Search

Detta är en kvalitativ intervjustudie med en abduktiv ansats. Studien undersöker hur två geografiskt närliggande kommuner, Gävle och Uppsala kommun, agerar innan, under och efter en kris när det gäller kriskommunikation och hur respektive kommun förhåller sig till upprättade kommunikationsnätverk. Datamaterialet har främst analyserats enligt Ahuja, Sodaoch Zaheers (2012) fem dimensioner i ett nätverk och Garnett och Kouzmins (2007) fyra linser inom kriskommunikation. I studien identifierades både strukturella skillnader och likheter mellan kommunerna. Uppsala kommun har till exempel två arbetsroller: kommunikatör i beredskap och tjänsteman i beredskap, vilket Gävle kommun inte har. Där utöver ändrar båda kommunerna sin rapporteringsstruktur från en linjeorganisation till en matrisorganisation under en kris. Båda exemplen visar på vikten av det relativa avståndet i kommunerna, det vill säga avståndet mellan anställda/aktörer i kommunerna. Om det relativa medelavståndet mellan aktörerna i kommunerna minskas kan felinformation och problem lättare hanteras. Möjliga aspekter för framtida studier som har identifierats i studien är valet av att ha kraftigt decentraliserade grupperingar i nätverken samt det begränsade antalet plattformar som kommunerna använder under en kris.

I denna pilotstudie presenteras och analyseras statistik och användardata från kommunala webbsidor samt några andra digitala kontaktytor vilka informerar och kommunicerar om risk, beredskap och kris. Undersökningsmetoden som används och testas är webbanalys. Pilotstudien är genomför i samverkan mellan DURCOM-projektet vid Örebro universitet och Örebro kommun.

Kommunikatörer har idag tillgång till ett allt frodigare utbud av webb, sociala medier, appar, e-tjänster och andra digitala kontaktytor som skapar nya möjligheter men också utmaningar i kriskommunikationen. Sedan tidigare finns vedertagna logiker för effektiv kriskommunikation – den ska vara snabb, korrekt, öppen, lättförståelig, samstämmig och empatisk. I denna skrift får vi följa samspelet mellan nya digitala verktyg och de vedertagna logikerna för kriskommunikation vid en kraftig explosion i ett bostadsområde i Linköping, Kriminalvårdens hantering av häktningen av artisten ASAP-Rocky, bakterier i dricksvatten i Vretstorp i Hallsbergs kommun samt coronavirus i Örebro kommun. I skriften presenteras även en arbetsmetodik för digitala kriskommunikatörer före, under och efter kriser.

Kunskapsöversikten ger en bred bild av området kommuners riskkommunikation för krisberedskap. Översikten baseras både på den nationella och internationella forskningsarenans kunskap samt på arenan med "grå" litteratur och policydokument., DURCOM

Den rådande coronakrisen har skapat oerhörda konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden. Ett medialt fokus i frågan har setts belysa främst privata organisationer och något utelämnat den organisatoriska påverkan krisen fått inom statliga myndigheter. Utifrån krisens oförutsägbara och snabba framfart har arbetsgivare och ledare tvingats agera emot krisen baserat på den befintliga organisatoriska krisberedskap som funnits tillhands. Syftet med studien var att analysera hur chefer inom en statlig myndighet upplever krishanteringsarbete i realtid med hjälp av frågeställningar som berörde chefers förutsättningar för krisarbete, kommunikation samt vilket lärande en pågående kris kan ge upphov till. En kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer valdes där chefer inom olika hierarkiska nivåer på den undersökta myndigheten deltog för att svara på studiens frågeställningar. Studiens resultat visade att det inte gått att förbereda sig inför coronakrisen men att krishanteringsplaner varit viktiga för att tydliggöra chefernas agerande. Tydlig och transparent kommunikation visade sig vara en viktig del i att hantera krisens ovisshet. Resultatet visade även att de snabba beslut som tagits i linje med coronakrisen, samt digitalisering, kan skapa förutsättningar att häva den upplevda trögheten inom organisationen. Det gick även att se tendenser till att krisen gett upphov till lärande bland cheferna, men att det först i ett senare skede går att fastställa om ett organisatoriskt lärande har skett.

The aim of this thesis is to examine how the Swedish municipalities handles and manages its crisis management in regard to communication and cooperation. According to Swedish law, Lag: (2006:544), every Swedish municipality needs to have an updated version of a crisis management plan. This plan consists of information on how the region plans to act in the event of an extraordinary event and it also reviews who among the municipality that is responsible for what area within the community during the time of crisis. This study consists of two main parts, in part one an examination of all of the 290 municipalities in Sweden and its websites were conducted. The results of this research shows that of all 290 municipalities only 198 of them, 68 percent, has a valid and updated version on this crisis plan uploaded to their website. Part 2 consists of qualitative interviews held with crisis managers within 6 of Swedens municipalities. The interviews aimed to study how the crisis management is conducted today and to examine whether the ongoing pandemic of Covid-19 has effected their view on crisis management. In conclusion, how municipalities cooperate and communicate with other parts of society affects how a crisis is handled. Further education and practice within this field will play an important role in the development of crisis management. Consequences of the ongoing pandemic of Covid-19 have affected how municipalities view the importance of a working crisis management within the whole organization.

Sökord: proaktiv kriskommunikation, kommun, region, kriskommunikation, riskkommunikation, krisberedskap Denna studie undersöker det proaktiva arbetet med kriskommunikation på sex svenska kommuner. Syftet med studien är att undersöka hur kommunerna tar sig an aspekter av sitt kommunikativa uppdrag för att säkerställa medborgarnas rätt till information. Ambitionen utifrån detta är att starta en diskussion om de faktorer som har en inverkan på det proaktiva kriskommunikationsarbetet, om det finns återkommande strategier eller om arbetet skiljer sig drastiskt. Studien bygger på en kvalitativ metod där sex semistrukturerade intervjuer gjorts med kommunikationsanställda med god kunskap om arbetet med kriskommunikation på respektive kommun. Studiens resultat visar att kommunernas strategier för det proaktiva kriskommunikationsarbetet kan kategoriseras in i följande kategorier: Samordning, riskbedömning, övning, styrdokument och individuell beredskap. Hur strukturerat och hur kontinuerligt kommunerna arbetade med dessa strategier skiljer sig. Vi kan konstatera att kommunerna i studien tolkat sitt kommunikativa uppdrag under en kris på olika sätt och arbetar i olika grad förberedande för att underlätta det aktiva krisarbetet. Resultatet visar mönster som indikerar att mindre kommuner arbetar mindre förberedande med sin kriskommunikation än större. Då de har färre anställda blir arbetet färgat av den enskilda personens inställning och kunskap om kriskommunikation. De har även mindre möjlighet till specialiserade funktioner inom kommunikationsarbetet vilket påverkar graden av proaktivitet. En annan faktor som har inverkan på graden av proaktivitet är de externa aktörer kommunerna har ett samarbete för krisarbete med. Resultatet visar att kommuner med större grannkommuner har fler positiva erfarenheter av samordning än de kommuner som ligger i regioner med lägre befolkningsmängd.

Skogbranden i Västmanland 2014 är ur flera aspekter intressant och viktig att dra lärdomar från. Händelsen ledde till en omfattade insats – den största i Sverige i modern tid och innebar att svensk krisberedskap prövades på samtliga nivåer; Staten tog över ledningen av kommunal räddningstjänst, en samverkansstab organiserades, krisledningsnämnder aktiverades, evakuering av medborgare och djur genomfördes, ett stort antal kommunala, statliga och privata aktörer bistod de ansvariga aktörerna under händelsen och Sverige begärde stöd från EU. Ett stort antal frivilligorganisationer och spontanfrivilliga hjälpte till och 69 olika räddningstjänster deltog i arbetet. Syftet med denna utvärdering är att, utifrån ett krisberedskapsperspektiv, dra lärdomar och ta tillvara erfarenheter från händelsen genom en systematisk undersökning. Målet är att Länsstyrelsen i Västmanland, Fagersta kommun, Norbergs kommun, Sala kommun och Surahammars kommun ska få ett underlag som bidrar till implementering av lärdomar och fortsatt utveckling av krisberedskapsförmågan. Underlaget ska också vara till nytta och komma till användning för utvecklingen av hela det svenska samhällets krisberedskap. Slutsatserna i rapporten visar på flera brister i kopplingen mellan å ena sidan lagstiftning och systemprinciper, och å den andra centrala aktörers förmåga och beredskap att utföra sina uppdrag. Författarna konstaterar att båda sidor av denna ekvation måste utvecklas för att det svenska krisberedskapssystemet inte bara ska stå rustat för nästa svåra skogsbrand utan också för andra, och potentiellt mycket värre, händelser som framtiden kan erbjuda. Vi anser att det vore mer ändamålsenligt att sluta använda ansvarsprincipen och istället säga att svensk krisberedskap bygger på ordinarie förvaltningsstrukturer, på vissa aktörers särskilda ansvar för krisberedskap och på ett geografiskt områdesansvar. Det geografiska områdesansvaret på regional och lokal nivå bör ses över, de krav som idag åligger aktörerna är inte rimliga i förhållande till den kapacitet/förmåga som finns. Inom svensk krisberedskap är samverkan en förutsättning för en lyckad krishantering – inte en del av krishanteringen. Begreppet samverkan måste dock sättas i ett sammanhang för att bli meningsfullt och leda till ett resultat. Vi menar att det generellt läggs för mycket kraft och tid på samverkansformer, och för lite på resultatet. Samverkan är inget eget område, det är en förutsättning för att nå resultat – en metod. En metod som måste utvecklas inom samhällsskydd och beredskap. Samverkan är inte viktig i sig, det är resultatet av samverkan som är viktigt. MSB bör utveckla sitt expertstöd (framför allt juridiskt operativt stöd), till aktörer under en händelse. Nationella stödresurser bör utformas utifrån grundliga behovsinventeringar och bli föremål för informationsinsatser i syfte att de skall kunna göra nytta i svåra händelser. Det finns anledning att fundera över om inte LEH kan förtydligas avseende vem eller vilken funktion i kommunerna (och landstingen) som har mandat att besluta om att man befinner sig i en extraordinär händelse. Kriser ställer ganska skilda krav på en organisation beroende på art, allvar och tidsutdräkt. Många beredskapsrelaterade tjänster är undanskymda i organisationsmatrisen och integreras inte på ledningsnivå när något händer. Funktionerna för Tjänsteman i beredskap och liknande beredskaps- och larmfunktioner måste brygga över organisationens alla relevanta kompetensområden. TiB:en måste förstå och veta vem i organisationen som kan vad och hur de kan aktiveras, precis som hen ska känna till när externa aktörer ska informeras. Detta är ett organisatoriskt utvecklingsarbete man inte blir färdig med och som man bör vara beredd att investera i. Utvärderingen visar att U-sam bör utvecklas för att kunna uppnå sitt syfte – att utgöra den främsta regionala samverkansfunktion i U-län. U-Sam bör ses över, dels avseende representationen av de ingående aktörerna, kombinerbarhet med särskilda staber/insatsorganisationer, och dels avseende förankring både på myndighetschefsnivå och på politisk nivå. Länsstyrelsens särskilda krishanteringsorganisation gjorde dock ett gediget efterarbete, och organisationen använde sig dessutom på ett bra sätt av erfarenheter och lärdomar från efterarbetet i tidigare händelser. Vi anser att organisationens arbete med fördel kan användas av andra aktörer inom svensk krisberedskap – som en utgångspunkt i efterarbetet av framtida händelser som drabbar många drabbade aktörer och medborgare. En betydande del av den särskilda krishanteringsorganisationen arbete hade dock inte kunnat genomföras, om inte extra medel hade tillskjutits. Vi anser också, mot bakgrund av Försvarsmaktens betydande roll vid civila samhällskriser, och mot bakgrund av att regeringen nu anser att det finns behov av att analysera och förtydliga Försvarsmaktens roll iii inom samhällets krisberedskap, att det finns all anledning att i större utsträckning uppmärksamma det stöd Försvarsmakten gett och ger vid samhällskriser. Slutligen föreslås en fokusförflyttning inom området Samhällskydd och beredskap – Scenarier och typhändelser är relevanta för att komma underfund med sårbarheter och brister, men det bör inte vara primärt fokus för övningar och utbildningar. Istället bör tyngdpunkten tydligare läggas på de funktioner/förmågor som behövs för att en kris ska kunna hanteras och avslutas. Vi anser att de faktorer som hade störst betydelse för hanteringen av skogsbranden i Västmanland i augusti 2014 var lika delar engagemang, mod, erfarenhet och personliga kontakter. I svåra händelser tenderar de som sätts att hantera dem att fokusera på att lösa uppgiften och skala bort formella krav och upplevt irrelevanta kommunikations- och samverkansvägar. Det finns mycket utvecklingsarbete kvar för att hela det regelverk som omger krishanteringsinsatser naturligt ska stödja och komplettera en sådan mentalitet och stärka den samlade insatsen, snarare än att sätta upplevda käppar i hjulet för dessa vanligen mycket pressade individer. Utvärderingen är skriven på uppdrag av Länsstyrelsen i Västmanland, Fagersta kommun, Norbergs kommun, Sala kommun och Surahammars kommun.

The purpose of the essay was to examine the way the SwedishCounty Administrative Board works with crises communicationbefore, during and after a disaster. A qualitative comparisonbetween the County Administrative Board in the Swedish regionsHalland, Jönköping and Kronoberg has been made in order to seeinequalities and simmulariteies in their strategies and policies forcommunication. In order to fulfill the purpose two main questionswere asked: How does the County Administrative Board in Halland,Kronoberg and Jönköping work with crises communicationbefore, during and after a disaster? In what way does the three County Administrative Boardsco-operate with other organizations before, during and aftera disaster regarding crises communication?The theoretical base of the essay was classical and postmodernstrategic communication. I interviewed communicators at theboards and took part of their communication plans and strategies toseek answers to my questions. The result showed that they all workvery similar in a mixture of both theories but there seems to be acommon wish to work in a more postmodern direction. Program: Magisterutbildning i strategisk information och kommunikation

Vårt syfte är att undersöka hur representanter från länsstyrelserna i Sverige beskriver sitt arbete och samverkan med strategisk kriskommunikation samt hur de beskriver kommunikationen i digitala kanaler i det arbetet. Länsstyrelsen är en svensk nationell myndighet som kan bli berörd av en mängd olika kriser. Deras roll i samhället är att vara väl förberedda när en kris inträffar och agera spindeln i nätet för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner tillsammans med andra krishanterande myndigheter genom att informera, samverka och fördela resurser. Sociala medier har ändrat förutsättningarna för kommunikation och möjliggör en direktkontakt och interaktion mellan aktörer och allmänheten – vilket kan ha ändrat förutsättningarna för kriskommunikationen. Det empiriska materialet är insamlat genom en mix av kvalitativa och kvantitativa metoder. Det kvantitativa materialet har samlats in genom 17 enkätundersökningar, genomförda via telefon. Det kvalitativa materialet har också samlats in via telefon, då enkätundersökningen avslutades med ett antal öppna frågor där respondenterna ombads ge mer djup i sina svar. Vårt urval avsåg en anställd från varje länsstyrelse som arbetar med kriskommunikation eller krishantering. Av 21 möjliga länsstyrelser deltog 17. Länsstyrelserna bejakar vikten av att proaktivt arbeta med krishantering. Genom övningar, scenarioträningar och samverkansövningar ser de till att alltid försöka bli bättre och utvecklas. Länsstyrelsen anser att de är bättre på att sprida information än att föra en dialog med allmänheten. En majoritet av länsstyrelserna använder sig av sociala medier både i det ordinarie arbetet och i kris. De beskrev kommunikationen till allmänheten i sociala medier som ganska enkelriktad, vilket kan bero på vikten av att informationen ska gå fort när en kris uppstår. Allmänheten vänder sig generellt sett sig inte till Länsstyrelsen för informationsfrågor vid en kris, utan snarare till kommuner och elbolag. En av deras viktigaste roll är således att se till de instanser som i första hand möter allmänheten har rätt information. Länsstyrelsernas samverkan innefattade en mängd olika konstellationer, både med varandra och andra myndigheter. De arbetar mycket med att ta lärdom av varandra genom tidigare erfarenheter av kriser. Många beskrev arbetet med sociala medier som resurskrävande och som en risk för ryktesspridning, men lyfte dock fram att sociala medier ger tillfälle att nå en större grupp människor.

Utveckling av Trafikverkets kriskommunikation

Syfte: Uppsatsens syfte är av beskrivande samt analyserande karaktär och ämnar undersöka Högskolan i Halmstads nuvarande krisorganisation och kriskommunikation. Målet är att sedan identifiera om, och i så fall hur, den befintliga kriskommunikationen kan effektiviseras. Metod: Insamling av dokument, semistrukturerade intervjuer och e-post enkäter. Resultat: Studien visar att krisorganisationen kan vara strukturerad på olika sätt beroende på vilken omfattning en kris bedöms ha. Det finns formellt inga fullständiga strategier för kriskommunikation, även om det informellt går att se tydliga mönster i hur sådan kommunikation sköts. Denna präglas av organisationens hierarkiska struktur och går i praktiken till och från närmsta chef. Organisationen är präglad av en traditionell syn på kriskommunikation, effektiviseringsförslag föreslår att organisationen i större utsträckning anammar en senmodern syn på kriskommunikation.