Search

Kunnat ovat keskeisessä asemassa oman alueensa toiminnan ohjaamisessa kohti kestävän kehityksen mukaisia tavoitteita. Indikaattoreita tarvitaan tavoitteiden saavuttamisen seurannassa. FISU (Finnish Sustainable Communities) -kunnat tavoitellevat kestävää kehitystä ja resurssiviisautta, joka on määritelty pyrkimyksenä hiilineutraalisuuteen, jätteettömyyteen ja globaalisti kestävään kulutukseen. Resurssiviisaustoimenpiteiden vaikuttavuuden mittaaminen kestävien kaupunkien johtamisen tukena (REMI) -hanke käynnistyi FISU-verkoston kuntien tarpeesta luoda resurssiviisautta edistävien toimien vaikuttavuutta mittaavia indikaattoreita, joilla tuetaan kaupunkien kestävyyttä edistävien tiekarttojen toimeenpanoa ja johtamista. Työn tavoitteena on myös palvella mahdollisimman hyvin kuntien laajempaa Agenda 2030 -työn seurantaa ja toteutusta. Työn lopputuloksen on tarkoitus hyödyttää kaikkia niitä suomalaisia kuntia, jotka haluavat edistää omalla alueellaan ilmastotavoitteita, kiertotaloutta ja kestävää kehitystä. Tässä raportissa esitetään 94 indikaattoria, jotka soveltuvat kestävän kehityksen mukaisten tavoitteiden mittaamiseen kunnissa. Indikaattorit on ryhmitelty seitsemään kaistaan, jotka ovat energia, liikkuminen ja yhdyskuntarakenne, kulutus ja materiaalit, vedenkäyttö ja luonnonvedet, luonnon monimuotoisuus, ruoantuotanto- ja kulutus sekä elinympäristö (viihtyvyys ja terveellisyys). Indikaattoreiden valintaprosessi toteutettiin kahdessa työpajassa, jossa oli kuntien edustajien lisäksi osallistujia ministeriöistä, Suomen ympäristökeskuksesta sekä Motivasta. Indikaattoreiden valinnassa käytettiin systeemianalyysiin perustuvia menetelmiä. Valintakriteereiksi nousivat indikaattorien edustavuus, mitattavuus ja tavoitteellisuus, relevanttius, vaikutusmahdollisuus ja vertailtavuus. Valitut indikaattorit ryhmiteltiin koko kuntaa koskeviin ja pelkästään kuntaorganisaatiota koskeviin indikaattoreihin. Tärkeimmiksi analysoidut indikaattorit nimettiin avainindikaattoreiksi ja vähemmän painoa saaneet täydentäviksi indikaattoreiksi. REMI-hankkeessa myös selvitettiin, miten FISU-kunnissa on tähän asti hyödynnetty ympäristöindikaattoritietoa. Työpajoissa käytyjen keskustelujen perusteella tärkeimmät selkeyttämistä kaipaavat asiat indikaattorien hyödyntämisessä olivat: miten indikaattoritieto koostetaan osaksi päätöksenteon asiakirjoja, miten seuranta vaikuttaa arjen johtamiseen, ja miten resurssiviisaustavoitteiden sitovuus ilmenee ja ohjaa toimintaa. Oleellinen osa indikaattorityötä on indikaattoreiden liittäminen osaksi kunnan päätöksentekoa. Yksi tärkeä johtopäätös on, että kunnan päätöksenteon vuosikalenteriin eri vaiheissa valmisteltaviin päätösasiakirjoihin tarvitaan erilaisia indikaattoreita ja kunnan eri päätöksentekoelimissä on erilaiset tarpeet indikaattoritiedolle. Kussakin kunnassa tulee harkita ja soveltaa kunnan omien tarpeiden mukaan indikaattorien jaottelu strategisen johtamisjärjestelmän eri tasoille sekä seurantavastuiden ja -syklin määrittely. REMI-hanke on ympäristöministeriön rahoittama ja osa ympäristöministeriön koordinoimaa Kestävä kaupunki -ohjelmaa. Hanke kytkeytyy erityisesti ohjelman kestävyyden johtamisen osioon, jossa kehitetään laaja-alaisten kestävyyshaasteiden parempaa haltuunottoa ja kestävän kehityksen johtamista kaupungeissa ja kunnissa. Loppuraportin lisäksi hankkeessa tuotettiin kunnille suunnattu tiivistelmäkalvosarja hankkeen tuloksista.

Climate change has been recognised as one of the biggest challenges of our time. To prevent further climate change impacts, nations at COP21 further stressed the need to mitigate their greenhouse gas emissions enough to prevent dangerous temperature rise and to adapt societies to become more resilient. Municipals have been found important actors in this transition due to their power to inflict change on a local level. However, there is a lack of methods to assess how transition is made due to the fact that transition is a fairly new approach to managing climate change combined with a lack of completed transitions in municipalities. The purpose of this study is to explore the use of indicators as a method to assess municipal transition processes. Focusing on two Swedish municipalities that have been deemed vulnerable but at the same time apt to combat climate change, this study uses a triangulation of methods that are divided into two phases. The first phase uses a literature review in order to create a scientifically based list of transition indicators. The second phase uses document analyses and interviews in order to test the indicators and analyse transition process on a local level. The study revealed that there are multiple barriers and triggers for transition such as conflicting interests, economic factors, political steering, knowledge building- and awareness and long term perspectives, but that there also exist important tools for municipal transition in the form of networks through multi-level collaborations and plans/objectives. The findings in this study also suggests that the use of indicators as a method to assess transition could be viable, but that it is limited due to its contextual nature and lack of successful transitions to compare with. Klimatförändringar har ansetts vara en av de viktigaste utmaningarna i vår tid. För att förhindra att vidare skador av klimatförändringarna kom nationer som deltog i COP21 överens om att minska sina växthusgaser tillräckligt mycket för att förhindra farliga temperaturförhöjningar och att anpassa sina samhällen till resilienta enheter. Kommuner anses vara viktiga aktörer i denna omställning då de har makt att påverka förändringar på en lokal nivå. Dock saknas metoder för att bedöma hur omställning utförs då omställning är ett nytt angreppssätt kombinerat med en brist på genomförda omställningar. Syftet med denna uppsats är att utforska användningen av indikatorer som metod för att bedöma omställningsprocesser. Genom att använda en triangulering av metoder som delats upp i två faser fokuserar studien på två svenska kommuner som har fastställts som känsliga inför klimatförändringarna men även att ha förmågan att hantera dem. Den första fasen består av en litteraturstudie som skapade en vetenskaplig grund som berörde en global och nationell nivå. Den andra fasen bestod av en dokumentsanalys och intervjuer för att utforska omställningsprocesser på en lokal nivå. Studien visar på att det finns flera barriärer och drivkrafter för omställning som konkurrerande intressen, ekonomiska faktorer, politisk styrning, kunskaps byggande- och medvetenhet och långsiktighet men även att det fanns verktyg som var viktiga för kommunal omställning som nätverk genom samarbeten på olika nivåer och planer/mål. Slutligen visar även studien på att användningen av indikatorer som metod för att bedömma omställning skulle kunna vara möjligt men att begränsningar finns då metoden dels är kontextberoende men även att det är svårt att göra jämförelser då ingen fullförd omställning har skett.

Only abstract. Paper copies of master’s theses are listed in the Helka database (http://www.helsinki.fi/helka). Electronic copies of master’s theses are either available as open access or only on thesis terminals in the Helsinki University Library. Vain tiivistelmä. Sidottujen gradujen saatavuuden voit tarkistaa Helka-tietokannasta (http://www.helsinki.fi/helka). Digitaaliset gradut voivat olla luettavissa avoimesti verkossa tai rajoitetusti kirjaston opinnäytekioskeilla. Endast sammandrag. Inbundna avhandlingar kan sökas i Helka-databasen (http://www.helsinki.fi/helka). Elektroniska kopior av avhandlingar finns antingen öppet på nätet eller endast tillgängliga i bibliotekets avhandlingsterminaler. Avhandlingen behandlar hur de enskilda fullmäktigeledamöternas aktivitet genom att lämna in motioner till fullmäktige och behandlingen av fullmäktigemotioner skiljer sig mellan de sju kommunerna Vasa, Borgå, Karleby, Närpes, Kristinestad, Kimito och Liljendal för år 2000-2002. Ämnet intresserar på grund av att det är en central fråga inom arbetsordning och instruktion för fullmäktiges uppgifter. Tre frågeställningar har varit centrala för att kunna jämföra och analysera skillnader. Förstärks valdemokratin och deltagardemokratin inom den representativa demokratin genom att fullmäktigeledamöterna lämnar in motioner till fullmäktige? I hur stor utsträckning använder fullmäktigeledamöterna sin initiativrätt genom att lämna in motioner till fullmäktige? Inom vilken tid blir fullmäktigemotionerna behandlade inom större kommuner med flera fullmäktigeledamöter jämfört med mindre kommuner med färre fullmäktigeledamöter och hur skiljer arbetsordningen för fullmäktige i de olika kommunerna samt hur fördelar sig motionerna innehållsmässigt med frågorna vad, hur, varför och vem samt har motionerna en förstärkande mekanism i frågor som det gäller? Forskningsmetoden har varit jämförelser och analyser från fullmäktigeprotokoll och protokoll från de olika sektorerna som tagits ut från kommunernas centralarkiv. Ur protokollen och bilagorna har allt tagits ut som har att göra med motionernas inlämnande, innehåll, beredning och beslut samt fullmäktigeledamöternas partitillhörighet. Ytterligare har jämförelser och analyser gjorts gällande kommunernas storlek enligt invånarantal, språkförhållanden, partiförhållanden angående styrkeförhållanden mellan blocken i fullmäktige, valdeltagande och hur arbetsordningen för fullmäktige skiljer sig mellan de sju kommunerna. Det empiriska materialet har prövats teoretiskt enligt Peter Bachrachs och Morton S. Baratz modell av den politiska processen samt enligt Mikael Gilljams och Jörgen Hermanssons teori om demokratins mekanismer. Resultatet från jämförelser mellan fullmäktigeledamöternas aktivitet blev att de flesta motionerna lämnades in till fullmäktige i större kommuner med 51 fullmäktigeledamöter. Där fanns det en hög motionsaktivitet. I kommuner med språkförhållanden där det fanns mindre än 50 procent svenskspråkiga invånare var motionsaktiviteten hög och med en partistruktur med flera partier i fullmäktige där var motionsaktiviteten hög. I kommuner med ett högt valdeltagande i val där var motionsaktiviteten normal och i kommuner med ett lägre valdeltagande i val där var motionsaktiviteten hög. I vissa kommuner behandlades motionerna snabbare än i andra. I Närpes inom ett år och i de andra kommunerna fanns motioner under beredning från föregående år. Genom de jämförelser och sammanställningar som har gjorts kan man se, att det finns vissa skillnader mellan fullmäktigeledamöternas aktivitet och kommunernas sätt att behandla fullmäktigemotioner.