Search

Studie- och yrkesvägledning är en ganska ung yrkesroll sedan Frank Parson började pussla ihop människor med jobb i början av 1900-talet. På grund av detta så finns det inte så mycket forskning för att förklara vägledarrollen och alla dess möjligheter och hinder. Vi båda är väldigt nyfikna på begreppet miljö och vad det innebär för oss människor och därför är syftet med denna studie att undersöka inom vilka miljöer som vägledning idag bedrivs inom grund- och gymnasieskolan. Vi har undersökt hur vägledarna inom dessa skolformer har möjlighet att genomföra sitt arbete på nya kreativa sätt och inom nya miljöer. Våra frågeställningar för detta arbete är: I vilka miljöer bedrivs vägledning idag inom grund- & gymnasieskolan? Hur ser studie- och yrkesvägledarna inom grund- och gymnasieskolan på att hitta nya kreativa miljöer att bedriva vägledning i? Vi använde oss av en kvalitativ metod för att samla in empiri och det är verksamma studievägledare som har intervjuats. För att analysera empirin använder vi oss av PEC-teorin (Person Environment Correspondence), som menar att personer behöver utsätta sig för olika miljöer för att kunna utvecklas. Andra teorier som behandlas är SCCT (Social Cognitive Career Theory), där varje persons förmåga att kunna fatta bra beslut om sin karriär handlar om vad personen vet om sin egen förmåga, om förväntade utfall av en handling och om att sätta personliga mål. Den sista teorin som vi använder är Planned happenstance och som utgår ifrån att varje individ aktivt ska söka sig efter miljöer där personen får möjlighet att utvecklas. Resultatet visar på att våra informanter ser väldigt positivt på att utveckla en kreativ vägledningsmiljö. Dock så visar det sig att tidsbristen är en realitet som många vägledare ställs inför och som hindrar dessa personer från att våga ta ut svängarna och kanske jobba mer kreativt. Resultatet visar ävenatt informanterna upplever att de till stor del är fria i sin profession som studie-och yrkesvägledare inom grund och gymnasieskolan att styra över hur de önskar arbetamed vägledningssamtal framåt, vilket kan fungera som en motivator till att våga testa nya kreativa sätt att föra vägledningsarbetet framåt.

Enligt den aktuella läroplanen som trädde i kraft 2011, ska undervisningen i matematik skapa förutsättningar för eleverna att använda sig av flera matematiska resonemang. Enligt Lithner (2008, ss. 255–276) finns det två grundläggande resonemang i matematik, kreativt och imitativt. Ett kreativt resonemang är sådant som efterfrågas när eleven stöter på en ny uppgift som kräver ett nytt tänkande. Motsatsen till kreativt resonemang är imitativt resonemang, som betyder att eleven har stött på uppgiften tidigare och använder sig av ett välbekant tänkande. Det var utifrån dessa resonemang sex olika matematikläromedlen för årskurs 1–3 analyserades. Analysen genomfördes för att kunna urskilja vilka uppgifter som kräver imitativt respektive kreativt resonemang samt åskådliggöra om någon progression av kreativa uppgifter finns i Favorit matematikserien. Med progressionen menas en successiv ökning av kreativa uppgifter i serien. Hädanefter i texten kommer vi att referera uppgifterna som kreativa och imitativa fastän det är uppgifterna som efterfrågar dessa resonemang. Metoden som användes var textanalys utifrån Lithners definition av resonemangen men med vissa avgränsningar som exempelvis att elevens förkunskaper och förutsättningar inte togs i beaktande. Detta på grund av att analysen skulle ge en generell bild av matematikläromedlens innehåll. Det var ett kapitel (se urval s. 16) i de sex matematikläromedlen som analyserades, där enbart kapitel fyra avgjorde avgränsningarna för förkunskaper. Det innebar att en uppgift räknades som kreativ om den inte förekommit tidigare i kapitlet (se figur 4). Van den Hams och Heinze (2018, ss. 133–140) undersökning bekräftar att matematikläromedel är en stor del av matematikundervisningen. De understryker även att elevernas resultat gynnas i användandet av matematikläromedel (van den Ham & 2018, ss. 133–140). Läromedlet analyserades utifrån ett kapitel där en uppgift räknades som kreativ om den inte förekommit tidigare i kapitlet. Resultaten av vår undersökning påvisar bland annat att majoriteten av uppgifterna i de aktuella läromedlen är imitativa. Medelvärdet av kreativa uppgifter i de undersökta materialen visar att 1,36/10 uppgifter är kreativa och resterande imitativa. Vårt undersökningsresultat liknar Jäders resultat (2015, ss. 1–75) där han redovisar att cirka 1/10 uppgifter i undersökt material är kreativa. Någon progression av andel kreativa kunde inte identifieras i och med att uppgifterna inte successivt ökade i Favorit matematikserien. Redovisat resultat kan komma att vara användbart för lärare i valet av matematikläromedel, eftersom det ger en inblick i hur läromedlen är strukturerade, vilket kan vara praktiskt i planering av lektioner.

Denna undersökning syftar till att belysa hur några erfarna handledare resonerar kring kreativa metoders funktion vid grupphandledning. Tidigare forskning visar att kreativa metoder effektiviserar handledningen, hjälper de handledda att få tillgång till sina inre resurser, stärker gruppsammanhållning, möjliggör perspektivbyte, samt stärker reflektion genom att man tränar handling. Dessutom sker en metodutveckling. I bakgrunden presenteras systemteori och grupputvecklingsteori samt en presentation av grupphandledningens funktioner inom svensk skola. Studien består av fem semistrukturerade intervjuer med erfarna handledare. Intervjuerna har analyserats genom kvalitativ innehållsanalys och resultatet ger att enligt dessa handledare har kreativa metoder funktionen att skapa trygghet, synliggöra och möjliggöra olika perspektiv. Handledarna menar också att metoderna ökar kreativiteten i gruppen och möjliggör för den enskilde att integrera tanke, känsla och handling. Studiens resultat visar god samstämmighet med tidigare forskning och funktionerna skulle kunna ses som stärkande av de teoretiska perspektiven.

Det här är en kvalitativ studie med syfte att bidra med förståelse för hur skolledare och tidigare elever på det estetiska programmet värderar och diskursivt konstruerar inriktningen Bild & formgivning i aspekten estetelevers framtidsutsikter vad gäller studier och yrkesval. Jag vill på detta sätt synliggöra omgivningens syn på programmet och vad estetiska kunskaper kan ha för funktion i samhället. Jag har arbetat efter studiens frågeställningar: Hur konstruerar före detta elever och skolledare estetelevernas framtida yrkesidentiteter? Varför anser tidigare elever att de haft nytta av utbildningen? Hur värderas det estetiska programmet och estetiska kunskaper av skolledare och före detta elever?Det empiriska materialet består av sex intervjuer med före detta elever och skolledare. Materialet är analyserat med hjälp av diskursanalys och kritisk diskursanalys. Jag intresserade mig för att undersöka vilka sanningsregimer som synliggjordes, om de skiljde sig mellan informanterna, vad som inte sades och informanternas sätt att tala om det estetiska programmet och om synen på estetelevers framtid förändrades under intervjuns gång.Bakgrund till studien är att elever förmedlat att deras omgivning har vaga föreställningar om utbildningens värde, att det finns en okunskap om att den leder till högskolestudier och mångskiftande yrkesliv efter det. I studiens intervjuer framkom att de före detta eleverna uppskattade att programmet var högskoleförberedande. Men både de och skolledarna beskriver att det allmänt sett, åtminstone utanför skolans område, inte är känt att det estetiska programmet ger högskolebehörighet som liknar det samhällsvetenskapliga programmets.Läroplanen GY 11 medförde för de estetiska ämnena och inriktningarna att fokus skiftades från estetik och skapande och till entreprenöriellt tänkande med lönsamhet. Begrepp som kultur, konst och estet fick en negativ klang i många kretsar, vilket också påverkat synen på programmet.Trots att vårt samhälle blir allt mer digitaliserat och visuellt, kopplas inte programmet ihop med relaterade yrken. Men som det framkommer i min studie kommer människor ha stor nytta av att behärska det kommunikativa bildspråkliga fältet, oavsett yrke.

I denna uppsats handlar det om mina erfarenheter som dyslektiker och vad mina svårigheter har varit i relation till min text. Genom att skriva en text som sedan blir omarbetas och trycks upp på tyg som en gestaltning hoppas jag att jag kan nå ut till fler människor och skapa en förståelse för hur det är att vara dyslektiker och hur man kan använda sig av det i sin undervisning för att underlätta för eleverna. Till exempel att dela upp text i mindre stycken för att ta in information, eller att använda sig av kroki för att öva hjärnan på att kopiera text med snabba och enkla rörelser. Detta ger då en dyslektiker möjligheten att lättare kunna skriva av från tavlan eller lättare skriva anteckningar från tavlan. Denna uppsats är även en uppgörelse med min diagnos och hur jag bearbetar den och försöker förstå min dyslexi. Därför har jag skapat en gestaltning i relation till min text. Jag har tryckt upp min uppsats på tyg, ett tyg med grå bakgrund, ljusgrå text och röd markerad text, som är tre meter brett och fem meter långt. Detta för att betraktaren skulle få uppleva hur det var att vara dyslektiker och uppleva svårigheten att fokusera, läsa och hitta tillbaka i en text som aldrig tar slut. De rö dmarkerade textstyckena blir en avlastning för ögat men även information om min uppsats om mina inre tankar för att skapa en nyfikenhet till betraktaren.