer kväve i ekosystemet än vad skogen kan ta upp i denna del av landet, vilket innebär en risk för utlakning till ytvatten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Stockholms län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. De senaste modellberäkningarna visar att cirka 2 procent av länets sjöar kan anses vara försurade 2010, på grund av mänsklig verksamhet. Mätningar inom länet visar att det atmosfäriska nedfallet av svavel under de senaste drygt 20 åren har minskat i takt med Sveriges och Europas rapporterade utsläpps­minskningar. De senaste åren har svavelnedfallet i länet varit lågt, och en bidragande orsak skulle kunna vara minskningen av svavelhalterna i fartygsbränsle runt 2006-2007. Försurningen orsakas inte bara av försurande nedfall utan även av kväve­­nedfall samt skogsbruk. Svavelnedfall har en direkt försurande effekt, medan kvävenedfall försurar först när skogsekosystemets förmåga att ta upp kväve överskrids, och det börjar läcka. Skogsbruket försurar genom bortförsel av buffrings­kapacitet vid skörd. Provtagning och analys av markvattnet tyder på att försurningsstatusen för skogsmarken i länet är god. Även utsläppen av oxiderat och reducerat kväve uppges ha minskat avsevärt under de senaste 20 åren. Nedfallet av kväve med nederbörden visar dock inga tecken på att ha minskat i samma storleks­ordning under motsvarande period. Dock visar mätningarna av kvävenedfall på öppet fält i länet att kväve­belastningen i länet varit förhållandevis låg under de senaste åren. Kväve­ned­fallet innebär en upp­lagring av kväve i skogs­marken. I slutändan kan detta medföra att nitratkväve läcker ut till grundvatten och ytvatten. Mark­­vatten­­mätningarna i länet visar att förhöjda halter av nitrat stundtals förekommer i länet vid ytorna med växande skog. Ett framtida högre kväveläckage från skogs­marken kan innebära negativa effekter både för över­gödning och för försurning. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Värmlands län under perioden från oktober 2012 till september 2013 och relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Andelen försurade sjöar (större än 1 ha och inkluderande försurade kalkade sjöar) beräknades år 2010 till 36 procent för Värmlands län, vilket kan jämföras med ett medelvärde för landet som helhet på 10 procent. Försurningen av mark och vatten beror av flera samverkande faktorer; nedfall av svavel, läckage av kväve från skogsmarken samt skogsbrukets försurande påverkan genom bortförsel av buffrande näringsämnen. Lufthalterna av SO2 i länet, liksom nedfallet av svavel till skogen, har minskat i takt med minskade utsläpp i Sverige och i Europa. Generellt pågår i länets granskogar en återhämtning från försurning i markvattnet. Vid vissa platser, särskilt på senare år, går utvecklingen dock åt fel håll, där vissa indikatorer för försurning försämras. I länets östra delar kan det finnas försurningsproblem även i tallskog. Vid Blåbärskullen i mellersta Värmland har kvävenedfallet med nederbörden minskat signifikant. Detta är en av få lokaler i Sverige som visar på en minskaning av kvävenedfallet. Det total kvävenedfallet till granskogen ligger runt 5-6 kg N/ ha/ år, vilket i viss utsträckning överskrider kritiskt belastningen för skogsmarken i Sverige, 5 kg N/ha/år. Dock uppträder relativt sällan förhöjda nitrathalter i markvattnet i växande skog inom länet. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten.

Inget län i norra Sverige bedömer i dagsläget att miljökvalitetsmålet ” Bara Naturlig Försurning ” är möjligt att nå till år 2020 med idag beslutade eller planerade styrmedel. När det gäller miljökvalitetsmålet ” Ingen övergödning ” är det endast Norrbottens län som bedömer att det är möjligt att nå målet till 2020. Nästan alla län i norra Sverige har fortfarande problem med försurningen. I många av länen pågår fortsatt kalkning av sjöar. Det finns även områden där sjöar och vattendrag återhämtat sig från försurningen och antalet vatten som kalkas minskar. Svavelnedfallet är lägst i Norrlands inland medan Norrlands kustland generellt har varit mest utsatt för svavelnedfall. Ytorna på hög höjd har på grund av sitt utsatta läge ett relativt högt svavelnedfall trots att de ligger långt från kusten. I norra Sverige varierade svavelnedfallet under 2012/13 mellan 0,3 och 1,6 kg S/ha. Svavelnedfallet har minskat vid flertalet mätplatser i norra Sverige. Det minskade svavelnedfallet återspeglas i signifikant minskande svavelhalter i markvattnet vid de flesta krondroppsytorna i norra Sverige. Ett fåtal mätplatser visar på en återhämtning från försurningen i markvattnet. Vid någon plats visade mätningarna på en försämring ur försurningssynpunkt. Flertalet mätplatser visade dock inte på någon förändring alls. Försurningsstatusen i markvattnet är dock generellt bra i norra Sverige. Generellt finns det i norra Sverige begränsade problem med övergödningen, oftast är de problem som finns relativt lokala. Det mesta av kväveläckage från norra Sveriges skogar är att betrakta som naturligt läckage. Det är dock viktigt att kväveutlakningen från skogsmark inte ökar till följd av mänsklig aktivitet. Under 2012/13 var kvävenedfallet i norra Sverige mellan 1-3 kg oorganiskt N/ha med de lägsta halterna längst i norr. Detta innebär att den kritiska belastningsgränsen för kväve i dagsläget inte överskrids i norra Sverige. Tidigare har dock den kritiska belastningsgränsen överskridits, främst i Norrlands kustland, vilket troligen redan medfört vissa förändringar av markvegetationen. Tillväxten i skogar i norra Sverige anses generellt vara kvävebegränsad, och skogsekosystemen har en mycket stor förmåga att lagra upp kväve. Endast vid ett fåtal mätplatser i norra Sverige kan man se något förhöjda nitrat- och ammoniumhalter i markvattnet. Kväveutlakningen är dock låg vilket gör att markvattenmätningarna indikerar att kvävetillgången i dagsläget inte överskrider behovet i skogsekosystemet i norra Sverige.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Kalmar län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Modellberäkningar visar att cirka 11 procent av länets sjöar i nuläget kan anser vara försurade på grund av mänsklig verksamhet. Mätningar inom länet visar att såväl lufthalter som atmosfäriskt nedfall av svavel under de senaste drygt 20 åren har minskat i takt med Sveriges och Europas rapporterade utsläppsminskningar. Det kan utifrån mätningarna, antas att en minskning av svavelhalterna i fartygsbränsle runt 2006-2007 resulterade i ett minskat svavelnedfall. Lufthalterna av SO2 och NO2 är dock fortsatt mycket höga vid Ottenby på Ölands södra udde. Provtagning och analys av markvattnet tyder på bestående försurningsproblem för skogsmarken, med undantag av länets norra delar. Även utsläppen av oxiderat och reducerat kväve uppges ha minskat avsevärt under de senaste 20 åren. Lufthalterna av NO2 minskar mycket riktigt i länet, medan halterna av ammoniak i stort inte visar på någon förändring. Nedfallet av kväve med nederbörden visar dock inga tecken på att ha minskat under samma period. Den kritiska belastningen för kvävenedfall, 5 kg N/ha/år, har sannolikt överskridits under lång tid i Kalmar län. Förhöjda halter av nitrat har förekommit relativt frekvent i markvattnet vid flertalet mätplatser i länet framför allt i samband med stormarna 1999, 2005 och 2007. Detta kan tyda på en pågående upplagring av kväve i skogsmarken som resulterar i ett läckage till markvattnet i samband med störningar. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU´s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Västmanlands län från perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. Mätningar inom länet visar att atmosfäriskt nedfall av svavel har sedan 1997 minskat med cirka 70 procent, vilket är ungefär i takt med Europas rapporterade utsläppsminskningar. Under 2012/13 var svavelnedfallet exklusive havssalt strax under 1 kg S/ha. Mätningarna i markvattnet vid Kvisterhult i södra delen av länet visar på en påbörjad återhämtning från försurning. Dock visar mätningarna fortsatt ett relativt lågt ANC, lågt pH och relativt höga svavelhalter samt toxiskt oorganiskt aluminium, vilket tyder på ett fortsatt försurningsproblem för skogsmarken i länet. Det kommer dock att ta tid innan återhämtningen från försurning är fullständig. Vid länets norra lokal är försurningsstatusen bättre och även där sker en fortlöpande förbättring. Skogs­brukets försurande inverkan på skogsmarken är sannolikt betydande i länet och preliminära beräkningar visar att det sker ett överskridande av en kritisk gräns för uttag av så kallade baskatjoner med avverkningen från skogen, även om grenar och toppar inte tas ut. Kvävenedfallet med nederbörden var under 2012/13 det lägsta som hittills uppmätts, strax under 3 kg N/ha/år. Detta gör att även det totala kvävenedfallet inkl. torrdepositionen, ligger under det värde som används för kritiskt belastning i Sverige, 5 kg N/ha/år. Dock har den kritiska belastningen för kvävenedfall under lång tid tidigare överskridits i länet vilket leder till att vegetationen sannolikt redan sedan länge påverkats. Även om kvävenedfallet till skogs­marken varit betydande genom åren, har det sannolikt ännu inte resulterat i något betydande läckage av nitrat till markvattnet eller avrinningen. Förhöjda nitrathalter i markvattnet kan dock ske vid störningar, såsom avverkning, stormskador, insektsangrepp etc. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras även i rapporten.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Jönköpings län för perioden oktober 2012 till september 2013, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare redovisas andra aktiviteter med anknytning till Krondroppsnätet. De senaste modellberäkningarna visar att cirka 26 procent av länets sjöar kan anses vara försurade 2010, på grund av mänsklig verksamhet. Mätningar inom länet visar att såväl lufthalter som atmosfäriskt nedfall av svavel under de senaste drygt 20 åren har minskat i takt med Sveriges och Europas rapporterade utsläpps­minskningar. Det antyds även att en minskning av svavelhalterna i fartygsbränsle runt 2006-2007 resulterade i ett minskat svavelnedfall i länet. Provtagning och analys av markvattnet tyder på bestående försurningsproblem för skogs­marken. Mark­vattnets pH är fortfarande lågt i skogarna i länet, och det finns inga tydliga positiva trender. Trots att svavel­nedfallet har minskat kraftigt i länet har det sura nedfallet tömt marken på buffrings­kapacitet, och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig. Även utsläppen av oxiderat och reducerat kväve uppges ha minskat avsevärt under de senaste 20 åren. Lufthalterna av NO2 minskar mycket riktigt i länet, medan halterna av ammoniak i stort inte visar på någon förändring. Nedfallet av kväve med nederbörden visar dock inga tecken på att ha minskat under samma period. Kvävenedfallet i länet var lågt under det senaste hydrologiska året (< 5 kg N/ha/år), men de tidigare mätningarna i länet, samt mätningar i angränsande län visar på överskridande av den kritiska belastningen för kvävenedfall, 5 kg N/ha/år. Gränsen har därför sannolikt överskridits under lång tid i Jönköpings län. Kvävened­fallet kan på sikt leda till en upp­lagring av kväve i skogs­marken. I slutändan kan detta medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Mark­­vatten­­mätningarna i länet visar att förhöjda halter av nitrat stundtals förekommer i länet vid ytorna med växande skog, dock fortfarande på relativt låga nivåer. Ett framtida högre kväveläckage från skogs­marken kan innebära negativa effekter avseende både övergödning och försurning. Aspekter kring skogsbrukets försurande inverkan, kvävegödsling av skogsmark, fördjupad utvärdering av miljömålet samt EU:s luftvårdspolitik diskuteras också i rapporten.

Sammanfattning Krondroppsnätets årliga rapport 2013 är en gemensam nationell rapport. Målsättningar har varit att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark idag, tillsammans med en del prognoser för framtiden. Kartor visas med aktuella resultat vad gäller lufthalter, nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2011/2012 för alla ämnen som mäts inom Krondroppsnätet. Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från länderna inom EU har under de senaste drygt 20 åren minskat med 80 %. Motsvarande minskning är 47 % för oxiderat kväve (NOx) och 28 % för reducerat kväve (NHy). Som ett resultat av detta har svavelnedfallet till Sveriges skogar minskat kraftigt, medan det har varit svårt att påvisa någon minskning av kvävenedfallet. Trots den stora minskningen av svavelnedfallet drar 19 av total 21 län slutsatsen att man inte kommer att nå det regionala miljömålet Bara naturlig försurning till år 2020. Dessa slutsatser baseras delvis på Krondroppsnätets länsvisa mätningar som används för att bedöma de olika preciseringarna inom miljömålet. En bidragande orsak till att de regionala målen för försurning inte uppnås är att flera andra faktorer än svavelnedfallet bidrar till försurningen av skogsmark och sjöar. Kväve bidrar till försurningen främst när kvävet börjar läcka till markvattnet under rotzonen. Skogsbrukets bidrar till försurning av skogsmarken genom trädens upptag av näringsämnen som kompenseras med att sura joner avges. Försurningen blir permanent när biomassa skördas och tas ut från skogsekosystemen. Mätningarna av markvattenkemin inom Krondroppsnätet visar att skogsmarken i många fall är på väg att återhämta sig från försurning, men att återhämtningen går långsamt och ibland inte alls. I Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering 2012 användes koncentrationen 0,4 mg oorganiskt aluminium per liter markvatten som en kritisk gräns för försurning. En analys av Krondroppsytorna visade att 68 % av ytorna överskred denna gräns i sydvästra Sverige. Motsvarande andel i mellersta/sydöstra Sverige var 28 % och i norra Sverige 10 %. Även beräkningar av kritisk belastning för försurning av sjöar visar att det finns många sjöar med överskridande i stora delar av landet, men mest i sydvästra Sverige. Prognoser för framtiden säger att svavelnedfallet kommer att fortsätta minska till år 2050. Samtidigt ökar uttaget av biomassa från skogen i samband med ökad skörd av grenar och toppar (GROT). Kvävenedfallet kommer att förbli på en hög nivå, vilket innebär fortsatt kväveupplagring i skogsmarken, med ökad risk för läckage av nitrat och därmed ytterligare markförsurning som följd. Kvävenedfallet till skogen ingår inte som en precisering till miljömålet Ingen övergödning. Kvävenedfallet kan ändå användas för att bedöma övergödningen av skogsmarken. Nyligen utförda beräkningar inom forskningsprogrammet SCARP visar att nedfallet av kväve i hela Götaland och i de södra delarna av Svealand överskrider den kritiska belastning som Sverige har antagit som målvärde för att skydda biodiversiteten hos markvegetationen. Kvävebalansberäkningar visar att det sker en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken, och förhöjda halter av nitratkväve i markvatten på ett antal krondroppsytor i de skogar där kväveupplagringen är som störst, i sydvästra Sverige, visar att skogens förmåga att ta upp kväve överskrids. Hur mycket som lagras upp beror främst på hur stort kvävenedfallet är, men också på hur mycket kväve som tas ut från skogsekosystemen i samband med avverkning. Krondroppsnätet strävar kontinuerligt efter att utveckla och anpassa verksamheten utifrån nya behov som uppstår. Frågan om sambanden mellan vattenkemi i markvatten och bäckvatten har blivit aktuell. Många län har en omfattande övervakning av bäckvatten. Några första analyser från mätningar i olika delar av landet tyder på att tidsutvecklingen vad gäller förändringar i mark- och bäckvattenkemi uppvisar stora likheter, i synnerhet vad gäller försurningsrelaterade parametrar. Skogsstyrelsen har under 2012 aviserat att man utreder om det finns skäl att revidera de allmänna råden för skogsgödsling. Krondroppsnätets mätningar bidrog redan till den förra revideringen 2007. Hur mycket man kan kvävegödsla skogen hänger i stor utsträckning samman med storleken på det atmosfäriska nedfallet av kväve. Även denna gång har forskare inom Krondroppsnätet varit involverade och gett synpunkter på det kunskapsunderlag som tagits fram inom revideringsprocessen. Budskapet har varit att skogsgödsling med kväve ej bör vara tillåtet i områden i södra Sverige där mätningar visar på ett betydande atmosfäriskt nedfall av kväve till skogen samt ett frekvent läckage av nitrat till markvattnet. En krondroppsyta i Jämtlands län med lågproduktiv tallskog gödslades under 2012 med 150 kg N/ha. Med finansiering från C.F. Lundströms Forskningsstiftelse intensifierades mätningarna av markvattenkemi vid krondroppsytan och Länsstyrelsen i Jämtland bidrog med parallella ytvattenmätningar i en närliggande tjärn och dess utlopp. Mycket höga halter av nitrat i markvattnet på 50 cm djup uppmättes tre veckor efter gödsling och under resten av sommaren. Ytvattenmätningarna visade dock inte någon tydlig förhöjning av nitrathalterna i tjärnen. Dessa mätningar fortsätter även under 2013, nu också med stöd från Havs- och Vattenmyndigheten. Fartygsemissioner står för en betydande andel av de svavelutsläpp som ligger bakom det nuvarande svavelnedfallet till skogarna i Sverige. Fartygsbranschen (IMO) har beslutat att svavelhalterna i fartygsbränslen skall minskas succesivt. År 2006/2007 beslutades att svavelhalten i fartygsbränslen vid trafik på Nordsjön, Skagerack, Kattegatt och Östersjön får vara högst 1.0 % och år 2015 planeras en ny sänkning från 1.0 till 0.1 %. Utredning pågår om hur nedfallsmätningarna inom Krondroppsnätet skulle kunna användas för att påvisa minskade svavelnedfall till skogarna i Sverige och hur detta i så fall skulle finansieras. Resultaten som kommit fram inom Krondroppsnätet har under de senaste åren utnyttjats inom ett flertal vetenskapliga artiklar. De viktigaste resultaten från de tre senaste artiklarna sammanfattas i rapporten.

Krondroppsnätets årliga rapport 2013 är en gemensam nationell rapport. Målsättningar har varit att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark idag, tillsammans med en del prognoser för framtiden. Kartor visas med aktuella resultat vad gäller lufthalter, nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2011/2012 för alla ämnen som mäts inom Krondroppsnätet. Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från länderna inom EU har under de senaste drygt 20 åren minskat med 80 procent. Motsvarande minskning är 47 procent för oxiderat kväve (NOx) och 28 procent för reducerat kväve (NHy). Som ett resultat av detta har svavelnedfallet till Sveriges skogar minskat kraftigt, medan det har varit svårt att påvisa någon minskning av kvävenedfallet. Trots den stora minskningen av svavelnedfallet drar 19 av total 21 län slutsatsen att man inte kommer att nå det regionala miljömålet Bara naturlig försurning till år 2020. Dessa slutsatser baseras delvis på Krondroppsnätets länsvisa mätningar som används för att bedöma de olika preciseringarna inom miljömålet. Prognoser för framtiden säger att svavelnedfallet kommer att fortsätta minska till år 2050. Samtidigt ökar uttaget av biomassa från skogen i samband med ökad skörd av grenar och toppar (GROT). Kvävenedfallet kommer att förbli på en hög nivå, vilket innebär fortsatt kväveupplagring i skogsmarken, med ökad risk för läckage av nitrat och därmed ytterligare markförsurning som följd.

På uppdrag av Skånes luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. De modellansatser som ingår i denna rapport rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande ofta mycket lågt i skogarna i Skåne och det finns inga tydliga positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning i länets sjöar, men fortfarande bedöms 37 % av sjöarna som antropogent försurade, alla i norra delen av Skåne. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i lufthalterna, men för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör det svårt att tolka krondroppsdata. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Skåne och nedfallet överskrider den lägre gränsen, och ofta även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kväveupplagring under många år har lett till kväveöverskott, vilket syns i förhöjd nitratutlakning på flertalet ytor i Skåne. Detta innebär negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Skåne har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stammar eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Östergötlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med ca 82 % sedan 1990, vilket i Östergötland återspeglas i minskat nedfall av svavel till skog vid båda krondroppsytorna och minskande halter av svavel i markvattnet vid en av dem. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig. Det kvarstår också ett betydande kvävenedfall som även det verkar försurande. Markvattnet vid de två krondroppsytorna är något försurat, och ca 5 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (några av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken har återhämtat sig. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavelemissionerna, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Lufthalterna av NO2 har minskat signifikant vid Höka. Interncirkulationen av kväve i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata för att beräkna nedfallet på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inte någon signifikant minskning, och nedfallet ligger på eller strax under den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Nitrathalterna i markvattnet är vanligen låga i länet, oftast under detektionsgränsen, men det har förekommit förhöjda halter i tidigare ytor, vilket antyder att problem med kväveutlakning kan förekomma lokalt. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Östergötlands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och över 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkemi på fem platser i länet. På en plats mäts även lufthalter. Målet med nuvarande Program 2011 är att ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med modellberäkningar. De modellansatser som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Trots att svavelnedfallet har minskat signifikant i länet har det sura nedfallet tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Mark-vattnets pH är fortfarande lågt i skogarna i Jönköpings län, och det finns inga tydliga positiva trender. Ca 26 % av sjöarna i Jönköpings län har bedömts som antropogent försurade, vilket är högre än gränsen i det regionala miljömålet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel. Minskningen syns inte i lufthalterna, och för kvävenedfall är det svårt att påvisa tydliga trender. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Jönköpings län, och ned-fallet överskrider den lägre gränsen, och vissa år även den högre gränsen, i det kritiska belastnings--intervallet 5-10 kg per hektar och år. Kvävenedfallet kan på sikt leda till en upp-lagring av kväve i skogsmarken. I slutändan kan detta medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvatten-mätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Jönköpings län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Jönköpings län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt kunna minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.S

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fyra platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luft-föroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket i Kalmar län återspeglas i minskat nedfall av svavel till skog vid alla fyra ytorna och minskade halter av svavel i markvattnet vid två av ytorna. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet, och det tar lång tid innan försurade marken återhämtar sig. Markvattnet vid tre av de fyra krondroppsytorna är försurat och två av dem håller på att försuras ytterligare. Ca 11 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (några av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Emissionerna av kväve har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Halterna av NO2 och NH3 i luft uppvisar inga trender i länet. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inga trender. Nedfallet ligger över den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Förhöjda nitrathalterna i markvattnet förekommer, oftast vid Ottenby, men även vid andra aktiva och avslutade ytor. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Kalmar län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och över 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Vid två platser mäts även lufthalter. Mätningarna kompletteras med modellberäkningar på regional nivå. Skogslandskapet i Värmland har i ett historiskt perspektiv utsatts för ett betydande nedfall av luftföroreningar, både vad gäller försurande och övergödande ämnen. Svavel-emissionerna i Europa har dock sedan 1990 minskat med 82 %. Det sura nedfallet har tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. De senaste beräkningarna visar att andelen försurade sjöar i Värmlands län i nuläget ligger runt 33 %.Lufthalterna av SO2 i de södra delarna av länet har minskat med ca 4 % årligen sedan början av 1990-talet. Även svavelnedfallet i länet har minskat under samma period. I början av 1990-talet låg det årliga svavelnedfallet i länets södra del runt 10 kg S/ha, medan det under senare år minskat till ca 1-2 kg S/ha. Även i de mellersta och nordliga delarna av länet är nedgången i svavelnedfallet statistiskt säkerställd. Mätningar av markvattenkemin visar att det vid både Södra Averstad, i södra delen av länet, och vid Transtrandsberget, i länets norra del, har funnits betydande försurningsproblem i skogsmarken fram till mitten av 2000-talet, men att det på senare år skett en avsevärd förbättring. Vid Blåbärskullen i länets mellersta del har markens försurningsstatus hela tiden varit relativt bra. Nedfallet av baskatjoner har en betydande roll i att neutralisera svavelnedfallet. Beräkningar tyder på att uttaget av baskatjoner med biomassan från skogsekosystemen vid avverkning med enbart stamveds-uttag i vissa områden av Värmlands läns skogsmarker kan leda till en utarmning av baskatjonerna. Om även grenar och toppar, s.k. GROT, tas ut vid avverkning ökar uttaget av baskatjoner ytterligare. Även kväveemissionerna från Europa har minskat sedan 1990, men inte i samma takt som svavel. Lufthalterna av kvävedioxid (NO2) har i de södra delarna av länet minskat kontinuerligt sedan början av 1990-talet, med ca 2 % per år. Det kombinerade årliga nedfallet av oorganiskt och organiskt kväve till skogen vid Blåbärskullen beräknas till 9 kg N/ha. Detta är sannolikt representativt för södra och mellersta Värmland, medan nedfallet är lägre i norra delen av länet. Det finns inget som tyder på att kvävenedfallet förändrats sedan början av 1990-talet. Kvävenedfallet till skogen i Värmlands län ligger betydligt över den kritiska belastningsgränsen för kväve, som satts till 5 kg N/ha. Trots detta finns det inga tecken på att nitrat har börjat läcka ut i markvattnet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sju platser i länet. Måletmed Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar. Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i minskande nedfall av svavel till skog och minskande halter av svavel i markvattnet i Stockholms län. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. pH i markvattnet vid mätlokalerna i Stockholms län har inte förändrat sig nämnvärt genom åren och pH ligger relativt högt vid de flesta platser. Halterna av oorganiskt aluminium i markvattnet ligger dock så högt att det finns risk för betydande skador på ekosystemet vid flera lokaler i länet. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, och i dagsläget bedöms 2 % av länets sjöar vara fortsatt antropogent försurande. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns på vissa håll i landet i lufthalterna. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender då interncirkulationen i trädkronorna av kväve gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Stockholms län. Om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet överskrids den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. En hög kvävebelastning kan leda till förändringar hos växtligheten så väl som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något generellt begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Stockholms län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Stockholms län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar, toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att är viktigt att minskningen av svavelutsläppen fortsätter och att åtgärder vidtas för att minska kväveutsläppen. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro län mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Krondroppsnätet startade 1985, och 2011 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar. Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halterna av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Andelen försurade sjöar i Örebro län beräknas till 33 %. Detta är avsevärt över medelvärdet för Sverige, 10 %, samt även över länets regionala miljömål.Svavelnedfallet uppmätt som krondropp har minskat kontinuerligt sedan mätningarna i länet startades 1997, från ca 3-4 kg S/ha till i nuläget runt 1 kg S/ha. Mätningarna av markvattenkemi vid två platser i länet indikerar dock att det fortfarande föreligger betydande problem med försurning av skogsmarken. Baskatjoner (kalcium, magnesium, kalium, natrium) motverkar försurning och tillförs skogsmarken genom vittring och nedfall från luften, medan läckage till grundvatten och ytvatten, tillsammans med uttag av biomassa från skogen, bidrar till bortförsel av baskatjoner från skogsekosystemen. Beräkningar tyder på att uttaget av baskatjoner med biomassan vid avverkning med enbart stamvedsuttag i vissa områden i Örebro läns skogsmarker bidrar till en utarmning av baskatjonerna i skogmarkerna, i synnerhet i de norra delarna av länet. Om även GROT (grenar och toppar) tas ut vid avverkning riskerar uttaget av baskatjoner att bli avsevärt större. Kväveemissionerna från Europa har sedan 1990 minskat med 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata rakt av på samma sätt som för svavel. Det beräknade nedfallet av oorganiskt kväve till skogen vid två platser i Örebro län har dock minskat avsevärt sedan slutet av 1990-talet. Tolkningen av dessa resultat kompliceras dock av att mätpunkterna delvis flyttats. Det summerade årliga nedfallet av oorganiskt och organiskt kväve till skogen i Örebro län beräknas i nuläget till mellan 5 och 7 kg N/ha som våtdeposition. Till det kommer torrdepositionen av kväve. Det totala kvävenedfallet till skogen i Örebro län ligger således sannolikt fortfarande över den kritiska belastningsgränsen för kväve, 5 kg N/ha.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet startade 1985, och 2011 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas bland annat i nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffrings-kapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, men 50 % av sjöarna, främst i den sydvästra delen av länet, bedöms fort-farande som antropogent försurande. Detta är avsevärt högre än gränsen i det regionala miljömålet som skulle vara uppnått 2010. Återhämtningen är starkt beroende av storleken på det kvarvarande sura nedfallet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. pH i markvattnet är fortfarande så lågt och halten oorganiskt aluminium i markvattnet är fortfarande så hög att det finns risk för fortsatt försurning och betydande skador på ekosystemet. Kväveemissionerna i Europa har endast minskat med 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. I luft syns minskningen endast i minskande kväveoxidhalter. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata. För kväve-nedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i länet. Den kritiska belastningen för skogsmark över-skrids kraftigt i länet. En hög kvävebelastning kan leda till förändringar hos växtligheten så väl som till negativa effekter för både övergödning och försurning. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något generellt begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Västra Götalands län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Västra Götalands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad då kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kunna minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. För-surningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande lågt i vissa skogar i Västmanlands län, men det finns positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, men 11 % av länets sjöar alla i nordvästra delen av länet bedöms fortfarande vara antropogent försurande. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i endast i NO2-halterna i luft. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Västmanlands län. Kvävenedfallet överskrider den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år, speciellt om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet. En hög kvävebelastning kan leda till såväl förändringar hos växtligheten som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Västmanlands län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbruket bidrag till försurningsproblematiken ökat. I Västmanland har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kväveemissionerna ska minska. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och mark-vattenkemi på sex platser i länet. På en plats mäts även lufthalter. Målet med nuvarande Program 2011 inom Krondroppsnätet är att ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. De modellansatser som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svavel--dioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet.Svavelnedfallet har minskat signifikant i länet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fort-farande ofta mycket lågt i skogarna i Halland, och det finns inga tydliga positiva trender. Ca 80 % av sjöarna i Halland har bedömts som antropogent försurade. Detta är avsevärt högre än gränsen i det regionala miljö-målet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, och för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör det svårt att tolka krondroppsdata. För kvävenedfall på öppet fält syns dock en signifikant minskning i Halland, men nedfallet överskrider trots detta den lägre gränsen, och ofta även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kväveupplagring under många år har lett till kväveöverskott, vilket syns i förhöjd nitratutlakning på flertalet ytor i Halland. Detta innebär negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Halland har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 60 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något över-skattad, eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt kunna minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Program 2007 har som målsättning att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på nationella modellberäkningar med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Svavelnedfallet under 2008/09 varierade mellan 1,4 kg per hektar på tallytan i Bergby och 3,5 kg per hektar på granytan i Lämshaga i Stockholms skärgård. Svavelnedfallet har minskat avsevärt under mätserien. Kvävenedfallet på öppet fält var liksom tidigare år högst vid Arlanda och Ulriksdal. Det finns inga signifikanta trender för kvävenedfallet. Markvattnet i skogsytorna i Stockholms län har i de flesta fall pH-värden mellan 5 och 6, en god syraneutraliserande förmåga och låga halter av oorganiskt aluminium. Detta tyder på relativt liten påverkan av försurande nedfall på markvattnets kemiska egenskaper. Halterna av oorganiskt kväve i markvattnet är i de flesta fall mycket låga. Detta visar att kvävenedfallet inte överstiger vad träden och undervegetationen tar upp. Ett undantag är Alby, där vindfällen och efterföljande körskador orsakat en kraftigt förhöjd nitrathalt i markvattnet. På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Program 2007 har som målsättning att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på nationella modellberäkningar med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Svavelnedfallet under 2008/09 varierade mellan 1,4 kg per hektar på tallytan i Bergby och 3,5 kg per hektar på granytan i Lämshaga i Stockholms skärgård. Svavelnedfallet har minskat avsevärt under mätserien. Kvävenedfallet på öppet fält var liksom tidigare år högst vid Arlanda och Ulriksdal. Det finns inga signifikanta trender för kvävenedfallet. Markvattnet i skogsytorna i Stockholms län har i de flesta fall pH-värden mellan 5 och 6, en god syraneutraliserande förmåga och låga halter av oorganiskt aluminium. Detta tyder på relativt liten påverkan av försurande nedfall på markvattnets kemiska egenskaper. Halterna av oorganiskt kväve i markvattnet är i de flesta fall mycket låga. Detta visar att kvävenedfallet inte överstiger vad träden och undervegetationen tar upp. Ett undantag är Alby, där vindfällen och efterföljande körskador orsakat en kraftigt förhöjd nitrathalt i markvattnet.

Lufthalterna och nedfallet av svavel till den svenska skogen har minskat sedan början av 1990-talet i en takt som följer minskningen av de samlade svavelutsläppen från Europa. Det finns inga tydliga tecken på ett minskande kvävenedfall till den svenska skogen, trots att de samlade utsläppen av oxiderat och reducerat kväve från Europa har minskat 20-40 % under motsvarande tid. Lufthalterna av kvävedioxid har minskat något i södra och mellersta Sverige under samma period medan lufthalterna av ammoniak inte har minskat utan snarare ökar inom några områden. Nedfallet av kväve över öppet fält (våtdepositionen) visar inga tecken på att minska.Kvävenedfallet till skogen, mätt som krondropp, är svårbedömt eftersom kvävets omsättning i trädkronorna gör att uppmätt krondropp skiljer sig från den totala depositionen till skogen. Nedfallet av nitratkväve via krondropp har minskat något i vissa områden sedan början av 1990-talet, men är oförändrat i andra. Lufthalterna av ozon i landsbygdsmiljön över Sverige visar inga tecken på att minska, varken för sommar- eller vinterhalvår. Det pågår en återhämtning från försurning i markvattnet, men det går långsamt och effekterna på pH och ANC är i många fall små eller obefintliga. Det tydligaste tecknet på återhämtning är signifikant minskade svavelhalter i markvattnet på många av ytorna. De försurningsrelaterade parametrarna pH och ANC har ökat signifikant på ett antal ytor i den södra halvan av Sverige under perioden 1997-2008, men har oförändrat låga värden på flertalet ytor, vilket indikerar att många av ytorna i södra Sverige befinner sig i ett tidigt stadium i återhämtningsförloppet. Flera av ytorna med långa tidsserier visar på minskad surhet sedan 1990, men tolkningen försvåras av havssaltsepisoder i början av 90-talet, som lett till en temporär försurning av markvattnet på flera av ytorna. På ytor med mycket låg basmättnad syns oftast inga tecken på minskad försurning. Nitratkvävehalterna i markvattnet har generellt varit låga, med undantag från några ytor framför allt i sydvästra Sverige, där halterna varit förhöjda. Stormen Gudrun i januari 2005 ledde till en ökning av bland annat nitratkvävehalten på flera av ytorna som stormskadades. Lufthalterna och nedfallet av svavel till den svenska skogen har minskat sedan början av 1990-talet i en takt som följer minskningen av de samlade svavelutsläppen från Europa. Det finns inga tydliga tecken på ett minskande kvävenedfall till den svenska skogen, trots att de samlade utsläppen av oxiderat och reducerat kväve från Europa har minskat 20-40 % under motsvarande tid. Lufthalterna av kvävedioxid har minskat något i södra och mellersta Sverige under samma period medan lufthalterna av ammoniak inte har minskat utan snarare ökar inom några områden. Nedfallet av kväve över öppet fält (våtdepositionen) visar inga tecken på att minska.Kvävenedfallet till skogen, mätt som krondropp, är svårbedömt eftersom kvävets omsättning i trädkronorna gör att uppmätt krondropp skiljer sig från den totala depositionen till skogen. Nedfallet av nitratkväve via krondropp har minskat något i vissa områden sedan början av 1990-talet, men är oförändrat i andra. Lufthalterna av ozon i landsbygdsmiljön över Sverige visar inga tecken på att minska, varken för sommar- eller vinterhalvår. Det pågår en återhämtning från försurning i markvattnet, men det går långsamt och effekterna på pH och ANC är i många fall små eller obefintliga. Det tydligaste tecknet på återhämtning är signifikant minskade svavelhalter i markvattnet på många av ytorna. De försurningsrelaterade parametrarna pH och ANC har ökat signifikant på ett antal ytor i den södra halvan av Sverige under perioden 1997-2008, men har oförändrat låga värden på flertalet ytor, vilket indikerar att många av ytorna i södra Sverige befinner sig i ett tidigt stadium i återhämtningsförloppet. Flera av ytorna med långa tidsserier visar på minskad surhet sedan 1990, men tolkningen försvåras av havssaltsepisoder i början av 90-talet, som lett till en temporär försurning av markvattnet på flera av ytorna. På ytor med mycket låg basmättnad syns oftast inga tecken på minskad försurning. Nitratkvävehalterna i markvattnet har generellt varit låga, med undantag från några ytor framför allt i sydvästra Sverige, där halterna varit förhöjda. Stormen Gudrun i januari 2005 ledde till en ökning av bland annat nitratkvävehalten på flera av ytorna som stormskadades.

På uppdrag av Örebro läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Under det hydrologiska året 2008/09 deponerades 1-1,2 kg antropogent svavel till skogsytorna i Örebro län, vilket är den lägsta nivån under den 13-åriga mätserien. Nedfallet var i början av mätperioden högre i granytan i Greckssundet än i tallytan i Örlingen, men har under senare år varit på samma nivå i de båda ytorna. Detta kan vara en indikation på att torrdepositionen minskat, vilket är tydligt på många andra ytor runt om i Sverige, framför allt i söder. Kvävenedfallet till skogsytorna är svårtolkat, eftersom det sker ett visst upptag av kväve i trädkronorna. Det finns inga signifikanta trender som det finns för svavel. 2008/09 tangerades den lägsta noteringen av kvävenedfall i Greckssundet, 3,2 kg per hektar. Kvävenedfallet i Örlingen var det näst lägsta i mätserien, 1,9 kg per hektar. Det minskade svavelnedfallet åtföljs i Greckssundet, liksom i flertalet övriga ytor runt om i Sverige, av signifikant minskade halter av svavel i markvattnet. I Örlingen kan däremot ingen signifikant förändring påvisas. Markvattnets pH var under 2008/09 omkring 5 i både Örlingen och Greckssundet, och den syraneutraliserande förmågan, ANC, var negativ vid de flesta tillfällena, vilket visar på försurat markvatten. Den enda signifikanta trend som finns när det gäller pH och ANC är att pH minskat i Örlingen. Tidsserien är dock för kort för att kunna tolka resultatet fullt ut. Kvävehalten i markvattnet har, liksom tidigare år, varit mycket låg, vilket tyder på att skogskosystemet kan ta hand om i stort sett allt tillgängligt kväve. På uppdrag av Örebro läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Under det hydrologiska året 2008/09 deponerades 1-1,2 kg antropogent svavel till skogsytorna i Örebro län, vilket är den lägsta nivån under den 13-åriga mätserien. Nedfallet var i början av mätperioden högre i granytan i Greckssundet än i tallytan i Örlingen, men har under senare år varit på samma nivå i de båda ytorna. Detta kan vara en indikation på att torrdepositionen minskat, vilket är tydligt på många andra ytor runt om i Sverige, framför allt i söder. Kvävenedfallet till skogsytorna är svårtolkat, eftersom det sker ett visst upptag av kväve i trädkronorna. Det finns inga signifikanta trender som det finns för svavel. 2008/09 tangerades den lägsta noteringen av kvävenedfall i Greckssundet, 3,2 kg per hektar. Kvävenedfallet i Örlingen var det näst lägsta i mätserien, 1,9 kg per hektar. Det minskade svavelnedfallet åtföljs i Greckssundet, liksom i flertalet övriga ytor runt om i Sverige, av signifikant minskade halter av svavel i markvattnet. I Örlingen kan däremot ingen signifikant förändring påvisas. Markvattnets pH var under 2008/09 omkring 5 i både Örlingen och Greckssundet, och den syraneutraliserande förmågan, ANC, var negativ vid de flesta tillfällena, vilket visar på försurat markvatten. Den enda signifikanta trend som finns när det gäller pH och ANC är att pH minskat i Örlingen. Tidsserien är dock för kort för att kunna tolka resultatet fullt ut. Kvävehalten i markvattnet har, liksom tidigare år, varit mycket låg, vilket tyder på att skogskosystemet kan ta hand om i stort sett allt tillgängligt kväve.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvatten-kemi på fem platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målsättningen med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Under det hydrologiska året 2008/09 deponerades 2,3-2,9 kg antropogent svavel per hektar via krondropp till skogsytorna i Blekinge län. Svavelnedfallet har minskat signifikant vid samtliga ytor. Det finns signifikant minskande trender vad gäller nedfallet av både nitrat- och ammoniumkväve vid två av skogsytorna i länet (Hjärtsjömåla och Ryssberget). Mätningar av kväve i krondroppet bör dock tolkas med försiktighet eftersom det påverkas av upptag och omvandlingsprocesser i trädkronorna. Markvattenmätningarna i länet visar på en kraftig återhämtning från markförsurningen vid alla mätplatser. Halterna av svavel och oorganiskt aluminium minskar och pH och markens syraneutraliserande förmåga (ANC) ökar. Kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger nu i de flesta fall på acceptabla nivåer. Sämst ser situationen ut när det gäller markvattnet vid granskogen i Vång, där förändringarna är mindre tydliga och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium är låg. Kvävehalten i markvattnet har, liksom tidigare år, varit låg, vilket tyder på att skogsekosystemen kan ta hand om i stort sett allt tillgängligt kväve. På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvatten-kemi på fem platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målsättningen med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Under det hydrologiska året 2008/09 deponerades 2,3-2,9 kg antropogent svavel per hektar via krondropp till skogsytorna i Blekinge län. Svavelnedfallet har minskat signifikant vid samtliga ytor. Det finns signifikant minskande trender vad gäller nedfallet av både nitrat- och ammoniumkväve vid två av skogsytorna i länet (Hjärtsjömåla och Ryssberget). Mätningar av kväve i krondroppet bör dock tolkas med försiktighet eftersom det påverkas av upptag och omvandlingsprocesser i trädkronorna. Markvattenmätningarna i länet visar på en kraftig återhämtning från markförsurningen vid alla mätplatser. Halterna av svavel och oorganiskt aluminium minskar och pH och markens syraneutraliserande förmåga (ANC) ökar. Kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger nu i de flesta fall på acceptabla nivåer. Sämst ser situationen ut när det gäller markvattnet vid granskogen i Vång, där förändringarna är mindre tydliga och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium är låg. Kvävehalten i markvattnet har, liksom tidigare år, varit låg, vilket tyder på att skogsekosystemen kan ta hand om i stort sett allt tillgängligt kväve.

På uppdrag av Östergötlands läns Luftvårdsförbund och Skogsstyrelsen Region Öst mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkemi vid två lokaler i länet, Solltorp och Höka. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målsättningen med Program 2007 är att utifrån lufthalts-, depositions- samt markvattenmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modell-beräkningar på regional nivå som i sin tur baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. De lufthalter av SO2, NO2, NH3 och ozon som uppmätts i länet var bland de lägsta som uppmätts under hela mätperioden. Detta är i linje med övriga luftmätningar i Sverige under 2008/09. Under 2008/09 var depositionen av svavel mycket låg i krondroppet vid Solltorp och Höka, runt 1,4 kg per hektar. Detta stämmer väl överens med övriga observationer från 2008/09 som visar på låga svavelnedfall över Sverige. Svavelnedfallet i skogsytorna har minskat signifikant vid alla lokaler i länet. Denna trend finns i stora delar av Sverige, främst orsakad av en minskad torrdeposition av svavel. När det gäller nedfallet av oorganiskt kväve i krondropp uppmättes länets högsta nedfall vid Höka. Kvävenedfallet vid Höka 2008/09 var dock det lägsta sedan mätningarna startade, medan kvävenedfallet vid Solltorp var normalt för lokalen. Ingen statistisk trend för kvävenedfall finns vid någon av länets lokaler. Nitratnedfallet i krondropp fördelas ungefär lika mellan sommar- respektive vinterhalvår medan ammoniumnedfallet är avsevärt högre under sommarhalvåret. Trots den kraftigt minskade syrabelastningen går återhämtningen från försurningen mycket långsamt i markvattnet. Markvattnet vid Solltorp och Höka är fortfarande relativt surt, med pH-värden runt 5,0. I Solltorp finns dock tecken på återhämtning, med en signifikant ökning av ANC (den syraneutraliserande förmågan) och en signifikant minskning av halterna av oorganiskt aluminium. I Höka däremot har ingen signifikant förändring skett, vare sig för ANC eller oorganiskt aluminium. Svavelhalten i markvattnet i Höka har dock, till skillnad från Solltorp, minskat signifikant sedan mätningarna startade. pH-värdet visar ingen statistisk trend vid någon av mätlokalerna. Kvävehalterna i markvattnet har generellt varit relativt låga i Östergötland med enstaka förhöjda ammoniumhalter vid Solltorp. På uppdrag av Östergötlands läns Luftvårdsförbund och Skogsstyrelsen Region Öst mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkemi vid två lokaler i länet, Solltorp och Höka. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målsättningen med Program 2007 är att utifrån lufthalts-, depositions- samt markvattenmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modell-beräkningar på regional nivå som i sin tur baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. De lufthalter av SO2, NO2, NH3 och ozon som uppmätts i länet var bland de lägsta som uppmätts under hela mätperioden. Detta är i linje med övriga luftmätningar i Sverige under 2008/09. Under 2008/09 var depositionen av svavel mycket låg i krondroppet vid Solltorp och Höka, runt 1,4 kg per hektar. Detta stämmer väl överens med övriga observationer från 2008/09 som visar på låga svavelnedfall över Sverige. Svavelnedfallet i skogsytorna har minskat signifikant vid alla lokaler i länet. Denna trend finns i stora delar av Sverige, främst orsakad av en minskad torrdeposition av svavel. När det gäller nedfallet av oorganiskt kväve i krondropp uppmättes länets högsta nedfall vid Höka. Kvävenedfallet vid Höka 2008/09 var dock det lägsta sedan mätningarna startade, medan kvävenedfallet vid Solltorp var normalt för lokalen. Ingen statistisk trend för kvävenedfall finns vid någon av länets lokaler. Nitratnedfallet i krondropp fördelas ungefär lika mellan sommar- respektive vinterhalvår medan ammoniumnedfallet är avsevärt högre under sommarhalvåret. Trots den kraftigt minskade syrabelastningen går återhämtningen från försurningen mycket långsamt i markvattnet. Markvattnet vid Solltorp och Höka är fortfarande relativt surt, med pH-värden runt 5,0. I Solltorp finns dock tecken på återhämtning, med en signifikant ökning av ANC (den syraneutraliserande förmågan) och en signifikant minskning av halterna av oorganiskt aluminium. I Höka däremot har ingen signifikant förändring skett, vare sig för ANC eller oorganiskt aluminium. Svavelhalten i markvattnet i Höka har dock, till skillnad från Solltorp, minskat signifikant sedan mätningarna startade. pH-värdet visar ingen statistisk trend vid någon av mätlokalerna. Kvävehalterna i markvattnet har generellt varit relativt låga i Östergötland med enstaka förhöjda ammoniumhalter vid Solltorp.

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och marknära ozon var samtliga låga under den senaste mätperioden vid Blåbärskullen. Nederbörden uppmättes på öppet fält-ytan i Blåbärskullen till 909 mm under 2008/09, vilket är något lägre än medelvärdet under den 13-åriga tidsserien. Detta, i kombination med låga halter i nederbörden, ledde till mätseriens lägsta nedfall av svavel och nitratkväve på öppet fält. Liknande mönster syns för deposition till de tre skogsytorna i länet. Svavelnedfallet, exklusive havssaltets bidrag, var mellan 0,7 och 1,4 kg per hektar och år på de tre ytorna, vilket är den lägsta noteringen för två av ytorna och den näst lägsta för den tredje. Även kvävedepositionen, som var mellan 1,4 och 3,6 kg per hektar och år, var låg jämfört med tidigare, och det var framför allt nitratkvävenedfallet som var lågt. På alla tre ytorna har svavelnedfallet minskat signifikant sedan mätstart. I Södra Averstad, som är den yta som varit mest utsatt för svavelnedfall, har nedfallet till skogsytan minskat från omkring 10 till under 2 kg per hektar och år under den 19-åriga mätserien. För kväve finns inga tydliga trender. Markvattnet uppvisar signifikant minskande svavelhalter på samtliga ytor, som en följd av den minskade svavelbelastningen. Detta har lett till en viss återhämtning i den högst belastade ytan, Södra Averstad. De senaste åren har den syraneutraliserande förmågan, ANC, varit positivt och pH ofta över 5. Ökningen av ANC i början av mätperioden beror dock i stor utsträckning på 'återhämtningen' från en försurande havssaltsperiod i början av 1990-talet. Transtrandsberget är den näst mest försurade ytan i länet, trots att Blåbärskullen tagit emot mer nedfall. Detta beror på skillnader i markens buffrande förmåga. Kvävehalten i markvattnet har varit mycket låg på ytorna, med undantag från ett par mättillfällen då förhöjda halter uppmätts. Detta visar på att skogsekosystemet fortfarande tar hand om i stort sett allt tillgängligt kväve. På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och marknära ozon var samtliga låga under den senaste mätperioden vid Blåbärskullen. Nederbörden uppmättes på öppet fält-ytan i Blåbärskullen till 909 mm under 2008/09, vilket är något lägre än medelvärdet under den 13-åriga tidsserien. Detta, i kombination med låga halter i nederbörden, ledde till mätseriens lägsta nedfall av svavel och nitratkväve på öppet fält. Liknande mönster syns för deposition till de tre skogsytorna i länet. Svavelnedfallet, exklusive havssaltets bidrag, var mellan 0,7 och 1,4 kg per hektar och år på de tre ytorna, vilket är den lägsta noteringen för två av ytorna och den näst lägsta för den tredje. Även kvävedepositionen, som var mellan 1,4 och 3,6 kg per hektar och år, var låg jämfört med tidigare, och det var framför allt nitratkvävenedfallet som var lågt. På alla tre ytorna har svavelnedfallet minskat signifikant sedan mätstart. I Södra Averstad, som är den yta som varit mest utsatt för svavelnedfall, har nedfallet till skogsytan minskat från omkring 10 till under 2 kg per hektar och år under den 19-åriga mätserien. För kväve finns inga tydliga trender. Markvattnet uppvisar signifikant minskande svavelhalter på samtliga ytor, som en följd av den minskade svavelbelastningen. Detta har lett till en viss återhämtning i den högst belastade ytan, Södra Averstad. De senaste åren har den syraneutraliserande förmågan, ANC, varit positivt och pH ofta över 5. Ökningen av ANC i början av mätperioden beror dock i stor utsträckning på 'återhämtningen' från en försurande havssaltsperiod i början av 1990-talet. Transtrandsberget är den näst mest försurade ytan i länet, trots att Blåbärskullen tagit emot mer nedfall. Detta beror på skillnader i markens buffrande förmåga. Kvävehalten i markvattnet har varit mycket låg på ytorna, med undantag från ett par mättillfällen då förhöjda halter uppmätts. Detta visar på att skogsekosystemet fortfarande tar hand om i stort sett allt tillgängligt kväve.

På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fyra platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luft-föroreningar och dess effekter på växtlighet, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. I skogsytorna var svavelnedfallet (exklusive havssaltsbidrag) i länet under 2008/09 ca 2 kg per hektar som ett genomsnitt för de fyra lokalerna. Vid samtliga lokaler uppmättes mycket lågt svavelnedfall via krondropp, i några fall det lägsta som uppmätts sedan mätningarna påbörjades. Svavelnedfallet i skogsytorna har minskat signifikant på samtliga lokaler i länet. Över öppet fält var dock svavelnedfallet 2008/09 högre än i krondroppet och högre än det varit de närmast föregående åren vid Tagel. För kväve är mätningarna över öppet fält enklast att tolka, eftersom kväve interncirkulerar i trädkronorna, vilket påverkar krondroppet. Kvävenedfallet över öppet fält vid Tagel 2008/09 uppgick till 12 kg per hektar, varav drygt hälften var ammoniumkväve. Detta är den tredje högsta uppmätta kvävedepositionen sedan mätstarten, men ingen statistisk trend för kvävenedfall kan påvisas. Under 2008/09 föll mer än hälften av kvävet över öppet fält under vinterhalvåret. Nederbörden över öppet fält under 2008/09, 1082 mm, var lite lägre än de två närmast föregående åren, men något högre än genomsnittet för hela mätperioden (1017 mm). Markvattnet i skogsytorna i Kronobergs län är generellt surt, med låga pH, negativ ANC (syraneutraliserande förmåga), låga halter av baskatjoner och ofta höga halter oorganiskt aluminium. Markvattenmätningarna uppvisar dock vissa tendenser till minskad markförsurning, men trots den kraftigt minskade syrabelastningen går återhämtningen mycket långsamt. Tre av de fyra ytorna i Kronobergs län skadades kraftigt i samband med stormen Gudrun och markvattnet vid två lokaler visar stormeffekter med bland annat förhöjda nitratkvävehalter. Att inga förhöjda nitratkvävehalter noterades fram till dess markvattenmätningarna flyttades vid Tagel är anmärkningsvärt. Eventuellt kan kvävet ha tagits upp av den kraftiga undervegetationen vid ytan. En mycket sen stormeffekt som inträffat efter det att mätningarna upphört kan dock ej uteslutas. På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fyra platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luft-föroreningar och dess effekter på växtlighet, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. I skogsytorna var svavelnedfallet (exklusive havssaltsbidrag) i länet under 2008/09 ca 2 kg per hektar som ett genomsnitt för de fyra lokalerna. Vid samtliga lokaler uppmättes mycket lågt svavelnedfall via krondropp, i några fall det lägsta som uppmätts sedan mätningarna påbörjades. Svavelnedfallet i skogsytorna har minskat signifikant på samtliga lokaler i länet. Över öppet fält var dock svavelnedfallet 2008/09 högre än i krondroppet och högre än det varit de närmast föregående åren vid Tagel. För kväve är mätningarna över öppet fält enklast att tolka, eftersom kväve interncirkulerar i trädkronorna, vilket påverkar krondroppet. Kvävenedfallet över öppet fält vid Tagel 2008/09 uppgick till 12 kg per hektar, varav drygt hälften var ammoniumkväve. Detta är den tredje högsta uppmätta kvävedepositionen sedan mätstarten, men ingen statistisk trend för kvävenedfall kan påvisas. Under 2008/09 föll mer än hälften av kvävet över öppet fält under vinterhalvåret. Nederbörden över öppet fält under 2008/09, 1082 mm, var lite lägre än de två närmast föregående åren, men något högre än genomsnittet för hela mätperioden (1017 mm). Markvattnet i skogsytorna i Kronobergs län är generellt surt, med låga pH, negativ ANC (syraneutraliserande förmåga), låga halter av baskatjoner och ofta höga halter oorganiskt aluminium. Markvattenmätningarna uppvisar dock vissa tendenser till minskad markförsurning, men trots den kraftigt minskade syrabelastningen går återhämtningen mycket långsamt. Tre av de fyra ytorna i Kronobergs län skadades kraftigt i samband med stormen Gudrun och markvattnet vid två lokaler visar stormeffekter med bland annat förhöjda nitratkvävehalter. Att inga förhöjda nitratkvävehalter noterades fram till dess markvattenmätningarna flyttades vid Tagel är anmärkningsvärt. Eventuellt kan kvävet ha tagits upp av den kraftiga undervegetationen vid ytan. En mycket sen stormeffekt som inträffat efter det att mätningarna upphört kan dock ej uteslutas.

På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. De lufthalter av SO2, NO2 och O3 som uppmätts vid Fagerhult var mycket låga under 2008/09, endast halterna av NH3 var på samma nivå som tidigare år. Låga lufthalter har uppmätts vid övriga lokaler i Sverige under 2008/09. I skogsytorna var depositionen av svavel (exklusive havssaltsbidrag) i länet mycket låg under 2008/09, i några fall den lägsta som uppmätts sedan mätningarna påbörjades. Svavelnedfallet var högst vid Mellby och Fagerhult (ca 2 kg per hektar) följt av Bordsjö och Värnvik (ca 1,3 kg per hektar) under 2008/09. Svavelnedfallet i skogsytorna har minskat signifikant på samtliga lokaler i länet. Denna trend är tydlig i stora delar av Sverige, framför allt i sydväst. Det är främst torrdepositionen som har minskat. Kvävenedfallet, som är lättast att tolka från mätningarna på öppet fält eftersom kväve interncirkulerar i trädkronorna i skogsytorna, uppgick till 11 kg per hektar, varav 4 kg var i form av nitratkväve och 7 kg var ammoniumkväve, över öppet fält ytan vid Fagerhult. Detta är den klart högsta uppmätta kvävedepositionen sedan mätstarten. Markvattenmätningarna i länet uppvisar inga tendenser till minskad markförsurning i skogsytorna, trots minskad svaveldeposition. Alandsryd, Fagerhult och Värnvik är de enda lokalerna i länet där sulfathalten i markvattnet har minskat signifikant, vilket är ett resultat av det minskade svavelnedfallet. Trots det visar markvattnet i Alandsryd, Fagerhult, Mellby och Bordsjö inga tecken på återhämtning från försurningen, med lågt pH, negativ syraneutraliserande förmågan (ANC) och oförändrade halter av oorganiskt aluminium. Värnvik är den minst försurade lokalen i länet. Jönköpings län drabbades relativt hårt av stormarna i mitten av 2000-talet. Markvattnet vid Alandsryd och Mellby uppvisar kraftigt förhöjda halter av nitrat- och ammoniumkväve efter stormarna. På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. De lufthalter av SO2, NO2 och O3 som uppmätts vid Fagerhult var mycket låga under 2008/09, endast halterna av NH3 var på samma nivå som tidigare år. Låga lufthalter har uppmätts vid övriga lokaler i Sverige under 2008/09. I skogsytorna var depositionen av svavel (exklusive havssaltsbidrag) i länet mycket låg under 2008/09, i några fall den lägsta som uppmätts sedan mätningarna påbörjades. Svavelnedfallet var högst vid Mellby och Fagerhult (ca 2 kg per hektar) följt av Bordsjö och Värnvik (ca 1,3 kg per hektar) under 2008/09. Svavelnedfallet i skogsytorna har minskat signifikant på samtliga lokaler i länet. Denna trend är tydlig i stora delar av Sverige, framför allt i sydväst. Det är främst torrdepositionen som har minskat. Kvävenedfallet, som är lättast att tolka från mätningarna på öppet fält eftersom kväve interncirkulerar i trädkronorna i skogsytorna, uppgick till 11 kg per hektar, varav 4 kg var i form av nitratkväve och 7 kg var ammoniumkväve, över öppet fält ytan vid Fagerhult. Detta är den klart högsta uppmätta kvävedepositionen sedan mätstarten. Markvattenmätningarna i länet uppvisar inga tendenser till minskad markförsurning i skogsytorna, trots minskad svaveldeposition. Alandsryd, Fagerhult och Värnvik är de enda lokalerna i länet där sulfathalten i markvattnet har minskat signifikant, vilket är ett resultat av det minskade svavelnedfallet. Trots det visar markvattnet i Alandsryd, Fagerhult, Mellby och Bordsjö inga tecken på återhämtning från försurningen, med lågt pH, negativ syraneutraliserande förmågan (ANC) och oförändrade halter av oorganiskt aluminium. Värnvik är den minst försurade lokalen i länet. Jönköpings län drabbades relativt hårt av stormarna i mitten av 2000-talet. Markvattnet vid Alandsryd och Mellby uppvisar kraftigt förhöjda halter av nitrat- och ammoniumkväve efter stormarna.

På uppdrag av Skåne läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet för närvarande. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Under det hydrologiska året 2008/09 deponerades 2,3-6,7 kg antropogent svavel per hektar till skogsytorna i Skåne län. Svavelnedfallet har minskat signifikant vid samtliga ytor. Denna trend är tydlig i stora delar av Sverige, framförallt i sydväst. Kvävenedfallet, som är lättast att tolka från mätningarna på öppet fält eftersom kväve interncirkulerar i trädkronorna i skogsytorna, uppgick till 9,5 kg per hektar på öppet fält-ytan i Västra Torup. Detta är lägre än det genomsnittliga nedfallet på ytan, men för kvävenedfallet förekommer ingen minskande trend som för svavel. Markvattnet i skogsytorna i Skåne är generellt surt, med låga pH, negativ ANC (syraneutraliserande förmåga) och ofta höga halter oorganiskt aluminium, och så var det även under 2008/09. Det finns tendenser till återhämtning på några av ytorna, men återhämtningen går mycket långsamt. Fyra av de sex ytorna uppvisade förhöjda nitratkvävehalter under det hydrologiska året 2008/09, och dessa ytor har ofta även haft förhöjda halter under tidigare år. Detta är ett tecken på att skogen inte kan ta hand om allt kväve. Vid en av ytorna, Allerum, kan detta kopplas direkt till effekter av stormarna Gudrun och Per. De lufthalter av SO2, NO2, NH3 och O3 som uppmätts vid Västra Torup var mycket låga under 2008/09. Detta stämmer överens med det generella mönstret i Sverige under 2008/09. På uppdrag av Skåne läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet för närvarande. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. Under det hydrologiska året 2008/09 deponerades 2,3-6,7 kg antropogent svavel per hektar till skogsytorna i Skåne län. Svavelnedfallet har minskat signifikant vid samtliga ytor. Denna trend är tydlig i stora delar av Sverige, framförallt i sydväst. Kvävenedfallet, som är lättast att tolka från mätningarna på öppet fält eftersom kväve interncirkulerar i trädkronorna i skogsytorna, uppgick till 9,5 kg per hektar på öppet fält-ytan i Västra Torup. Detta är lägre än det genomsnittliga nedfallet på ytan, men för kvävenedfallet förekommer ingen minskande trend som för svavel. Markvattnet i skogsytorna i Skåne är generellt surt, med låga pH, negativ ANC (syraneutraliserande förmåga) och ofta höga halter oorganiskt aluminium, och så var det även under 2008/09. Det finns tendenser till återhämtning på några av ytorna, men återhämtningen går mycket långsamt. Fyra av de sex ytorna uppvisade förhöjda nitratkvävehalter under det hydrologiska året 2008/09, och dessa ytor har ofta även haft förhöjda halter under tidigare år. Detta är ett tecken på att skogen inte kan ta hand om allt kväve. Vid en av ytorna, Allerum, kan detta kopplas direkt till effekter av stormarna Gudrun och Per. De lufthalter av SO2, NO2, NH3 och O3 som uppmätts vid Västra Torup var mycket låga under 2008/09. Detta stämmer överens med det generella mönstret i Sverige under 2008/09.

På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet för närvarande. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. De halter av luftföroreningar som uppmätts i länet var, liksom i resten av mellersta Sverige under det hydrologiska året 2008/09, relativt låga. Nederbörden var nästan 900 mm vid länets mätstation på öppet fält i Kvisterhult, vilket är en av de högre noteringarna under den 16-åriga mätperioden. Trots detta var nedfallet av svavel förhållandevis lågt. 1,1 kg svavel deponerades till vardera av de två krondroppsytorna i länet, vilket nästan är i nivå med förra årets mätning som var den lägsta som uppmätts. Svaveldepositionen har minskat kraftigt på skogsytan i Kvisterhult under den 16-åriga mätperioden. Kvävenedfallet till öppet fält i Kvisterhult uppgick till 7,3 kg/ha, vilket är högre än genomsnittet på 6,1 kg/ha för hela mätperioden. Framför allt nedfallet av ammoniumkväve har varit förhöjt under senare år. Markvattnet i länet uppvisar varierande surhetsgrad, med surast markvatten i den nästan 90-åriga granskogen i Kvisterhult (pH 4,6-4,8 under det hydrologiska året 2008/09) och minst surt markvatten i den 50-åriga granskogen i Hyttskogen (pH mellan 5,8 och 6,3). Halten sulfatsvavel har minskat signifikant i markvattnet i Kvisterhult, i takt med det minskade svavelnedfallet, och detta återspeglas även genom signifikant minskade halter av baskatjonerna kalcium, magnesium och kalium. I övrigt är tecknen på återhämtning svaga i Kvisterhult. För pH finns en svag men signifikant ökning medan ANC (den syraneutraliserande förmågan) och oorganiskt aluminium inte förändrats. Nitratkvävehalten har generellt varit mycket låg vilket tyder på att skogen tar upp allt tillgängligt kväve På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet för närvarande. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition. De halter av luftföroreningar som uppmätts i länet var, liksom i resten av mellersta Sverige under det hydrologiska året 2008/09, relativt låga. Nederbörden var nästan 900 mm vid länets mätstation på öppet fält i Kvisterhult, vilket är en av de högre noteringarna under den 16-åriga mätperioden. Trots detta var nedfallet av svavel förhållandevis lågt. 1,1 kg svavel deponerades till vardera av de två krondroppsytorna i länet, vilket nästan är i nivå med förra årets mätning som var den lägsta som uppmätts. Svaveldepositionen har minskat kraftigt på skogsytan i Kvisterhult under den 16-åriga mätperioden. Kvävenedfallet till öppet fält i Kvisterhult uppgick till 7,3 kg/ha, vilket är högre än genomsnittet på 6,1 kg/ha för hela mätperioden. Framför allt nedfallet av ammoniumkväve har varit förhöjt under senare år. Markvattnet i länet uppvisar varierande surhetsgrad, med surast markvatten i den nästan 90-åriga granskogen i Kvisterhult (pH 4,6-4,8 under det hydrologiska året 2008/09) och minst surt markvatten i den 50-åriga granskogen i Hyttskogen (pH mellan 5,8 och 6,3). Halten sulfatsvavel har minskat signifikant i markvattnet i Kvisterhult, i takt med det minskade svavelnedfallet, och detta återspeglas även genom signifikant minskade halter av baskatjonerna kalcium, magnesium och kalium. I övrigt är tecknen på återhämtning svaga i Kvisterhult. För pH finns en svag men signifikant ökning medan ANC (den syraneutraliserande förmågan) och oorganiskt aluminium inte förändrats. Nitratkvävehalten har generellt varit mycket låg vilket tyder på att skogen tar upp allt tillgängligt kväve