Search

1. Since the previous report on the impact from wind power on birds and bats was published in 2011, much new and important information have appeared both internationally and in Sweden. The present report is a summary of the international research in this area in recent years, and also of the Swedish post-construction surveys made until 2015. This report is hence an update of the previous (2011) report. 2. With respect to birds, the results of new research largely confirm the conclusions from the previous report. For bats, however, new results show that wind power is a larger problem than we realized five years ago, but, on the other hand, new mitigation methods have recently been developed and tested, so that the problem can now be handled more efficiently. 3. Wind power facilities are generally a larger problem for bats than for birds. This is because more bats are being killed, and also because the mortality is concentrated to a few species of bats, which therefore may be affected seriously. At the same time, wind power facilities can also be a problem for certain kinds of birds, some of which may be affected negatively at the population level. Common for birds and bats that risk being negatively affected at the population level is that they have low reproductive potential, and therefore may have difficulties compensating for increased mortality. 4. The fatality rate of birds at wind turbines remain at 5–10 birds per turbine and year on average, even after several and more detailed surveys that have been conducted recently. The location of the turbine is often an important determinant of the fatality rate. While most turbines kill few birds, others may kill up to 60 birds per year. So far there is only one study from Sweden that has been executed in sufficient detail to allow estimation of annual fatality rates. This study was conducted at Näsudden on the island of Gotland, a coastal site very rich in birds, and show, as expected, fatality rates much higher than average. Regarding fatality rates of birds and bats at marine wind farms, no new evidence-based knowledge have been presented since the previous report. 5. Bird mortality at wind turbines generally increases with the size of the turbines. However, in relation to installed effect and produced electricity the mortality declines with increased turbine size. As fewer new, large plants replace old, small ones, the total mortality per wind farm can be lowered at the same time as the electricity production increases. This was the case at Näsudden when the old turbines were replaced by new ones. If a similar effect also is achieved for bats has not been investigated. 6. All kinds of birds can be killed at wind turbines. Also, birds are probably killed at all sites where modern wind turbines are being used. Most fatalities are small songbirds. Raptors, gulls and game birds are killed at higher rates than expected based on their population sizes. Relatively few swan,geese and cranes are killed at wind turbines, probably because these birds show strong avoidance behaviours. Relatively few birds are killed while in flight during migration. Generally, mortality is higher for birds that stay in an area over longer periods such as during breeding, wintering or at stopovers during migration. 7. Estimates of fatality rates for bats at wind turbines presented in 2011 were much too low. New research from Europe and North America suggest that on average a wind turbine kills 10–15 bats per year, in some cases up to 100 or more. We still have no comparable estimates from Sweden, but an ongoing study from a site in Halland suggests that the fatality rate is about 5 bats per turbine and year at that site. 8. Mortality of bats at wind turbines is limited to a few species that move and feed in the open air above the tree-canopies. We call them high-risk species. The consideration of bats at wind turbines should focus on them. The noctule, the parti-colored bat and in the north also the northern bat are those that we believe are in most need of concern, but the soprano-, common and Nathusius’ pipistrelles as well as the rarer Leisler’s bat and serotine are also high-risk species and thus potentially affected. Remaining species are rarely or never killed at wind turbines. 9. There have been some recent attempts to investigate if the mortality caused by wind turbines has negative population effects on bird species. In USA it was found that present wind farms probably do not affect any national population of songbirds. Similar results were obtained for Canada, but in this case the results applied to all breeding birds. No such broad studies have been made in Europe, but estimates have been made for species considered as particularly vulnerable. In northern Germany, with particularly many wind farms in operation, it is believed that the populations of red kites and common buzzards are already being affected negatively and this may perhaps apply to the white-tailed eagle as well. 10. We still have no estimates of population sizes for bats in Sweden or internationally and therefore we cannot evaluate if and how the increased mortality from wind turbines affects bat populations. However, there are concerns from North America and Europe that serious negative effects on bat populations of certain species already have occurred. 11. Recent results from studies on the impact of wind turbines on habitats, avoidance and disturbance of birds confirm the pattern from the previous report. There is large variation among different species, areas and habitats and general conclusions are difficult to draw. Nevertheless, avoidance behaviour is usually less obvious during the breeding season compared to the rest of the year. During the breeding season avoidance is usually obvious only within a few 100 m, the greatest distances are found among waders. During other parts of the year, it is birds that live in flocks and certain marine birds that show the greatest avoidance distances. Nothing new has appeared regarding habituation of birds to wind turbines and there is still considerable variation between different studies. There are some recent studies suggesting that the distance and habitat between the turbines affect the degree of avoidance behaviour and disturbance. Marine wind farms are avoided by most marine birds, but some species (cormorants and gulls) are attracted to the turbines, probably because the towers provide resting sites or access to food. Long-term studies of avoidance and disturbance are still lacking. 12. Impact on the habitats, avoidance behaviour and disturbance has not been investigated with respect to bats so far and may generally be less of a problem for bats than for birds. It is nevertheless obvious that drastic physical changes of the habitat will have effects also on bats, one way or another. On the contrary, it is clear that bats are attracted to wind turbines and that they search for them actively, in contrast to birds, which means that the problem usually requires different solutions for the two groups of animals. 13. Measures to minimize negative impact on birds are still mostly focused on avoiding building wind turbines in places that are rich in birds, particularly sites with high numbers of birds during breeding, wintering and stopovers during migration. Areas around specific occurrences and breeding sites of birds belonging to species or groups of species that have turned out to be particularly vulnerable to negative impact from wind turbines should be avoided. One such example is the larger raptors. Maintaining buffer zones, areas within which wind turbines should not be built, is a way to reduce the risks in such cases. In this report we review the current use of protection zones for birds and provide new suggestions for their future application. We discuss how we can achieve new and more scientifically based protection zones, particularly for our eagles. We appreciate that protection zones is a useful way to reduce the risks for some birds, but at the same time we emphasize that that this method cannot eliminate the risks entirely. 14. Although we consider buffer zones as an effective and practically useful way to reduce negative impact on particular birds, we and many other scientists are realising that this method may not always be sufficient for the protection and formation of viable populations of the species in question. To achieve such goals, planning at a larger scale may be necessary, where areas with the lowest risks of negative environmental impacts are designated suitable for e.g. establishment of wind farms. We believe that this would increase the efficiency of the planning and handling processes during wind turbine establishment and also facilitate the protection of both birds and bats, in comparison with current practices. This would also ensure that sufficiently large areas with relatively low risks are maintained for long-term conservation of (bird and bat) populations. 15. Once the turbines are built the available mitigation options are few when it comes to protection of birds. To mitigate by temporary halting the turbines during periods of high risk, as employed for bats, is a less useful method for birds. For birds there is no clear and general relationship between prevailing conditions on one hand, and the mortality risk on the other, which is in sharp contrast to the situation for bats. Although there are some cases from other countries where wind turbines have been halted to protect birds, this method do not seem to be useful in Sweden, as far as we can see. However, there is a promising development of various technical monitoring solutions that aim to keep bird fatalities at a very low level. As far as we know, no such system is yet fully developed and operational, but this is probably only a matter of time. Finally we also have the option of using compensation measures at a different site, a method that may help minimize the total effect on a population. It has barely been used in Sweden so far, but is more common internationally. 16. The most important measure for protection of bats at wind farms is to adjust the operation of turbines according to the occurrence of certain high risk species. This should be done by halting the rotors during periods when bat activity at rotor height is most frequent. Halting the rotors is a feasible method where noctules, parti-colored bats and serotines, and, particularly in the north, northern bats occur. This measure is expected to inhibit 60–90% of the potential fatalities. 17. To evaluate if mitigation at a particular site is feasible and decide how it should be applied locally, activity of the high risk species at rotor height should be measured continuously over longer periods, preferably during three seasons. Alternatively, searches for dead bats can be made, but this is quite complicated and requires more work. In some cases it may be more efficient to use a general mitigation scheme based on general knowledge about potentially dangerous situations, without spending resources and time to investigate bat activity. This option can be worth considering particularly in cases where it is clear already from the start that mitigation will be necessary. 18. How often halting the rotors will be required at a site depends primarily on the weather, and is hard to predict. A rough estimate for southern Sweden suggests that turbines need to be stopped during about 10 nights on average per year. Most likely mitigation will be required less frequently in the north. 19. Post-construction surveys so far made in Sweden have not contributed much new and useful data on how birds and bats are affected by wind farming. Unfortunately, most of them have not been up to expected standards and have not been able to answer even the most basic and relevant questions. A common impression is that it has been more important to do something, no matter why and how, rather than focussing on what has actually been achieved. There are certainly exceptions. A few programs have been carefully planned and well executed and have contributed with significant and important results that will be well used. This applies to birds and bats alike. There is every reason to reconsider the system of post-construction surveys as used at present in Sweden, so that future programs can contribute with useful information about local conditions and also can be used together with results from other programs to investigate broader patterns. Particularly for bats but sometimes also for birds, well designed programs are needed for efficient mitigation so that the negative impact on the fauna can be minimized. 20. We present guidelines on how surveys should be made and standardized to provide the best possible foundation for decisions and at the same time be cost-effective. Standardization of the methodology is important if the results are to be useful also in a broader context, although this is usually not the primary objective of the surveys. A national standard consisting of common guidelines for how surveys and measures should be employed with respect to methods and equipment is needed. 1. Sedan den första syntesrapporten om vindkraftens effekter på fåglar och fladdermöss publicerades 2011 har en hel del ny och viktig kunskap tagits fram både internationellt och i Sverige. Den här rapporten är en sammanställning av internationell forskning under senare år samt av de svenska kontroll- och uppföljningsprogram som genomförts fram till 2015/2016. Rapporten är en uppdatering av den tidigare syntesrapporten. 2. Nya resultat befäster i stort sett slutsatserna från den första syntesrapporten 2011 när det gäller fåglar. När det gäller fladdermöss visar ny kunskap å ena sidan att vindkraften är ett större problem än vad vi trodde för fem år sedan. Å andra sidan har nya metoder för att begränsa skadorna hunnit utvecklas och testas så att vi nu kan hantera problemet bättre. 3. Vindkraft är generellt sett ett större problem för fladdermöss än för fåglar. Detta beror dels på att fler fladdermöss dödas, men också på att dödligheten koncentreras till några få arter som därmed riskerar att påverkas kraftigt. Samtidigt kan vindkraft också innebära problem för, och populationspåverkan på, vissa typer av fåglar. Gemensamt för de fåglar och fladdermöss där det finns risk för negativ påverkan på opulationsstorlekar är att de har låg reproduktionspotential, vilket innebär att de kan förväntas få svårt att kompensera för en kraftigt ökad dödlighet. 4. Genomsnittsvärden för antalet dödade fåglar per vindkraftverk och år ligger även efter nya och mer detaljerade undersökningar kvar på mellan fem och tio per kraftverk och år. Vindkraftverkens läge har ofta betydelse för hur många fåglar som dödas. Medan vissa verk dödar mycket få fåglar, kan andra orsaka upp till ca 60 fåglars död per år. Än så länge finns endast en enda svensk studie som genomförts så pass noggrant att det går att beräkna den årliga dödligheten. Denna gjordes vid Näsudden på Gotland, ett mycket fågelrikt område, och visar inte helt oväntat på en dödlighet som ligger klart högre än i medelfallet. Miljön där vindkraftverken står är av betydelse för hur många fåglar som dödas och allra högst dödlighet har funnits i anslutning till våta miljöer, såsom vid Näsudden. Det har inte kommit någon ny faktabaserad kunskap om dödligheten vid marina vindkraftverk, vare sig för fåglar eller för fladdermöss. 5. Fågeldödligheten ökar med verkens storlek, ett resultat som visats internationellt och som stöds av studierna på Näsudden. Sett i förhållande till installerad effekt och producerad mängd el minskar dock dödligheten med ökande verksstorlek. Då det dessutom behövs färre nya, stora verk jämfört med gamla, små verk för att producera samma mängd el kan man minska den totala dödligheten per anläggning samtidigt som elproduktionen ökas. Detta blev fallet vid Näsudden när man bytte ut äldre verk mot nya. Om effekten blir densamma när det gäller fladdermöss har inte undersökts. 6. Alla typer av flygande fåglar kan dödas vid vindkraftverk, inga är immuna. Fågeldödlighet förekommer också vid alla platser där vindkraftverk av de typer vi använder idag finns. Det finns sannolikt inga platser där dödlighet aldrig förekommer. De allra flesta fåglar som dödas av vindkraftverk är vanliga småfåglar. Rovfåglar, måsar, trutar och hönsfåglar dödas i högre omfattning än förväntat i förhållande till populationsstorlekarna. Förhållandevis få svanar, gäss och tranor förolyckas, troligen eftersom dessa grupper uppvisar starka undvikandebeteenden. Relativt få fåglar förolyckas under aktiv flyttningsflykt. Dödligheten är generellt högre för fåglar som vistas i ett område under längre tid såsom under häckning, övervintring eller rastning under flyttningstid. 7. De siffror på dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk som presenterades 2011 var för låga. Nya undersökningar i Europa och Nordamerika har visat att i genomsnitt dödar varje vindkraftverk 10–15 fladdermöss per år. Vi har fortfarande inga jämförbara siffror från Sverige, men preliminära resultat från en vindpark i Halland visar på fem dödsfall per kraftverk och år på den platsen. 8. Dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk är nästan helt begränsad till arter som rör sig och jagar i fria luften över trädtoppshöjd. Dessa arter kallar vi högriskarter. Hänsyn till fladdermöss vid vindkraftverk skall fokuseras till dessa arter. Större brunfladdermus, gråskimlig fladdermus och i norr kanske även nordfladdermus bedömer vi vara i störst behov av hänsyn. Men även dvärg-, syd- och trollpipistrell samt de sällsynta arterna mindre brunfladdermus och sydfladdermus är högriskarter och riskerar därmed att påverkas negativt. De övriga svenska fladdermusarterna dödas sällan eller aldrig vid vindkraftverk. 9. Under senare tid har det gjorts ett antal ansatser till att analysera om dödligheten orsakad av vindkraftverk påverkar populationsstorlekar för fåglar. I Nordamerika fann man att dagens befintliga vindkraftverk sannolikt inte påverkar storleken på något av kontinentens småfågelbestånd. Liknande resultat hittade man specifikt för Kanada, men då för samtliga häckande fågelarter. I Europa har man inte gjort några lika övergripande analyser, men istället specifikt analyserat arter som bedöms vara särskilt utsatta. I norra Tyskland bedöms att redan i dag är dödligheten vid vindkraftverk så hög totalt sett, med väldigt många vindkraftverk i drift, att den påverkar antalet röda glador och ormvråkar negativt. Sannolikt gäller detta även för antalet havsörnar. 10. Det finns fortfarande inga mått på storleken på fladdermuspopulationer, vare sig inom Sverige eller internationellt, och därför kan man inte göra några tillförlitliga beräkningar av hur vindkraftdödligheten påverkar bestånden. Det finns farhågor både från Nordamerika och från Europa om att kraftig negativ påverkan på populationsstorlekarna av ett antal fladdermusarter på grund av vindkraftorsakad dödlighet redan kan ha skett. 11. Sentida resultat om påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar visar på samma mönster som vi angav i den förra syntesrapporten. Det är stor variation mellan olika arter, olika områden och olika miljöer. Generella slutsatser är svåra att dra, men allmänt sett förefaller undvikande vara lägre under häckningstid än under övriga delar av året. När undvikande under häckning förekommer rör det sig i regel om avstånd på upp till några 100 m. Vadare uppvisar de största undvikandeavstånden under häckningstid. Under andra delar av året är det fåglar som lever i flockar samt en del marina fåglar som visar de allra största undvikandeavstånden. Inget direkt nytt har framkommit när det gäller om fåglar vänjer sig vid vindkraftverk eller inte. Även på den punkten varierar resultaten mellan olika studier. Några senare undersökningar antyder att avstånd mellan verk samt miljön mellan verk påverkar graden av undvikande och störning. Vid marina parker är det fortsatt så att flertalet marina fåglar visats undvika dessa. Ett mindre antal arter (skarvar och måsfåglar) attraheras till vindparker, sannolikt eftersom dessa erbjuder viloplatser och kanske även förbättrade födosöksmöjligheter. Långtidsstudier av påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar saknas i stort. 12. Påverkan på livsmiljö, undvikandebeteende och störningar har inte avhandlats i några studier av fladdermöss så här långt och har sannolikt betydligt mindre betydelse för denna djurgrupp än för fåglar. Samtidigt är det självklart att en rent fysisk förändring av livsmiljön påverkar även fladdermöss på något sätt. Å andra sidan har man visat att fladdermöss attraheras till vindkraftverk och söker upp dem aktivt. Detta är en stor och viktig skillnad jämfört med fåglar och gör att problemet måste hanteras på ett annat sätt. 13. Åtgärder för att minska negativ påverkan på fåglar från vindkraft handlar fortfarande i första hand om att undvika att bygga vindkraftverk på särskilt fågelrika platser, speciellt sådana som används under häckning, övervintring eller rastning under flyttningen. Det handlar också om närområden kring förekomster, häcknings- eller boplatser av arter och grupper av fåglar som visats löpa högre risker för negativ påverkan från vindkraft. Exempel på sådana är större rovfåglar. Så kallade skyddsavstånd, zoner där inga vindkraftverk bör byggas, är ett sätt att minska riskerna i sådana fall. Vi går i denna rapport igenom tidigare föreslagna skyddsavstånd, ger nya förslag på sådana, samt diskuterar på vilket sätt och med vilken faktabakgrund man skulle kunna komma fram till mer vetenskapligt grundade skyddsavstånd, särskilt för våra örnar. Vår utgångspunkt här är att skyddszoner är ett bra sätt att minska risker, men samtidigt ska man vara medveten om att det inte är och aldrig har varit avsikten att skyddszonerna ska eller kan ta bort riskerna helt och hållet. 14. Samtidigt som vi anser att skyddsavstånd är ett verkningsfullt och praktiskt användbart redskap för att minska risker för negativ påverkan på vissa typer av fåglar, lyfter vi och ett ökande antal forskare också frågan om att detta kanske inte är tillräckligt för att bevara eller skapa livskraftiga bestånd av de arter vi vill ha. För att nå sådana mål menar vi att det krävs en mycket mer storskalig planering där man från centralt håll pekar ut de områden där en utbyggnad av exempelvis vindkraft ger så liten negativ miljöpåverkan som möjligt. Vi menar att detta skulle kunna leda till en smidigare hantering av ansökningsärenden för vindkraft, samtidigt som det skulle gagna fågelskyddet, i jämförelse med dagens hantering av ärende för ärende. Ett sådant förfarande innebär samtidigt att tillräckligt stora ytor med en relativt sett riskfri miljö förblir oexploaterade, och relativt sett riskfria för de bestånd vi vill ha. För att kunna genomföra detta krävs att samhället gemensamt sätter upp målnivåer för olika fågel- och fladdermusarter. 15. När verken väl står på plats finns i dagsläget ett mer begränsat antal åtgärder att ta till när det gäller fåglar. Att på samma sätt som för fladdermöss anpassa driften för att minska risker är av allt att döma betydligt svårare för fåglar. Detta beror på att det inte finns lika klara, tydliga och generella kopplingar mellan olika omvärldsfaktorer och fågeldödlighet vid vindkraftverk, som det finns för fladdermöss. Tillfällig avstängning i riskabla situationer har använts på några platser i världen även för fåglar, men är inte direkt användbart i svenska förhållanden såvitt vi kan bedöma. Här finns stora förhoppningar på tekniska lösningar som ska kunna förhindra olyckor, eller i alla fall minska antalet olyckor till en mycket låg nivå. En lovande utveckling sker på detta område, men såvitt vi kan bedöma finns det idag inga färdiga och fullt ut fungerande system som visats kunna utföra det som eftersträvas. Med största sannolikhet är detta dock något som kommer i framtiden, frågan är endast när det kan bli praktiskt möjligt. Till sist har vi även möjligheten att genomföra kompensationsåtgärder på annan plats, för att se till att den totala påverkan blir så låg som möjligt. Detta har så här långt knappt använts alls i Sverige, men är mer vanligt internationellt. 16. Den viktigaste åtgärden för att skydda fladdermöss vid vindkraftverk är att se till att kraftverkens drift anpassas till förekomst av högriskarterna, där sådana förekommer. Detta sker bäst genom att låta vindkraftverken stå stilla under de tider och väderförhållanden då aktivitet av fladdermöss i rotorhöjd är mest frekvent. Tillfällig avstängning under förhållanden med störst risker kan förväntas hindra 60–90% av de olyckor som annars skulle ha inträffat. 17. För bedömning av om tillfällig avstängning är lämplig i en specifik vindpark och hur den skall anpassas lokalt bör man mäta aktivitet av högriskarterna i rotorhöjd under längre sammanhängande perioder, helst under tre säsonger med kraftverken i drift. Alternativt görs eftersök av döda fladdermöss, men detta är dyrare och mer arbetskrävande. Man kan även driva verken med tillfällig avstängning i risksituationer redan från början, utan att först behöva undersöka aktiviteten av fladdermöss i rotorhöjd. Detta kan vara en billigare och snabbare metod i vissa lägen, särskilt där man redan på förhand kan säga att avstängningsrutiner kommer att behövas. 18. Hur ofta tillfällig avstängning kommer att behöva användas på en viss plats beror i första hand på vädret och är därför mycket svårt att förutsäga. En grov och preliminär bedömning för södra Sverige antyder att det kommer att behövas under ett tiotal nätter per år i genomsnitt. Behovet kommer antagligen att vara lägre i norr. 19. Hittills avrapporterade svenska kontroll- och uppföljningsprogram har inte bidragit med särskilt mycket ny och användbar kunskap om hur svensk vindkraft påverkar fåglar och fladdermöss. Tyvärr har huvuddelen inte utförts så att de ens har kunnat besvara de allra enklaste frågorna som ställts. Ett genomgående intryck är att det många gånger har varit viktigare att genomföra något (oavsett vad det är), än vad man faktiskt har genomfört. Några undantag finns givetvis i form av mycket väl utförda program som genererat användbara resultat, för båda djurgrupperna. Det finns stor anledning att se över hela systemet med kontroll- och uppföljningsprogram så att dessa framöver kan bidra med kunskap i första hand kring de lokala förhållandena på den plats de genomförs, men också så att resultaten tillsammans med resultat från flera platser kan användas för att analysera mer generella mönster. Särskilt för fladdermössen, men ibland också för fåglar, behövs även väl genomtänkta kontrollprogram för att anpassa drift och minimera riskerna för negativ påverkan. 20. Vi presenterar riktlinjer för hur inventeringar, kontroll- och uppföljningsprogram bör utföras och standardiseras för att ge bästa möjliga beslutsunderlag och samtidigt vara så kostnadseffektiva som möjligt. Standardisering av metodiken är viktig om resultaten skall kunna användas i ett större perspektiv, även om detta inte är den primära avsikten med kontrollprogram. Det bör tas fram en nationell standard i form av gemensamt beslutade riktlinjer för hur program och åtgärder skall genomföras med avseende på metodik och utrustning.

1. Sedan den första syntesrapporten om vindkraftens effekter på fåglar och fladdermöss publicerades 2011 har en hel del ny och viktig kunskap tagits fram både internationellt och i Sverige. Den här rapporten är en sammanställning av internationell forskning under senare år samt av de svenska kontroll- och uppföljningsprogram som genomförts fram till 2015/2016. Rapporten är en uppdatering av den tidigare syntesrapporten. 2. Nya resultat befäster i stort sett slutsatserna från den första syntesrapporten 2011 när det gäller fåglar. När det gäller fladdermöss visar ny kunskap å ena sidan att vindkraften är ett större problem än vad vi trodde för fem år sedan. Å andra sidan har nya metoder för att begränsa skadorna hunnit utvecklas och testas så att vi nu kan hantera problemet bättre. 3. Vindkraft är generellt sett ett större problem för fladdermöss än för fåglar. Detta beror dels på att fler fladdermöss dödas, men också på att dödligheten koncentreras till några få arter som därmed riskerar att påverkas kraftigt. Samtidigt kan vindkraft också innebära problem för, och populationspåverkan på, vissa typer av fåglar. Gemensamt för de fåglar och fladdermöss där det finns risk för negativ påverkan på populationsstorlekar är att de har låg reproduktionspotential, vilket innebär att de kan förväntas få svårt att kompensera för en kraftigt ökad dödlighet. 4. Genomsnittsvärden för antalet dödade fåglar per vindkraftverk och år ligger även efter nya och mer detaljerade undersökningar kvar på mellan fem och tio per kraftverk och år. Vindkraftverkens läge har ofta betydelse för hur många fåglar som dödas. Medan vissa verk dödar mycket få fåglar, kan andra orsaka upp till ca 60 fåglars död per år. Än så länge finns endast en enda svensk studie som genomförts så pass noggrant att det går att beräkna den årliga dödligheten. Denna gjordes vid Näsudden på Gotland, ett mycket fågelrikt område, och visar inte helt oväntat på en dödlighet som ligger klart högre än i medelfallet. Miljön där vindkraftverken står är av betydelse för hur många fåglar som dödas och allra högst dödlighet har funnits i anslutning till våta miljöer, såsom vid Näsudden. Det har inte kommit någon ny faktabaserad kunskap om dödligheten vid marina vindkraftverk, vare sig för fåglar eller för fladdermöss. 5. Fågeldödligheten ökar med verkens storlek, ett resultat som visats internationellt och som stöds av studierna på Näsudden. Sett i förhållande till installerad effekt och producerad mängd el minskar dock dödligheten med ökande verksstorlek. Då det dessutom behövs färre nya, stora verk jämfört med gamla, små verk för att producera samma mängd el kan man minska den totala dödligheten per anläggning samtidigt som elproduktionen ökas. Detta blev fallet vid Näsudden när man bytte ut äldre verk mot nya. Om effekten blir densamma när det gäller fladdermöss har inte undersökts. 6. Alla typer av flygande fåglar kan dödas vid vindkraftverk, inga är immuna. Fågeldödlighet förekommer också vid alla platser där vindkraftverk av de typer vi använder idag finns. Det finns sannolikt inga platser där dödlighet aldrig förekommer. De allra flesta fåglar som dödas av vindkraftverk är vanliga småfåglar. Rovfåglar, måsar, trutar och hönsfåglar dödas i högre omfattning än förväntat i förhållande till populationsstorlekarna. Förhållandevis få svanar, gäss och tranor förolyckas, troligen eftersom dessa grupper uppvisar starka undvikandebeteenden. Relativt få fåglar förolyckas under aktiv flyttningsflykt. Dödligheten är generellt högre för fåglar som vistas i ett område under längre tid såsom under häckning, övervintring eller rastning under flyttningstid. 7. De siffror på dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk som presenterades 2011 var för låga. Nya undersökningar i Europa och Nordamerika har visat att i genomsnitt dödar varje vindkraftverk 10–15 fladdermöss per år. Vi har fortfarande inga jämförbara siffror från Sverige, men preliminära resultat från en vindpark i Halland visar på fem dödsfall per kraftverk och år på den platsen. 8. Dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk är nästan helt begränsad till arter som rör sig och jagar i fria luften över trädtoppshöjd. Dessa arter kallar vi högriskarter. Hänsyn till fladdermöss vid vindkraftverk skall fokuseras till dessa arter. Större brunfladdermus, gråskimlig fladdermus och i norr kanske även nordfladdermus bedömer vi vara i störst behov av hänsyn. Men även dvärg-, syd- och trollpipistrell samt de sällsynta arterna mindre brunfladdermus och sydfladdermus är högriskarter och riskerar därmed att påverkas negativt. De övriga svenska fladdermusarterna dödas sällan eller aldrig vid vindkraftverk. 9. Under senare tid har det gjorts ett antal ansatser till att analysera om dödligheten orsakad av vindkraftverk påverkar populationsstorlekar för fåglar. I Nordamerika fann man att dagens befintliga vindkraftverk sannolikt inte påverkar storleken på något av kontinentens småfågelbestånd. Liknande resultat hittade man specifikt för Kanada, men då för samtliga häckande fågelarter. I Europa har man inte gjort några lika övergripande analyser, men istället specifikt analyserat arter som bedöms vara särskilt utsatta. I norra Tyskland bedöms att redan i dag är dödligheten vid vindkraftverk så hög totalt sett, med väldigt många vindkraftverk i drift, att den påverkar antalet röda glador och ormvråkar negativt. Sannolikt gäller detta även för antalet havsörnar. 10. Det finns fortfarande inga mått på storleken på fladdermuspopulationer, vare sig inom Sverige eller internationellt, och därför kan man inte göra några tillförlitliga beräkningar av hur vindkraftdödligheten påverkar bestånden. Det finns farhågor både från Nordamerika och från Europa om att kraftig negativ påverkan på populationsstorlekarna av ett antal fladdermusarter på grund av vindkraftorsakad dödlighet redan kan ha skett. 11. Sentida resultat om påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar visar på samma mönster som vi angav i den förra syntesrapporten. Det är stor variation mellan olika arter, olika områden och olika miljöer. Generella slutsatser är svåra att dra, men allmänt sett förefaller undvikande vara lägre under häckningstid än under övriga delar av året. När undvikande under häckning förekommer rör det sig i regel om avstånd på upp till några 100 m. Vadare uppvisar de största undvikandeavstånden under häckningstid. Under andra delar av året är det fåglar som lever i flockar samt en del marina fåglar som visar de allra största undvikandeavstånden. Inget direkt nytt har framkommit när det gäller om fåglar vänjer sig vid vindkraftverk eller inte. Även på den punkten varierar resultaten mellan olika studier. Några senare undersökningar antyder att avstånd mellan verk samt miljön mellan verk påverkar graden av undvikande och störning. Vid marina parker är det fortsatt så att flertalet marina fåglar visats undvika dessa. Ett mindre antal arter (skarvar och måsfåglar) attraheras till vindparker, sannolikt eftersom dessa erbjuder viloplatser och kanske även förbättrade födosöksmöjligheter. Långtidsstudier av påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar saknas i stort. 12. Påverkan på livsmiljö, undvikandebeteende och störningar har inte avhandlats i några studier av fladdermöss så här långt och har sannolikt betydligt mindre betydelse för denna djurgrupp än för fåglar. Samtidigt är det självklart att en rent fysisk förändring av livsmiljön påverkar även fladdermöss på något sätt. Å andra sidan har man visat att fladdermöss attraheras till vindkraftverk och söker upp dem aktivt. Detta är en stor och viktig skillnad jämfört med fåglar och gör att problemet måste hanteras på ett annat sätt. 13. Åtgärder för att minska negativ påverkan på fåglar från vindkraft handlar fortfarande i första hand om att undvika att bygga vindkraftverk på särskilt fågelrika platser, speciellt sådana som används under häckning, övervintring eller rastning under flyttningen. Det handlar också om närområden kring förekomster, häcknings- eller boplatser av arter och grupper av fåglar som visats löpa högre risker för negativ påverkan från vindkraft. Exempel på sådana är större rovfåglar. Så kallade skyddsavstånd, zoner där inga vindkraftverk bör byggas, är ett sätt att minska riskerna i sådana fall. Vi går i denna rapport igenom tidigare föreslagna skyddsavstånd, ger nya förslag på sådana, samt diskuterar på vilket sätt och med vilken faktabakgrund man skulle kunna komma fram till mer vetenskapligt grundade skyddsavstånd, särskilt för våra örnar. Vår utgångspunkt här är att skyddszoner är ett bra sätt att minska risker, men samtidigt ska man vara medveten om att det inte är och aldrig har varit avsikten att skyddszonerna ska eller kan ta bort riskerna helt och hållet. 14. Samtidigt som vi anser att skyddsavstånd är ett verkningsfullt och praktiskt användbart redskap för att minska risker för negativ påverkan på vissa typer av fåglar, lyfter vi och ett ökande antal forskare också frågan om att detta kanske inte är tillräckligt för att bevara eller skapa livskraftiga bestånd av de arter vi vill ha. För att nå sådana mål menar vi att det krävs en mycket mer storskalig planering där man från centralt håll pekar ut de områden där en utbyggnad av exempelvis vindkraft ger så liten negativ miljöpåverkan som möjligt. Vi menar att detta skulle kunna leda till en smidigare hantering av ansökningsärenden för vindkraft, samtidigt som det skulle gagna fågelskyddet, i jämförelse med dagens hantering av ärende för ärende. Ett sådant förfarande innebär samtidigt att tillräckligt stora ytor med en relativt sett riskfri miljö förblir oexploaterade, och relativt sett riskfria för de bestånd vi vill ha. För att kunna genomföra detta krävs att samhället gemensamt sätter upp målnivåer för olika fågel- och fladdermusarter. 15. När verken väl står på plats finns i dagsläget ett mer begränsat antal åtgärder att ta till när det gäller fåglar. Att på samma sätt som för fladdermöss anpassa driften för att minska risker är av allt att döma betydligt svårare för fåglar. Detta beror på att det inte finns lika klara, tydliga och generella kopplingar mellan olika omvärldsfaktorer och fågeldödlighet vid vindkraftverk, som det finns för fladdermöss. Tillfällig avstängning i riskabla situationer har använts på några platser i världen även för fåglar, men är inte direkt användbart i svenska förhållanden såvitt vi kan bedöma. Här finns stora förhoppningar på tekniska lösningar som ska kunna förhindra olyckor, eller i alla fall minska antalet olyckor till en mycket låg nivå. En lovande utveckling sker på detta område, men såvitt vi kan bedöma finns det idag inga färdiga och fullt ut fungerande system som visats kunna utföra det som eftersträvas. Med största sannolikhet är detta dock något som kommer i framtiden, frågan är endast när det kan bli praktiskt möjligt. Till sist har vi även möjligheten att genomföra kompensationsåtgärder på annan plats, för att se till att den totala påverkan blir så låg som möjligt. Detta har så här långt knappt använts alls i Sverige, men är mer vanligt internationellt. 16. Den viktigaste åtgärden för att skydda fladdermöss vid vindkraftverk är att se till att kraftverkens drift anpassas till förekomst av högriskarterna, där sådana förekommer. Detta sker bäst genom att låta vindkraftverken stå stilla under de tider och väderförhållanden då aktivitet av fladdermöss i rotorhöjd är mest frekvent. Tillfällig avstängning under förhållanden med störst risker kan förväntas hindra 60–90% av de olyckor som annars skulle ha inträffat. 17. För bedömning av om tillfällig avstängning är lämplig i en specifik vindpark och hur den skall anpassas lokalt bör man mäta aktivitet av högriskarterna i rotorhöjd under längre sammanhängande perioder, helst under tre säsonger med kraftverken i drift. Alternativt görs eftersök av döda fladdermöss, men detta är dyrare och mer arbetskrävande. Man kan även driva verken med tillfällig avstängning i risksituationer redan från början, utan att först behöva undersöka aktiviteten av fladdermöss i rotorhöjd. Detta kan vara en billigare och snabbare metod i vissa lägen, särskilt där man redan på förhand kan säga att avstängningsrutiner kommer att behövas. 18. Hur ofta tillfällig avstängning kommer att behöva användas på en viss plats beror i första hand på vädret och är därför mycket svårt att förutsäga. En grov och preliminär bedömning för södra Sverige antyder att det kommer att behövas under ett tiotal nätter per år i genomsnitt. Behovet kommer antagligen att vara lägre i norr. 19. Hittills avrapporterade svenska kontroll- och uppföljningsprogram har inte bidragit med särskilt mycket ny och användbar kunskap om hur svensk vindkraft påverkar fåglar och fladdermöss. Tyvärr har huvuddelen inte utförts så att de ens har kunnat besvara de allra enklaste frågorna som ställts. Ett genomgående intryck är att det många gånger har varit viktigare att genomföra något (oavsett vad det är), än vad man faktiskthar genomfört. Några undantag finns givetvis i form av mycket väl utförda program som genererat användbara resultat, för båda djurgrupperna. Det finns stor anledning att se över hela systemet med kontroll- och uppföljningsprogram så att dessa framöver kan bidra med kunskap i första hand kring de lokala förhållandena på den plats de genomförs, men också så att resultaten tillsammans med resultat från flera platser kan användas för att analysera mer generella mönster. Särskilt för fladdermössen, men ibland också för fåglar, behövs även väl genomtänkta kontrollprogram för att anpassa drift och minimera riskerna för negativ påverkan. 20. Vi presenterar riktlinjer för hur inventeringar, kontroll- och uppföljningsprogram bör utföras och standardiseras för att ge bästa möjliga beslutsunderlag och samtidigt vara så kostnadseffektiva som möjligt. Standardisering av metodiken är viktig om resultaten skall kunna användas i ett större perspektiv, även om detta inte är den primära avsikten med kontrollprogram. Det bör tas fram en nationell standard i form av gemensamt beslutade riktlinjer för hur program och åtgärder skall genomföras med avseende på metodik och utrustning. 1. Since the previous report on the impact from wind power on birds and bats was published in 2011, much new and important information have appeared both internationally and in Sweden. The present report is a summary of the international research in this area in recent years, and also of the Swedish post-construction surveys made until 2016. This report is hence an update of the previous (2011) report. 2. With respect to birds, the results of new research largely confirm the conclusions from the previous report. For bats, however, new results show that wind power is a larger problem than we realized five years ago, but, on the other hand, new mitigation methods have recently been developed and tested, so that the problem can now be handled more efficiently. 3. Wind power facilities are generally a larger problem for bats than for birds. This is because more bats are being killed, and also because the mortality is concentrated to a few species of bats, which therefore may be affected seriously. At the same time, wind power facilities can also be a problem for certain kinds of birds, some of which may be affected negatively at the population level. Common for birds and bats that risk being negatively affected at the population level is that they have low reproductive potential, and therefore may have difficulties compensating for increased mortality. 4. The fatality rate of birds at wind turbines remain at 5–10 birds per turbine and year on average, even after several and more detailed surveys that have been conducted recently. The location of the turbine is often an important determinant of the fatality rate. While most turbines kill few birds, others may kill up to 60 birds per year. So far there is only one study from Sweden that has been executed in sufficient detail to allow estimation of annual fatality rates. This study was conducted at Näsudden on the island of Gotland, a coastal site very rich in birds, and show, as expected, fatality rates much higher than average. Regarding fatality rates of birds and bats at marine wind farms, no new evidence-based knowledge have been presented since the previous report. 5. Bird mortality at wind turbines generally increases with the size of the turbines. However, in relation to installed effect and produced electricity the mortality declines with increased turbine size. As fewer new, large plants replace old, small ones, the total mortality per wind farm can be lowered at the same time as the electricity production increases. This was the case at Näsudden when the old turbines were replaced by new ones. If a similar effect also is achieved for bats has not been investigated. 6. All kinds of birds can be killed at wind turbines. Also, birds are probably killed at all sites where modern wind turbines are being used. Most fatalities are small songbirds. Raptors, gulls and game birds are killed at higher rates than expected based on their population sizes. Relatively few swans, geese and cranes are killed at wind turbines, probably because these birds show strong avoidance behaviours. Relatively few birds are killed while in flight during migration. Generally, mortality is higher for birds that stay in an area over longer periods such as during breeding, wintering or at stopovers during migration. 7. Estimates of fatality rates for bats at wind turbines presented in 2011 were much too low. New research from Europe and North America suggest that on average a wind turbine kills 10–15 bats per year, in some cases up to 100 or more. We still have no comparable estimates from Sweden, but an ongoing study from a site in Halland suggests that the fatality rate is about 5 bats per turbine and year at that site. 8. Mortality of bats at wind turbines is limited to a few species that move and feed in the open air above the tree-canopies. We call them high-risk species. The consideration of bats at wind turbines should focus on them. The noctule, the parti-colored bat and in the north also the northern bat are those that we believe are in most need of concern, but the soprano-, common and Nathusius’ pipistrelles as well as the rarer Leisler’s bat and serotine are also high-risk species and thus potentially affected. Remaining species are rarely or never killed at wind turbines. 9. There have been some recent attempts to investigate if the mortality caused by wind turbines has negative population effects on bird species. In North America it was found that present wind farms probably do not affect any continental population of songbirds. Similar results were obtained for Canada specifically, but in this case the results applied to all breeding birds. No such broad studies have been made in Europe, but estimates have been made for species considered as particularly vulnerable. In northern Germany, with particularly many wind farms in operation, it is believed that the populations of red kites and common buzzards are already being affected negatively and this may perhaps apply to the white-tailed eagle as well. 10. We still have no estimates of population sizes for bats in Sweden or internationally and therefore we cannot estimate if and how the increased mortality from wind turbines affects bat populations. However, there are concerns from North America and Europe that serious negative effects on bat populations of certain species already have occurred. 11. Recent results from studies on the impact of wind turbines on habitats, avoidance and disturbance of birds confirm the pattern from the previous report. There is large variation among different species, areas and habitats and general conclusions are difficult to draw. Nevertheless, avoidance behaviour is usually less obvious during the breeding season compared to the rest of the year. During the breeding season avoidance is usually obvious only within a few 100 m, the greatest distances are found among waders. During other parts of the year, it is birds that live in flocks and certain marine birds that show the greatest avoidance distances. Nothing new has appeared regarding habituation of birds to wind turbines and there is still considerable variation between different studies. There are some recent studies suggesting that the distance and habitat between the turbines affect the degree of avoidance behaviour and disturbance. Marine wind farms are avoided by most marine birds, but some species (cormorants and gulls) are attracted to marine wind farns, probably because these provide resting sites or access to food. Long-term studies of avoidance and disturbance are still lacking. 12. Impact on the habitats, avoidance behaviour and disturbance has not been investigated with respect to bats so far and may generally be less of a problem for bats than for birds. It is nevertheless obvious that drastic physical changes of the habitat will have effects also on bats, one way or another. On the contrary, it is clear that bats are attracted to wind turbines and that they search for them actively, in contrast to birds, which means that the problem usually requires different solutions for the two groups of animals. 13. Measures to minimize negative impact on birds are still mostly focused on avoiding building wind turbines in places that are rich in birds, particularly sites with high numbers of birds during breeding, wintering and stopovers during migration. Areas around specific occurrences and breeding sites of birds belonging to species or groups of species that have turned out to be particularly vulnerable to negative impact from wind turbines should be avoided. One such example is the larger raptors. Maintaining protective zones, areas within which wind turbines should not be built, is a way to reduce the risks in such cases. In this report we review the current use of protection zones for birds and provide new suggestions for their future application. We discuss how we can achieve new and more scientifically based protection zones, particularly for our eagles. We appreciate that protection zones is a useful way to reduce the risks for some birds, but at the same time we emphasize that that this method cannot eliminate the risks entirely. 14. Although we consider protection zones as an effective and practically useful way to reduce negative impact on particular birds, we and many other scientists are becoming aware of that this method may not always be sufficient for the protection and formation of viable populations of the species in question. To achieve such goals, planning at a larger scale may be necessary, where areas with the lowest risks of negative environmental impacts are designated suitable for e.g. establishment of wind farms. We believe that this would increase the efficiency of the planning and handling processes during wind turbine establishment and also facilitate the protection of both birds and bats, in comparison with current practices. This would also ensure that sufficiently large areas with relatively low risks are maintained for long-term conservation of (bird and bat) populations. 15. Once the turbines are built the available mitigation options are few when it comes to protection of birds. To mitigate by temporary halting the turbines during periods of high risk, as employed for bats, is a less useful method for birds. For birds there is no clear and general relationship between prevailing conditions on one hand, and the mortality risk on the other, which is in sharp contrast to the situation for bats. Although there are some cases from other countries where wind turbines have been halted to protect birds, this method do not seem to be useful in Sweden, as far as we can see. However, there is a promising development of various technical monitoring solutions that aim to keep bird fatalities at a very low level. As far as we know, no such system is yet fully developed and operational, but this is probably only a matter of time. Finally we also have the option of using compensation measures at a different site, a method that may help minimize the total effect on a population. It has barely been used in Sweden so far, but is more common internationally. 16. The most important measure for protection of bats at wind farms is to adjust the operation of turbines according to the occurrence of certain high risk species. This should be done by halting the rotors during periods when bat activity at rotor height is most frequent. Halting the rotors is a feasible method where noctules, parti-colored bats and serotines, and, particularly in the north, northern bats occur. This measure is expected to inhibit 60–90% of the potential fatalities. 17. To evaluate if mitigation at a particular site is feasible and decide how it should be applied locally, activity of the high risk species at rotor height should be measured continuously over longer periods, preferably during three seasons. Alternatively, searches for dead bats can be made, but this is quite complicated and requires more work. In some cases it may be more efficient to use a general mitigation scheme based on general knowledge about potentially dangerous situations, without spending resources and time to investigate bat activity. This option can be worth considering particularly in cases where it is clear already from the start that mitigation will be necessary. 18. How often halting the rotors will be required at a site depends primarily on the weather, and is hard to predict. A rough estimate for southern Sweden suggests that turbines need to be stopped during about 10 nights on average per year. Most likely mitigation will be required less frequently in the north. 19. Post-construction surveys so far made in Sweden have not contributed much new and useful data on how birds and bats are affected by wind farming. Unfortunately, most of them have not been up to expected standards and have not been able to answer even the most basic and relevant questions. A common impression is that it has been more important to do something, no matter why and how, rather than focussing on what has actually been achieved. There are certainly exceptions. A few programs have been carefully planned and well executed and have contributed with significant and important results that will be well used. This applies to birds and bats alike. There is every reason to reconsider the system of post-construction surveys as used at present in Sweden, so that future programs can contribute with useful information about local conditions and also can be used together with results from other programs to investigate broader patterns. Particularly for bats but sometimes also for birds, well designed programs are needed for efficient mitigation so that the negative impact on the fauna can be minimized. 20. We present guidelines on how surveys should be made and standardized to provide the best possible foundation for decisions and at the same time be cost-effective. Standardization of the methodology is important if the results are to be useful also in a broader context, although this is usually not the primary objective of the surveys. A national standard consisting of common guidelines for how surveys and measures should be employed with respect to methods and equipment is needed.

Samexistens örnar och vindkraft på Gotland

Hotade vadarfåglar på strandängar. Hävdade gräsmarker i södra Sverige som sköts med slåtter eller bete utgör viktiga livsmiljöer för brushane, rödspov och svartbent strandpipare. Brushanen förekommer regelbundet som häckande endast på kustnära öländska sjömarker och gotländska strandängar. Rödspoven har sitt starkaste fäste på Öland där den förutom på sjömarker också förekommer på alvarmark. Mindre antal rödspov häckar i Halland, Östergötland, Skåne, Blekinge och på Gotland. Svartbent strandpipare anses vara utgången som svensk häckfågel men uppträder årligen med enstaka individer på kustlokaler och häckningsförsök har gjorts vissa år, särskilt på Öland. Minskad areal av hävdade gräsmarker, fragmentering av livsmiljöer och dränering är viktiga landskapsförändringar som varit negativa för vadarfåglarna. Hög predation har påverkat föryngringen och försvårat överlevnadsmöjligheter för små populationer. Omfattande störning och viss exploatering på lokaler där svartbent strandpipare tidigare förekom kan också ha bidragit till artens utgång som regelbunden häckfågel. För att gynna hotade vadarfåglar rekommenderas förbättrad skötsel av hävdade gräsmarker med nyskapande av tillfälliga vattensamlingar under vadarnas häckningssäsong. På lokaler med högt predationstryck kan det vara aktuellt att bedriva predatorkontroll i syfte att öka vadarnas häckningsframgång. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter.

Vid Ottenby fågelstation sker standardiserad fångst av flyttfåglar. Insamlad data används för att registrera populationstrender, fenologitrender samt för beräkning av årlig häckningsframgång. Under 2015 fångades totalt 19 083 fåglar av 100 arter i den standardiserade fångsten. Summan ligger knappt 5 % över referensvär-det. Våren: Totalt under våren fångades 6 874 fåglar vilket ligger nära 25 % över referensvärdet, främst förklarat av goda summor för rödhake. Våren visade relativt genomsnittliga summor för många arter men svarthätta och göktyta är exempel där fångsten överskred referensvärdet ordentligt. Gräshoppsångare, domherre och ortolansparv fångades inte alls och även rödvingetrast, rosenfink, gulsparv och grönsångare fångades i antal långt under medelvärdet. Blåhaken fortsätter sin oroande sentida kräftgång med endast tre individer fångade under våren (vilket ska jämföras med ett referensvärde på 51 individer). Hösten: Trädgårdsfångsten gav 8 640 fåglar, vilket är knappt 7 % under referensvärdet. Goda fångstsummor erhölls för bland annat gransångare och gärdsmyg men även för mindre flugsnappare och både hus– och ladusvala. Låga summor noterades för t.ex. blåhake, grönfink, rödvingetrast och gulsparv. Inte en enda göktyta, rosenfink eller ortolansparv noterades i fångsten. Vadare: Totalt fångades 3 569 vadare vilket är drygt 5 % över referensvärdet. Summan förklaras i hög grad av en god förekomst av kärrsnäppor. Myrsnäppa fångades i goda antal, långt över medel, medan flera andra arter tvärtom visade svaga fångstsummor. Fångsten fick dessvärre avbrytas tidigt under sommaren (innan årsungarna anlände) på grund av förekomst av mink på udden. Fenologi: Sveriges flyttfåglar anländer allt tidigare om våren, och förändringen framgår tydligt i fångstse-rien. Vintern 2014/2015 var mild och vårsträcket förlöpte enligt det tidiga schema som vi numera vant oss vid. Under vårflyttningen visar 15 arter signifikanta förändringar i sitt fenologiska uppträdande och i samtliga fall handlar det om en tidigareläggning av schemat. I genomsnitt uppvisade de 33 analyserade arterna ett medeldatum som 2015 låg 5,0 dagar tidigare än vid mätningarnas början 1979. Gruppen med kort- och medeldistansflyttare anlände med ett medeldatum 3,7 dagar tidigare än vid standardiseringens början 1979 och för tropikflyttare gällde 6,3 dagar. Tittar man på hela den standardiserade perioden 1979–2015 uppvisar arterna en genomsnittlig förändring av motsvarande storlek: -4,0 dagar. Därmed blev 2015 ett år som förstär-ker mönstret under 2000-talet med tidiga ankomstdatum. Häckningsframgång: Andelen ungfåglar i höstfångsten uppgick under 2015 till 83 %. Detta värde är mycket lågt och utgör det tredje lägsta sedan den standardiserade höstfångsten inleddes 1972. Försommaren 2015 var på många håll i landet kall, blåsig och nederbördsrik och att häckningsutfallet skulle bli dåligt var därför väntat.

Rapporten sammanfattar fjärilsinventeringar utförda under 2014 inom Biogeografisk uppföljning som drivs av Naturvårdsverket. Detta var första året med skarpa inventeringar efter flera års eftersök av dagfjärilar i fjällen och en säsongs utprovning av inventeringsmetodik. Bra väderförhållanden i fjällen innebar att inventeringarna av fjällens fjärilar gick över förväntan. Således kunde 28 ytor inventeras och totalt noterades 20 högnordiska blåvingar på 7 ytor, 28 dvärgpärlemorfjärilar på 8 ytor samt 4 fjällsilversmygare på 1 yta. Svartfläckig blåvinge sågs med 188 individer på 25 inventerade lokaler och tillsammans med data från Svensk Dagfjärilsövervakning täcktes en stor del av artens utbredningsområde. Brun gräsfjäril inventerades främst i Dalarna där 21 lokaler besöktes och arten påträffades på 18 av dessa med totalt 234 individer. Asknät- och väddnätfjäril inventeras med räkning av larvkolonier i augusti-september. På 50 lokaler som inventerades inom Biogeografisk uppföljning noterades 1196 larvkolonier av väddnätfjäril. Asknätfjäril inventerades på en lokal i Uppsala län samt 17 lokaler i Örebro län med totalt 358 noterade kolonier. Under året har också inventeringar av mnemosynefjäril knutits till projektet. Totalt räknades 646 individer fördelat på 26 lokaler och dellokaler.

This is the fourth annual report of the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a national monitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency since 2010. The programme is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 1st to September 30th annually. Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 0.5-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The fourth year’s monitoring has produced butterfly data from 162 fixed-route walks and 217 point sites, representing a 20% increase in the number of transects and a 7% increase in the number of point sites. The sites and walks are located across the whole country, from Beddingestrand in the South to Vuollerim in the North. In 2013, 269 volunteer recorders participated in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted 65967 butterflies of 91 different species. On average, 12.7 species have been observed at the point sites while 18.4 have been observed along transects. In this report, observations from 2013 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2013 was the Ringlet, followed by the Meadow Brown and the Green-veined White. Trends between 2010 and 2013 have been analysed for 90 butterfly and burnet moth species using the analytical tool TRIM. Over the period, 27 species declined and 12 increased. Trends for the remaining species were uncertain. Summarizing indices, so called indicators, have been calculated for 1) the 20 most common species and 2) the 12 Swedish grassland butterflies that are part of the European Butterfly Indicator for Grassland species. Both butterfly indicators show a decline during 2012 and the grassland indicator suggests a recovery during 2013.

Detta är den fjärde årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5-3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan förändras i antal och i artsammansättning. Det fjärde årets övervakning har resulterat i rapporter från 162 slingor och 217 punktlokaler, motsvarande 20 % fler slingor och 7 % fler punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Beddingestrand i söder till Vuollerim i norr. Antalet rapportörer under 2013 har varit 269 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 65967 fjärilar av 91 arter. I medeltal har det setts 12,7 arter per punktlokal och 18,4 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2013 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2013 var i tur och ordning luktgräsfjäril, följd av slåttergräsfjäril och rapsfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2013 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 90 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 27 arter jämfört med 2010, 12 arter ökade, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för dels de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar och dels de tjugo vanligaste fjärilsarterna. Båda indikatorerna visar på en nedgång under 2012. Under 2013 återhämtar sig gräsmarksarterna i antal. This is the fourth annual report of the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a nationalmonitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency since 2010. The programme is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 1stto September 30thannually.Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 0.5-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The fourth year’s monitoring has produced butterfly data from 162 fixed-route walks and 217 point sites, representing a 20% increase in the number of transects and a 7% increase in the number of point sites. The sites and walks are located across the whole country, from Beddingestrand in the South to Vuollerim in the North. In 2013, 269 volunteer recorders participated in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted 65967 butterflies of 91 different species. On average, 12,7 species have been observed at the point sites while 18,4 have been observed along transects. In this report, observations from 2013 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2013 was the Ringlet, followed by the Meadow Brown and the Green-veined White. Trends between 2010 and 2013 have been analysed for 90 butterfly and burnet moth species using the analytical tool TRIM. Over the period, 27 species declined and 12 increased. Trends for the remaining species were uncertain. Summarizing indices, so called indicators, have been calculated for 1) the 20 most common species and 2) the 12 Swedish grassland butterflies that are part of the European Butterfly Indicator for Grassland species. Both butterfly indicators show a decline during 2012 and the grassland indicator suggests a recovery during 2013.

Strandängsvadarna har minskat påtagligt i antal längs nedre Helgeån i Kristianstads Vattenrike. Orsaken till minskningarna är inte uppenbara, men ett antal möjliga faktorer har lyfts fram. I den här rapporten presenteras studier som genomfördes 2012 med målet att undersöka två av dessa faktorer, nämligen (1) vadarnas födotillgång (dvs. förekomst av ryggradslösa djur) och hur den kan ha påverkats av sommaröversvämningen 2007, samt (2) om det finns stöd i väder- och hydrologiska data att vårarna har blivit torrare. Tillgången på föda var överlag god på själva strandängarna. I våtmarkerna (vätor, Helge å, Hammarsjön) var det däremot stora skillnader mellan lokaler i Vattenriket, med högre förekomster av ryggradslösa djur längre ner i Helge å-systemet (dvs. närmare utloppet i Hanöbukten) än högre upp. Detta kan vara en kvarvarande effekt av sommaröversvämningen 2007. Några tydliga tendenser till torrare vårar under perioden 1990–2012 kunde inte skönjas vid analyser av väder- och hydrologiska data. Möjligen kan man säga att vårarna i början av 1990-talet var relativt torra för att följas av våtare vårar under andra halvan av 1990-talet och att 2000-talet har dominerats av torra vårar. Det är emellertid inte möjligt att utifrån befintliga data göra några säkra uttalanden om eventuella långtgående förändringar som kan ha påverkat vadarnas livsmiljöer eller häckningsframgång. För att vända den negativa trenden med sviktande populationer av strandängsvadare behövs drastiska och omedelbara åtgärder. Dessa inbegriper främst att få bukt med alltför kortsnaggade och ensartade ängar, för hög predation, och vätor som torkar ut för snabbt., The shorebird community has decreased dramatically along the lower parts of the ‘Helge å’ river in "Kristianstads Vattenrike" in recent years. Causes are not clear, but a number of possible factors have been suggested. This report presents studies carried out in 2012, and aimed to investigate two of these factors, i.e. (1) food abundance (i.e. invertebrates) with possible links to the summer flooding in 2007, and (2) if there is any support in weather and hydrological data that springs have become drier. Food abundance was generally high on the meadows. However, in wetlands (wet pools, "Helge å", "Hammarsjön") there were differences between study sites, with more abundant prey downstream in the "Helge å" river system as contrasted to upstream sites. This may be a consequence of the summer flooding in 2007. There were no clear signs that springs have become direr from 1990 to 2012, as judged by weather and hydrological data. One could possibly argue that most springs in the early 1990s and in the last 10 years were drier than what is normal as opposed to wetter springs in the late 1990s. Still, with the data at hand it is not possible to make any accurate conclusions about long-term trends and how such have affected the habitats and the breeding success of shorebirds. To prevent the shorebird community from further declines, and instead turn the population trends to become positive, drastic and immediate actions must be implemented. These must focus on reducing the (1) grazing pressure of meadows, (2) predation pressure on eggs and chicks of waders, and (3) dehydration of wet pools.

This is the third annual report of the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a national monitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency since 2010. The programme is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 1st to September 30th annually. Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 0.5-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The third year’s monitoring has produced butterfly data from 135 fixed-route walks and 203 point sites, representing a 38% increase in the number of transects and a 17% increase in the number of point sites. The sites and walks are located across the whole country, from Falsterbo in the South to Boden in the North. In 2012, 254 volunteer recorders participated in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted 51600 butterflies of 96 different species. The number of volunteers has increased with 25% and the coverage of the Swedish fauna has increased by 4%. On average, 11.9 species have been observed at the point sites while 17.2 have been observed along transects. In this report, observations from 2012 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2012 was the Ringlet, followed by the Meadow Brown and the Green-veined White. Trends between 2010 and 2012 have been analysed for 85 butterfly and burnet moth species using the analytical tool TRIM. Summarizing indices, so called indicators, have been calculated for 1) the 20 most common species and 2) the 12 Swedish grassland butterflies that are part of the European Butterfly Indicator for Grassland species.

I denna rapport redovisas populationstrender för 175 svenska fågelarter för åren 1975–2011. Fåglarna har räknats på vintern och på sommaren enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren men täcker hela Sverige. De har räknats sedan 1996. Vintern 2010/2011 räknades 75 000 fåglar av 109 arter på 273 rutter. Sommaren 2011 räknades 94 000 fåglar av 199 arter på 262 punktrutter och 129 000 fåglar av 217 arter på 462 standardrutter. På standardrutterna räknades för första gången även större däggdjur och totalt sågs 1281 djur av 17 arter. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg. Mest anmärkningsvärt på fågelsidan var de höga siffrorna för flera lämmelspecialister, samt att den andra kalla vintern på rad inte verkar ha haft samma svåra effekt på köldkänsliga arter (häger, gärdsmyg och kungsfågel) som året före. Över de senaste 10–15 åren uppvisar följande arter de mest oroväckande nedgångarna: dalripa, storspov, brushane, gråtrut, dvärgmås, tornseglare, spillkråka, sånglärka, hussvala, lappmes, nötkråka, kungsfågel, hämpling, rosenfink, bergfink, ortolansparv, videsparv och lappsparv. Samma period har en påtaglig ökning registrerats för grågås, sångsvan, glada, tjäder, järpe, trana, småspov, skogssnäppa, skogsduva, ringduva, kaja, talgoxe, blåmes, nötväcka, dubbeltrast, svarthätta, gransångare (båda raserna), steglits och mindre korsnäbb. Ser man på trender för hela grupper av arter går det fortsatt sämst för fåglarna i jordbrukslandskapet. Inom nattfågeltaxeringen, det nya system som startades under 2010, inventerades 115 rutter (punktrutter, en rutt per 25x25 km ruta) vid tre tillfällen (mars, april och juni) under 2011. Huvuddelen av ugglearterna registrerades i högre antal och med fler kullar under 2011 jämfört med 2010 i norra Sverige. I södra Sverige var resultatet det motsatta. Av övriga arter utmärkte sig vaktel genom att betydligt fler individer registrerades under 2011 än året innan. Större däggdjur inräknades i ungefär samma omfattning som under 2010. Både fågel- och däggdjursdata kommer att användas för trendberäkningar så snart tidsserierna blivit tillräckligt långa.

Övervakning av beståndsnivåer, trender och häckningsframgång är begränsad för flertalet av de jaktbara and- och gåsarterna i Sverige. Det enda undantaget är grågås där detaljerade studier på häckningsframgång bedrivs. Övervakning av den talrikaste andarten, gräsand, försvåras av omfattande utsättningar. Det finns tre pågående system som i olika utsträckning samlar in information om förändringar i beståndsstorlekar av de fågelarter aktuella i den här sammanställningen. Dessa är Svensk Fågeltaxering, Internationella sjöfågel- och gåsinventeringar samt Viltövervakningen hos Svenska Jägareförbundet. Därutöver har en sammanställning av inventeringsdata från kust- och skärgård gjorts för perioden 1975−2006. Svensk Fågeltaxering samt inventeringar av kust- och skärgårdshäckande fåglar har en tydlig övervakning av i Sverige häckande populationer. Sjöfågelinventeringar och avskjutningsstatistik berör i varierande grad populationer från andra länder. Svensk Fågeltaxering har ett övervakningsprogram som täcker hela landet med jämförbar och standardiserad inventeringsmetodik. Däremot infaller perioden för inventeringar inte vid den optimala för inventering av änder och gäss. De Internationella sjöfågelinventeringarna har en metodik som är anpassad till att övervaka de europeiska and- och gåspopulationerna, med begränsade möjligheter till övervakning av de i Sverige häckande bestånden. Avskjutningsstatistik påverkas av jaktens inriktning och exempelvis har intresset för att jaga änder längs kusterna minskat. Inventeringar av kust- och skärgårdshäckande fåglar genomförs med relativt långa intervall då de kräver tämligen omfattande arbetsinsatser. Tillgängliga data över räkningar av gås- och andpopulationer har relativt dåliga förutsättningar till att samköras för trendanalyser av de i Sverige häckande fåglarna. Därför spretar ibland and- och gåsarters trendriktningar åt olika håll vid en jämförelse mellan de olika systemen. Vintertid finns en god överensstämmelse mellan Svensk Fågeltaxering och Internationella sjöfågelinventeringar av antalsförändringar hos övervintrande arter. Dessa räkningar visar att många arter har flyttat sina vinterutbredningsområden längre norrut. Säkert är att fler jaktbara and- och gåsarter har ökat än som har minskat sina svenska häckande bestånd under den senaste 30-årsperioden. Den enda art vars beståndsstorlek bedöms ha minskat är krickan, medan beståndsstorleken har ökat för sju andra arter.

Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågel-populationernas häckande bestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 2007/2008 och sommaren 2008. Det är nu den 33:e vintersäsongen och den 34:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975 och den 13:e säsongen för standardrutterna som startade 1996. I rapporten presenteras populations-trender för ett stort antal svenska fågelarter. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt. Projektets stora värde ligger istället i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar de senaste drygt trettio åren. Under 2008 gjordes en storsatsning på standardrutts-inventeringar i Norrland, inom ramen för den s.k. Basinventeringen av Natura 2000-områden i Sverige. Jämfört med 2007 gjordes ytterligare 120 ordinarie standardrutter i Norrland och därtill gjordes 67 extra standardrutter som lagts ut i norrländska Natura 2000-områden. Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarna fungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår och fler och fler länder ansluter sig. Vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige. Samtliga tre indikatorer föll under 2008. Motsvarande kurvor baserat på standardrutterna visar en likartad men något mer positiv bild. Under våren 2008 tillkom på Miljömålsportalen(www.miljomal.nu) ytterligare några indikatorer baserade på fågeldata från standardrutterna. Dessa fungerar som indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs. Standardruttsdata är i dagsläget några av de få biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige. I denna rapport presenteras indikatorer för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar. Under 2008 använde 15 län standardrutterna som regionalt fågelövervakningsprogram, nämligen AC, BD, C, D, E, F, G, H, S, T, U, W, X, Y och Z län. Inga nya län tillkom under året, men fler länsstyrelser har flaggat för att delta under 2009, bland annat eftersom standardrutterna föreslagits bli ett gemensamt övervaknings-program för alla länsstyrelser. Kunskapen om populationstrenderna för våra ugglor och andra nattaktiva arter är generellt mycket dålig. Vi har under året därför diskuterat utformningen av ett nattfågelprogram och hoppas kunna initiera ett sådant under 2010. Denna rapport delas ut till de runt 500 inventerare som deltagit i Svensk Fågeltaxering, samt till åtskilliga andra intressenter. Genom att på detta sätt belysa tillståndet för de svenska fåglarna hoppas vi både sporra till fortsatt inventerande samt stimulera till nödvändiga naturvårds-åtgärder för de arter och artgrupper som det går dåligt för.

Populationsutvecklingen hos ett antal utvalda fågelarter används idag som indikatorer påhur den biologiska mångfalden utvecklas, både inom EU och i Sverige. Det ärföljaktligen av största vikt att kunna förklara fågelpopulationernas utveckling. En av deviktigaste faktorerna härvidlag är landskapets sammansättning och utveckling. I Sverigesamlas fågeldata från häckningstid in av Svensk Fågeltaxering (genom de s.k.standardrutterna). Detaljerade habitatdata samlas parallellt in av Nationell Inventering avLandskapet i Sverige (NILS). De två systemen är rikstäckande, geografiskt överlappandeoch data samlas in med standardiserade metoder.Till denna rapport använde vi redan tillgängliga GIS-skikt med habitatdata (SvenskMarktäckeData, skogliga data från kNN-Sverige samt altituddata) för att undersöka ivilken utsträckning nästa generations habitatdata av den typ som NILS för närvarandesamlar in kan gå att använda till att förklara olika fågelarters förekomst. Detta för att vi iframtiden skall kunna använda förändringar i habitatens utbredning och kvalitet till attförklara antalsförändringar hos fåglarna.En viktig del av arbetet var att finna lämpliga analysmetoder och relevant statistiskbehandling av data. Vi arbetade med flera olika statistiska metoder, med tyngdpunkt pålogistisk regression och ROC-kurvor (Receiver Operating Curve). I analyserna har vifokuserat på de jordbruks- och skogsfåglar som används som miljömålsindikatorer.Både kvalitativa (närvaro/frånvaro) och kvantitativa (antal individer) mått påfågeltillgången korrelerade väl med förekomsten av olika habitat. Bäst korrelation fann viför typiska jordbruksfåglar, även om flera av jordbruksarterna även förekom i andramiljöer. Även förekomsten av ett par andra habitatspecialister, ringtrast (stenbranter ifjällen) och backsvala (grustag), gick med stor precision att förutsäga med hjälp avhabitatdata. Antal jordbruksarter sedda per inventeringsrutt ökade med mängdenjordbruksmark runt rutten. Först vid ungefär 30 % jordbruksmark förekommer de flestajordbruksarter. Artrikedomen bland skogslevande fåglar var högst när lövskogsinslagetvar ungefär 25 %, men kopplingen till habitat var svagare än för jordbruksfåglarna.En given yta jordbruksmark eller skog höll i många fall fler individer av en art omäven omgivningen innehöll stora mängder av det föredragna habitatet. En arts förekomstpåverkas alltså inte bara av habitatförekomsten i fågelns omedelbara närhet utan även ilandskapet i större perspektiv.Inom Svensk Fågeltaxering beräknas i huvudsak artspecifika populationstrender. Dehabitatbeskrivningar som nu kan göras med NILS-data möjliggör separatatrendberäkningar för de populationer av en art som uppträder i olika habitat. I ett exempelpå hur sådana analyser kan göras fann vi att trender för de törnskator och gulsparvar somförekommer i jordbrukslandskap respektive övriga habitat var ungefär de samma.Vi har visat att det redan med tillgängliga habitat- och fågeldata går att görameningsfulla analyser om olika fågelarters absoluta och relativa förekomst på olikageografiska nivåer. Det finns dock brister i befintliga habitatdata, framför allt är mångahabitatklasser väl grova. De metoder vi nu provat ut kommer att bli än mer kraftfulla närnya, mer detaljerade habitatdata blir tillgängliga inom NILS. Vi föreslår därför att merdetaljerade analyser görs i den takt som nya NILS-data blir tillgängliga. Givet skogensdominerande betydelse som fågelhabitat är det av speciell vikt är att närmare utredasambanden mellan fågelförekomsten där och de habitatstrukturer som utpekas somviktiga för biologisk mångfald i miljömålet Levande skogar. Motsvarande analys börockså göras för fåglar i odlingslandskapet.

Denna rapport sammanställer resultat från delprojektet "Uppföljning av arters förekomst och utbredning" som ingår som en del i övervakningen inom LIFE-projektet "Strandängar och våtmarker i det öländska odlingslandskapet" som Länsstyrelsen i Kalmar driver. Arbetet har utförts i samarbete med Högskolan på Gotland, Lunds universitet, Naturvårdsverket och Jan Pettersson (JP Fågelvind). Delprojektet har omfattat häckfågelinventeringar av sjöfåglar år 2003 respektive 2004 inom projektområdet. Dessa inventeringar som omfattade simfåglar, vadare och måsar, trutar och tärnor var en upprepning av motsvarande inventeringar som genomfördes i strandnära betesmarker på Öland år 1988 respektive 1998. Vi studerade också kläckningsframgång hos vadare kopplat till predation (främst kråka, korp och räv) och trampskador från betande djur. Överlevnaden hos vadarbon under-söktes vid olika tätheter av betesdjur. Häckfågelinventeringarna kompletterades med uppföljning av andelen lyckade häckningar av rödbena som fungerade som en modellart för häckningsframgång hos vadare i allmänhet. För detta krävdes att en metod för uppföljning av effekten av predation av ägg och ungar utarbetades och prövades. Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05

Den här rapporten sammanställer de häckfågelinventeringar som har utförts som en del av uppföljningen av utförda åtgärder i LIFE-projektet Strandängar och våtmarker i det öländska odlingslandskapet. Projektets mål är att arealen välhävdade, fuktiga och våta miljöer i det öländska odlingslandskapet ska öka. Författaren är ensam ansvarig för innehållet i rapporten, ståndpunkterna behöver alltså inte representera länsstyrelsens synsätt. År 2002 och 2004 utfördes fågelinventeringar i några av Ölands sjömarker och inlandsvåtmarker. Dessa ingår i nätverket Natura 2000 och i LIFE-projektet Strandängar och våtmarker i det öländska odlingslandskapet. Totalt 18 områden spridda över Öland inventerades. Syftet med inventeringen var flera, dels att se sambanden mellan vegetation, hävdstatus och fågelfauna, dels identifiera lokaler för hotade, sällsynta och hänsynskrävande arter, samt att utvärdera restaureringsåtgärders effekter på fågellivet. Varje område besöktes vid minst fyra tillfällen under våren. Första besöket gjordes omkring den 25 april, det andra omkring den 10 maj, det tredje omkring den 25 maj och det fjärde omkring den 10 juni. Vid besöken noterades på inventeringskartor andfåglar (inkl. doppingar, gäss och svanar), vadare, måsar och tärnor, samt gulärla. Under inventeringarna har som regel även sothöna räknats. Som huvudmetod har revirkartering använts. Denna har kompletterats med parräkning och bokartering. Vid parräkning av andfåglar har stationära hannar räknats som par. Besöks- och revirkartor har upprättats för alla områden. Närmare uppgifter om inventeringsmetodik finns i projektets inventeringsinstruktion (Bilaga 2). En översiktlig bedömning av hävden har gjorts för varje inventerat område. Här har betesdriften klassats i fyra grupper från välhävdat till saknad hävd. Inventeringsprotokollen och kartorna har gåtts igenom av författaren och i några fall har inventerarnas bedömningar av antalet par/revir justerats för att få en så likartad bedömning som möjligt för hela materialet. När det gäller felkällor och brister i materialet kan de delas upp i två delar. Första delen gäller i vilken mån resultatet kan anses heltäckande och ge en riktig bild av delområdenas fågelbestånd. Endast fyra inventeringstillfällen under säsongen innebär att vissa arter (tidiga eller sena) egentligen bara får ett eller två tillfällen att bli registrerade. Dessutom kommer arter som är svårinventerade genom att de håller sig dolda förmodligen att bli underrepresenterade. Något säkert mått på områdets verkliga antal häckande fåglar räcker denna inventering inte till. För att få ett sådant skulle betydligt fler inventeringstillfällen behövas. Några av de områden som inventerats är också mycket välbesökta av ornitologer och en sammanställning av rapporter från dessa områden visar att en hel del har missats av inventerarna. Inventeringens mål var dock inte att göra en komplett kartläggning av de aktuella arternas numerär. Andra delen gäller i vilken mån resultatet kan användas för jämförelser mellan inventeringsår, och se samband med vegetation, utförda röjningar och hävdstatus. Även i denna del gäller naturligtvis begränsningar i och med det låga antalet inventeringstillfällen, där framför allt tidiga och sent häckande arter riskerar att bli felräknade. När det gäller jämförelser mellan år och inom olika områden har detta dock mindre betydelse och det är i stället viktigt att olika inventeringar inom samma område är likartat utförda. Detta kan nog sägas vara fallet i den här inventeringen av två skäl. Det första är att alla inventerare är erfarna och har god kännedom om den lokala fågelfaunan. Det andra är att i de flesta fall har inventerarna varit desamma under de båda inventeringsåren. En annan möjlig felkälla av betydelse kan vara olika uttydning av vad som räknas som revir, t.ex. för svårbedömda arter som enkelbeckasin och gravand. Här har författaren dock försökt rätta till detta genom en extra utvärdering. Gravänder förekommer ofta i de aktuella områdena, men säkra häckningsindicier är däremot få. Visserligen ses både par och hannar vilka skulle kunna räknas till häckfåglarna, men ofta samlar de sig i större grupper eller visar inte några areella revir vilket skulle kunna medföra att de blir förda till gruppen inte häckande. Bara ett fåtal revir blir belagda genom bofynd eller ungkullar och ofta får inventeraren göra en subjektiv bedömning av antalet revir, en bedömning som lätt kan skifta mellan år och olika inventerare. När det gäller enkelbeckasin kompliceras räkningen dels av stora spelområden som korsar andra revir, dels av att tillfälligt uppträdande beckasiner. Beckasiner som fortfarande är på flyttning norrut och riskerar att räknas in bland de häckande. Eftersom inventeringen utförts under två skilda år är det viktigt att veta om dessa båda säsonger skiljer sig på något avgörande sätt. Dels vädermässigt under såväl vårflyttning som under häckningen (=inventeringsperioden), dels om förhållanden under såväl mellanliggande år som vintrar medfört avgörande skillnader. En översiktlig väderanalys har inte visat på några större skillnader mellan åren, medan däremot en kontroll av inventeringsdata från andra områden utanför denna inventering (på Öland och Gotland) har visat att 2004 måste betecknas som ett ovanligt gott år för framför allt de flesta vadare (Jan Pettersson muntligen). Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05