Search

Rapporten ökar kunskapen om hur ruttval hanteras i kollektivtrafikmodeller genom en litteraturstudie inklusive en jämförande studie av bytesmotståndets skattade storlek, genom expertintervjuer med forskare, konsulter och beställare av kollektivtrafikanalyser, samt genom ett stort antal modelltester där bytesmotståndets påverkan analyserats både för enskilda utpekade relationer och totalt för hela Stockholmsregionen. I rapporten definieras bytesmotstånd som ”den uppoffring det innebär för en resenär att inte åka direkt till målpunkten med ett och samma kollektiva färdmedel”. En generell slutsats från litteraturstudien är att bytesmotståndet verkar vara större för byten buss-buss jämfört med tunnelbana-tunnelbana. Även genomförda expertintervjuer visade på stor variation kring vad som behöver analyseras gällande bytesmotstånd i kollektivtrafiken. Enighet råder kring att kollektivtrafik är eftersatt jämfört med biltrafik när det gäller kalibrering och validering av nätutläggning. Flera av de intervjuade experterna ville gärna se bättre möjligheter till nodspecifika bytesmotstånd. Resultaten av modelltesterna visar hur nätutläggningsalgoritmerna för kollektivtrafik fungerar i praktiken tillsammans med olika nätkodning. När det gäller nätkodning i Emme är ett viktigt val huruvida hållplatser med olika kollektiva färdmedel kodas som en gemensam nod eller inte. Resultaten visar också att med dagens nät med isärkodade noder och användning av standard transit assignment-algoritmen i Emme kan små ändringar i kodning göra att alla resenärer istället väljer en annan rutt. Trots ovan nämnda allt-eller-inget beteende är dagens Sampers/Emme-modell förvånansvärt bra på att återskapa färdmedelsfördelning vid större bytespunkter i Stockholm. Resultaten visar mycket bra överensstämmelse generellt för tunnelbana, pendeltåg och lokaltåg, medan resultaten stämmer något sämre för buss. När liknande tester görs i Visum visar det sig att till skillnad från allt-eller-inget beteende i Emme

Rapporten ökar kunskapen om hur ruttval hanteras i kollektivtrafikmodeller genom en litteraturstudie inklusive en jämförande studie av bytesmotståndets skattade storlek, genom expertintervjuer med forskare, konsulter och beställare av kollektivtrafikanalyser, samt genom ett stort antal modelltester där bytesmotståndets påverkan analyserats både för enskilda utpekade relationer och totalt för hela Stockholmsregionen. I rapporten definieras bytesmotstånd som ”den uppoffring det innebär för en resenär att inte åka direkt till målpunkten med ett och samma kollektiva färdmedel”. En generell slutsats från litteraturstudien är att bytesmotståndet verkar vara större för byten buss-buss jämfört med tunnelbana-tunnelbana. Även genomförda expertintervjuer visade på stor variation kring vad som behöver analyseras gällande bytesmotstånd i kollektivtrafiken. Enighet råder kring att kollektivtrafik är eftersatt jämfört med biltrafik när det gäller kalibrering och validering av nätutläggning. Flera av de intervjuade experterna ville gärna se bättre möjligheter till nodspecifika bytesmotstånd. Resultaten av modelltesterna visar hur nätutläggningsalgoritmerna för kollektivtrafik fungerar i praktiken tillsammans med olika nätkodning. När det gäller nätkodning i Emme är ett viktigt val huruvida hållplatser med olika kollektiva färdmedel kodas som en gemensam nod eller inte. Resultaten visar också att med dagens nät med isärkodade noder och användning av standard transit assignment-algoritmen i Emme kan små ändringar i kodning göra att alla resenärer istället väljer en annan rutt. Trots ovan nämnda allt-eller-inget beteende är dagens Sampers/Emme-modell förvånansvärt bra på att återskapa färdmedelsfördelning vid större bytespunkter i Stockholm. Resultaten visar mycket bra överensstämmelse generellt för tunnelbana, pendeltåg och lokaltåg, medan resultaten stämmer något sämre för buss. När liknande tester görs i Visum visar det sig att till skillnad från allt-eller-inget beteende i Emme