Search

I föreliggande uppsats studeras hur elever i svenska 1 och svenska som andraspråk 1 på gymnasiet bedriver skriftlig argumentation i nationella proven utifrån aspekterna logik, empiri och språkliga medel. Uppsatsen syfte är dels att få ökad kunskap om likheter och skillnad­er mellan eleverna i svenska och svenska som andraspråks skriftliga argument­a­­tion, dels vad som skiljer elevtexterna med betyget E (godkänt) och F (underkänt) utifrån nämnda aspekter. Uppsatsens teoretiska utgångspunkter innefattar både hur logik, empiri och språkliga medel kan användas och bedömas i argumentation, och vilka skillnader i förutsättningar som skrivande i ett första- eller andraspråk kan innebära. Materialet består av tolv argumenterande elevtexter från den skriftliga delen i nationella proven i svenska 1 vårterminen 2012 och 2013. Texterna delas in i fyra grupper på basis av ämne och betyg, med tre texter i varje grupp. Det ger grupper med elever som har skrivit i svenska som andraspråk med betyg E (SVA-E) och F (SVA-F), samt svenska med betyg E (S-E) och F (S-F). Metoden är en analysmodell som inbegriper analys av i vilken utsträckning texten är argumenterande, vilka teser som drivs, hur argumentationen är förankrad i logik och empiri, hur vissa språkliga medel används samt vilka brister argumentationen uppvisar. I resultatredovisningen är det främst elevtexternas förankring i logik och empiri samt användandet av språkliga medel som presenteras gruppvis. Resultatet visar att elevgrupperna främst använder värdeargument som vilar på deduktiv logik. Användningen av empiri är mer omfattande i elevgrupp S-E än i övriga. Så även S-E:s användning av det språkliga medlet garderingar och bärarbestämda referenser, medan generaliserande ord/fraser däremot är vanligare i SVA-E och SVA-F, och bärarobestämda referenser i S-F. I den jäm­förande diskussion­en ställs elevgruppernas resultat i relation till varandra, forskningen om förutsättningarna för skrivande på ett andraspråk oc

Sammandrag Uppsatsen behandlar dansk-svensk språkkontakt i Öresundsregionen, bland annat på internet. Arbetet har ett tudelat syfte och huvudfrågorna har varit följande: Vilken bild får man av dansk-svensk språkkontakt genom Öresundsanknutna webbplatser? Vilken bild får man av dansk-svensk språkkontakt genom transnationella nätverkssamarbeten i Öresundsregionen? I ett första skede har nitton dansk-svenska webbplatser studerats och de har fördelats på tre kategorier: Intresseorganisationer, Utbildningsanordnare samt Information och marknadsföring. Kartläggningen visar att intresseorganisationer i hög utsträckning använder sig av grannspråk medan utbildningsanordnarna oftare har engelska som språk på webbplatsen. I kategorin Information och marknadsföring tycks språkvalet vara målgruppsanpassat d.v.s. svenska används till svenskar och danska till danskar. Den andra delstudien är en närstudie av ett dansk-svenskt scenkonstprojekt. Intervjuer med tre företrädare gjordes. Dessutom granskades material från projektets fem workshoppar. Intervjuerna visar att språket i sig inte är ett så stort problem. Rent praktiska saker är ofta ett större hinder. Om viljan till kommunikation finns så klarar man sig, bland annat genom att ta till olika icke-verbala kommunikationssätt för att överbrygga de eventuella svårigheter som finns.

Uppsatsen undersöker könsfördelningen bland ideologiska personbaserade gatunamn i Uppsala och Gävle. Den utgår från teorier om att gatunamn vidmakthåller sociopolitiska maktstrukturer och har en normerande effekt på historieskrivningen. För att undersöka om tidens mer jämställda samhälle påverkat namngivningen indelas det totala gatunamnsbeståndet i två perioder med brytåret 2000 där den tidigare perioden jämförs med den senare när jämställdhets- medvetenheten förväntats ökat.Uppsala som under 2000-talet debatterat frågan uppvisar en ökad andel kvinnonamn på 30 procentenheter mot Gävles ökning på 16 procentenheter där man heller inte har några jämställdhetsstadgar vid namngivningen.Namnberedningarnas sammanträdesprotokoll granskas i syfte att undersöka genusanknytande resonemang där fallet Fadimes plats belyser en äldre och uteslutande kulturvårdande politik som format namnbeståndet. En enkät- undersökning där 193 kommuner ingår visar att 67 kommuner jobbar efter stadgar vid namngivningen varav 5 kommuner rapporterar jämställdhetsstadgar. Resultatet tyder på att de inriktningsmål som visat sig effektiva i Uppsala nationellt sett är ovanliga.

I denna uppsats presenteras en studie kring hur engelska ord i en för övrigt svensk text påverkar läsarens uppfattning av texten och dess författare. Två gymnasieklasser har fått läsa en text vardera, en helsvensk text med enbart svenska ord och en engelskinfluerad text som innehåller mer engelska lånord. Texterna är identiska förutom gällande just ordvalet. De har därefter fått svara på samma enkät som efterfrågade hur tillförlitlig, modern, intressant samt lätt- eller svårläst de har ansett att texten var. I enkäten ombads även eleverna att fylla i hur stort förtroende de kände för textförfattaren, hur gammal de trodde att hen var, samt om de trodde att hen var kvinna eller man. Resultaten från undersökningen visar bland annat att de två texterna och dess textförfattare uppfattades olika på några utav enkätfrågorna. Den engelskinfluerade texten värderades som mindre tillförlitlig och hamnade dessutom något längre ner på skalan över hur intressant den är. Vidare har de informanter som läste den engelskinfluerade texten större spridning bland sina svar, då de har svarat att de både känner stort och litet förtroende för textförfattaren, medan den helsvenska texten värderades mer neutralt eller svagt positivt. Informanterna som läste den engelskinfluerade texten värderade även textförfattaren som något yngre. Samtidigt gick det inte att urskilja någon skillnad mellan grupperna om hur modern eller lätt- eller svårläst texten var.

Bedömning och betygsättning av elevers arbeten är en stor arbetsuppgift för lärare. Men hur tillförlitliga är betygen som ges och i synnerhet de i de nationella proven? Syftet med min uppsats har därför varit att undersöka om det finns skillnader mellan olika lärares bedömning och betygssättning av samma texter från de nationella proven samt att försöka förstå varför utfallet blir som det blir.Som metod har jag använt mig utav ett frågeformulär som är en kvantitativ metod och intervjuer som är en kvalitativ metod samt komparation. Materialet har bestått av fyra elevtexter från nationella provets uppsatsdel i svenska, årskurs 9 från vårterminen 2012. Vidare är metoden frågeformulär även två materialdelar då det har fungerat både som en mall samt som resultatgivare från informanterna som består utav fyra högstadielärare i svenska. Den fjärde delen av materialet består utav ett informationshäfte som givits till informanterna inför intervjuerna med dem. Detta häfte består utav bedömningsanvisningar och en bedömningsmatris för den berörda skrivuppgiften i det nationella prov som informanterna har fått bedöma. Informationshäftet har även haft ett instruktionsbrev ifrån mig för att anvisa informanterna om vad undersökningen går ut på.Resultatet visar att informanterna är överens om betygen i två texter av fyra i jämförelse med elevens ursprungliga lärare. De andra två texterna har fått två olika betyg bland informanterna och den ursprungliga läraren. Även om informanterna har varit eniga om betyget har de dock inte alltid varit eniga om varför elevtexten förtjänar just det betyget. Detsamma gäller även om vad de har ansett vara de starka respektive svaga sidorna med de enskilda texterna. Detta tros bero på att det bedömningsunderlag som medföljer det nationella provet till lärarna är tolkningsbart och därmed kan lärare tolka det olika vilket ger olika bedömningar. Resultatet kan även bero på att lärare visar tendens på att jämföra texter inom elevgruppen med varandra istäl

Anders Sparrman (1748–1820) föddes i Lena församling, 20 km norr om Uppsala. Han var en av Carl von Linnés yngsta lärjungar och många författare har senare beskrivit honom både vetenskapligt och akademiskt. Flera av dessa har bidragit till att Sparrman i efterhand fått ett negativt rykte, vilket huvudsakligen bygger på hans misslyckanden som intendent vid Vetenskapsakademiens naturaliekabinett. Omdömet om honom som skribent har tyvärr präglats av denna negativa syn och lett till att hans svenska skriftspråk beskrivs som slarvigt, att han inte månade om sitt eget språk och inte heller brydde sig om att lära sig främmande språk då han vistades utomlands. Undersökningen gäller Sparrmans svenska skriftspråk både i hans brev till Linné och i hans senare utgivna reseberättelse i tre delar (1783, 1802 och 1818). Under 1700-talet fanns ännu inget fastlagt svenskt skriftspråk. Vissa skrivna och oskrivna rekommendationer gavs dock, bl.a. att skriva i enlighet med det offentliga talspråket. Eftersom linnélärjungarna kom från olika svenskspråkiga landsdelar hördes olika dialekter i det vardagliga akademiska språket med inslag av franska och latin. Sparrmans skriftspråk visar därför på en blandning av talspråk, dialekt och främmande språk. Med stöd av citat ur Sparrmans brev och hand reseberättelse konstateras att han var mycket medveten om sitt eget språk. Han påpekar själv bl.a. att han ansträngde sig att "översätta" sina dagboksanteckningar till korrekt svenska. I ett av breven ursäktar han sig inför Linné för den språkblandning som han uppvisar genom att han vistades utomlands och påverkades av många olika språk och dialekter. Sparrman var således varken omedveten om sitt eget brevspråk eller slarvig med det tryckta språket i reseberättelsen. Tvärtom arbetade han hårt med att författa sina brev på korrekt svenska och rättade sitt skriftspråk så noga som man kan förvänta sig på 1700-talet., Anders Sparrman (1748–1820) was born in Uppland, 20 kilometer north of Uppsala. He was one of Linnaeus’ youngest disciples and many authors have described his scientific and academic achievements. Some of these authors have negatively contributed to Sparrman’s posthumous reputation, mainly based on remarks regarding his failings as keeper of the collection of natural-history specimens at the Swedish Royal Academy of Sciences. Unfortunately, Sparrman’s reputation as a writer has been coloured by this negative view, leading to statements that his language was “rather irregular and written in a whimsical way”, that his diction was careless and negligent, and that he paid no attention to learn foreign languages while he resided abroad. This paper concentrates on Sparrman’s written Swedish as reflected in his letters to Linnaeus (1771–1776) as well as in his travelogues (1783, 1802 and 1818). During the 18th century there were not yet any approved Swedish standard, but some written and unwritten rules were at hand. The official recommendations were to write the way you spoke, i.e. according to the official spoken language. Many of Linnaeus’ disciples came from remote areas in Sweden and their respective native language – as well as Linnaeus’ own dialect of Smaland in the south of Sweden – was heard in daily conversation. In addition, spoken language was influenced by fashionable French and academic Latin. Thus, Sparrman’s written language reflects some foreign and local words, as well as inflections and conjugations from spoken language. However, quotations from Sparrman’s letters and from his travelogues clearly shows that he was well aware of his language failures, and that he made great effort in “translating” his hand-written travel-notes into proper Swedish. In one of his letters to Linneaus he also excuses himself of his “language-mix” that he resided far away from Sweden and was exposed to many different languages and dialects. In conclusion, Sparrman was neither

Undersökningens syfte är att studera dialektutjämning och regionalisering i övre Norrland genom att undersöka fyra markerade dialektala drag – norrländsk förmjukning, oböjd predikativ i pluralis, norrländskt som och he/hä ’det’ – utifrån de utomspråkliga variablerna geografi, ålder och kön. Undersökningen har genomförts genom att lyssna på intervjuer av fyra informanter per ort från följande fem orter: Piteå i Norrbotten, Burträsk i Västerbotten, Sorsele i Lappland, Aspås i Jämtland och Anundsjö i Ångermanland. Materialet är inspelat för projektet SweDia 2000. Studien visar att norrländsk förmjukning finns på alla orter men används i huvudsak av äldre. I inlandet (Aspås och Sorsele) har man kategoriskt dialektvarianten medan man vid kusten växlar i sitt bruk. Oböjd predikativ i pluralis är vanligt på alla orter och står starkt emot eventuell utjämning. Norrländskt som används på alla orter och i högre grad av yngre än äldre, de yngre har även mer frekvent bruk. He/hä ’det’ finns hos nästan alla informanter på de nordligare orterna, däremot inte alls i Aspås och Anundsjö. Draget är starkt men används mer frekvent av de äldre. Dialektutjämning och regionalisering av dialekter sker i övre Norrland och olika drag klarar sig olika bra; norrländsk förmjukning ligger i riskzonen för att försvinna medan de övriga dragen står starka.

Anders Sparrman (1748–1820) är på många sätt en av Carl von Linnés mest fascinerande lärjungar. Han gjorde resor till Kina, Sydafrika och jorden runt på södra halvklotet, men till skillnad från flera av de andra resande lärjungarna återvände han därefter oskadd till hemlandet. Under sin tid i Sydafrika 1772–76 skrev han nio brev till Linné där han berättade om naturvetenskapliga upptäckter men också om sin egen situation som lärare och botanist. Både innehållet och brevspråket är ungdomligt livfullt och spontant och fyllt med intressanta detaljer. Liksom i hans år 1783 publicerade reseberättelse är han inte bara akademikern och naturforskaren utan också berättaren, som på ett verklighetstroget och fantasieggande sätt återger sina iakttagelser.Författaren vill ge dels en så rättvisande bild som möjligt av Anders Sparrmans liv och gärning, dels en inblick i det svenska brev- och samtalsspråk som användes i kretsarna kring Linné. 1700-talets skriftspråk var på denna tid ännu ”löst i kanterna” och rådet var att skriva som man talade. Upplänningen Anders Sparrmans brevspråk uppvisar därför också en del talspråkliga och dialektala inslag.Eftervärldens dom över Anders Sparrman har delvis varit hård. Uppenbarligen hade han svårt att finna sig tillrätta i de akademiska kretsarna och senare i livet hamnade han i onåd inom Vetenskapsakademien. Hans bidrag till naturvetenskapen är ändå otvivelaktigt av stort värde genom både upptäckter och skrifter. Mest framträdande är dock hans humanitära syn på naturen och mänskligheten, ett drag som präglade hela hans liv och som kommer till synes både i breven till Linné och i reseberättelsen., Anders Sparrman (1748–1820) is in many ways one of Carl Linnaeus’ most interesting and fascinating disciples. Unlike many of his colleagues in the circle around Linnaeus he managed to travel toChina, to the interior ofSouth Africaand around the world and return alive. While inSouth Africain 1772–76 he wrote nine letters telling Linnaeus of his botanical and zoological findings as well as of his own personal experiences. His language as well as the contents of his letters are youthful, spontaneous and filled with interesting details. His personal view of life can also be seen in the travelogues he published later. In these he is not only an academic researcher, but also a person who vibrantly paints in words the world around him.The purpose of this book is two-fold: to present a fair, honest and partly revised picture of Anders Sparrman, as well as to take a closer look at 18th century Swedish as reflected in Sparrman’s letters to Linnaeus. At this time, there was not yet any approved Swedish standard. However, there were some written and unwritten rules for the language. The official recommendations were to write the way you spoke, i.e. according to the official spoken language. Linnaeus’ spoken and written language was probably the main model for writing done by Linnaeus’ disciples. Since several varieties and dialects were spoken at the time, many local words, inflections and conjugations would also appear in their writings. This is especially apparent in Sparrman’s letters, where his spoken language, a variety of the Uppland dialect, is reflected in his spelling.The verdict of posterity has been harsh on Anders Sparrman. Yet, in his letters to Linnaeus, I find him to be a lively and impatient young man, a curious observer and a dedicated academic. Later on, when he had almost become entrapped in the labyrinths of academia, he became more of an estranged and disillusioned old man. Still, his beliefs in God’s remarkable creations in nature and his sympathy for the

This article focuses on address practices in German and Swedish, which bring out contrasts in address in the national varieties. It draws mainly on a large-scale project on address in a number of languages in Europe (Clyne, Norrby, Warren 2009). Data were collected in key localities of the national varieties in focus groups, interviews, chat groups and through participant observation. The results demonstrate that the dominant variation between address in the German and Austrian national varieties of German is the much greater use of titles in Austria and the much more widespread use of T in the workplace, both to superiors and at the same level of seniority. There is also variation within Germany, which highlights the issue of whether East and West German were separate national varieties during the division of Germany. In Sweden-Swedish, the V form was virtually abandoned in the 1960s and is now restricted to addressing especially very old and frail people in service encounters. In Finland Swedish, V is still employed in a way that has been abandoned in Sweden – expressing status and formality, reflecting conservatism and the influence of the Finnish language. This means that controversy as to whether V is exclusionary in Sweden is not relevant in Finland-Swedish. Our study of German and Swedish also demonstrates that knowledge of address in others’ varieties is largely stereotypical.

I den här studien undersöks somaliska ungdomars attityder till modersmålet och andraspråket svenska samt eventuella samband dem emellan. Även faktorer som identitet, språkbehärskning och språkdomäner behandlas. Genom strukturerade intervjuer framkom att informanterna har positiva attityder till det svenska språket. Attityderna till modersmålet varierar mellan informanterna men den generella tendensen verkar vara att man närmar sig det svenska språket samtidigt som modersmålet får mindre relevans i den nya livssituationen. Undersökningen har också visat att det råder samband mellan hur man förhåller sig till de olika språken. De informanter som mer aktivt använder modersmålet visade sig ha en mer mångfasetterad motivation till att lära sig det svenska språket.

This paper examines how participants interactionally display and construct their different orientationstowards an ongoing activity. On an overarching level, they participate in the same activity,but on a local level it can be demonstrated that they exercise activities with different goals. I referto their diverse orientations as different perspectives on the ongoing activity. The analytic emphasisis placed on how participants’ perspectives are interactionally accomplished. The two sequences analyzed in this paper are extracted from video recordings of Swedish universitytutorials. Through close analysis of the interaction, it is demonstrated that the request forscientific terms is used as a resource for the teacher to direct the scope of the interaction. Moreover,this action demonstrates how the teacher’s perspective expresses a preferred focus on an abstract‘scientific’ level. The teacher’s perspective diverges from several students’ perspectives, which inturn demonstrates different orientations towards the ongoing activity. From an educational point of view the study provides us with a deeper understanding of howstudents and teachers may perceive and treat the same activity in the classroom in diverging ways.In a wider context, the study also gives us insights into how different individuals interactionallyconstruct their different understandings of the same context.

In Swedish language planning the position of English vis-à-vis Swedish is attracting attention. This is due to the concern that the growing use of English in certain domains may result in Swedish loosing ground. Surveys have shown that English is frequently used in fields with extensive international collaboration, such as higher education, business and politics. Yet, knowledge about actual language use and patterns of language choice in international contexts is poor and studies on how the involved parties themselves understand the situation are lacking. This paper draws on data from an ongoing PhD project on the use of Swedish in English medium university education and discusses students’ language choice patterns in two English medium lectures in Sweden: the one taken from a faculty of social sciences and the other from a faculty of science and technology. Findings show that the use of Swedish differs between the two lectures and that the usage can be characterized as spontaneous. Interestingly, students speak Swedish in a number of study activities associated with the lectures. Even though Swedish is seldom heard in class, it dominates in study activities outside class. The number of exchange students in combination with students’ and teachers’ attitudes impact on language choices. Existing local language plans, however, do not seem to influence actual language use.

The phenomenon of an ongoing sound change leads in some cases to the pronunciation of short ö becoming more like that of short u. This thesis examines the relationship between short ö and u in Uppland Swedish. The localities included in the investigation were Uppsala, Norrtälje, Östervåla and Gräsö. In particular, the thesis examines the effects of age, gender and social status on the acquisition of a pronunciation where the phonemes are produced in a similar way, and whether the change occurs earlier in some words than others. The informants on Gräsö appear to have the highest occurrence of the merger, while those in Norrtälje are best at keeping ö and u apart. In general, men have a smaller difference between ö and u than women. Three different age groups were analysed and the results show that the oldest informants have the largest difference between ö and u and the youngest informants have the smallest difference. There are no significant differences between the three social status groups, but there is a tendency for those with the lowest social status to be better at keeping the phonemes apart than those with the highest social status. 13 minimal (or near-minimal) pairs were analysed to investigate whether the phonetic context has an effect on the degree to which ö and u are becoming more similar. The study shows that the smallest phonetic difference is found for word pairs with r occurring in the preceding or following context. The largest phonetic distance was found in word pairs beginning with a vowel. The study also examined whether there is a relationship between production, perception and attitude to u-sounding ö in Uppsala. By combining the production test results with the informants’ categorisation of u and ö in the perception test, the study shows that the informants with a small phonetic distance in their own speech were better at categorising stimuli correctly than the speakers who had a larger phonetic distance between ö and u in their own speech.

The thesis deals with the use of spoken Swedish on six English-medium university courses in Sweden. The courses are taken by both Swedish and foreign students, with English as the common language of instruction. The aim of the study is to describe and understand the oral use of Swedish, by students in particular, in the type of linguistic environment that arises when English is the medium of instruction. Language use is studied from three angles: the use of spoken Swedish, the functions of Swedish in interaction, and participants’ attitudes to Swedish and English and to the choice of one language or the other. The analysis is based on observations and recordings of naturally occurring talk on courses in the subject areas business studies, engineering and computer science, and on interviews with students and teaching staff. Close analysis of the Swedish spoken is combined with ethnographic knowledge of the broader social context of the courses, and in both theory and method the thesis combines the research fields of sociolinguistics and ethnography. The study shows that Swedish is spoken on all the courses observed. It is used primarily outside whole-group teaching, in interactions not involving foreign students. The language occurs both in talk relating to the course subject and in private conversations. Thus, English-medium education does not by definition mean that English is the only language employed; Swedish, too, has a more or less prominent place. In the thesis, attitudes and patterns of language choice are attributed to the national, rather than international, character of the courses, and to the fact that most of the students and lecturers have experience of and routines from Swedish-medium education. The old routines are carried over into the nominally English-medium courses, giving Swedish a special position and local prestige in these environments., Avhandlingen handlar om hur svenska används i den muntliga interaktionen i sex engelskspråkiga universitetskurser i Sverige. Kurserna följs av både svenska och utländska studenter och engelska är det gemensamma språket i undervisningen. Undersökningen utgår från studenternas språkbruk och syftet är att beskriva och förstå särskilt studenters muntliga användande av svenska i den typ av språkmiljö som uppstår då engelska är undervisningsspråk. Språkbruket undersöks från tre infallsvinklar: den talade svenskans användning, svenskans funktioner i interaktionen samt deltagarnas attityder till dels svenska och engelska, dels valet av språk. Analysen utgår från observationer och inspelningar av naturligt förekommande samtal i undervisning inom ämnesområdena företagsekonomi, teknik och datavetenskap samt från intervjuer med studenter och lärare. Näranalyser av den talade svenskan kombineras med etnografisk kunskap om kursernas bredare sociala sammanhang, och i teori och metod kombineras forskningsfälten sociolingvistik och etnografi. Resultatet visar att svenska förekommer i alla undersökta kurser. Svenska används främst utanför helklassundervisningen i samtal där utländska studenter inte deltar. Språket talas både i samtal som rör studieämnet och i privata samtal. Att kurserna är nominellt engelskspråkiga betyder alltså inte att engelska är det enda språk som används i samband med undervisningen, också svenskan har en mer eller mindre framträdande plats. I avhandlingen förklaras attityder och språkvalsmönster med att kurserna till sin karaktär är nationella – i motsats till internationella – och att majoriteten studenter och lärare har erfarenhet och rutiner från svenskspråkiga utbildningar. De gamla rutinerna förs över till de nominellt engelska kurserna och ger svenskan en särställning och lokal prestige i miljöerna.

Syftet med uppsatsen är att följa etableringen av prepositionen givet, samt att försöka förklara denna ut­veckling. I undersökningsmaterialet, som består av presstextkorpusar från perioden 1923–2008, ökar prepositionen givet i användningsfrekvens från det första belägget 1987. Undersökningen visar också att den relativa andelen där perfektparticipet givet används som verb minskar, och det används som del i kollokationer i högre utsträckning. I syfte att förklara etableringen har prepositionen givet analyseras efter Paul J. Hoppers fem grammatikaliseringsprinciper skiktning, splittring, dekategorisering, beständighet och specialisering. Principerna har formulerats för att kunna identifiera pågående grammatikalisering i tidigt stadium. Resultatet av analysen efter Hoppers fem principer talar tämligen svagt för att prepositionen givet genomgår en grammatikaliseringsprocess. Avsaknaden av syntaktiskt dubbeltydiga konstruktioner öppnar inte heller för möjligheten att förklara utvecklingen av prepositionen med hjälp av reanalys. Prepositionen givet uppvisar däremot starka semantiska likheter med vissa belagda betydelser för det adjektiviska participet givet, liksom likheter med det liknande engelska uttrycket i prepositionen given. En möjlig förklaring till att prepositionen givet etablerats i svenskan och tycks öka i användning kan vara utvecklingen mot större andel substantiviska uttryck i det skrivna språket. Nybildade prepositioner kan också antas vinna mark just på grund av att de har en större lexikal tyngd än äldre, och att dessa fyller ett tomrum i språket som de befintliga, primära prepositionerna inte förmår fylla.

Den här uppsatsen handlar om patientjournaler, och om hur de förhåller sig till Patientdatalagens paragraf 13. Enligt patientdatalagen ska patientjournaler vara tydligt utformade och så lätta som möjligt att förstå för patienten. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur journalerna, och skribenterna bakom, förhåller sig till lagen. Ett annat syfte med uppsatsen är att undersöka patientjournalen som genre. Genreanalysen och Per Ledins definition av genrer utgör uppsatsens teoretiska ram. Materialet för undersökningen är sex stycken journaler från Karolinska sjukhuset (KS). Uppsatsens metod är tvådelad och består av dels en enkätundersökning riktad till läkare på KS, dels en textanalys inspirerad av Hallidays språkliga metafunktioner. Resultatet visar bland annat att patientjournalerna kan vara svåra att förstå på flera nivåer. De innehåller många fackord och förkortningar som kan vara svårbegripliga både för patienter och för läkare. Journalerna skrivs utifrån läkarnas perspektiv vilket bland annat syns på avsaknaden av utskrivna aktörer. De flesta av de läkare som svarade på enkäten var positivt inställda till bestämmelserna i Patientdatalagen, men det fanns också de som kraftigt betonade att journalen i första hand är ett arbetsredskap. Utifrån ett genreperspektiv är patientjournalen en del av en social process som definierar relationen mellan läkare och patient. Journalskrivandet är en viktig del av läkarnas yrkesidentitet, och därför kan det finnas motstånd bland läkarna att ändra sitt sätt att skriva.

Syftet med uppsatsen är att undersöka fyra svenska politikers metaforbruk, dels för att se vilka skillnader och likheter som finns och dels för att se om dessa skillnader och likheter kan kopplas samman med politikernas ideologiska bakgrund. De politiker jag har undersökt är Mona Sahlin (s), Lars Ohly (v), Fredrik Reinfeldt (m) och Göran Hägglund (kd). Mitt material är hämtat från två av riksdagens partiledardebatter under riksmötet 07/08. Utifrån materialet har jag inriktat mig på tre politiska frågor: arbetsmarknadspolitik, ekonomisk politik och Sverige och samhället samt jämfört hur partiledarna refererar metaforiskt till dessa frågor. Jag har funnit både skillnader och likheter i partiledarnas metaforbruk vad gäller dessa tre politiska frågor. Skillnaderna är tydliga både vad gäller frekvens och vilka typer av metaforer som partiledarna använder vid de olika politiska frågorna. Det är dock svårt att entydigt visa att skillnaderna i metaforbruket skulle vara ideologiska.

In mijn proefschrift (Johansson 2006) over het Nederlandse werkwoord komen en het Zweedse komma heb ik de ruimtelijke partikels binnen, buiten, thuis, beneden, boven en de bijwoordelijke bepalingen hier en daar onderzocht in relatie tot komen en gaan. Op het moment ben ik bezig met een onderzoek naar het systeem van Nederlandse werkwoorden van beweging (in het algemeen) in constructies met ruimtelijke partikels en bijwoordelijke bepalingen. Tot nu toe heb ik de Nederlandse werkwoorden komen, gaan, brengen, rennen, lopen, wandelen en de boven vermelde partikels/bijwoordelijke bepalingen geanalyseerd. Als materiaal gebruik ik verschillende corpora: voor het Zweeds de concordanties van Språkbanken, Göteborgs universitet, vooral krantenteksten uit SvD00. Voor het Nederlands gebruik ik het Inl 27 Miljoen Woorden Krantencorpus 1995 (Inl95) en Google. Het Zweeds dient als uitgangspunt voor de analyse van het Nederlands.

In mijn proefschrift over het Nederlandse werkwoord komen en het Zweedse werkwoord komma heb ik deze twee multifunctionele werkwoorden gecontrasteerd met behulp van twee corpora (Johansson 2006). Het INL 27 Miljoen Woorden Krantencorpus 1995 en de concordanties van Språkbanken (24,5 miljoen woorden uit krantenteksten, Press 1995, 1996 en 1997), Göteborgs universitet, werden als empirisch materiaal gebruikt bij het in kaart brengen van grammaticale betekenissen van de twee werkwoorden. In totaal werden 1490 zinnen met komen en 1518 zinnen met komma geanalyseerd en ingedeeld in drie categorieën: zelfstandig werkwoord, hulpwerkwoord en koppelwerkwoord. In het materiaal kwamen in het bijzonder twee interessante functies van komen en komma naar voren. Het Zweedse komma blijkt in zeer beperkte contexten als koppelwerkwoord te functioneren, bv. Han kom fri med målvakten ‘hij kwam vrij voor de keeper’, en het Nederlandse komen blijkt in beperkte contexten de rol van futuraal hulpwerkwoord te kunnen spelen, bv. Hier komen huizen te staan. Deze twee functies van de werkwoorden hebben gedeeltelijk de vorm van vaste verbindingen aangenomen. Het gebruik van corpora bleek dus een bron van verrassende informatie over de betekenissen van het Nederlandse komen en het Zweedse komma.

Antalet adverb i svenskan har minskat dels därför att de grammatiska beskrivningarna har omdefinierat typen "tydligt" och typen "på", dels därför att typerna "hundratals" och "massvis" i samband med betydelseförskjutning har börjat konstrueras annorlunda, dels därför att många adverb av typerna "hjälpligen" och "därav" mer eller mindre fullständigt har kommit ur bruk.

Boken ger grunderna i svenskt uttal för den som lär sig svenska. Den riktar sig till både nybörjaren och den mer avancerade inläraren, kan användas både vid lärarledd undervisning och vid självstudier. Boken avslutas med en omfattande lärarhandledning som ger stöd och tips vid uttalsundervisning. Med boken följer en cd där alla övningar finns inspelade.

The material for this report consists of 55 student texts written in the national test of Swedish during the last compulsory course in the upper secondary school (18–19 year-olds). The task was to argue for more literature and reading for children in order to develop the children’s language, reasoning skills and fantasy. The student texts are to be seen as contributions to the debate in a local newspaper. Consideration is also given to the test material, that is texts both fiction and non-fiction, and the written instruction. The aim of the study is to investigate how the students handle the demand to use ideas and thoughts from the texts they have read before the actual writing test. Teachers sometimes find this part of the task hard to assess and ask for strict guidelines in the assessment material. The texts show that the students generally know that they are supposed to use facts and thoughts from the texts, and most of them also know that they are supposed to give references to the texts they quote from or refer to. Chapter 3 lists different ways of referring, from the elegant or neat to very circumstantial references or no reference at all. Using some part of a text without a reference is called “theft” for pedagogical reasons. A frequent pattern is to give a reference the first time a text is used but not the second or third time. Chapter 4 goes deeper into what the students choose to refer to or quote, that is how the content of the texts is made use of. The majority of the students get facts from two of seveal possible sources and build their argumentation on those. Only one shows a critical approach towards the texts in question. The student texts are also compared with published contributions to the debate in a local newspaper. First the question of voice in the two text materials is studied. The students speak more as an “I” and the published debaters as a “we” Then references in the newspaper texts are compared to those in the school texts. The recommen

In both Old Swedish and contemporary Swedish, the great majority of neuter nouns with a final consonant have no ending (-Ø) in the indefinite plural. From the sixteenth to the late nineteenth century, however, non-native neuter nouns with final stress and a final consonant (F1 nouns), e.g. instrument and kontrakt, often formed their plural with -er. This usage was established in chancery language around 1530 as part of a wider morphological change, a German-inspired adaptation of Latin loanwords. In the early seventeenth century, the -er plural was the commoner; in the eighteenth and most of the nineteenth century, overwhelmingly so. The -Ø plural lived on, however, chiefly in words with stems in -er. In the 1870s the use of -Ø plurals in written Swedish grew rapidly, while the proportion of -er forms was halved in some 20 years. When they were finally dropped from Svenska Akademiens ordlista in 1950, the -er forms of F1 nouns were decidedly antiquated. The abolition of -er plurals of F1 words was a matter of standardization, but also a symptom of normative historicism and purism. Neuter -er plurals were viewed as an alien import from German. Such purist arguments carried decisive weight in a romantic-historical and nationally oriented intellectual climate. The elimination of this form was made possible, though, by favourable intralinguistic conditions, chiefly the fact that the -Ø plural was an alternative that was already accepted and to some extent used for F1 words, and the only conceivable one for most other neuters with a final consonant. The change could not have been achieved if the F1 nouns had been everyday words, frequently used in speech. The aversion to neuter -er plurals was seen by several language scholars of the day as irrational, but attempts to turn the tide proved to no avail.

Boken utgör en grundlig beskrivning av svenska ords betoning (betonad stavelse och val av accent) och hur betoningen hänger ihop med ordens ursprung och uppbyggnad. I boken finns också en presentation av befintliga enspråkiga ordböcker lämpliga för andraspråksbrukaren med särskild tonvikt på uttalsmarkering. Till varje kapitel finns övningsuppgifter. Boken vänder sig i första hand till studerande på avancerad nivå i svenska som främmande/andraspråk, men den kan med fördel även användas som referensbok för lärare i ämnet., En cd med inspelningar av exempelorden finns att köpa separat från förlaget.

Functional verb structures, e.g. to have a break, to take into account, consist of a functional verb and an abstract noun (in a nominal phrase, NP, or a prepositional phrase, PP). The purpose of this thesis is to test whether three of the most central claims about these structures apply to Swedish functional verb structures with the verb föra. According to the first claim, the functional verb has lost most of its “original” meaning. In order to test this claim, a semantic analysis of the verb föra is presented. The analysis is based on the network model of meaning. It is suggested that the functional verb doesn’t “lose” meaning, but rather that meaning is partially suppressed as a result of restrictions governing domain-mapping within a metaphor. According to the second claim, nouns in functional verb structures do not take attributes. It is to be expected that this claim will be proven wrong because nouns in functional verb structures are predicates that have arguments and these appear as attributes on the syntactic level. In order to test the second claim, a corpus of functional verb structures with the verb föra has been collected. The valency of all the nouns in the functional verb structures within the corpus has been analysed. The analysis shows that most of these nouns have arguments that appear as attributes. The third claim states that the noun in a functional verb structure cannot change from singular to plural or from indefinite to definite form. This claim seems to apply only to functional verb structures with PP. It is suggested that the reason why functional verb structures with NP and PP differ in this respect lies in the way these different structures express aktionsart. The only way for a functional verb structure with NP to change aktionsart from unbounded to bounded is by changing the form of the NP. Functional verb structures with PP always express bounded aktionsart. The form of the PP has no impact on the aktionsart of the structure, there is t

One prerequisite in order for conversation to take place is cooperation between the participants. In other words, each person must adjust his or her behavior according to the actions of the other participants. One method that the speakers use in interaction is the co-construction of syntactic units. A speaker can complete or add on to a unit begun by another person. The subject of this dissertation is conversational sequences containing co-constructed units. The methods employed are drawn from the field known as interactional linguistics, which can be viewed as a subdiscipline of conversation analysis (CA) with influences from linguistics. The focus of interactional linguistics is the investigation of how linguistic forms interact with various social norms and structures and with the actions carried out during interaction. As a starting point for the analysis, a distinction between different categories of co-constructions is made. The various categories have quite different prototypical functions when they occur in an interactive situation. However, there are also certain functional qualities that cross the boundaries between categories. A very prominent pattern in the material is that speakers do not continue another person’s utterance in order to interrupt them or manipulate their words. Instead, the producer of the syntactic continuation strengthens solidarity between herself and the other speaker by helping, showing sympathy, indicating understanding, or agreeing with that person. “Sponging off” another speaker’s syntactic unit constitutes an excellent resource for initiating and maintaining various cooperative projects.

This thesis deals with the assessment of school texts by students in Swedish upper-secondary school or in the corresponding adult education and concentrates on what differs between the grades Pass and Fail. The 60 texts used in the survey come from the 1997 archives of the national test construction group. A questionnaire to teachers asks what criteria are most important when distinguishing between Pass and Fail. The five criteria pointed out are Holistic scoring, Relevant content, The connecting thought, Sentence structure and How the student has followed the instructions. The most salient result regarding grades is the difference between grades from the students’ own teachers and from the independent assessors. Ten texts have received a Fail from the student’s own teacher, but as many as 35 get an average Fail from three assessors. There is variation in assessment, but 18 Fail texts and 18 Pass texts get a unanimous grade. Quantitative analyses of the 60 texts show a definite correlation between grade and number of words. However, the Fail-groups among narrative, expository and argumentative texts contain both the shortest and the longest texts. School texts are longer now than thirty years ago, especially texts with low grades. Sentences and words have become shorter. Coherence is investigated by a method of reference cohesion. No clear difference between Pass and Fail texts can be found, but between types of essay topics. Also important is the organization of the text and its paragraphs, a factor which separates Fail and Pass texts. Various aspects of sentence structure show better results in the Pass texts. The thesis is concluded with a commentary on the demands of the last compulsory course in Swedish. The needed level is argued to be the ability to write for an unknown reader.