Search

Bakgrund: Att vara illamående påverkar människan negativt och den som upplever illamående känner ofta samtidigt ett lidande. Ett av sjuksköterskans grundläggande arbeten är att lindra lidande och främja hälsa. För att på bästa sätt kunna lindra lidande behöver ambulanssjuksköterskan behärska både sina vårdvetenskapliga och medicinska kunskaper. Illamående inom ambulanssjukvården är ett relativt outforskat område som förtjänar ett större fokus. Syfte: Studiens syfte var att kartlägga förekomsten av illamående hos patienter inom ambulanssjukvården samt om faktorer som kön, ålder, vårdtid i ambulans och mottagande klinik relaterat till sjukdomstillstånd utgör skillnader i förekomsten av illamående. Metod: Undersökningen genomfördes som en retrospektiv journalgranskning med en kvantitativ ansats där 362 journaler granskades. Även demografisk data och farmakologisk behandling med antiemetika registrerades. Resultatet analyserades och hypotesprövningar genomfördes med chitvåtest. Resultat: Studien visade att 17,1% av patienterna var illamående, 17,4% var inte illamående och dokumentation om illamående saknades i 65,5% av journalerna. Patienter som led av kirurgiska tillstånd upplevde mer illamående jämfört med patienter med ortopediska eller medicinska tillstånd, p = 0,0303. En tendens till mer illamående hos kvinnor än män kunde tydas, liksom hos yngre jämfört med äldre. Det fanns även en trend till att illamåendet ökade vid längre vårdtider i ambulansen. Totalt 40,3% av patienterna som upplevde illamående behandlades med antiemetika. Slutsats: Studien visade att både dokumentation om illamående i ambulansjournaler och behandling av illamående var otillräcklig. Det fanns ett samband mellan mottagande klinik och frekvensen av illamående, där patienter med kirurgiska tillstånd upplevde mest illamående. Vidare forskning om avsaknad av dokumentation av illamående och vilka faktorer som påverkar förekomsten av illamående skulle kunna leda till en utveckling av behandlingsriktlinjer och beslutstöd inom ambulanssjukvården. Background: Nausea is an unpleasant sensation that can cause considerable suffering. One important task for nurses is to relieve suffering and promote wellbeing. In order to relieve suffering paramedics need to be proficient in both medical and caring skills. Nausea amongst patients within the ambulance service is a relatively sparsely researched field that deserves a greater focus. Aim: To examine the prevalence of nausea amongst patients within the ambulance service and whether the prevalence is affected by factors such as gender, age, time in the ambulance or clinic. Method: In this study 362 ambulance journals from a Southern region in Sweden were examined retrospectively for documentation of nausea. Demographic data and treatment with antiemetics were also recorded. Statistical analysis of significance levels was performed using the Chi-squared test. Results: In 17.1% of cases the patient suffered from nausea and in 17.4% there was documentation that the patient was not nauseous, while there was a lack of documentation in 65.5% of the journals. A significantly larger proportion of patients with surgical conditions suffered from nausea than those with medical or orthopaedic conditions (p = 0.0303). The prevalence of nausea was slightly greater for women than men and for patients under age 60 than over age 60 and there was a trend towards more nausea the longer the time in the ambulance was. Only 40.3% of those who reported nausea were given antiemetics Conclusions: The study showed that both documentation and treatment of nausea were inadequate. There was a connection between which hospital clinic the patients were handed over to and the frequency of nausea, with surgical patients showing the most nausea. Further studies are needed to investigate the lack of documentation of nausea within the ambulance service and factors influencing the prevalence of nausea. This could lead to a predictive instrument to help paramedics detect nausea and better protocols for treating and helping to alleviate nausea.