Search

Pedagogik och politik har kanske aldrig varit så nära förbundna som i Sverige efter andra världskriget. Under några decennier intog pedagogiska forskare en central roll i reformeringen av välfärdssamhällets utbildningssystem, vilket ledde till införandet av den nioåriga grundskolan, en kraftigt utbyggd förskoleverksamhet och stora förändringar av den högre utbildningssektorn. Många uppskattade det nära samarbetet mellan utbildningsforskning och utbildningspolitik men det blev också föremål för kritik både inom och utanför akademin. Utifrån skilda exempel hämtade från den svenska efterkrigstiden belyser den här antologin det komplexa mötet mellan pedagogik och politik. Här erbjuds en fördjupad kunskap om hur utbildningsforskare och pedagogiska experter var med om att påverka den förda politiken men också hur politiska krafter och aktörer direkt eller indirekt influerade forskningen.

In his essay ‘Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism’ (1984b), the American literary scholar Frederic Jameson attempts to relate postmodern culture to broader economic, social and political developments. The main thesis is that postmodernism is nothing more than the cultural logic of late capitalism. Jameson analyses a range of contemporary artworks and cultural products and shows how they differ from the art of the modernist era. Where truth, the creative and the individual subject are questioned, concepts such as practices, discourses and intertextual games become important instead. While Jameson’s essay remains relevant as a contemporary diagnosis and for those who want to understand what the term ‘postmodernism’, means, it is interesting above all as a methodological model that shows the possibilities of historicising current trends.

”Utifrån min egen erfarenhetshorisont finner jag denna bok nyskapande i det att den omfattar reflektioner kring estetisk erfarenhet kopplat till just olika pedagogiska sammanhang. Den lyfter ett flertal olika idéer och bidrar även med olika, mer eller mindre, konkreta tips för hur man som lärare och lärarutbildare kan arbeta med och inom detta område.” Eva Alerby, professor i pedagogik vid Luleå tekniska universitet Den estetiska erfarenheten, som startar – men inte slutar – med konsten, är en erfarenhet som motiverar, engagerar och stimulerar. Den sätter oss i rörelse, får oss att utmana gränser och vända upp och ner på våra invanda föreställningar. Det som undersöks i den här antologin är hur man kan förstå relationen mellan sådana estetiska erfarenheter och den pedagogiska verksamheten vid bland annat skolor och universitet. Vart och ett av de femton bidragen – skrivna av både praktiker och teoretiker – lyfter på sitt eget sätt fram den estetiska erfarenhetens villkor, problem och potential i olika pedagogiska sammanhang. Med en stor variation av utgångspunkter och slutsatser bildar texterna en mångfacetterad helhet som får läsaren att reflektera vidare på egen hand om vad konst och estetiska erfarenheter inte bara är utan vad de faktiskt kan göra.

I nära dialog med Immanuel Kant, Johann Gottlieb Fichte och Friedrich Schelling utvecklade Benjamin Höijer kring sekelskiftet 1800 ett filosofiskt system som i samtiden väckte stor uppmärksamhet i inte bara Sverige utan också Tyskland. Hans huvudverk, Avhandling om den filosofiska konstruktionen, recenserades lyriskt av Schelling, som konstaterade att dess författare ”förtjänar en rang bland de sanna tänkarna”. Benjamin Höijer. Metafysik, estetik, historia ger en bred presentation av denna numera i hög grad bortglömde filosof. Här kan man läsa om Höijers modernitetsbegrepp och hur han förhöll sig till de samtida tyska idealisterna, om hans konstfilosofi och syn på historieskrivningens uppgifter liksom hans betydelse för Per Daniel Amadeus Atterbom och andra svenska romantiker. Fram träder en komplex bild av den första moderna svenska filosofen.

Visioner om ett annat slags samhälle har ofta gått hand i hand med drömmar om en ny människa. Därför är det inte förvånande att föreställningar om utbildning, bildning, lärande och fostran varit viktiga inslag i den utopiska traditionen. Med utgångspunkt i tio pedagogiska utopier från det sena 1800-talet fram till vår egen tid handlar den här antologin om den ömsesidiga och produktiva relationen mellan pedagogiska och utopiska idéer. En provkarta skrivs fram över det moderna pedagogisk-utopiska tänkandets variationer. Här finns både utopier som blivit beständiga och sådana som inte blivit till mer än historiska parenteser. De flesta exemplen är riktade mot barn, men här finns också sådana som orienterar sig mot vuxna. Vissa utopier är exklusiva och elitistiska medan andra är mer egalitära. En del är vetenskapliga, andra religiösa och mystiska. Samhälleliga utopier står mot individbaserade, politiska mot moraliska. Gemensamt för alla är att de uttrycker en längtan efter en annan typ av utbildning än den som är dominerande i det samtida samhället.

Enligt många bedömare befinner sig den liberala, parlamentariska demokratin i en allvarlig kris, en världsomspännande, accelererande kris som tar sig skilda uttryck på olika platser men som i ett eller annat avseende kan kopplas samman med högerpopulismens, radikalnationalismens och den auktoritära nykonservatismens framgångar under det senaste decenniet. Mot den bakgrunden resonerar författarna i denna antologi kring demokratins status idag och vilka möjligheter som finns för dess vitalisering. Utifrån skilda perspektiv presenteras ett antal teoretiska interventioner och reflektioner om demokratins villkor och samtidens politiska tillstånd.

När Viktor Rydberg dog 1895 ansågs hans inflytande på den svenska kulturen vara omätligt stort och dödsfallet utlöste landssorg. Nu är han mest känd för att vara glömd, förutom som upphovsman till ett par julrelaterade dikter. Det är en receptionsbana som är väl värd att studera, både i dess uppåtfas och i dess nedåtfas: för den belysning det kan ge av författarskapet, av mottagarna och av minneskulturens och glömskeproduktionens processer. I den här antologin undersöks Rydbergs receptionshistoria från en mängd olika perspektiv, inte bara inom litteraturen utan också inom religionens, politikens och kulturens område i stort. Samtidigt aktualiseras mer allmänna frågor om hur man idag kan närma sig ett tidigare så högt värderat men numera enligt många hopplöst daterat författarskap. Ja, varför ska vi överhuvudtaget bry oss om Rydberg idag?

I ljuset av dagens heterogena kunskapskulturer är den övergripande ambitionen med den här boken att reflektera över relationen mellan universitetet och filosofin med öppningar för frågor som är av betydelse för demokratin och samhället i stort. I antologins sexton artiklar diskuteras filosofisk forskning och högre utbildning i förhållande till universitetets ständigt förändrade funktioner men också tänkandets förmåga att förändra verkligheten. Gentemot en bred idéhistorisk fond som sträcker sig från den tyska idealismen för drygt tvåhundra år sedan till vår egen tid är det ett försök att diagnostisera filosofins och tänkandets villkor, status och möjligheter inom dagens universitetsväsende. I vilka avseenden kan universitetet fortfarande fungera som en plats för tänkande?

Som ett av samtidshistoriens mest legendariska år förknippas 1968 med ungdomsuppror, studentrevolter och strejker. Men hur påverkade händelserna kring 68 pedagogiken och utbildningen? Det är den frågan som står i centrum i denna antologi där titelns båda huvudbegrepp förstås i vid mening. 1968 står således inte bara för året då studenterna vid Stockholms universitet ockuperade sitt eget kårhus och miljontals människor demonstrerade på gatorna i Paris och många andra storstäder runt om i världen utan också mycket annat som hände vid den här tiden och som kan kopplas till sextio- och sjuttiotalets bredare vänsterradikalisering. Och förutom själva pedagogikämnet handlar det om skolsystemet, universiteten och folkbildningen liksom den vidare diskussionen om hur ett gott samhälle kan skapas med hjälp av skola och utbildning. Samtidigt aktualiseras frågan om vad vi idag, drygt femtio år senare, har att lära av denna tid då man fortfarande var övertygad om att en annan värld – och därmed en annan skola och pedagogik – var möjlig och då det ansågs vara realistiskt att kräva det omöjliga.

From texts first published in 1972 up to her most recent work, this volume consists of seven articles that discuss Martha Nussbaum’s work focusing on her treatments of ancient philosophy, civic education and liberal humanism. The volume provides a general overview of these three aspects of Nussbaum’s philosophy and raises some concerns and critical questions about specific parts of her work. In addition, the volume is thematically organized; some articles deal with Nussbaum’s readings and uses of ancient philosophers—specifically, Heraclitus, Plato and Aristotle, respectively—while the others examine her views on liberal education, cosmopolitanism, human rights and aging. As one of our time’s most influential philosophers, Martha Nussbaum displays the relevance of philosophy for contemporary political and ethical concerns. Engaging with her philosophical work brings to light some of the most pressing questions of our time.

Since Georg Lukács and Karl Korsch in the 1920s, Hegelian Marxism has played a prominent role as a radical intellectual tradition in modern political theory. This anthology investigates how these Hegelian Marxists, in different historical, political and intellectual contexts during the last century, have employed Hegel’s philosophy with the aim of developing and renewing Marxist theory. Besides Lukács and Korsch the volume includes articles dealing with the thoughts of Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno, Walter Benjamin, Evald Ilyenkov, Lucio Colletti and Slavoj Žižek. The overall purpose is to investigate if, and the degree to which, these thinkers could be interpreted as Hegelian Marxists, and how they use the Hegelian philosophy to better understand their own current society as well as situate themselves in relation to orthodox forms of Marxism. Taken together, the articles can hopefully contribute to an intensification of discussions about the critical and self-criticalphilosophy of Marxism today.

Inom Vetenskapsrådet bildades 2001 Utbildningsvetenskapliga kommittén (UVK) med uppdrag att stödja högkvalitativ forskning med relevans för skolans och förskolans utveckling. I det svenska forskarsamhället är utbildningsvetenskap idag ett etablerat vetenskapsområde. Även om dess institutionella historia är påfallande kort är denna bakgrund viktig för att förstå dagens diskussioner om pedagogik och utbildningsvetenskap. Hösten 2017 anordnade Samtidshistoriska institutet tillsammans med ämnet idéhistoria ett vittnesseminarium om utbildningsvetenskap i allmänhet och UVK i synnerhet för att möjliggöra kunskapsbildning om områdets uppkomst och utveckling. Ambitionen var att rama in och belysa utbildningsvetenskapens framväxt, utveckling och nuvarande ställning, med en öppning mot vad detta vetenskapliga fält kan komma att vidareutvecklas till och bli i framtiden. Denna skrift utgörs av en transkriberad och lätt reviderad version av seminariet, där panelen bestod av Petter Aasen, Berit Askling, Elisabet Nihlfors och Tjia Torpe.

Utgåva av Benjamin Höijers avhandling om konstruktionen, tillsammans med en översättniing av Schellings recension. Inledning av Anders Burman, efterord av Sven-Olov Wallenstein.