Search

Syftet med denna studie var att synliggöra vårdnadshavares upplevelser av specialpedagogens stöd inom habiliteringen. Det vi har önskat undersöka i denna studie var: Hur vårdnadshavare beskriver det stöd som specialpedagogen på habiliteringen har erbjudit familjen samt vilket stöd, vårdnadshavare har önskat få från specialpedagogen på habiliteringen. Studien är en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Dessa genomfördes med vårdnadshavare som har sina barn inskrivna på habiliteringen. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med hjälp av tematisk analys. Vår teoretiska utgångspunkt är de specialpedagogiska perspektiven med fokus på dilemmaperspektivet samt [KASAM] som står för, en känsla av sammanhang. Fokus har lagts på dessa då vi ser hur komplext arbetet är i förhållande till de barn som är inskrivna på habiliteringen. Det vi har kunnat urskilja i vår studie är att det saknas information till familjerna om vilket typ av stöd de har rätt till eller har möjlighet att få. Dessutom saknas regelbundna individuella planer som följs upp, utvärderas och revideras i en dialog med familjerna. Vi har också kunnat se att det skiljer sig åt mellan kommuner, beroende på vem/vilka som är anställda vid det tillfälle hjälpen behövs och hur mycket förkunskap familjerna själva har. Vidare ser vi att denna studie i förlängningen kan bidra till en utveckling inom habiliteringen som instans i deras riktade insatser mot hemmen och för att förtydliga specialpedagogens roll i samband med det, likaledes att vårdnadshavares upplevelser och önskemål tas i beaktande i större utsträckning.Nyckelord, The purpose of this study was to shine a light on the experiences that caregivers have from the help of the special education coordinator within the Swedish habilitation system. The aim of the study is to find out: How the caregivers describe the support their family has gotten and what type of support they wished for, from the special education needs coordinator at the different habilitation centres. The study is a qualitative study conducted with semi structured interviews. The interviews were carried out with parents who have children enrolled at the habilitation centres. The interviews were recorded, transcribed and analysed with a thematic analysis method. Our theoretical background originates from different perspectives on special education, focusing on the dilemma perspective and also [SOC] which stands for a sense of coherence. The focus has been placed on these as we see how complex the work is around children who are enrolled at the habilitation centres. What we have seen in the study is that there is a lack of information to the families regarding the rights they have. There is also a lack of individual planning that is evaluated and revised regularly in a dialogue with the families. We can also detect that there is a discrepancy between the support caregivers get from different municipalities. And a difference in the support depending on the personnel at the habilitation centre and how much knowledge the families have in advance. The study’s result indicates that it would be important to develop routines at the habilitation centres, as they work with the families and their targeted efforts towards clarifying the role of the special education need coordinators in connection with it. And that caregivers' experiences and wishes are taken into account to a greater extent.

Syftet med denna studie var att synliggöra vårdnadshavares upplevelser av specialpedagogens stöd inom habiliteringen. Det vi har önskat undersöka i denna studie var: Hur vårdnadshavare beskriver det stöd som specialpedagogen på habiliteringen har erbjudit familjen samt vilket stöd, vårdnadshavare har önskat få från specialpedagogen på habiliteringen. Studien är en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Dessa genomfördes med vårdnadshavare som har sina barn inskrivna på habiliteringen. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med hjälp av tematisk analys. Vår teoretiska utgångspunkt är de specialpedagogiska perspektiven med fokus på dilemmaperspektivet samt [KASAM] som står för, en känsla av sammanhang. Fokus har lagts på dessa då vi ser hur komplext arbetet är i förhållande till de barn som är inskrivna på habiliteringen. Det vi har kunnat urskilja i vår studie är att det saknas information till familjerna om vilket typ av stöd de har rätt till eller har möjlighet att få. Dessutom saknas regelbundna individuella planer som följs upp, utvärderas och revideras i en dialog med familjerna. Vi har också kunnat se att det skiljer sig åt mellan kommuner, beroende på vem/vilka som är anställda vid det tillfälle hjälpen behövs och hur mycket förkunskap familjerna själva har. Vidare ser vi att denna studie i förlängningen kan bidra till en utveckling inom habiliteringen som instans i deras riktade insatser mot hemmen och för att förtydliga specialpedagogens roll i samband med det, likaledes att vårdnadshavares upplevelser och önskemål tas i beaktande i större utsträckning.Nyckelord, The purpose of this study was to shine a light on the experiences that caregivers have from the help of the special education coordinator within the Swedish habilitation system. The aim of the study is to find out: How the caregivers describe the support their family has gotten and what type of support they wished for, from the special education needs coordinator at the different habilitation centres. The study is a qualitative study conducted with semi structured interviews. The interviews were carried out with parents who have children enrolled at the habilitation centres. The interviews were recorded, transcribed and analysed with a thematic analysis method. Our theoretical background originates from different perspectives on special education, focusing on the dilemma perspective and also [SOC] which stands for a sense of coherence. The focus has been placed on these as we see how complex the work is around children who are enrolled at the habilitation centres. What we have seen in the study is that there is a lack of information to the families regarding the rights they have. There is also a lack of individual planning that is evaluated and revised regularly in a dialogue with the families. We can also detect that there is a discrepancy between the support caregivers get from different municipalities. And a difference in the support depending on the personnel at the habilitation centre and how much knowledge the families have in advance. The study’s result indicates that it would be important to develop routines at the habilitation centres, as they work with the families and their targeted efforts towards clarifying the role of the special education need coordinators in connection with it. And that caregivers' experiences and wishes are taken into account to a greater extent.

Bakgrund: Virtual reality (VR) är en välfärdsteknik som passar att använda inom hab-/rehabilitering. VR ger personen möjlighet till ett effektivt upprepat rörelsemönster samt att den kan utföras i en säker och virtuell miljö. Det finns dock inte i någon större utsträckning beskrivet hur svenska arbetsterapeuters inställning till och användningen av VR ser ut. Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters inställning till och användning av Virtual Reality. Metod: Det gjordes en tvärsnittsstudie med kvantitativ metod. Datainsamlingen skedde genom en webbenkät, publicerad i en sluten Facebookgrupp, Arbetsterapeuter på Facebook. Det var totalt 91 personer som besvarade enkäten. Data analyserades med SPSS och EXCEL. Resultat: Endast 7 personer (7,7%) använder sig av VR i arbetet. Av dem som inte använder VR svarade 60 personer (65,9%) att de var intresserade av att göra det men att det bland annat är brist på kunskap och resurser som gör att det inte används idag. Enligt de respondenter som använder sig av VR är fördelarna att det är lättare att bibehålla motivationen, spänningen och når fler personer. Nackdelar kan vara att det inte passar alla och att tekniken kan krångla. Slutsats: Det är få arbetsterapeuter som använder VR idag men de flesta uppger ett intresse. Det verkar som att verksamheten och den digitala utvecklingen inom vården i Sverige inte är lika långt komna inom digitaliseringen, som vissa andra delar av världen, baserat på denna studie. Därav behövs vidare forskning om att använda VR inom svensk arbetsterapipraxis.

Bakgrund: Att skriva anteckningar tar tid, tid som hade kunnat undsättas till patienterna. I vården är journalföring en viktig aspekt eftersom det bidrar till en säkrare vård. Habiliteringscentrumets arbete vid journalföring skulle kunna förbättras för mer effektivitet och tidsbesparing i verksamheten. Vår undersökning är ett steg för att förbättra detta. Syfte: Syftet med examensarbetet är att undersöka hur sökordsmallarna i Cosmic kan förbättras för arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna/fysioterapeuterna på Barn- och ungdoms- samt Vuxenhabiliteringen i Region Jönköpings län och ge förslag på en ny mall. Metod: Som metod valde vi att ha aktionsforskning eftersom vår undersökning är en del i ett förbättringsprojekt. Begreppet handlar om att verksamheten ställs mot ett problem och vi använde oss av ett PGSA-hjul för att utforma webbenkäten. Webbenkäten skickades ut till arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna/fysioterapeuter för insamling av empiri. Slutsats: I vår insamlade empiri framkom det att de befintliga mallarna fungerade bra i verksamheten, men att en del sökord som sällan används eller inte används skulle kunna tas bort. Genom att ta reda på vilka sökord som används mest och justera mallen utefter det, skulle sökordsmallarna kunna förbättras., Background: To write notes takes time, time that could have been set aside for patients. Medical records in health care are an important aspect seeing that it will contribute to safer care. A work improvement to the medical records could be done at Habilitation center for efficiency and time saving. Our survey is a step towards improving this. Purpose: The aim of the study is to investigate how the search term templates in Cosmic can be improved for occupational therapist and physiotherapist at the Child and Youth and Adult habilitation center in Jönköping County and suggest a new template. Method: We chose action research as a method because our investigation is a part of an improvement project. The term is about the workplace facing a problem and we used PDSA (PGSA) to create a survey. The survey was sent to the occupational therapist and physiotherapist to collect data. Conclusion: Our collected data showed that the existing templates worked well at the workplace. But some of the search terms were rarely used or not used at all and could be removed. By researching which search terms were most used and adjusting the template based on that, the search terms template could be improved., Examen i vårdadministration, YH-utbildning: 20 YH-poäng

Bakgrund: Virtual reality (VR) är en välfärdsteknik som passar att använda inom hab-/rehabilitering. VR ger personen möjlighet till ett effektivt upprepat rörelsemönster samt att den kan utföras i en säker och virtuell miljö. Det finns dock inte i någon större utsträckning beskrivet hur svenska arbetsterapeuters inställning till och användningen av VR ser ut. Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters inställning till och användning av Virtual Reality. Metod: Det gjordes en tvärsnittsstudie med kvantitativ metod. Datainsamlingen skedde genom en webbenkät, publicerad i en sluten Facebookgrupp, Arbetsterapeuter på Facebook. Det var totalt 91 personer som besvarade enkäten. Data analyserades med SPSS och EXCEL. Resultat: Endast 7 personer (7,7%) använder sig av VR i arbetet. Av dem som inte använder VR svarade 60 personer (65,9%) att de var intresserade av att göra det men att det bland annat är brist på kunskap och resurser som gör att det inte används idag. Enligt de respondenter som använder sig av VR är fördelarna att det är lättare att bibehålla motivationen, spänningen och når fler personer. Nackdelar kan vara att det inte passar alla och att tekniken kan krångla. Slutsats: Det är få arbetsterapeuter som använder VR idag men de flesta uppger ett intresse. Det verkar som att verksamheten och den digitala utvecklingen inom vården i Sverige inte är lika långt komna inom digitaliseringen, som vissa andra delar av världen, baserat på denna studie. Därav behövs vidare forskning om att använda VR inom svensk arbetsterapipraxis.

Bakgrund: Att skriva anteckningar tar tid, tid som hade kunnat undsättas till patienterna. I vården är journalföring en viktig aspekt eftersom det bidrar till en säkrare vård. Habiliteringscentrumets arbete vid journalföring skulle kunna förbättras för mer effektivitet och tidsbesparing i verksamheten. Vår undersökning är ett steg för att förbättra detta. Syfte: Syftet med examensarbetet är att undersöka hur sökordsmallarna i Cosmic kan förbättras för arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna/fysioterapeuterna på Barn- och ungdoms- samt Vuxenhabiliteringen i Region Jönköpings län och ge förslag på en ny mall. Metod: Som metod valde vi att ha aktionsforskning eftersom vår undersökning är en del i ett förbättringsprojekt. Begreppet handlar om att verksamheten ställs mot ett problem och vi använde oss av ett PGSA-hjul för att utforma webbenkäten. Webbenkäten skickades ut till arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna/fysioterapeuter för insamling av empiri. Slutsats: I vår insamlade empiri framkom det att de befintliga mallarna fungerade bra i verksamheten, men att en del sökord som sällan används eller inte används skulle kunna tas bort. Genom att ta reda på vilka sökord som används mest och justera mallen utefter det, skulle sökordsmallarna kunna förbättras., Background: To write notes takes time, time that could have been set aside for patients. Medical records in health care are an important aspect seeing that it will contribute to safer care. A work improvement to the medical records could be done at Habilitation center for efficiency and time saving. Our survey is a step towards improving this. Purpose: The aim of the study is to investigate how the search term templates in Cosmic can be improved for occupational therapist and physiotherapist at the Child and Youth and Adult habilitation center in Jönköping County and suggest a new template. Method: We chose action research as a method because our investigation is a part of an improvement project. The term is about the workplace facing a problem and we used PDSA (PGSA) to create a survey. The survey was sent to the occupational therapist and physiotherapist to collect data. Conclusion: Our collected data showed that the existing templates worked well at the workplace. But some of the search terms were rarely used or not used at all and could be removed. By researching which search terms were most used and adjusting the template based on that, the search terms template could be improved., Examen i vårdadministration, YH-utbildning: 20 YH-poäng

Syftet är att kartlägga anhörigstödet kring övergången från barnhabilitering till vuxenhabilitering utifrån kuratorers erfarenhet. Genom att undersöka ämnet övergång utifrån olika aspekter såsom organisation, samverkan, roller samt vinster med ett aktivt anhörigstöd eller brist i avsaknad av den, är förhoppningen att skapa djupare förståelse för de svårigheter som kan eventuellt tillkomma under processens gång. Studien bygger på en kvalitativ hermeneutisk ansats med semistrukturerade intervjuer. Teorierna som används i studien är Systemteori, Ekologisk systemteori, Rollteori och Livsloppsperspektivet. Följande teman framkom i resultatet Organisation, Samverkan och Roller. Resultatet visar att förbindelse mellan forskningen och det praktiska arbetet när det gäller anhörigstöd i övergången är bristfällig. Studien visar även att övergången är en orolig tid med många förändringar och där många unga vuxna likväl anhöriga upplever en oro. I resultatet framkommer det att anhörigstöd finns inom habiliteringen men att det främst erbjuds i relation till den unga vuxnas diagnos, vilket enligt resultatet indikerar att anhörigstöd i övergångsprocessen i dag är otillräckligt. Stödet behöver ses utifrån ett större perspektiv, där samverkan med andra instanser är av stor vikt för att kunna möta de behov som kan finnas hos de anhöriga., The purpose is to identify the support for relatives in the transition from child habilitation to adult habilitation, based on the experience of health care curators. By examining the transition of the subject based on various aspects such as organisation, cooperation, roles and benefits with active relative support or disadvantages in lack of it, the expectation is to create a deeper understanding of the difficulties that may occur during the process. The study is based on a qualitative hermeneutic approach, based on semi-structured interview. The theories used in this study are Systems theory, Ecological system theory, Role theory, and Life course perspective. The themes that emerged were Organization, Cooperation, and Roles. The study shows that the connection between the research and the practical work regarding relative support in the transition is flawed. The transition is a troubled time and with many changes taking place and young adults, as well as relatives, experience a higher level of concerns. The results show that while support for relatives is available in habilitation, the support in question is primarily provided in relation to the young adult's diagnosis, which according to the results indicate that relatives support in the transition process is insufficient. The relatives support needs to be seen from a broader perspective where collaboration with other services is of great importance.

Sammanfattning: Bakgrund: Rullstolsburna individer med neurologiska funktionsnedsättningar lever i högre grad ett stillasittande liv med en brist på fysisk aktivitet. Det finns därmed anledning att tro att många individer i denna grupp inte uppnår FYSS rekommendationer om fysisk aktivitet. Få studier har undersökt boxningsträning och dess möjliga effekter för individer med Cerebral Pares (CP) eller andra neurologiska diagnoser. Syftet med den här studien var att undersöka om tillräckligt hög intensitet för möjliga hälsovinster och kardiovaskulära anpassningar kan uppnås med boxningsträning som intervention.Syftet med studien var att undersöka puls och upplevd ansträngning hos en rullstolsburen träningsgrupp med neurologiska diagnoser och undersöka skillnader mellan ett tekniskt och fysiskt träningsupplägg. Metod: Studien bestod av totalt sex deltagare, fem kvinnor och en man med olika neurologiska diagnoser och en medelålder på 44 år. Deltagarnas puls samt, upplevda ansträngning och dagsform mättes under fyra träningstillfällen: två träningstillfällen av teknisk karaktär och två av fysisk karaktär. Relativ intensitet uttrycktes som procent av maxpuls. Deltagares uppnådda intensitet ställs även mot FYSS rekommendationer för aerob aktivitet. Resultat: Det fanns en signifikant skillnad sett till upplevd ansträngning mellan tekniska och fysiska träningspass. En signifikant skillnad mellan träningspassen på genomsnittlig puls och högst uppmätt puls observerades. Tre deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet (60-74% maxpuls) eller högre under teknikpassen. Samtliga deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet under fyspassen, varav två personer uppnådde hög intensitet under minst 60 minuter. Ansträngning upplevdes högre under de fysiska träningspassen som helhet, de fysiska träningspassen resulterade i en högre puls bland deltagarna jämfört med de tekniska passen. Tre deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet eller högre under teknikpassen. Samtlig

Sammanfattning: Bakgrund: Rullstolsburna individer med neurologiska funktionsnedsättningar lever i högre grad ett stillasittande liv med en brist på fysisk aktivitet. Det finns därmed anledning att tro att många individer i denna grupp inte uppnår FYSS rekommendationer om fysisk aktivitet. Få studier har undersökt boxningsträning och dess möjliga effekter för individer med Cerebral Pares (CP) eller andra neurologiska diagnoser. Syftet med den här studien var att undersöka om tillräckligt hög intensitet för möjliga hälsovinster och kardiovaskulära anpassningar kan uppnås med boxningsträning som intervention.Syftet med studien var att undersöka puls och upplevd ansträngning hos en rullstolsburen träningsgrupp med neurologiska diagnoser och undersöka skillnader mellan ett tekniskt och fysiskt träningsupplägg. Metod: Studien bestod av totalt sex deltagare, fem kvinnor och en man med olika neurologiska diagnoser och en medelålder på 44 år. Deltagarnas puls samt, upplevda ansträngning och dagsform mättes under fyra träningstillfällen: två träningstillfällen av teknisk karaktär och två av fysisk karaktär. Relativ intensitet uttrycktes som procent av maxpuls. Deltagares uppnådda intensitet ställs även mot FYSS rekommendationer för aerob aktivitet. Resultat: Det fanns en signifikant skillnad sett till upplevd ansträngning mellan tekniska och fysiska träningspass. En signifikant skillnad mellan träningspassen på genomsnittlig puls och högst uppmätt puls observerades. Tre deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet (60-74% maxpuls) eller högre under teknikpassen. Samtliga deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet under fyspassen, varav två personer uppnådde hög intensitet under minst 60 minuter. Ansträngning upplevdes högre under de fysiska träningspassen som helhet, de fysiska träningspassen resulterade i en högre puls bland deltagarna jämfört med de tekniska passen. Tre deltagare uppnådde gränsen för måttlig intensitet eller högre under teknikpassen. Samtlig

Syftet är att kartlägga anhörigstödet kring övergången från barnhabilitering till vuxenhabilitering utifrån kuratorers erfarenhet. Genom att undersöka ämnet övergång utifrån olika aspekter såsom organisation, samverkan, roller samt vinster med ett aktivt anhörigstöd eller brist i avsaknad av den, är förhoppningen att skapa djupare förståelse för de svårigheter som kan eventuellt tillkomma under processens gång. Studien bygger på en kvalitativ hermeneutisk ansats med semistrukturerade intervjuer. Teorierna som används i studien är Systemteori, Ekologisk systemteori, Rollteori och Livsloppsperspektivet. Följande teman framkom i resultatet Organisation, Samverkan och Roller. Resultatet visar att förbindelse mellan forskningen och det praktiska arbetet när det gäller anhörigstöd i övergången är bristfällig. Studien visar även att övergången är en orolig tid med många förändringar och där många unga vuxna likväl anhöriga upplever en oro. I resultatet framkommer det att anhörigstöd finns inom habiliteringen men att det främst erbjuds i relation till den unga vuxnas diagnos, vilket enligt resultatet indikerar att anhörigstöd i övergångsprocessen i dag är otillräckligt. Stödet behöver ses utifrån ett större perspektiv, där samverkan med andra instanser är av stor vikt för att kunna möta de behov som kan finnas hos de anhöriga., The purpose is to identify the support for relatives in the transition from child habilitation to adult habilitation, based on the experience of health care curators. By examining the transition of the subject based on various aspects such as organisation, cooperation, roles and benefits with active relative support or disadvantages in lack of it, the expectation is to create a deeper understanding of the difficulties that may occur during the process. The study is based on a qualitative hermeneutic approach, based on semi-structured interview. The theories used in this study are Systems theory, Ecological system theory, Role theory, and Life course perspective. The themes that emerged were Organization, Cooperation, and Roles. The study shows that the connection between the research and the practical work regarding relative support in the transition is flawed. The transition is a troubled time and with many changes taking place and young adults, as well as relatives, experience a higher level of concerns. The results show that while support for relatives is available in habilitation, the support in question is primarily provided in relation to the young adult's diagnosis, which according to the results indicate that relatives support in the transition process is insufficient. The relatives support needs to be seen from a broader perspective where collaboration with other services is of great importance.

Introduktion: WHO publicerade 2021 nya rekommendationer för fysisk aktivitet, i rapporten inkluderades även rekommendationer specifikt anpassade för personer med funktionsnedsättningar. I rekommendationerna belyser WHO vikten av ökad fysisk aktivitet, minskad skärmtid och minskat stillasittande för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om fysioterapeuter/sjukgymnaster (FT/sjg) inom habiliteringsverksamhet i Sverige känner till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar. Vi undersökte även hur rekommendationerna implementeras av FT/sjg, samt om de upplever att rekommendationerna är en bra modell för arbetet med olika patientgrupper. Metod: En enkätundersökning genomfördes med totalt 20 frågor. Rekryteringen skedde genom två Facebookgrupper samt kontakter i habiliteringssektionens styrelse. Frågorna var uppbyggda med både flervalsfrågor och öppna skrivfrågor och undersökte fysioterapeutens upplevelser av WHOs rekommendationer. Resultaten redovisas deskriptivt och på de öppna frågorna genomfördes en sammanställning samt indelning i text med citat. Resultat: Enkätundersökningen resulterade i totalt 28 deltagare. De visade att majoriteten av FT/sjg kände till rekommendationerna samt att de används inom vården men även att några inte var bekanta med rekommendationerna och/eller valde att inte använda dem. De kvalitativa frågorna visade även att det finns behov av att individanpassa målen ytterligare. Konklusion: Svaren pekar mot att majoriteten av Ft/sjg känner till målen och använder dem i arbetet med patienterna. Däremot kan de vara för svåra att uppnå och en större individanpassning är nödvändigt. Svaren tolkas dock med försiktighet pga. få deltagare.

Inom Kalmar läns habilitering och rehabilitering pågår sedan våren 2021 ett gemensamt förbättringsarbete, Framtidens habilitering och rehabilitering är Nära, mellan länets kommuner och regionen, med stöttning av eHealth Arena och dess aktörer. Det första steget har varit att lyssna på patienters och anhörigas upplevelser och uttryckta behov i deras resa genom habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. Detta har gjorts genom djupintervju och resultatet är sammanställt i en rapport.

Introduktion: WHO publicerade 2021 nya rekommendationer för fysisk aktivitet, i rapporten inkluderades även rekommendationer specifikt anpassade för personer med funktionsnedsättningar. I rekommendationerna belyser WHO vikten av ökad fysisk aktivitet, minskad skärmtid och minskat stillasittande för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om fysioterapeuter/sjukgymnaster (FT/sjg) inom habiliteringsverksamhet i Sverige känner till WHOs rekommendationer om fysisk aktivitet för personer med funktionsnedsättningar. Vi undersökte även hur rekommendationerna implementeras av FT/sjg, samt om de upplever att rekommendationerna är en bra modell för arbetet med olika patientgrupper. Metod: En enkätundersökning genomfördes med totalt 20 frågor. Rekryteringen skedde genom två Facebookgrupper samt kontakter i habiliteringssektionens styrelse. Frågorna var uppbyggda med både flervalsfrågor och öppna skrivfrågor och undersökte fysioterapeutens upplevelser av WHOs rekommendationer. Resultaten redovisas deskriptivt och på de öppna frågorna genomfördes en sammanställning samt indelning i text med citat. Resultat: Enkätundersökningen resulterade i totalt 28 deltagare. De visade att majoriteten av FT/sjg kände till rekommendationerna samt att de används inom vården men även att några inte var bekanta med rekommendationerna och/eller valde att inte använda dem. De kvalitativa frågorna visade även att det finns behov av att individanpassa målen ytterligare. Konklusion: Svaren pekar mot att majoriteten av Ft/sjg känner till målen och använder dem i arbetet med patienterna. Däremot kan de vara för svåra att uppnå och en större individanpassning är nödvändigt. Svaren tolkas dock med försiktighet pga. få deltagare.

Inom Kalmar läns habilitering och rehabilitering pågår sedan våren 2021 ett gemensamt förbättringsarbete, Framtidens habilitering och rehabilitering är Nära, mellan länets kommuner och regionen, med stöttning av eHealth Arena och dess aktörer. Det första steget har varit att lyssna på patienters och anhörigas upplevelser och uttryckta behov i deras resa genom habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. Detta har gjorts genom djupintervju och resultatet är sammanställt i en rapport.

Inom Kalmar läns habilitering och rehabilitering pågår sedan våren 2021 ett gemensamt förbättringsarbete, Framtidens habilitering och rehabilitering är Nära, mellan länets kommuner och regionen, med stöttning av eHealth Arena och dess aktörer. Det första steget har varit att lyssna på patienters och anhörigas upplevelser och uttryckta behov i deras resa genom habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. Detta har gjorts genom djupintervju och resultatet är sammanställt i en rapport.

Inom Kalmar läns habilitering och rehabilitering pågår sedan våren 2021 ett gemensamt förbättringsarbete, Framtidens habilitering och rehabilitering är Nära, mellan länets kommuner och regionen, med stöttning av eHealth Arena och dess aktörer. Det första steget har varit att lyssna på patienters och anhörigas upplevelser och uttryckta behov i deras resa genom habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. Detta har gjorts genom djupintervju och resultatet är sammanställt i en rapport.

Inom Kalmar läns habilitering och rehabilitering pågår sedan våren 2021 ett gemensamt förbättringsarbete, Framtidens habilitering och rehabilitering är Nära, mellan länets kommuner och regionen, med stöttning av eHealth Arena och dess aktörer. Det första steget har varit att lyssna på patienters och anhörigas upplevelser och uttryckta behov i deras resa genom habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. Detta har gjorts genom djupintervju och resultatet är sammanställt i en rapport.

Inom Kalmar läns habilitering och rehabilitering pågår sedan våren 2021 ett gemensamt förbättringsarbete, Framtidens habilitering och rehabilitering är Nära, mellan länets kommuner och regionen, med stöttning av eHealth Arena och dess aktörer. Det första steget har varit att lyssna på patienters och anhörigas upplevelser och uttryckta behov i deras resa genom habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. Detta har gjorts genom djupintervju och resultatet är sammanställt i en rapport.

Förväntat kunskapsbidrag:I arbetet med elever i behov av särskilt stöd kan skolan behöva samarbeta med andraverksamheter för att stödet ska optimeras, till exempel samarbeta med habiliterandeverksamhet. Kunskapsbidraget i denna litteraturstudie är att vidga synen på samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola genom att redogöra för på vilka olika sätt forskare beskriver samarbetet. Genom det kan nya tankar framkomma och möjligen överföras till den egna verksamheten. Alternativt kan litteraturstudien vara underlag för vidare forskning.Syfte och frågeställningar:Syftet med litteraturstudien är att få en överblick över på vilka olika sätt forskare belysersamarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Genom att få en överblick kan synen på ett sådant samarbete vidgas. Habilitering är ett svenskt fenomen, men för att inte enbart beskriva forskning inom svensk kontext används internationellt publicerad forskning som handlar om samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Artiklarna sätts i relation till varandra utifrån vilka likheter och skillnader som går att utläsas gällande metodval, specialpedagogiskt perspektiv och systemteori, för att på så sätt få överblick över forskningsfältet.Teori:I litteraturstudien används specialpedagogiska perspektiv, systemteori och organisationsteori. Specialpedagogiska perspektiv används för att belysa vad forskarna fokuserar på i sina artiklar gällande samarbete mellan olika verksamheter. De specialpedagogiska perspektiv som artiklarna utläses från är kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv och dilemmaperspektiv. Systemteori används för att få en överblick över vilka olika nivåer forskare utgår ifrån när de beskriver samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet och vad som sker i gränserna mellan de olika nivåerna. De systemteoretiska nivåer som artiklarna utläses ifrån är meso, mikrooch makro. Organisationsteori används eftersom organisationers uppbyggnad kan ha betydelse för samarbete mellan skola

Bakgrund: Historisk så har personer med funktionsnedsättning setts som asexuella. Forskning har dock motbevisat detta och sett att ungdomar med funktions¬nedsättningar har lika mycket sexuella erfarenheter som jämnåriga. Att ha en god sexuell hälsa är en mänsklig rättighet. För att kunna åtnjuta sina rättigheter är det av största vikt att få tillgång till information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter [SRHR] anpassat utifrån sina förutsättningar. Dock så visar forskning att hälso- och sjukvården generellt är dålig på att ta upp och informera om sexualitet. Syfte: Att genom fokusgrupper och intervjuer med habiliterings¬personal undersöka om, och i så fall hur, SRHR-frågor belyses inom habiliteringen. Metod: Fokusgrupper och intervjuer med personal inom barn- och ungdoms¬habiliteringen samt syn-, hörsel- och dövverksamheten. Analysen har skett genom tematisk analys. Kritisk realism och sexuellt medborgarskap användes som teoretiska perspektiv. Resultat: Samtal om SRHR förekommer till viss del inom habiliteringen. Emellertid är det antingen enskilda individer eller vissa yrkeskategorier såsom psykolog, kurator och sjuk¬sköterska som har de samtalen. Därtill är samtalen förbehållet vissa funktions¬nedsättningar, i synnerhet om beteenden uppstår som omgivningen uppfattar problematiska. SRHR lyfts nästan aldrig ur enbart ett hälsosamt perspektiv. Den här studien visar att ungdomar med rörelse¬nedsättning i princip aldrig får möjligheten att prata om sexualitet på habiliteringen. Detta beror till stor del på att personalen saknar kunskap samt att de här ungdomarna främst träffar arbetsterapeut och fysioterapeut, yrkeskategorier som sällan eller aldrig pratar om SRHR. Vidare saknas det övergripande rutiner och samsyn mellan enheterna för hur arbetet med SRHR ska gå till. Slutsats: För att ge ungdomarna den information om SRHR de har rätt till behövs ett proaktivt arbetssätt. Det behövs vidare ökad kunskap för samtliga yrkes¬kategorier inom habiliteringen samt, Background: Historically, people with disabilities have been considered as asexual. However, research has shown that adolescents with disabilities have just as many sexual encounters as their peers. According to human rights, everyone has a right to sexual and reproductive health, regardless of disability. To be able to benefit from these rights, information about sexual and reproductive health and rights [SRHR] must be altered according to individual needs. Yet, research shows that healthcare workers rarely address these issues with their patients. Aim: The aim of this study was to explore if and how SRHR was brought up within the rehabilitation centres for adolescents with disabilities. Method: Focus groups and interviews with professionals working with adolescents with autism, intellectual disabilities [ID], mobility, visual, and hearing disabilities. The material was analysed using thematic analysis. The theoretical frameworks used were critical realism and sexual citizenship. Results: The topic of SRHR arose to some extent within the rehabilitation centres, this was mostly due to individual interests from the personnel or certain professions such as psychologists, counsellors, and nurses. When SRHR was brought up it was mostly with adolescents with autism or ID, and it was usually because of problematic issues such as offensive behaviour. SRHR was never brought up from a health perspective. All professionals reported lack of knowledge of SRHR. One group was completely overlooked in this regard: adolescents with mobility disabilities without ID. The main reason for this was the professionals’ lack of knowledge, but also that these adolescents mostly see occupational therapists and physiotherapists who did not address questions of SRHR. Moreover, these adolescents did not show any problematic behaviour, consequently SRHR was not mentioned. Conclusion: Knowledge and competence about SRHR is needed among the professionals. Furthermore, the rehabilitation centres ne

Introduktion: Elrullstolen anses idag vara en viktig terapeutisk insats som optimalt introduceras i ett tidigt skede. Elrullstolen ger ett barn möjlighet att ta sig från punkt A till punkt B, men kan även bidra till att uppnå milstolpar i barnets utveckling samt öka dess delaktighetsgrad. I Sverige tillhandahålls dessa hjälpmedel genom förskrivningsprocessen, där målet är att öka brukarens upplevda livskvalité. Flera olika professioner kan ingå i denna process som ett team där bland annat fysioterapeuten ofta ingår. Syfte: Syftet med denna uppsats var att belysa fysioterapeuters erfarenheter och upplevelser av sin roll i förskrivningsprocessen av elrullstolar till barn. Metod: Metoden för uppsatsen var kvalitativ innehållsanalys. Totalt har fem fysioterapeuter som arbetar på habiliteringsverksamhet eller hjälpmedelscentral i Västerbotten och Hälsinglands län intervjuats. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer med frågor som berörde fysioterapeutens arbete med förskrivningsprocessen. Resultat: Alla informanter var tydliga med att de inte var förskrivningsansvariga. De såg dock sin kompetens som värdefull och upplevde att de som fysioterapeuter fyller en viktig funktion i förskrivningsprocessen, i synnerhet vad gällde sittbedömningar. Informanterna såg en tidigt initierad förskrivning som positivt för barnet. För att detta ska bli möjligt ansågs ett välfungerande teamarbete samt en förtroendefull relation till barnets familj och nätverk som viktiga faktorer. Dessa personer blir även viktiga för att stödja barnet i att köra på ett säkert och effektivt sätt. Analysen av materialet resulterade i temat “Fysioterapeuten arbetar för att skapa självständig förflyttning hos barnet och ser detta som en grundläggande rättighet” samt fem stycken kategorier med 10 underkategorier. Kategorierna var “Fysioterapeuten har en viktig roll och bidrar med unik kunskap, fysioterapeuten har sitt fokus på barnets fysiska behov och förmåga att ta eget ansvar, Fysioterapeuten se

Introduktion: Elrullstolen anses idag vara en viktig terapeutisk insats som optimalt introduceras i ett tidigt skede. Elrullstolen ger ett barn möjlighet att ta sig från punkt A till punkt B, men kan även bidra till att uppnå milstolpar i barnets utveckling samt öka dess delaktighetsgrad. I Sverige tillhandahålls dessa hjälpmedel genom förskrivningsprocessen, där målet är att öka brukarens upplevda livskvalité. Flera olika professioner kan ingå i denna process som ett team där bland annat fysioterapeuten ofta ingår. Syfte: Syftet med denna uppsats var att belysa fysioterapeuters erfarenheter och upplevelser av sin roll i förskrivningsprocessen av elrullstolar till barn. Metod: Metoden för uppsatsen var kvalitativ innehållsanalys. Totalt har fem fysioterapeuter som arbetar på habiliteringsverksamhet eller hjälpmedelscentral i Västerbotten och Hälsinglands län intervjuats. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer med frågor som berörde fysioterapeutens arbete med förskrivningsprocessen. Resultat: Alla informanter var tydliga med att de inte var förskrivningsansvariga. De såg dock sin kompetens som värdefull och upplevde att de som fysioterapeuter fyller en viktig funktion i förskrivningsprocessen, i synnerhet vad gällde sittbedömningar. Informanterna såg en tidigt initierad förskrivning som positivt för barnet. För att detta ska bli möjligt ansågs ett välfungerande teamarbete samt en förtroendefull relation till barnets familj och nätverk som viktiga faktorer. Dessa personer blir även viktiga för att stödja barnet i att köra på ett säkert och effektivt sätt. Analysen av materialet resulterade i temat “Fysioterapeuten arbetar för att skapa självständig förflyttning hos barnet och ser detta som en grundläggande rättighet” samt fem stycken kategorier med 10 underkategorier. Kategorierna var “Fysioterapeuten har en viktig roll och bidrar med unik kunskap, fysioterapeuten har sitt fokus på barnets fysiska behov och förmåga att ta eget ansvar, Fysioterapeuten se

Förväntat kunskapsbidrag:I arbetet med elever i behov av särskilt stöd kan skolan behöva samarbeta med andraverksamheter för att stödet ska optimeras, till exempel samarbeta med habiliterandeverksamhet. Kunskapsbidraget i denna litteraturstudie är att vidga synen på samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola genom att redogöra för på vilka olika sätt forskare beskriver samarbetet. Genom det kan nya tankar framkomma och möjligen överföras till den egna verksamheten. Alternativt kan litteraturstudien vara underlag för vidare forskning.Syfte och frågeställningar:Syftet med litteraturstudien är att få en överblick över på vilka olika sätt forskare belysersamarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Genom att få en överblick kan synen på ett sådant samarbete vidgas. Habilitering är ett svenskt fenomen, men för att inte enbart beskriva forskning inom svensk kontext används internationellt publicerad forskning som handlar om samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Artiklarna sätts i relation till varandra utifrån vilka likheter och skillnader som går att utläsas gällande metodval, specialpedagogiskt perspektiv och systemteori, för att på så sätt få överblick över forskningsfältet.Teori:I litteraturstudien används specialpedagogiska perspektiv, systemteori och organisationsteori. Specialpedagogiska perspektiv används för att belysa vad forskarna fokuserar på i sina artiklar gällande samarbete mellan olika verksamheter. De specialpedagogiska perspektiv som artiklarna utläses från är kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv och dilemmaperspektiv. Systemteori används för att få en överblick över vilka olika nivåer forskare utgår ifrån när de beskriver samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet och vad som sker i gränserna mellan de olika nivåerna. De systemteoretiska nivåer som artiklarna utläses ifrån är meso, mikrooch makro. Organisationsteori används eftersom organisationers uppbyggnad kan ha betydelse för samarbete mellan skola

Bakgrund: Historisk så har personer med funktionsnedsättning setts som asexuella. Forskning har dock motbevisat detta och sett att ungdomar med funktions¬nedsättningar har lika mycket sexuella erfarenheter som jämnåriga. Att ha en god sexuell hälsa är en mänsklig rättighet. För att kunna åtnjuta sina rättigheter är det av största vikt att få tillgång till information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter [SRHR] anpassat utifrån sina förutsättningar. Dock så visar forskning att hälso- och sjukvården generellt är dålig på att ta upp och informera om sexualitet. Syfte: Att genom fokusgrupper och intervjuer med habiliterings¬personal undersöka om, och i så fall hur, SRHR-frågor belyses inom habiliteringen. Metod: Fokusgrupper och intervjuer med personal inom barn- och ungdoms¬habiliteringen samt syn-, hörsel- och dövverksamheten. Analysen har skett genom tematisk analys. Kritisk realism och sexuellt medborgarskap användes som teoretiska perspektiv. Resultat: Samtal om SRHR förekommer till viss del inom habiliteringen. Emellertid är det antingen enskilda individer eller vissa yrkeskategorier såsom psykolog, kurator och sjuk¬sköterska som har de samtalen. Därtill är samtalen förbehållet vissa funktions¬nedsättningar, i synnerhet om beteenden uppstår som omgivningen uppfattar problematiska. SRHR lyfts nästan aldrig ur enbart ett hälsosamt perspektiv. Den här studien visar att ungdomar med rörelse¬nedsättning i princip aldrig får möjligheten att prata om sexualitet på habiliteringen. Detta beror till stor del på att personalen saknar kunskap samt att de här ungdomarna främst träffar arbetsterapeut och fysioterapeut, yrkeskategorier som sällan eller aldrig pratar om SRHR. Vidare saknas det övergripande rutiner och samsyn mellan enheterna för hur arbetet med SRHR ska gå till. Slutsats: För att ge ungdomarna den information om SRHR de har rätt till behövs ett proaktivt arbetssätt. Det behövs vidare ökad kunskap för samtliga yrkes¬kategorier inom habiliteringen samt, Background: Historically, people with disabilities have been considered as asexual. However, research has shown that adolescents with disabilities have just as many sexual encounters as their peers. According to human rights, everyone has a right to sexual and reproductive health, regardless of disability. To be able to benefit from these rights, information about sexual and reproductive health and rights [SRHR] must be altered according to individual needs. Yet, research shows that healthcare workers rarely address these issues with their patients. Aim: The aim of this study was to explore if and how SRHR was brought up within the rehabilitation centres for adolescents with disabilities. Method: Focus groups and interviews with professionals working with adolescents with autism, intellectual disabilities [ID], mobility, visual, and hearing disabilities. The material was analysed using thematic analysis. The theoretical frameworks used were critical realism and sexual citizenship. Results: The topic of SRHR arose to some extent within the rehabilitation centres, this was mostly due to individual interests from the personnel or certain professions such as psychologists, counsellors, and nurses. When SRHR was brought up it was mostly with adolescents with autism or ID, and it was usually because of problematic issues such as offensive behaviour. SRHR was never brought up from a health perspective. All professionals reported lack of knowledge of SRHR. One group was completely overlooked in this regard: adolescents with mobility disabilities without ID. The main reason for this was the professionals’ lack of knowledge, but also that these adolescents mostly see occupational therapists and physiotherapists who did not address questions of SRHR. Moreover, these adolescents did not show any problematic behaviour, consequently SRHR was not mentioned. Conclusion: Knowledge and competence about SRHR is needed among the professionals. Furthermore, the rehabilitation centres ne

Bakgrund: Klientcentrering är centralt både inom arbetsterapi och andra professioner inom hälso- och sjukvård. Inom Barn- och ungdomshabiliteringen samt Vuxenhabiliteringen finns det ärenden med klienter där klientcentreringen kan kompliceras av att klienten är i behov av en sekundär person som hjälper till med kommunikation och delaktighet. Det saknas studier på hur arbetsterapeuter arbetar klientcentrerat vid dessa ärenden. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur arbetsterapeuter inom habiliteringen arbetar klientcentrerat i ärenden där klienten är i behov av en sekundär person. Metod: En kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer användes. Fem arbetsterapeuter från Vuxenhabiliteringen och fyra arbetsterapeuter från Barn- och ungdomshabiliteringen som haft ärenden där en sekundär person behövts intervjuades. Urvalet skedde genom bekvämlighetsurval. Data analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Via innehållsanalysen framkom tre kategorier; arbetssätt, bemötande och yttre påverkande faktorer. Resultatet påvisade att det finns flera olika arbetssätt för att arbeta klientcentrerat, deltagarna är dock överens om att bemötande är av stor vikt. Yttre påverkande faktorer visade sig vara oenigheter parter emellan och att få tiden att räcka till. Slutsats: Studien visar på flera relevanta arbetsmetoder som ger ett bra bemötande. Ett bra klientcentrerat arbete behöver få ta tid för att få fram klientens mål och önskningar trots behov av sekundär person., Background: Client-centered care is significant in both occupational therapy and other professions within healthcare. Client-centered care can become complicated in errands within pediatric and adult habilitation services when the client is in the need of a secondary person to enable communication. Studies are scarce on how occupational therapists work client-centered in these errands. Aim: The study aim was to explore how occupational therapists within the habilitation services works client centered in cases where the client is in need of a secondary person. Method: A qualitative approach with semi-structured interviews, convenient sampling and qualitative content analysis was used. Five occupational therapists who works in adult habilitation services and four occupational therapists who works in pediatric habilitation services were interviewed about cases including a secondary person. Results: Three categories from the content analysis emerged; ways of working, ways to receive a client and external influencing factors. The result of the analysis showed that there are many ways to work client-centered. However, the participants agreed that the way a client is being met is very important. External influencing factors that showed where disagreements and time. Conclusion: This study shows several relevant working methods that give a good response. Good client-centered work should take time to enable the client´s goals and desires to be achieved despite the need for a secondary person.

Communication difficulties are common in individuals with different types of disabilities. Hence, many may need Augmentative and Alternative Communication (AAC) to be able to communicate. Communication is the foundation of all social relations and studies report that insufficient communication can lead to reduced quality of life and be a predictor for behavioral problems. Even though communication is important there are indications that many individuals with communication difficulties do not get the support they need. People in the individuals’ network, such as family and personnel, play an important role in identifying these individuals, but to date there is no simple tool for that purpose. The aim of this pilot study was therefore to investigate if the Communication Function Classification System (CFCS) could be used to classify the communicative ability in adults attending a day center. Individuals attending day centers usually have disabilities that involve communication difficulties. The participants (n = 9) were family members (n = 3), personnel at day centers (n = 5) and speech-language pathologist (n = 1). The participants classified the communicative abilities of two individuals using CFCS. Two statistical measures, average deviation and percent agreement, were used to calculate the inter-rater reliability. The total average deviation was 0,2 and the total percent agreement was 65 %, which indicate that CFCS can be used to classify the communicative ability in adults attending a day center. However, the participants addressed some critique toward CFCS, therefore future studies should consider using another tool for identifying communication difficulties., Kommunikativa svårigheter är vanligt hos individer med olika typer av funktionsnedsättningar. Många av dessa behöver därför ett Alternativt och Kompletterande Kommunikationssätt (AKK) för att kunna kommunicera. Kommunikation är grunden för all social gemenskap och forskare har rapporterat att bristande kommunikation kan leda till sämre livskvalitet samt vara en riskfaktor för olika typer av problembeteenden. Trots att kommunikation är viktigt finns indikationer på att många individer med kommunikativa svårigheter inte får det stöd de behöver. Omgivningen i form av till exempel personal och närstående spelar en viktig roll i identifieringen av dessa individer, men det saknas ett enkelt verktyg för dem att använda i det syftet. Föreliggande studie syftade därför till att, i en pilotstudie, undersöka om klassifikationssystemet Communication Function Classification System (CFCS) kan användas för att skatta den kommunikativa förmågan hos vuxna brukare med insatsen daglig verksamhet. De som får insatsen daglig verksamhet har funktionsnedsättningar som ofta innefattar kommunikativa svårigheter. Deltagarna (n = 9) i studien var närstående till två brukare, daglig verksamhetspersonal, och en logoped. Deltagarna i studien skattade brukarnas kommunikativa förmåga utifrån CFCS. Två statistiska mått, genomsnittlig avvikelse och procentuell överensstämmelse, användes för att beräkna interbedömarreliabiliteten för deltagarnas skattningar. Den totala genomsnittliga avvikelsen var 0,2 och den totala procentuella överensstämmelsen var 65 %. Det begränsade underlaget gör slutsatserna osäkra, men resultaten tyder ändå på relativt god samstämmighet mellan deltagarna, och att CFCS skulle kunna användas för att skatta den kommunikativa förmågan hos vuxna brukare med insatsen daglig verksamhet. Deltagarna riktade dock viss kritik mot CFCS, vilket gör att fortsatta studier bör överväga att använda ett annat verktyg för identifiering av kommunikativa svårigheter.

Communication difficulties are common in individuals with different types of disabilities. Hence, many may need Augmentative and Alternative Communication (AAC) to be able to communicate. Communication is the foundation of all social relations and studies report that insufficient communication can lead to reduced quality of life and be a predictor for behavioral problems. Even though communication is important there are indications that many individuals with communication difficulties do not get the support they need. People in the individuals’ network, such as family and personnel, play an important role in identifying these individuals, but to date there is no simple tool for that purpose. The aim of this pilot study was therefore to investigate if the Communication Function Classification System (CFCS) could be used to classify the communicative ability in adults attending a day center. Individuals attending day centers usually have disabilities that involve communication difficulties. The participants (n = 9) were family members (n = 3), personnel at day centers (n = 5) and speech-language pathologist (n = 1). The participants classified the communicative abilities of two individuals using CFCS. Two statistical measures, average deviation and percent agreement, were used to calculate the inter-rater reliability. The total average deviation was 0,2 and the total percent agreement was 65 %, which indicate that CFCS can be used to classify the communicative ability in adults attending a day center. However, the participants addressed some critique toward CFCS, therefore future studies should consider using another tool for identifying communication difficulties., Kommunikativa svårigheter är vanligt hos individer med olika typer av funktionsnedsättningar. Många av dessa behöver därför ett Alternativt och Kompletterande Kommunikationssätt (AKK) för att kunna kommunicera. Kommunikation är grunden för all social gemenskap och forskare har rapporterat att bristande kommunikation kan leda till sämre livskvalitet samt vara en riskfaktor för olika typer av problembeteenden. Trots att kommunikation är viktigt finns indikationer på att många individer med kommunikativa svårigheter inte får det stöd de behöver. Omgivningen i form av till exempel personal och närstående spelar en viktig roll i identifieringen av dessa individer, men det saknas ett enkelt verktyg för dem att använda i det syftet. Föreliggande studie syftade därför till att, i en pilotstudie, undersöka om klassifikationssystemet Communication Function Classification System (CFCS) kan användas för att skatta den kommunikativa förmågan hos vuxna brukare med insatsen daglig verksamhet. De som får insatsen daglig verksamhet har funktionsnedsättningar som ofta innefattar kommunikativa svårigheter. Deltagarna (n = 9) i studien var närstående till två brukare, daglig verksamhetspersonal, och en logoped. Deltagarna i studien skattade brukarnas kommunikativa förmåga utifrån CFCS. Två statistiska mått, genomsnittlig avvikelse och procentuell överensstämmelse, användes för att beräkna interbedömarreliabiliteten för deltagarnas skattningar. Den totala genomsnittliga avvikelsen var 0,2 och den totala procentuella överensstämmelsen var 65 %. Det begränsade underlaget gör slutsatserna osäkra, men resultaten tyder ändå på relativt god samstämmighet mellan deltagarna, och att CFCS skulle kunna användas för att skatta den kommunikativa förmågan hos vuxna brukare med insatsen daglig verksamhet. Deltagarna riktade dock viss kritik mot CFCS, vilket gör att fortsatta studier bör överväga att använda ett annat verktyg för identifiering av kommunikativa svårigheter.

Background: Young people with disabilities, especially physical disabilities, report worse health than others. This may be because of the disability, lower levels of physical activity, and discrimination. For children with cerebral palsy, access to physiotherapy and physical activity is a crucial prerequisite for good health and function. To date, there is limited knowledge regarding potential gender bias and inequity in habilitation services. Objectives: To map how physiotherapeutic interventions (PTI), physical leisure activity, and physical education are allocated for children with cerebral palsy regarding sex, age, level of gross motor function, and county council affiliation. This was done from a gender and equity perspective. Methods: A register study using data from the Cerebral Palsy follow-Up Program (CPUP). Data included 313 children ≤18 years with cerebral palsy from the five northern counties in Sweden during 2013. Motor impairment of the children was classified according to the expanded and revised Gross Motor Function Classification System (GMFCS). Results: In three county councils, boys received more physiotherapy interventions and received them more frequently than girls did. Differences between county councils were seen for frequency and reasons for physiotherapy interventions (p < 0.001). The physiotherapist was involved more often with children who had lower motor function and with children who had low physical leisure activity. Children with lower motor function level participated in physical leisure activity less often than children with less motor impairment (p < 0.001). Boys participated more frequently in physical education than did girls (p = 0.028). Conclusion: Gender and county council affiliation affect the distribution of physiotherapy interventions for children with cerebral palsy, and there are associations between gender and physical activity. Thus, the intervention is not always determined by the needs of the child or the degre, Supplement 2. Special issue: Gender and Health Inequalities: Intersections with other relevant axes of oppressionFörfattarna tackar Umeå centrum för genusstudier (UCGS).

Background: Young people with disabilities, especially physical disabilities, report worse health than others. This may be because of the disability, lower levels of physical activity, and discrimination. For children with cerebral palsy, access to physiotherapy and physical activity is a crucial prerequisite for good health and function. To date, there is limited knowledge regarding potential gender bias and inequity in habilitation services. Objectives: To map how physiotherapeutic interventions (PTI), physical leisure activity, and physical education are allocated for children with cerebral palsy regarding sex, age, level of gross motor function, and county council affiliation. This was done from a gender and equity perspective. Methods: A register study using data from the Cerebral Palsy follow-Up Program (CPUP). Data included 313 children ≤18 years with cerebral palsy from the five northern counties in Sweden during 2013. Motor impairment of the children was classified according to the expanded and revised Gross Motor Function Classification System (GMFCS). Results: In three county councils, boys received more physiotherapy interventions and received them more frequently than girls did. Differences between county councils were seen for frequency and reasons for physiotherapy interventions (p < 0.001). The physiotherapist was involved more often with children who had lower motor function and with children who had low physical leisure activity. Children with lower motor function level participated in physical leisure activity less often than children with less motor impairment (p < 0.001). Boys participated more frequently in physical education than did girls (p = 0.028). Conclusion: Gender and county council affiliation affect the distribution of physiotherapy interventions for children with cerebral palsy, and there are associations between gender and physical activity. Thus, the intervention is not always determined by the needs of the child or the degre, Supplement 2. Special issue: Gender and Health Inequalities: Intersections with other relevant axes of oppressionFörfattarna tackar Umeå centrum för genusstudier (UCGS).

Background: Young people with disabilities, especially physical disabilities, report worse health than others. This may be because of the disability, lower levels of physical activity, and discrimination. For children with cerebral palsy, access to physiotherapy and physical activity is a crucial prerequisite for good health and function. To date, there is limited knowledge regarding potential gender bias and inequity in habilitation services. Objectives: To map how physiotherapeutic interventions (PTI), physical leisure activity, and physical education are allocated for children with cerebral palsy regarding sex, age, level of gross motor function, and county council affiliation. This was done from a gender and equity perspective. Methods: A register study using data from the Cerebral Palsy follow-Up Program (CPUP). Data included 313 children ≤18 years with cerebral palsy from the five northern counties in Sweden during 2013. Motor impairment of the children was classified according to the expanded and revised Gross Motor Function Classification System (GMFCS). Results: In three county councils, boys received more physiotherapy interventions and received them more frequently than girls did. Differences between county councils were seen for frequency and reasons for physiotherapy interventions (p < 0.001). The physiotherapist was involved more often with children who had lower motor function and with children who had low physical leisure activity. Children with lower motor function level participated in physical leisure activity less often than children with less motor impairment (p < 0.001). Boys participated more frequently in physical education than did girls (p = 0.028). Conclusion: Gender and county council affiliation affect the distribution of physiotherapy interventions for children with cerebral palsy, and there are associations between gender and physical activity. Thus, the intervention is not always determined by the needs of the child or the degre, Supplement 2. Special issue: Gender and Health Inequalities: Intersections with other relevant axes of oppressionFörfattarna tackar Umeå centrum för genusstudier (UCGS).

I barnkonventionen, konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och svensk lagstiftning framgår det att barn har rätt till att vara delaktiga i frågor som rör barnet. Konventionerna och lagstiftningen anger även att barns bästa ska värnas om. Tidigare forskning visar att barns möjlighet till delaktighet har ökat sedan 1990-talet men att denna utveckling inte inkluderar barn med olika former av funktionsnedsättningar i samma grad. Syftet med denna studie är att urskilja och visa på olika uppfattningar bland habiliteringens barnkuratorer kring vad barn med funktionsnedsättningars delaktighet innebär i praktiken. Studiens empiriska material har samlats in genom fem kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med kuratorer från olika enheter inom en habilitering i en region i Mellansverige. Studien utgår från en fenomenografisk vetenskapsansats och det framtagna materialet har bearbetats genom en fenomenografisk analys som betonar betydelsen av olika uppfattningar om ett fenomen. Intervjumaterialet har analyserats och diskuterats utifrån barndomssociologins teorier om konstruktionen av barn och barndomen samt Harry Shiers delaktighetsmodell Pathway to Participation. Resultatet av studien visar att kuratorerna definierar att delaktighet handlar om att barn ska: informeras om sin situation, uppmuntras till att kommunicera, komplettera vuxnas kunskaper och få uttrycka sina åsikter. Habiliteringens familjecentrerade organisering i kombination med att kuratorerna arbetar utifrån ett beskyddande omsorgsperspektiv resulterar i att vuxnas åsikter får ett stort utrymme på bekostnad av barnens egen vilja. Kuratorerna påpekar att deras arbetsgivare, habiliteringen, är otydlig med vad som avses med direktiven om att patienterna ska vara delaktiga vilket gör att definitionsansvaret hamnar på varje anställd. Det innebär att det finns en variation av hur delaktigheten tolkas och implementeras i praktiken.

I barnkonventionen, konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och svensk lagstiftning framgår det att barn har rätt till att vara delaktiga i frågor som rör barnet. Konventionerna och lagstiftningen anger även att barns bästa ska värnas om. Tidigare forskning visar att barns möjlighet till delaktighet har ökat sedan 1990-talet men att denna utveckling inte inkluderar barn med olika former av funktionsnedsättningar i samma grad. Syftet med denna studie är att urskilja och visa på olika uppfattningar bland habiliteringens barnkuratorer kring vad barn med funktionsnedsättningars delaktighet innebär i praktiken. Studiens empiriska material har samlats in genom fem kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med kuratorer från olika enheter inom en habilitering i en region i Mellansverige. Studien utgår från en fenomenografisk vetenskapsansats och det framtagna materialet har bearbetats genom en fenomenografisk analys som betonar betydelsen av olika uppfattningar om ett fenomen. Intervjumaterialet har analyserats och diskuterats utifrån barndomssociologins teorier om konstruktionen av barn och barndomen samt Harry Shiers delaktighetsmodell Pathway to Participation. Resultatet av studien visar att kuratorerna definierar att delaktighet handlar om att barn ska: informeras om sin situation, uppmuntras till att kommunicera, komplettera vuxnas kunskaper och få uttrycka sina åsikter. Habiliteringens familjecentrerade organisering i kombination med att kuratorerna arbetar utifrån ett beskyddande omsorgsperspektiv resulterar i att vuxnas åsikter får ett stort utrymme på bekostnad av barnens egen vilja. Kuratorerna påpekar att deras arbetsgivare, habiliteringen, är otydlig med vad som avses med direktiven om att patienterna ska vara delaktiga vilket gör att definitionsansvaret hamnar på varje anställd. Det innebär att det finns en variation av hur delaktigheten tolkas och implementeras i praktiken.

Background: Young people with disabilities, especially physical disabilities, report worse health than others. This may be because of the disability, lower levels of physical activity, and discrimination. For children with cerebral palsy, access to physiotherapy and physical activity is a crucial prerequisite for good health and function. To date, there is limited knowledge regarding potential gender bias and inequity in habilitation services. Objectives: To map how physiotherapeutic interventions (PTI), physical leisure activity, and physical education are allocated for children with cerebral palsy regarding sex, age, level of gross motor function, and county council affiliation. This was done from a gender and equity perspective. Methods: A register study using data from the Cerebral Palsy follow-Up Program (CPUP). Data included 313 children ≤18 years with cerebral palsy from the five northern counties in Sweden during 2013. Motor impairment of the children was classified according to the expanded and revised Gross Motor Function Classification System (GMFCS). Results: In three county councils, boys received more physiotherapy interventions and received them more frequently than girls did. Differences between county councils were seen for frequency and reasons for physiotherapy interventions (p < 0.001). The physiotherapist was involved more often with children who had lower motor function and with children who had low physical leisure activity. Children with lower motor function level participated in physical leisure activity less often than children with less motor impairment (p < 0.001). Boys participated more frequently in physical education than did girls (p = 0.028). Conclusion: Gender and county council affiliation affect the distribution of physiotherapy interventions for children with cerebral palsy, and there are associations between gender and physical activity. Thus, the intervention is not always determined by the needs of the child or the degre, Supplement 2. Special issue: Gender and Health Inequalities: Intersections with other relevant axes of oppressionFörfattarna tackar Umeå centrum för genusstudier (UCGS).

Background: Young people with disabilities, especially physical disabilities, report worse health than others. This may be because of the disability, lower levels of physical activity, and discrimination. For children with cerebral palsy, access to physiotherapy and physical activity is a crucial prerequisite for good health and function. To date, there is limited knowledge regarding potential gender bias and inequity in habilitation services. Objectives: To map how physiotherapeutic interventions (PTI), physical leisure activity, and physical education are allocated for children with cerebral palsy regarding sex, age, level of gross motor function, and county council affiliation. This was done from a gender and equity perspective. Methods: A register study using data from the Cerebral Palsy follow-Up Program (CPUP). Data included 313 children ≤18 years with cerebral palsy from the five northern counties in Sweden during 2013. Motor impairment of the children was classified according to the expanded and revised Gross Motor Function Classification System (GMFCS). Results: In three county councils, boys received more physiotherapy interventions and received them more frequently than girls did. Differences between county councils were seen for frequency and reasons for physiotherapy interventions (p < 0.001). The physiotherapist was involved more often with children who had lower motor function and with children who had low physical leisure activity. Children with lower motor function level participated in physical leisure activity less often than children with less motor impairment (p < 0.001). Boys participated more frequently in physical education than did girls (p = 0.028). Conclusion: Gender and county council affiliation affect the distribution of physiotherapy interventions for children with cerebral palsy, and there are associations between gender and physical activity. Thus, the intervention is not always determined by the needs of the child or the degre, Supplement 2. Special issue: Gender and Health Inequalities: Intersections with other relevant axes of oppressionFörfattarna tackar Umeå centrum för genusstudier (UCGS).

I dagens samhälle är samverkan en viktig beståndsdel i många yrkesgruppers arbetsuppdrag. Samverkan ses oftast som något eftersträvansvärt och framställs i huvudsak som något posi- tivt. Förhoppningen är att samverkan ska innebära konstruktiva möten och utbyten på en gemensam arena och att en samlad kompetens kan skapa möjligheter för ökad förståelse för gemensamma frågor. Samverkansaktörer handlar dock alltid inom vissa strukturella ramar, och organisatoriska förutsättningar och riktlinjer kan skapa både möjligheter och hinder för reell samverkan. I denna rapport presenteras en kartläggning och analys av en habiliterings specialpedago- gers samverkansmöten med vårdnadshavare och personal på förskolor och skolor. Syftet med rapporten är att studera den specialpedagogiska yrkesgruppens samverkansarbete samt att synliggöra specialpedagogens uppdrag vid habiliteringen. Aspekter som behandlas är bland annat det professionella uppdraget, språkbruk, organisation och struktur. Rapporten vänder sig till dig som organiserar och/eller arbetar med samverkan kring barn i behov av särskilt stöd, studerar specialpedagogik på högskolenivå eller i övrigt har ett intresse av att fördjupa dig i samverkansfrågor. Sammantaget speglar innehållet i rapporten frågor om möjligheter och hinder för att skapa reella samverkansprocesser. Rapporten kan ge upphov till reflektion och problematiserande kring tvärprofessionella möten och organisation och genomförande av samverkan.

Under olika projekt åren 1996 –2004 intervjuades sammanlagt 30 föräldrar om upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Dessa intervjuer sammanställdes i en avhandling 2007. Under 2012-2013 har uppföljande intervjuer kunnat genomföras, där 18 föräldrar delat med sig av sina berättelser. Syftet med de uppföljande intervjuerna var att få kännedom om föräldrarnas fortsatta upplevelser och erfarenheter. Frågeställningen var: Vad kännetecknar ett föräldraskap/föräldraskapande när barnet har en funktionsnedsättning?

Under olika projekt åren 1996 –2004 intervjuades sammanlagt 30 föräldrar om upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Dessa intervjuer sammanställdes i en avhandling 2007. Under 2012-2013 har uppföljande intervjuer kunnat genomföras, där 18 föräldrar delat med sig av sina berättelser. Syftet med de uppföljande intervjuerna var att få kännedom om föräldrarnas fortsatta upplevelser och erfarenheter. Frågeställningen var: Vad kännetecknar ett föräldraskap/föräldraskapande när barnet har en funktionsnedsättning?

Under olika projekt åren 1996 –2004 intervjuades sammanlagt 30 föräldrar om upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Dessa intervjuer sammanställdes i en avhandling 2007. Under 2012-2013 har uppföljande intervjuer kunnat genomföras, där 18 föräldrar delat med sig av sina berättelser. Syftet med de uppföljande intervjuerna var att få kännedom om föräldrarnas fortsatta upplevelser och erfarenheter. Frågeställningen var: Vad kännetecknar ett föräldraskap/föräldraskapande när barnet har en funktionsnedsättning?

Antologin avslutas med perspektiv på ljudmiljöer från habiliteringens sida, där etnologen Kristofer Hansson påvisar hur personalen inom barn och ungdomshabilitering formar sin verksamhet utifrån idéer om vilka problem som är väsentliga att lösa. Dessa problem är i sin tur förankrade i samhällets diskurser om folkhälsa och funktionshinder. Kapitlet berör möjligheter till en aktiv fritid och deltagande i fritidsaktiviteter för barn och unga med hörselnedsättning. Ansvar är här ett centralt begrepp där personalens synsätt både inbegriper ansvar hos den enskilde personen, familjen och tränare, men också hos habiliteringen när det gäller att få fritidsaktiviter att fungera. Vem som har ansvar är aldrig givet, utan detta förhandlas fram beroende på situationen. Hansson kallar ansvarsbegreppet för töjbart, där töjbarheten möjliggörs genom en funktionshinderspolitisk paradox som innebär en medvetenhet från samhällets sida att många fritidsanläggningar har bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt poängteras att den enskilde individen har ett eget ansvar för att idrotta och motionera, vilket också är centralt i diskursen om folkhälsan.

Under olika projekt åren 1996 –2004 intervjuades sammanlagt 30 föräldrar om upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Dessa intervjuer sammanställdes i en avhandling 2007. Under 2012-2013 har uppföljande intervjuer kunnat genomföras, där 18 föräldrar delat med sig av sina berättelser. Syftet med de uppföljande intervjuerna var att få kännedom om föräldrarnas fortsatta upplevelser och erfarenheter. Frågeställningen var: Vad kännetecknar ett föräldraskap/föräldraskapande när barnet har en funktionsnedsättning?

Under olika projekt åren 1996 –2004 intervjuades sammanlagt 30 föräldrar om upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Dessa intervjuer sammanställdes i en avhandling 2007. Under 2012-2013 har uppföljande intervjuer kunnat genomföras, där 18 föräldrar delat med sig av sina berättelser. Syftet med de uppföljande intervjuerna var att få kännedom om föräldrarnas fortsatta upplevelser och erfarenheter. Frågeställningen var: Vad kännetecknar ett föräldraskap/föräldraskapande när barnet har en funktionsnedsättning?

Under olika projekt åren 1996 –2004 intervjuades sammanlagt 30 föräldrar om upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Dessa intervjuer sammanställdes i en avhandling 2007. Under 2012-2013 har uppföljande intervjuer kunnat genomföras, där 18 föräldrar delat med sig av sina berättelser. Syftet med de uppföljande intervjuerna var att få kännedom om föräldrarnas fortsatta upplevelser och erfarenheter. Frågeställningen var: Vad kännetecknar ett föräldraskap/föräldraskapande när barnet har en funktionsnedsättning?

Antologin avslutas med perspektiv på ljudmiljöer från habiliteringens sida, där etnologen Kristofer Hansson påvisar hur personalen inom barn och ungdomshabilitering formar sin verksamhet utifrån idéer om vilka problem som är väsentliga att lösa. Dessa problem är i sin tur förankrade i samhällets diskurser om folkhälsa och funktionshinder. Kapitlet berör möjligheter till en aktiv fritid och deltagande i fritidsaktiviteter för barn och unga med hörselnedsättning. Ansvar är här ett centralt begrepp där personalens synsätt både inbegriper ansvar hos den enskilde personen, familjen och tränare, men också hos habiliteringen när det gäller att få fritidsaktiviter att fungera. Vem som har ansvar är aldrig givet, utan detta förhandlas fram beroende på situationen. Hansson kallar ansvarsbegreppet för töjbart, där töjbarheten möjliggörs genom en funktionshinderspolitisk paradox som innebär en medvetenhet från samhällets sida att många fritidsanläggningar har bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt poängteras att den enskilde individen har ett eget ansvar för att idrotta och motionera, vilket också är centralt i diskursen om folkhälsan.

Inom ramen för Forskningsplattformen Handikappvetenskap med inriktning mot habilitering har ett forskningsprojekt genomförts kring en samverkansöverenskommelse om habilitering i Skåne. I denna slutrapport tecknas bakgrunden till forskningsprojektet, varefter projektets innehåll och syfte presenteras. Samverkan som begrepp och företeelse i kontexten samverkan i habilitering diskuteras. De genomförda studierna redovisas, varefter resultatredovisning sker. Rapporten avslutas med en diskussion och en kort sammanfattning.

Detta är en studie baserad på tre olika yrkesprofessioners syn på samarbetet kring barn med autism i förskolan. Dessa tre professioner är specialpedagoger, habiliteringspersonal och förskollärare. Vårt syfte med detta arbete är att både undersöka och öka kunskapen kring det samarbete som sker kring autistiska barn under deras vistelse i förskolan. Samt att belysa samarbetet och de specialpedagogiska insatser som används utifrån de inblandade professionernas perspektiv, samt ge en bild av hur samarbetet manifesteras i verkligheten i förhållande till hur det bör se ut utifrån gällande lagar och regler. Den metod vi har använt oss av är kvalitativa intervjuer med åtta representanter från de olika yrkesrollerna. Samtliga representanter arbetar inom samma mellansvenska kommun. Resultatet visar att samarbetet mellan de olika instanserna är mycket viktigt för att barn med autism ska få det stöd de behöver och kunna utvecklas i förskolan. Även hemmet spelar stor roll, både som en del av samarbetet och som bas för att specialpedagogiska insatser ens ska initieras. Samarbetet påbörjas ofta redan under utredningen, innan diagnossättning, och de olika instanserna är därför delaktiga under det tidiga arbetet med barnet. Det dubbla chefsskap som kan uppstå i samband med samarbetet kan skapa vissa motsättningar och problem då beskeden kan vara olika och motsägelsefulla. Även föräldrakontakten visar sig vara en problematisk aspekt, då de olika instanserna ej delade synen kring vems primära ansvar det var. Läroplanens, och därmed förskolans, inkluderingsuppdrag kan ha en negativ inverkan på det autistiska barnets utveckling, beroende på hur det tolkas och framför allt manifesteras.

Brist på sociala färdigheter är en svårighet som kopplas till autismspektrumtillstånd (AST). Många olika interventioner har föreslagits för att förbättra sociala färdigheter för barn och ungdomar med AST med blandade resultat. KONTAKT är en relativt ny manualbaserad metod som fått ökat intresse inom kliniska verksamheter och forskning. Syftet med studien var att utvärdera kort- och långsiktiga behandlingseffekter av KONTAKT. Studien genomfördes vid en Barn- och ungdomshabilitering som en klinisk effektstudie utan kontrollgrupp. Fem pojkar i 15-årsåldern, 11 föräldrar samt ett antal lärare till var och en av pojkarna deltog i studien. Data samlades in genom enkäter och semistrukturerade intervjuer. De kvantitativa resultaten visade huvudsakligen inte på någon effekt förutom en viss positiv förändring avseende föräldrarnas upplevelse av ungdomarnas sociala färdigheter, medan de kvalitativa resultaten skulle kunna antyda en mer positiv förändring. Sammanfattningsvis skulle KONTAKT kunna vara en användbar metod för att förbättra sociala färdigheter. Resultatet bör dock tolkas med försiktighet med tanke på urvalsstorleken, frånvaron av kontrollgrupp samt databortfall. Vidare forskning med randomiserade kontrollgrupper behövs för att kunna säkerställa effekten av KONTAKT.

Communicative impairments occur with varying severity in children and adolescents within the habilitation services. Common in communicative impairments is that they often restrict the individual’s activity and participation in their daily lives. Engaging in conversation with someone in one’s surroundings helps create social closeness. The immediate surroundings are therefore highly important when it comes to ensuring that individuals with communicative impairments are able to be active participants in their own lives. The aim of the present study is to investigate, through video-recordings and surveys, whether the use of the aided communication application “Fotokalendern” affects the interaction between children and adolescents with autism spectrum disorders and their caregivers and school staff with focus on activity and participation. The results suggest an increased activity and participation in conversation as an effect of “Fotokalendern”, but also suggest that factors other than the communication aid might have affected the outcome. For example, what knowledge of and attitudes about communication the people in the individual’s surroundings have. Further research is needed to investigate how these factors can affect the interpersonal interactions where communication aids are used., Kommunikativa svårigheter förekommer med varierande grad hos barn och ungdomar inom habiliteringsverksamheten. Gemensamt är att svårigheterna ofta innebär en inskränkning av individens aktivitet och delaktighet i olika livssituationer. Att vara delaktig i ett samtal med någon i ens omgivning bidrar till att kunna skapa social närhet. Omgivningen har därmed en betydelsefull roll i att se till att individer med kommunikativa svårigheter ges möjlighet att vara aktiva och delaktiga i sina liv. Syftet med föreliggande studie är att via filmning och enkäter undersöka om användning av hjälpmedelsapplikationen Fotokalendern påverkar interaktionen mellan sex barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd och deras vårdnadshavare och skolpersonal med fokus på aktivitet och delaktighet. Studiens resultat tyder på en ökad aktivitet och delaktighet i samtal som en effekt av användning av Fotokalendern men att fler faktorer än hjälpmedlet kan påverka resultatet. Två viktiga faktorer är omgivningens attityd och kunskap om kommunikation. Vidare forskning behövs för att undersöka hur dessa faktorer kan påverka interaktion med kommunikationshjälpmedel.

Studien är en kvalitativ studie med sex deltagare i gruppverksamhet inom barn- och ungdomshabiliteringen. Syftet är att genom intervjuer undersöka barn och ungdomars erfarenheter. Studien har ambitionen att fokusera ett inifrånperspektiv där deltagaren i gruppverksamheten blir lyssnad på och får göra sin röst hörd. Intervjuguiden innehåller frågor inom området habilitering, gruppverksamhet och medbestämmande och inflytande. Intervjusvaren har analyserats utifrån Aaron Antonovskys teori om känsla av sammanhang KASAM och begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Resultaten visar att gruppverksamhet är en plats för att träffa kompisar och för lek och aktivitet. Habiliteringen är en plats för träning och där man kan få hjälp, material och träffa kompisar. Respondenterna beskriver att det är de själva som bestämmer att de ska gå i gruppen men att det måste fungera praktiskt för familjen. Resultaten visar att det är den egna familjen och kamraterna som är centrala när det gäller beslutet att delta i gruppen. Respondenterna uttrycker att gruppverksamheten är bra som den är men det ges också förslag på förändringar när det gäller gruppverksamhetens innehåll och tid. Gruppverksamhetens struktur gör den begriplig och hanterbar för deltagarna och det finns förbättringsområden inom området medbestämmande och inflytande.