To understand the growth of continental crust, the balance between juvenile mantle derived extraction, infracrustal reworking and crustal recycling, needs to be estimated. Since the beginning of the century, the use of coupled in situ zircon U–Pb, Lu–Hf and O isotope analyses as a tool to address these questions have increased exponentially. Numerous compilations of ever growing datasets have been presented, leading to new, and sometimes contrasting models of continental growth. Many of theses models, however, suffer from a number of assumptions, including a mantle reservoir that has been homogeneously and linearly depleted since the Hadean. Further, the use of (mainly) detrital zircon, taken out of their geological context, and the application of their depleted model-ages clearly hamper the validity of these models. To accurately address the question regarding continental crustal growth using combined zircon U–Pb-Lu–Hf(-O) isotope data, one needs to have contextual control and minimise the uncertainties of the applied models. In papers included in this thesis such an approach has been used on three different Palaeo- to Meso-Proterozoic orogenic belts; in Fennoscandia, in North American Grenville and in the Birimian terrane of the West African craton. The eastern part of the Sveconorwegian Province, located in the southwestern part of the Fennoscandian Shield, is made up of granitiod rocks that were emplaced through sequential tapping of a reservoir that formed through mixing between a 2.1–1.9 Ga juvenile component and Archaean crust. Between 1.7 and 1.4 Ga the continental crust of the Eastern Segment was reworked with little or no generation of new crust. Further to the west, in the Idefjorden terrane of the Sveconorwegian Province, 1.65 to 1.33 Ga rocks have isotopic signatures that indicate reworking of older continental crust, including sediments. However, overall the isotopic signatures in the Idefjorden terrane indicate an increase in juvenile material with time, consistent with development of an extensional back-arc rift geotectonic setting, accommodating deposition of the local metasedimentary basin, Stora Le-Marstrand. Isotope data from rocks within the Grenville orogen in subsurface Ohio suggest a common c. 1.65 Ga juvenile source to a majority of the sampled bedrock. Emplacement of this juvenile crustal contribution was followed by sequential reworking of that reservoir with little or no additional contribution to the source. The c. 2.31–2.06 Ga Birimian terrane in Ghana, West African craton, is a commonly cited example of plume initiated crustal growth, that is known to have largely juvenile signatures. However, we can show that reworked Archaean crust contribute in a much larger extent than previously known, once again highlighting the importance of infracrustal reworking during emplacement of continental crust. Further, the emplacement of felsic rocks during the Eoeburnean pre-dates suggested plume related rocks, contradicting a suggested plume initiated crustal growth. Collectively, these studies highlight the importance of infracrustal reworking in Palaeo- to Meso-Proterozoic accretionary orogens. These studies also provide good examples of combined zircon U–Pb-Lu–Hf-(O) isotope analyses on rocks and rock suites with known affinity where the validity of chosen models can be justified. För att förstå tillväxten av den kontinentala jordskorpan är det nödvändigt att kunna uppskatta balansen mellan juvenilt bidrag från manteln, infra-krustal omarbetning av jordskorpa och transport av krustalt material tillbaka till manteln. Sedan början av seklet har användandet av in situ U–Pb, Lu–Hf och O-isotop analyser av mineralet zirkon som ett verktyg för att adressera dessa frågor ökat exponentiellt. Många sammanställningar av ständigt växande databaser, som använder kombinerade U–Pb-Lu–Hf och/eller U–Pb-Lu–Hf-O isotop-data, har presenterats tillsammans med modeller som påvisar globala konsekvenser för den kontinentala jordskorpans tillväxt. Många av dessa modeller, lider dock av ett antal antaganden, bland annat inkluderandet av en homogen mantelreservoar som utarmats linjärt sedan jordens skapelse. Användandet av framför allt detritala zirkoner tagna ur sitt geologiska sammanhang, och tillämpningen av dess modell-åldrar, försvagar trovärdigheten hos dessa modeller. För att ta itu med frågan om den kontinentala jordskorpans tillväxt, med hjälp av kombinerad zirkon U–Pb-Lu–Hf (-O) isotop-data, måste man ha kontextuell kontroll och minimera osäkerheterna i de tillämpade modellerna. I denna avhandling har ett sådant tillvägagångssätt använts på tre olika Palaeo- och Meso-Proterozoiska (2500–1000 miljoner år gamla) orogena bälten; i den Fennoskandiska skölden, i nordamerikanska Grenville provinsen och i den Birimiska terrängen på den västafrikanska kratonen. Den östra delen av den Svekonorvegiska provinsen (belägen i de sydvästra delarna av den Fennoskandiska skölden) skapades genom sekventiell omarbetning av en reservoar som bildades genom blandning mellan en 2.1–1.9 miljarder år gammal juvenil komponent samt Arkeisk skorpa. Från 1.7 till och med 1.4 miljarder år sedan genererades den kontinentala jordskorpan med liten eller ingen tillförsel av juvenilt material. Längre västerut, i Idefjordsterrängen av Svekonorvegiska provinsen, återfinns 1.65–1.33 miljarder år gammal berggrund med isotopsignaturer som indikerar omarbetning av äldre kontinental jordskorpa och sediment. På det hela taget indikerar dock isotopsignaturerna från berggrunden i Idefjordsterrängen en ökning av juvenilt material med tiden. Detta är i linje med en retirerande öbåge, samtida med avsättning av den lokala sedimentära bassängen, Stora Le-Marstrand. Trender i isotopdata från den Grenvilliska orogenen under Ohio föreslår juvenilt bidrag från manteln för ca. 1.65 miljarder år sedan, följt av sekventiell omarbetning av denna reservoar med litet eller inget ytterligare bidrag från manteln. Den ca. 2.31–2.06 miljarder år gamla Birimiska terrängen i Ghana, är känd för att till hög grad uppvisa juvenila signaturer. Men vi kan visa att omarbetad Arkeisk skorpa bidragit i mycket större utsträckning än tidigare känt, vilket återigen betonar vikten av infrakrustal omarbetning under bildandet av kontinental jordskorpa. Vi kan även påvisa att denna terräng, som normalt beskrivs som bildad via initialt bidrag från en mantelplym, har granitiska bergarter som är äldre än de mafiska leden. Detta påvisar istället en subduktionsrelaterad tillväxt för den kontinentala krustan i denna terräng. Tillsammans understryker dessa studier vikten av infrakrustal omarbetning i Palaeo- och Meso-Proterozoiska ackretionsorogener. Dessa studier ger också goda exempel på tillämpning av kombinerade zirkon U–Pb-Lu–Hf (-O) isotop- analyser av berggrund med känd affinitet, där valet av använda modeller kan styrkas.