Search

Vissa vattenkraftverk drivs med korttidsreglering som möjliggör snabb anpassning av elproduktion, vilket sker genom hastiga förändringar i vattenflöde. Flera olika typer av organismer påverkas negativt av korttidsreglering, till exempel fiskar. En möjlig konsekvens är strandning, vilket innebär att fiskar hamnar i torrlagt substrat eller annat ogynnsamt habitat. Risken för strandning påverkas av flera faktorer. I denna studie undersöktes hur strandningsrisk hos öringyngel (Salmo trutta) påverkas av tillgång till skydd och ljusförhållande, där prediktionerna var att strandningsrisken skulle vara större vid tillgång till skydd och i mörker. Dessa två faktorer testades i en 2x2 design. Det fanns en tendens till en större andel strandade yngel vid tillgång till skydd (48 ± 8,2 %) jämfört med när det inte fanns skydd (35,7 ± 23,7 %) och en större andel strandade vid ljusa förhållanden (50,2 ± 16 %) än i mörker (33,4 ± 17,3 %). Påverkan av tillgång till skydd på strandningsrisk var inte annorlunda vid de olika ljusförhållandena. Utifrån dessa resultat är rekommendationen för att minska strandningsrisken hos öringyngel att flödesreglering genomförs i mörker och att bottenstrukturen beaktas, vilket måste göras i varje enskilt fall. Some hydropower stations use hydropeaking to be able to swiftly adjust electricity production, which is done through rapid alterations in water flow. Several types of organisms are negatively affected by hydropeaking, including fishes. One possible consequence of hydropeaking is stranding, which occurs when fish are separated from the water body and end up in dewatered substrate. The risk of stranding is influenced by several factors. The aim of this study was to investigate how stranding risk in brown trout fry (Salmo trutta) is affected by shelter availability and light conditions. The predictions were that stranding risk would be higher in conditions with available shelters and in darkness. The two factors were tested in a 2x2-design. There was a tendency for stranding rate to be higher when shelters were available (48 ± 8.2 %) compared to when there were none (35.7 ± 23.7 %), and stranding rate was higher in light (50.2 ± 16 %) than in darkness (33.4 ± 17.3 %). The effect of shelter availability on stranding risk did not differ between the two light treatments. Based on these results, in order to reduce stranding risk in brown trout fry the recommendation is that flow regulation should be carried out in darkness and that the bottom structure should be considered, which must be done on a case-by-case basis.

Gäddan (Esox lucius) är en toppredator och nyckelart som är beroende av grunda och vegetationsrika rekryteringsmiljöer. Dessa miljöer hyser risk att minska i sjöar med mänsklig påverkan, vilket i sin tur skulle kunna leda till lägre överlevnad hos gäddlarver och yngel till följd av intraspecifik konkurrens av föda. Under två veckors tid undersöktes överlevnaden hos gäddyngel (< 30 mm, medellängd = 20 mm) i relation till täthet, för tätheter mellan 2-20 individer/m2, fördelat i 10 burar placerade i en naturlig uppväxtmiljö. Jag fann ett signifikant negativt samband mellan täthet och överlevnad i burarna, där en ökad täthet miskade överlevnaden av gäddyngel. Täthetsberoende tillväxt kunde inte konstateras hos gäddynglen, men de två längsta individerna och individerna med högst individuell tillväxt återfanns vid högst- respektive näst högst initial täthet. Mina resultat stöder hypotesen att överlevnaden är täthetsberoende för gäddlarver i en naturlig rekryteringsmiljö, och bidrar med kunskap att ta hänsyn till vid förvaltning av gäddpopulationer. Pike (Esox lucius) is a top predator keystone species dependent on shallow, vegetated areas for recruitment. These types of habitats stand at risk of reduction in human impacted lakes, which in turn could lead to lower survival of pike fry and -larvae due to intraspecific competition for food. During a time period of two weeks, the survival of pike fry (< 30 mm, mean length = 20 mm) was studied in relation to fry densities between 2-20 pike/m2, in 10 enclosures placed in a natural nursery habitat. I found that survival of pike-fry within the enclosures was significantly negatively correlated to initial stocking density, where an increase in density led to lower survival of pike fry. No evidence of density dependence was found for growth of pike fry, although the two longest fry and fry with the highest individual length increase were found at the highest- and second highest initial densities. The results support my hypothesis that the survival of pike fry is density dependent in a natural nursery habitat, and provides further knowledge for consideration in population management of pike.

Gäddan (Esox lucius) är en toppredator och nyckelart som är beroende av grunda och vegetationsrika rekryteringsmiljöer. Dessa miljöer hyser risk att minska i sjöar med mänsklig påverkan, vilket i sin tur skulle kunna leda till lägre överlevnad hos gäddlarver och yngel till följd av intraspecifik konkurrens av föda. Under två veckors tid undersöktes överlevnaden hos gäddyngel (< 30 mm, medellängd = 20 mm) i relation till täthet, för tätheter mellan 2-20 individer/m2, fördelat i 10 burar placerade i en naturlig uppväxtmiljö. Jag fann ett signifikant negativt samband mellan täthet och överlevnad i burarna, där en ökad täthet miskade överlevnaden av gäddyngel. Täthetsberoende tillväxt kunde inte konstateras hos gäddynglen, men de två längsta individerna och individerna med högst individuell tillväxt återfanns vid högst- respektive näst högst initial täthet. Mina resultat stöder hypotesen att överlevnaden är täthetsberoende för gäddlarver i en naturlig rekryteringsmiljö, och bidrar med kunskap att ta hänsyn till vid förvaltning av gäddpopulationer. Pike (Esox lucius) is a top predator keystone species dependent on shallow, vegetated areas for recruitment. These types of habitats stand at risk of reduction in human impacted lakes, which in turn could lead to lower survival of pike fry and -larvae due to intraspecific competition for food. During a time period of two weeks, the survival of pike fry (< 30 mm, mean length = 20 mm) was studied in relation to fry densities between 2-20 pike/m2, in 10 enclosures placed in a natural nursery habitat. I found that survival of pike-fry within the enclosures was significantly negatively correlated to initial stocking density, where an increase in density led to lower survival of pike fry. No evidence of density dependence was found for growth of pike fry, although the two longest fry and fry with the highest individual length increase were found at the highest- and second highest initial densities. The results support my hypothesis that the survival of pike fry is density dependent in a natural nursery habitat, and provides further knowledge for consideration in population management of pike.

I detta examensarbete görs en praktisk undersökning av några utvalda faktorer i habitatet som antas påverka yngel av öring under deras första månader. Studien har genomförts i anslutning till en utsättning av ca 30 000 yngel i Gysingeforsarna vid Nedre Dalälven som Länsstyrelsen i Gävleborg utförde under sommaren 2014 och som sedan under hösten följdes upp med hjälp av elfiske. Fältdata har samlats in från fem lokaler under perioden 29 oktober 2014 till 9 januari 2015. Resultatet från denna kartering och litteraturstudier i ämnet visar på goda förutsättningar i habitatet vid två av lokalerna, vilka även är de två platser där flest yngel återfångades. Vid två andra lokaler återfångades inga yngel. Detta kan för det ena fallet (Sevedskvarn, södra) förklaras med för litet djup under sommarens lågvattenflöde och alltför höga vattenhastigheter vid normalflöde. Den andra platsen där yngel saknades (Granön, ovan bron) erbjuder bättre förutsättningar för predatorer (både fisk och fågel) samt har en bottenstruktur som vid en jämförelse erbjuder färre skyddade platser. En föreslagen hypotes utifrån studiens resultat är att bottensubstrat i storleksintervallet 60-200 mm har stor betydelse i öringynglens habitat vid närvaro av predatorer då där skapas skydd (hålor/springor) i lämplig storlek för öringyngel. The purpose of this project was to examine important parameters for juvenile brown trout habitat selection in their first months after hatching. The study was carried out after approximately 30 000 fry had been released by the County Administrative Board of Gävleborg. Data on habitat selection was collected from five different localities at the river Dalälven, near Gysinge, Sweden. The method of estimating preferred habitat was to determine remaining fry after a period of seven weeks by electrofishing. This study confirms that the optimal local habitat choice for juvenile trout is where the substrate size 60- 200 mm is present and a hypothesis is proposed that this substrate is of importance for juvenile trout survival as it gives shelter in the presence of predators. Based on previous research the study gives some suggestions to which important habitat characteristics that were missing where no trout were recaptured.

I syfte att förbättra tillväxt och överlevnad hos framförallt kommersiellt intressanta varmvattenarter släpptes ca 70 m3/s kylvatten från Forsmarks kärnkraftverk ut i grunda, kustnära vattenområden. På så sätt värmdes ett 6—8 km2 stort område upp under april—oktober 1990 och 1991. Övertemperaturen avtog snabbt från utsläppspunkten och i varmvattenartemas huvudsakliga rekryteringsområden uppgick temperaturöverskottet som mest till 4—5 °C under vår och sensommar. I genomsnitt var dock överskottet ett par grader lägre och under juni, juli och fram till mitten av augusti förekom inget överskott. Vattentemperaturen var t om lägre än i opåverkat område vissa perioder under sommaren såsom en effekt av kraftverkets reducerade elproduktion i kombination med förhållandevis låga intagstemperaturer. Negativa effekter av utsläppen i form av grumlingar kunde inte visas, och ökadalgpåväxt förekom endast i ett begränsat område inom ett par hundra meter frånutsläppspunkten. Tillväxtsäsongen hos vattenväxterna var dock förlängd ävenpå någon kilometers avstånd. Abborre var den art som i fråga om tillväxt och överlevnad studerades mest intensivt under första levnadsåret. Hos denna art åstadkoms en tidigare lek som resulterade i en produktionstopp av nykläckta larver ungefär en månad tidigare än i opåverkade områden. Den förbättrade tillväxt som denna förlängning av tillväxtsäsongen borde inneburit reducerades emellertid av avsaknaden av övertemperatur under en stor del av sommaren. Effekten på tillväxten blev dock slutligen positiv, eftersom temperaturöverskottet var relativt stort under sensommar och höst. Abborrynglet blev därmed inom det påverkade området nära dubbelt så stort som inom det opåverkade vid tillväxtsäsongens slut. Eftersom även mörtynglens tillväxt gynnades, kan man anta att de flesta varmvattenarter reagerar likartat. Konsumtionsberäkningar för abborrynglet visade att födointaget var nära maximalt under såväl påverkade som opåverkade förhållanden. Det första året med kylvattenuppvärmning, vilket även naturligt var varmt, uppstod de högsta yngeltätheter av abborre som noterats på 14 år inom experimentområdet. Efterföljande år var däremot ovanligt kallt och borde enligt tidigare erfarenhet lett till mycket låga yngeltätheter. Utsläppens uppvärming åstadkom emellertid normala sådana. Tätheten av karpfiskamas yngel ökade inte på motsvarande sätt. Den definitiva slutsatsen kan man emellertid dra först om några år, då dessa årsklasser rekryterats till den vuxna populationen. Effekterna på kallvattenartemas tillväxt och tätheter kunde inte bedömas. Sikens tidiga utvecklingsstadier tycktes dock ha påverkats negativt av den snabba temperaturhöjningen på vårvintern. Effekterna på de vuxna fiskpopulationema var marginella. Störst effekt kunde noteras på strömming, vilken anlockades till det kylvattenpåverkade området på våren i samband med lek och som under de varmaste perioderna syntes undvika utsläppsområdet i större utsträckning än normalt. För att optimera effekterna av kylvattnet på rekryteringen hos varmvattenarter bör utsläppen i större utsträckning än som här varit fallet ske i direkt anslutning till lämpliga rekryteringsområden. För att minska utdrift av fisklarver bör också strömhastigheten anpassas till de lokala förhållandena. Discharges of cooling water from a nuclear power plant, situated in the SW partof the Gulf of Bothnia, have been used in an attempt to improve recruitment of commercially interesting warm water species. In the experiment about 70 m3/s ofcooling water, normally elevated about 10 °C above ambient, was discharged into shallow water areas from April until October in two consecutive years. This resulted in the warming up of an area of 6—8 km3. There was, however, a sharp temperature decrease from the point of discharge and the temperature increase was much reduced when reaching the actual nursery areas of the warm waterspecies. The highest increase was 4—5 °C during spring and late summer. In general it was a few degrees lower and during June, July up to the middle of August there was no increase at all in these areas. In fact, water temperature was even lower as compared to unaffected areas due to a combination of small temperature increases within the power plant and relatively low temperatures within the intake area. Effects on the turbidity of the water in the affected area could not be documented. Increased algal coverage was shown within some hundred meters from the point of discharge. The length of the growth season was, however, increased for the vegetation submerged at greater distances. Perch {Perea fluviatilis) was studied most thoroughly concerning growth and survival during the first year of life. Earlier spawning resulted in a peak of abundance of newly hatched larvae about a month earlier than in unaffected areas. This event should have increased first year growth, but due to some temperature deficiencies during the summer this growth effect was reduced. The overall effect of the discharges on the growth was positive, however, since temperatures were relatively high in late summer and autumn. Thus, 0+ perch was about double the size at the end of the growth season in the most affected areas in comparison with unaffected areas. The growth of 0+ roach [Rutilus rutilus) was affected in a similar manner. Calculations of consumption in perch using abioenergetics model, demonstrated that feeding was close to maximal in affected as well as in unaffected areas. During the first experimental year, which also was a naturally very warm year, the highest abundance of 0+ perch for a period of 14 years was documented within the experimental area. The next year was, on the contrary, extremely cold and should, based on earlier experiences in the area, have resulted in very low abundances within the affected area. However, normal abundances appeared.The abundances of 0+ cyprinids did not increase in a similar manner. It is not possible, however, to draw a final conclusion concerning these observations until these year-classes are recruited to the adult stock. The effects of the coolingwater discharges on the adult stocks were small. Herring {Clupea harengus) was most greatly affected, since it was observed to spawn within the cooling water plume. Also, there were some indications that this species avoided the affected areas during the warmer parts of the year to a larger extent than normal. To maximize the effects of the cooling water discharges on recruitment of warmwater species, the cooling water should be discharged closer to the actual recruitment areas than was possible in this experiment. To reduce drifting of pelagic fish larvae, the velocity of the cooling water should also be adjusted to thel ocal conditions.

Fisk används i ökande utsträckning i miljöövervakningen utmed våra kuster, och medvetenheten om kustfiskets utvecklingsmöjligheter tilltar. Denna situation ställer krav på långsiktig övervakning av och prognoser över fiskbeståndens storlek och produktionskapacitet samt en fortlöpande kontroll av deras hälsotillstånd i vid mening. Föreliggande arbete beskriver ett basprogram utformat för att möta dessa krav. Systemet utgör också en bas för specialundersökningar av t ex fysiologi och miljögiftshalter. Såväl beståndsövervakningen som insamlingen av fisk för provtagning sker genom fiske med etablerad metodik—-nät och ryssjor. För en utförlig presentation av principerna bakom systemet hänvisas till Neuman (1985). Övervaknings- och prognossystemet är utformat för kustbundna arter. Dessa uppträder huvudsakligen nära botten; de dominerande pelagiska fiskarna uppehåller sig främst längre ut till havs. För att det skall vara möjligt att koppla fiskens reaktioner till miljösituationen i undersökningsområdet, prioriteras stationära arter; i synnerhet gäller detta mätningar på individnivå. Vidare är systemet inriktat på relativt storvuxna arter, eftersom de ofta är av intresse för fisket, medger individuell kemisk och biologisk analys och är lätta att fånga med etablerad metodik. De arter som övervakas, dvs bottenlevande, någorlunda storvuxna fiskarter, kan vid Östersjöns kuster grupperas i två samhällen: littorala, i huvudsak stationära varmvattenarter samt kallvattenarter, som lever djupare och är mindre stationära. I den förra gruppen är abborre, mört och gers vanligast, medan den senare främst består av skrubbskädda, torsk, simpor, tånglake och sik. Vid svenska västkusten dominerar kallvattenarter som torsk, plattfiskar, tånglake och rötsimpa även på grunt vatten; ål utgör här det enda starka inslaget av varmvattenfisk. Uppläggningen av provfiskena, liksom all annan kontroll av mellanårsvariationer i biologiska förlopp, stälier hårda krav på statistisk planering. De metoder som här beskrivs har utvecklats efter mångåriga förstudier och statistiska prövningar. Genom stratifiering vad gäller val av art- och storleksgrupper, djupintervall, stationer och årstid har det varit möjligt att till rimliga kostnader skapa statistiskt tillfredsställande program. En klar skiljelinje har alltså dragits mot inventering; en sådan bredare insats bör dock ingå i den förundersökning som måste ligga till grund för varje enskilt övervakningsprogram.

Föreliggande arbete utgör slutrapport från projektet ’Tånglaken som indikator på effekter av giftiga ämnen". Avsikten har varit att utveckla ett miljökontrollsystem där tånglaken (Zoarces viviparus (L.)) används som indikatorart för förekomst av giftiga ämnen i havet och ekologiska effekter av sådana ämnen. Systemet skall kunna användas inom såväl utsläpps- och recipientkontroll som inom långtidsövervakning i referensområden (PMK). Flera enartssystem har utvecklats för att i laboratoriet söka mäta biologiska effekter av giftiga ämnen. Observerade reaktioner är dock ofta svåra att överföra till ekologiskt väsentliga störningar i naturen. Ett enartssystem för såväl utsläpps- som recipientkontroll bör innefatta inte bara mätande av effekter på individnivå i laboratorium och fält utan även kontroll av beståndsvariationer samt, om aktuella ämnen är persistenta och bioackumulerande, även kemisk analys. Väljer man att arbeta med fisk, bör arten ifråga ha följande egenskaper: ■ 1 .Ett stationärt levnadssätt under hela livscykeln, vilket är nödvändigt för koppling av observationerna till det kontrollerade områdets föroreningar. ■ 2.Tillräckligt storvuxen för att ge prover stora nog för individuell kemisk och fysiologisk analys. ■ 3.Lättfångad, även som yngel. ■ 4.Rik förekomst, helst inom ett stort utbredningsområde. ■ 5.Lång livslängd, vilket gör det möjligt att integrera effekter över tiden och undersöka betydelsen av långtidsexponering. ■ 6.Möjlighet att bestämma åldern krävs för analys av dos/effekt och för studier av beståndets åldersfördelning, vilken kan indikera störning av fortplantningen eller ökad mortalitet. ■ 7.Lämplighet för utsläppskontroll, vilket innebär att det skall vara möjligt att registrera ekologiskt betydelsefulla effekter av ett utsläpp inte bara under kontrollerade laboratorieförhållanden utan att det också skall tänkas gå att göra motsvarande observationer i fält. Jacobsson et al. (1986) har visat att tånglaken besitter de ovan uppräknade egenskaperna. Författarna baserar detta konstaterande på tidigare befintlig kunskap vad gäller de sex första kraven och på ett i uppsatsen beskrivet experiment vad gäller det sjunde. Också flera sötvattenfiskar har de nödvändiga egenskaperna men knappast någon annan i svenska vatten förekommande marin art. Detta innebär att Västsveriges och Skånes kuster saknar goda alternativa indikatorarter; PMK:s miljögiftsprogram utnyttjar t ex i sin kustlokal i Västerhavet den icke stationära skrubbskäddan. Även relativt våra sötvattenfiskar har tånglaken en väsentlig fördel: den föder levande ungar efter en långdräktighet (4-6 månader). Härigenom elimineras ett generellt problem vid studier av reproduktionsparametrar hos fisk, nämligen svårigheten att klargöra individuell kulltillhörighet och reproduktionsframgång hos individer.