Search

The topic of the thesis are CILFIT criterions. These criterions were established by the Court of Justice of the European Union as conditions for application of the acte clair doctrine by national courts of last resort. The conditions determine situations in which such a court does not have an obligation under Article 267/3 to bring a matter before the Court of Justice. First of all, thesis describes the historical circumstances, which gave rise to the CILFIT case as well as the facts of that issue. Then it analyses one by one CILFIT criterions and also current procedure of submitting preliminary questions as a whole. As a part of the analysis, it focuses on the practical application of the abovementioned conditions by the courts of the Member States. It targets purely theoretical ideas too. The thesis, further, identifies certain problematic aspects of the CILFIT conditions. Subsequently, some possible solutions are being suggested and their effectiveness and appropriateness are being examined.

Sveriges inträde i EU 1995 har lett till många förändringar i det svenska rättssystemet. Svenska domstolar har därmed fått en ny arbetssituation och nya skyldigheter. Flera förändringar har skett i svensk processrätt, och grundläggande EU-rättsliga principer som de om direkt effekt och EU-rättens företräde framför nationell rätt, har ställt de nationella domstolarna inför flera utmaningar. Den mest grundläggande skyldigheten de svenska domstolarna har gentemot EU är förpliktelsen att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Sistainstansrätterna är skyldiga att göra detta närhelst de är osäkra på tolkningen och/eller tillämpningen av en EU-rättslig bestämmelse. Detta är en långtgående förpliktelse som endast har två undantag: det första är i de fall EU-domstolen redan dömt i ett identiskt fall (acte éclairé); det andra är då den nationella domstolen anser att den EU-rättsliga bestämmelsen är tillräckligt klar och tydligt för att den självständigt ska kunna tillämpa den (acte clair). Dessa skyldigheter har lett till ett flertal problem för de svenska domstolarna. Sverige har fått skarp kritik från Kommissionen för sistainstansrätternas obenägenhet att inhämta förhandsavgörande. Huruvida EU borde ta hårdare tag mot medlemsstaternas nationella domstolar eller om kriterierna för när skyldigheten att inhämta förhandsavgörande borde mjukas upp diskuteras flitigt i nuläget. Det finns företeelser som talar för en utveckling åt både det ena och det andra hållet, vilket gör detta till ett väldigt spännande ämne att studera. Since Sweden joined EU in 1995 many things has changed in the Swedish legal order. This has led to several new obligations for the Swedish courts. There have been a number of changes in Swedish law of procedure, and fundamental principles of law set down by EU, like the principle of direct effect of EU law and its precedence over national law, has presented many challenges before the national courts. The most fundamental obligation of the Swedish courts to EU is the duty to make a reference for a preliminary ruling to the European Court of Justice (ECJ). The courts of last instance are obligated to do this in any case where they are insecure of the appropriate application of EU-law. There are only two exceptions to this rule, namely when the ECJ already has ruled in an identical matter (acte éclairé) and in cases where the national court feels that the correct interpretation of the rule of law in question is obvious (acte clair). These obligations have lead to a number of problems for the Swedish courts. The Commission has criticized Sweden because of the national courts of last instance unwillingness to request preliminary rulings. Whether EU should toughen up and take action against the national courts disobedience or if the criteria for when an obligation to make a reference for a preliminary ruling should get more flexible is constantly discussed at this time. There are several things that speaks for both of these developments and that makes this a very interesting topic to study.