Search

Avhandlingens syfte är att undersöka politiska implikationer av idén om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete i förhållande till det ideal om mätbar kunskap som präglar samtidens utbildningspolicydiskurser. Det som står i fokus är 2011 års gymnasiereform, som tolkas mot bakgrund av en genomgripande förändring av den globala och europeiska utbildningspolicydiskursen från och med millennieskiftet. Avhandlingen undersöker hur subjekt, samhälle och relationen däremellan förstås av aktörer inom policy, forskning och av lärare. Analysen är uppdelad i en transnationell nivå, en nationell nivå och en didaktisk nivå. Avhandlingen visar också hur policydiskurser rekontextualiseras mellan de olika nivåerna. Vad gäller den transnationella nivån visar avhandlingen hur EU:s utbildningspolicy lägger stor vikt vid utbildningens samhällsekonomiska funktion samtidigt som demokratiska aspekter av utbildning tonas ned. EU framhäver även värdet av entreprenörskap och kopplar kreativitetsfrämjande aspekter av konst och humaniora till arbetsmarknaden och ekonomisk tillväxt. I ramverket till OECD:s PISA-studier lyfts reading literacy fram som viktigt för såväl kritiskt tänkande som ekonomisk utveckling. Läsningen av skönlitteratur specifikt definieras dock som en individuell angelägenhet och fritidsaktivitet. Genom att anlägga ett psykologiskt perspektiv på skönlitteraturen och lyfta fram den som en individuell – snarare än samhällelig eller strukturell – angelägenhet sker en av avpolitisering av litteraturläsningens emancipatoriska värde. Vad gäller den nationella nivån visar avhandlingen hur skolans syn på demokrati och litteratur har genomgått förändringar sedan 1940-talet. Framför allt har demokratin gradvis kommit att förstås som ett ”fullbordat” projekt, snarare än som någonting som kan utvecklas eller fördjupas. Med hjälp av Gert Biestas tre dimensioner av medborgarfostran gör avhandlingen en kritisk genomgång av tongivande teorier om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete, och argumenterar för att merparten av teorierna fokuserar på medborgarfostran som socialisering snarare än subjektivering. Med andra ord innebär demokratiarbetet en anpassning till, snarare än en kritik av, det omgivande samhället. Avhandlingen använder sig också av Peter Dahler-Larsens begrepp konstitutiva effekter för att visa hur 2011 års gymnasiereform tonade ned demokratiska aspekter av litteraturundervisning i förhållande till den föregående läroplanen. Vad gäller den didaktiska nivån använder sig avhandlingen av kvalitativa lärarintervjuer som visar hur lärares didaktiska val ramas in av styrdokumenten och olika administrativa uppgifter. Avhandlingen argumenterar för att lärarnas tolkning av styrdokumenten innebär ett rekontextualiseringsfält inom vilket lärarna förhandlar med läroplanens bestämmelser. I flera fall väljer lärarna att bortse från aspekter av styrdokumenten för att i stället grunda sina didaktiska val på den egna lärarerfarenheten. Det avslutande kapitlet argumenterar för att en viktig politisk implikation av idén om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete – i synnerhet när den kombineras med strävan efter mätbarhet – är att utbildningens subjektiveringsdimension marginaliseras. Avhandlingen argumenterar för att utbildning skulle kunna handla mindre om fastslagna värden och mätbara kompetenser, och mer om elevers behov av att lära sig hantera icke-vetande. The aim of the dissertation is to study the idea of teaching literature as a means of democratic fostering in relation to the ideal of measurable knowledge prominent in contemporary policy discourse. In focus is the reform of the Swedish upper secondary school in 2011, viewed against the background of the major developments in global and European education policy discourse during the 2000s. The study examines how the interconnections between subject and society are understood in relation to the teaching of literature by different actors in the education system. The analysis is divided into a transnational level, a national level, and a didactic level. The study also shows how policy discourses are recontextualized between these levels. On the transnational level, the study argues that the EU’s educational policies increasingly stress economic gains, while at the same time lowering its democratic ambitions. The benefits of entrepreneurship are highlighted by the EU, and creative dimensions of the arts and humanities are seen as valuable for economic growth. In the framework for the PISA tests conducted by the OECD, reading literacy is considered important both to critical thinking and economic development. The reading of fiction, however, is singled out by the OECD as a recreational activity. By addressing the reading of fiction as an individual and psychological, rather than societal and structural, concern, its emancipatory value is further depoliticized. On the national level, the study shows how the concepts of democracy and the teaching of literature in the Swedish school have undergone changes since the 1940s. Most importantly, democracy has gradually come to be understood as a completed project rather than a critical concept. Theories on teaching literature as a means of democratic fostering are analysed through Gert Biesta’s three dimensions of citizenship education. As I argue, most of these theories emphasize democratic fostering as socialization rather than subjectification. In other words: they do not challenge society but promote an adaption to it. Using Peter Dahler- Larsen’s concept of constitutive effects, the study also shows how the school reform in 2011 de-emphasised democratic dimensions of the teaching of literature as compared to the previous curriculum. On the didactic level, the study uses qualitative interviews to show how teachers’ pedagogical choices are affected by administrative duties and the curriculum. As I argue, the teachers’ interpretation of the written curriculum serves as a means of negotiating with governing policies. In several cases, teachers downplay the relevance of the written curriculum and instead base their pedagogical choices on personal work experiences. The concluding chapter suggests that an important political implication of teaching literature as a means of democratic fostering – in particular when subjected to expectations of measurability – is the marginalisation of the educational dimension of subjectification. Instead of an education centred on core values and measurable competencies, I argue for a pedagogy that recognizes the pupil’s need to be exposed for uncertainties. Uppgift om ISBN för digitalt format saknas i publikationen.

During the last few decades, the concept of ”literacy” has had a growing impact on the vast fields of education. Although the uses of the concept are multifaceted and diverse, the hegemonic policy discourse as supported by the OECD treats literacy as an individual competence closely tied to the development of explicit reading strategies. This article examines what the concept of literacy means for literary studies in general and literature education in particular. We argue that there are reasons to critically reflect upon the effects of invoking the concept of literacy in the field of literature education. With the aid of theorists like Rita Felski and Toril Moi, our main focus is to examine the risks of centering attention on the ”subject” (the student and his/her abilities) instead of the ”object” (in our case, the works of fiction). By turning to Gert Biesta and Emmanuel Lévinas, we argue that there is an educational value in acknowledging and appreciating what lies beyond the scope of the student’s immediate understanding.