Search

Background: The increasing elderly population is challenging todays management in healthcare. Elderly have a higher risk of adverse effect and inappropriate use of medication. The Swedish healthcare today pays 12-19 billion kronor due to adverse effects and inappropriate use of medications. By optimizing elderlies use of medicine, the social cost can decrease and contribute to a better healthcare management. Aim: Identify communication methods that can optimize counselling and communication to the elderly in pharmacies. In the sense of preventing inappropriate use of drugs and future side effects such as adverse effects or no effect. The questions that were answered are as follows: what methods are available to optimize counselling and communication? is it possible to use the methods in pharmacies? Methods: Systematic review, data search on pubmed and web of science. Results: Identified interventions were Alice-app, Geriatic Resources for Assessment and Care of Elders Team Care (GRACE), empathetic communication, communication education, motivational interviewing, my medical passport (MMP), in depth patient-centered care communication, smartwatch, smartphone, ingestible sensor system (ISS) and SPACE-program. Conclusions: Communication education helped to strengthen the patient-/carer relationship and management of medication counselling. Electronic notification systems helped elder with memory- and movement impairment. The implementation depends on the pharmacy resources and propensity of the patient. The most applicable methods were ALICE-app, smartwatch, smartphone, ISS, SPACE-team, empathetic communication, communication education in geriatric care, MI, MMP and partly GRACE-team concerning home visits by pharmacists and teamwork management.

Sjukhusfarmacin i Sverige genomgick en omfattande utveckling underandra halvan av 1900-talet. Följande arbete undersöker utvecklingen avläkemedelstillverkning på sjukhusapotek i Sverige år 1950–2000 och besvararfrågorna när, var, hur och varför den skedde. För detta ändamål har olika material(böcker, artiklar, intervjuer, etc.) studerats. Under 1950-talet bestod tillverkningenpå sjukhusapoteken främst av enkla beredningar som injektions- ochinfusionslösningar. År 1963 utförde Apotekarsocieteten en utredning av uppgifteroch resurser och började diskutera vad som bör gälla för tillverkning påsjukhusapoteken. Sterila lösningar började tillverkades i plastförpackningaristället för i glas, vilket eliminerade sprickbildning och ledde till en mindre riskför bakteriekontamination. Radiofarmacin växte fram under 1960-talet ochfortsatte sin utveckling under 1970- och 1980-talet. Reagensberedning,dialyslösningar och extemporetillverkning av olika beredningsformer ökade iomfattning. Centralisering och rationalisering av tillverkning var betydande för attförenkla tillverkning av läkemedel. TPN, parenteral smärtlindring och cytostatikavar tillverkningsmoment som tillkom under 1980-talet. Endos- ochflerdosförpackningar blev vanliga under 1990-talet. Tillverkning av TPN ochradiofarmaka fortsatte att öka och utvecklas. Många faktorer har bidragit tillutvecklingen som skedde under 50-årsperioden. Till en början bestodtillverkningen av enkla produkter och utvecklades efter hand till att omfatta alltmer komplexa beredningar. Denna utveckling har kunnat ske på grund av blandannat ökade resurser (antal sjukhusapotek, personal, material, lokaler, utbildning),utveckling inom vetenskap, medicin och teknik, centralisering och rationalisering,regleringar, samarbete mellan farmaceuter och sjukhuspersonal, samt ambitionoch engagemang från de som varit med och fört utvecklingen framåt. Drug manufacturing in Sweden underwent a large-scale evolutionduring the second half of the 20th century. The following essay examines thisdevelopment and investigates when, where, how and why it occurred. For thispurpose, various materials (books, articles, interviews, etc.) have been studied. Inthe 1950s, manufacturing consisted of simple preparations such as injection andinfusion solutions. In 1963, Apotekarsocieteten carried out an investigationregarding how and to what extent manufacturing should be carried out in hospitalpharmacies. Sterile solutions were now manufactured in plastic packaging insteadof in glass, which eliminated cracking and led to a smaller risk of bacterialcontamination. Radiopharmaceuticals evolved during the 1960s, 1970s and 1980s.Preparation of reagent solutions, dialysis solutions and extemporaneouspreparation of various other products became a frequent occurrence.Centralization and rationalization were of major importance to facilitatemanufacturing. Production of TPN, parenteral pain management and cytostaticsemerged in the 1980s. Simple- and multidose packaging became commonplaceduring the 1990s. Manufacturing of TPN and radiopharmaceuticals continued toincrease and develop. Multiple factors have contributed to the development thatoccurred during the 50-year period that this essay covers. Initially, manufacturingconsisted of simple products and gradually evolved to include increasinglycomplex preparations. This evolution has been possible due to increased resources(number of hospital pharmacies, personnel, materials, premises, education),development in fields such as science, medicine and technology, centralizationand rationalization, collaboration between pharmacists and hospital staff,regulations, and the ambition and commitment of those who have been involvedin the evolution of manufacturing in Swedish hospital pharmacies.

Under de senaste åren har farmaceutens roll på apoteket ändrats. Från att fokus tidigare legat på läkemedel läggs det nu främst på omsorg om kunden. Målet är att sträva efter en aktiv dialog med hjälp av god kommunikation för att ta reda på kundens behov. Men inom kommunikationsprocessen förekommer en del hinder som kan försvåra och reducera möjligheten att förmedla ett budskap. För att uppnå en god och effektiv kommunikation mellan farmaceut och kund är det viktigt att finna olika åtgärder för att förhindra att dessa hinder påverkar kommunikationen. Syftet med den här studien var att studera kommunikationen mellan kunder och farmaceuter med fokus på förekomsten av kommunikationsbarriärer. Hur ofta uppstår kommunikationsbarriärer på apoteket? Hur bemöter och åtgärdar farmaceuten kommunikationsbarriärer? Hur kan farmaceuten bemöta och åtgärda kommunikationsbarriärer för att kundmötet ska avslutas positivt? Insamling av data gjordes med hjälp av strukturerade observationer som genomfördes på apotek runt om i Sverige. Ett tydligt utformat observationsschema fylldes i, samtidigt som det skedde ett möte mellan farmaceut och kund som handlade om förskrivningar. Av 422 kundmöten med farmaceuter på 11 apotek visades förekomst av kommunikationsbarriärer vid 164 (39%) av observationerna. De tre vanligaste kommunikationsbarriärerna var farmaceutrelaterade vid 12% av observationerna, språkrelaterade 10%, och tidsbrist hos kunden 8 %. Övriga kommunikationsbarriärer var kundrelaterade 8% och relaterade till apoteksmiljön 3%. 96 (59%) av ovan 164 observerade kundbarriärer åtgärdades under expeditionen av recepten. Gemensamt för dess åtgärder var att de resulterade i att kunden blev nöjd.

Följande uppsats analyserar utvecklingen av läkemedelsreklam i Sverige under perioden från sekelskiftet 1900 till nutiden. Under denna period har läkemedelsreklam gått genom många förändringar. Regelverken som styr marknadsföring av läkemedel har konstant växt och medfört att läkemedelsreklamens innehåll, form och målgrupp har blivit tydligt definierade. Det ledde till minskning av ”kvacksalveri” och ”humbugreklam”, som var ett stort problem i början för läkemedelsreklamen i Sverige. Etiska standarder inom branschen har ökat under de senaste hundra åren. Förutom detta har reklamens innehåll och marknasföringssätt förändrats parallellt med medieutvecklingen. Läkemedelsreklam utvecklades från enkla utomhusaffischer till moderna digitala former, som används för nutidens marknadsföring. Även om utvecklingen av läkemedelsreklam har varit beständig och effektiv, finns fortfarande utrymme för ”polering” av både regelverket och etiska standarder inom verksamheten. Denna uppsats försöker erbjuda svaret på frågan: ”Hur har marknadsföring av läkemedel utvecklats under perioden mellan 1900 till nutid i Sverige?”. Förutom detta diskuteras positiva och negativa aspekter av marknadsföringen av läkemedel i Sverige, samt vilka åtgärder som skulle bidra till en saklig, balanserad och icke vilseledande läkemedelsreklam. Metoden som användes att svara på examensarbetets frågeställning var litteraturöversikt över kvalitativa studier och publikationer. Källor som användes i den här litteraturstudien omfattade bland annat böcker, statliga dokument, websidor, akademiska uppsatser och populär litteratur, som var publicerade inom området marknadsföring, medicin, farmacia, läkemedelsreklam etc. Analysen av litteratur som behandlar problematiken kring svensk läkemdelsreklam, från 1900 till 2018, ledde till slutsatsen att svensk läkemdelsreklam utvecklades inom följande tre kategorier: regelverket, etiken och mediaformer. Utvecklingen av regelverket omfattar antagandet av sju nya rättsliga lagar och fyra utomrättsliga regler, som under den analyserade perioden har satt normen för svensk läkemedelsreklam. Etiska standarder höjdes parallellt med utvecklingen av regelverket inom branschen, men också på grund av ett självreglerande system, som idag omfattar utomrättsliga regler och institutioner, som t.ex. Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Nämnden för bedömning av läkemedelsinformation (NBL) och liknande, vars funktion är att bevaka och vägleda läkemdelesföretags marknadsaktiviteter. Mediautvecklingen omfattar uppkomsten av sex nya mediakanaler som har använts för läkemdelsreklamens syfte. Analysen visade också att det fortfande finns utryme för förbättring inom området med avseende på konroll av marknadsföringsmaterialet innan publicering, höjning av böterna för ”osund” marknadsföring, samt ökning av transparens av forskningsresultat. Advertising has always been a powerful tool for the pharmaceutical industry. The history of pharma marketing in Sweden dates to the beginning of the 20th century. That was the time of “miraculous” drugs that could, according to advertisements, treat any kind of disease. Back then, marketing activities didn´t imply more than using empty promises, which were in combination with an alluring illustration, placed in a newspaper or an attractive public place. Consequently, negative perceptions have been plaguing the pharmaceutical marketing from the very beginning. In the years to come, medico-marketing in Sweden was struggling to rebuild its image. Marketing activities got strictly regulated at the national level via numerous laws, rules or procedures. Many authorities have been established to control the market and provide guideline for socially responsible, honest, respectful and up-to-date pharma marketing. As the result, up to the end of the 20th century conditions in pharmaceutical industry in Sweden have radically changed. Frivolous marketing of pharmaceutical drugs is today a matter of the past. However, there are still examples where pharmaceutical companies are breaking the law and are being accused of inappropriate marketing of drugs or lack of transparency in reporting results from negative clinical trials. Those examples are the warning signs for authorities that there is still a lot of space for further regulation of the market. Following thesis has an aim to answer to the question: “ How did pharma marketing in Sweden develop in the period between the beginning of the 20th century until today?”. Methodology used in this thesis include a qualitative method literature review, which is a survey of important articles, books and other sources relevant to the research question. A review of litterature published in Swedish language in period between the beginning of 20th century and today, showed that development of medico-marketing in Sweden took place within three following categories: regulatory law, ethics and media marketing. Apart from the progress in the analysed fields, there is still space for improvement. Some proposals for rasing the quality of marketing activities in the pharmaceutical industry include following: control of marketing materials before publishing, increasing the fees for marketing that is inconssistent with the regulatory laws and move toward greater transparency for clinical trial data.

Alzheimers sjukdom (AS) är den vanligaste demenssjukdomen som primärt drabbar äldre ³ 65 år. Sjukdomsmekanismerna är inte helt klarlagda dock finns det vetenskapligt bevis som visar att β-amyloid och tau-protein har en avgörande roll i uppkomsten av AS, vilket leder successivt till utveckling av nervcellsdegeneration i hjärnan. Vanliga symtom är minnesbesvär, försämrat språk och tidsuppfattning. Idag finns det ingen behandling som botar sjukdomen utan befintliga läkemedel, acetylkolinesterashämmare (indikation mild/måttlig demens) och memantin (indikation medelsvår/svår demens) används endast som symtomlindrande mediciner. Syfte: Avsikten med litteraturstudien var att undersöka effekten av kolinesterashämmare på patienter med indikation svår Alzheimers sjukdom. Olika databaser och artiklar har använts för att få information om AS och svar på min frågeställning. Resultat: Granskade artiklar visar att kolinesterashämmare kan användas med säkerhet och har god effekt på kognitiva förmågan, ADL-funktioner (”activities of daily living”) och globala funktioner för behandling av patienter med ett svårt stadium av Alzheimers sjukdom under minst 6 månader. Donepezil visar bättre effekt på kognitiva förmågan jämfört med galantamin och rivastigmin. Biverkningarnas svårighetsgrad var generellt mild eller måttlig i form av gastrotintinala besvär. Slutsats: Kolinesterashämmare gynnar patienter med en MMSE poäng 4-12 jämfört med placebobehandling. Fler studier krävs för att utvärdera effekten av galantamin och rivastigmin. Alzheimer’s disease (AD) is the most common dementia disorder that primarily affects older people age ³ 65 years. The disease mechanisms are not entirely understood, but there is some scientific evidence that describes how Β-amyloid and tau protein play an important role in the pathogenesis of AD, which gradually leads to the development of neurodegeneration in the brain. The disease is characterized by cognitive dysfunction and typical symptoms include memory loss, problems with language and behavioral issues. Currently there is no cure for dementia but acetylcholinesterase inhibitors and memantine can temporarily slow down the decline of symptoms. The purpose of this literature study was to investigate the effect of cholinesterase inhibitors on patients with severe Alzheimer's disease. Different databases and articles have been used to search information about AD and answer to my question. Results: Examined articles showed that cholinesterase inhibitors could be used safely and have some effect on cognitive ability in patients with a severe stage of Alzheimer's disease for at least 6 months. Donepezil gives rise to a better effect on cognitive ability compared to galantamine and rivastigmine. The most common adverse effects were mild or moderate in severity. Conclusion: Cholinesterase inhibitors provide important benefits in patients with an MMSE score of 4-12 compared with placebo treatment. More studies are required to evaluate the effect of galantamine and rivastigmine

Kombinerade preventivmedel används för att förhindra graviditet. Dessa preventivmedel innehåller både östrogen och progesteron. Kombinerade preparat som innehåller levonorgestrel (LNG) rekommenderas i första hand för denna kombination ger minst risk att utveckla venös tromboembolism (VTE). LNG ges ofta i kombination med etinylestradiol (EE). Dienogest (DNG) är ett progesteron som säljs i Sverige i kombination med estradiolvalerat (E2V). Kombinationen säljs under produktnamnet Qlaira. Risken att få VTE med kombinerade preventivmedel som innehåller DNG är inte kartlagd än. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka om risken att få VTE med kombinerade preventivmedel som innehåller DNG är större jämfört med preventivmedel som innehåller LNG. Studier samlades från databasen PubMed och sökord som användes var ”dienogest VTE” och ”dienogest venous thrombosis”. Några av studierna hittades genom dessa sökord och resterande kunde hittas genom funktionen ”similar articles” på PubMeds hemsida. Fyra kliniska studier och två epidemiologiska studier ligger till grund för denna studie. Studierna jämförde kombinationspreparat som innehöll DNG eller LNG avseende risken att drabbas av VTE. Resultatet från de kliniska studierna visar att användarna av DNG/E2V och LNG/EE saknade statistiskt signifikanta (p>0,05) skillnader mellan varandra. Dock fanns det statistiskt signifikanta (p0,05) skillnad mellan DNG/EE och LNG/EE angående risken att drabbas av VTE. Preparat med DNG ger, precis som alla kombinerade preventivmedel, en ökad risk att drabbas av VTE. Denna risk är jämförbar med kombinerade preparat som innehåller LNG. Risken att drabbas av VTE beror troligen på vilket östrogen som progesteronet är kombinerat med och om individen redan är utsatt för en större risk att drabbas av VTE. Studier med större behandlingsgrupper behövs för att undersöka ämnet ytterligare.

Introduktion: Bensodiazepiner har ända sedan de introducerats till marknaden varit mycket populära och är bland de mest förskrivna läkemedlen. Trots populariteten samt den höga användningen är bensodiazepiner en problematisk läkemedelsgrupp med anledning till deras höga beroendepotential. Bensodiazepiner ska enligt behandlingsrekommendationer endast förskrivas som sista alternativ och användas under en begränsad period för att undvika beroendeutveckling, vilket oftast inte blir fallet i primärvården. Syfte: Syftet var att undersöka hur användningen av bensodiazepiner har sett ut mellan 2006 och 2014 och om beroendepotentialen var en möjlig faktor till hypotesen att användningen minskat– för att uppmärksamma problem med användningen av dessa läkemedel. Material och metoder: Artiklar hämtades från databaser som PubMed samt Google Scholar. Statistiken över användningen hämtades från Socialstyrelsens statistikdatabaser och presenterades i form av tabeller och grafer. Resultat: Denna studie undersökte om just beroendepotentialen var en möjlig faktor till hypotesen att användningen minskat – och hypotesen stämmer. Statistiken visade att användningen av många bensodiazepiner har minskat markant under den perioden som undersöktes; som mest troligt beror på de nya riktlinjerna och behandlingsrekommendationerna som tagits fram mellan 2009-2010. Trots att användningen av bensodiazepiner minskat stadigt har istället en ny trend upptäckts; att bensodiazepinbesläktade substanser, som zopiklon, ökar markant. Detta innebär att behoven av farmakologisk behandling fortfarande är densamma då användningen av bensodiazepiner och bensodiazepinbesläktade läkemedel inte har varierat signifikant under den undersökta perioden. Konklusion: Nya selektiva bensodiazepiner med obefintlig risk för beroendeutveckling och smalare biverkningsprofil är under utveckling; dessa kommer med störst sannolikhet lösa många av beroendeutvecklings-problemen som för närvarande uppstår vid användning av bensodiazepiner och besläktade substanser i primärvården. Introduction: Ever since benzodiazepines were introduced to the market they have been very popular and are among the most prescribed drugs. Despite the popularity and the high usage of benzodiazepines, this group of drugs is problematic due to their high dependence potential. Benzodiazepines should according to treatment guidelines only be prescribed as a last option and be used for a limited period of time to avoid the development of dependency - which is often not the case in primary care. Aim: The aim was to examine the usage of benzodiazepines between 2006 and 2014 and if the dependency potential was a possible factor to the hypothesis that the use has decreased – in order to draw attention to the problems associated with benzodiazepines. Methods: The articles were retrieved from the databases PubMed and Google Scholar. Statistics on the usage were taken from the Board's statistical databases. Results: This study investigated if the dependency potential was a possible factor to the hypothesis that the usage of benzodiazepines have decreased – and the hypothesis is correct. Statistics showed that the usage of many benzodiazepines have declined significantly during the period examined; most likely due to the new guidelines and treatment recommendations developed between 2009-2010. Although the usage of benzodiazepines declined steadily; a new trend was discovered, namely the prominent increased usage of benzodiazepine-like drugs such as zopiclone. This means that the needs of pharmacological treatment is unchanged since the usage of benzodiazepines and benzodiazepine-like drugs have not varied significantly during the examined period. Conclusion: New selective benzodiazepines with non-existent risks of development of dependency as well as a narrower side effect profile is under development. These will most likely resolve many of the dependency issues currently arising from the usage of benzodiazepines and related substances in primary care.

Background Osteoporosis is a disease with reduced bone mass and deterioration of bone structure, which leads to increased risk of fractures (1.9). Approximately one in four men and one in two women will at some time in life suffer a fracture due to osteoporosis. Supplemental calcium and vitamin D have long been a cornerstone of osteoporosis treatment. Drugs that are also used clinically for the treatment of osteoporosis include bisphosphonates, denosumab, selective estrogen receptor modulators (SERM), and strontium (3). Bisphosphonates are the most used osteoporosis drugs (4). The bisphosphonates alendronate, risedronate and zoledronic acid are interchangeable as first choice treatment of osteoporosis in postmenopausal women. Denosumab is another drug with antiresorptive effects that has been registered for the treatment of postmenopausal osteoporosis in recent years. Teriparatide (PTH) is an anabolic drug used for osteoporosis (3.6). Objective: The objective of this study was to examine the efficacy of alendronate, denosumab and teriparatide on fracture risk and bone mineral density in postmenopausal women with osteoporosis with the help of published meta-analyses and clinical trials. Result: Examined articles showed that alendronate treatment for at least one year reduces the risk of vertebral fractures with NNT = 17-50 and the risk of non-vertebral fractures with NNT = 50. PTH reduced the risk of vertebral fractures with NNT = 9.8 and non-vertebral fractures with NNT = 29. A statistically significant increase in BMD was also observed with an increase in BMD of 8.14% in the spine and 2.48% in the hip. PTH treatment compared with alendronate treatment was found to have a statistically significant difference (P=0.004) in the reduction of non-vertebral fracture risk with NNT = 10,4. Teriparatid treatment also showed more positive effects as compared to alendronate on BMD increases. Denosumab treatment for 36 months reduced the risk of fractures with a relative reduction of 68% for vertebral fractures and a relative reduction of 20% for non-vertebral fractures. Denosumab treatment for 12 months compared with alendronate therapy in postmeopausala women showed no statistically significant difference in fracture risk (p=0,19). The increase in BMD was, however, greater in the denosumab group than in the alendronate group, with 0.53% in the distal radius, 1.14% in the hip , 0.77% in the lumbar spine and 0.79% in the femoral neck. Conclusion: These studies show that all three drugs, alendronate, PTH and denosumab, have good effects on reducing the risk of fractures in postmenopausal women. All drugs lead to increases in BMD in different parts of the skeleton. Reduction of fracture risk was greater for both denosumab treatment and PTH treatment compared to alendronate treatment, also BMD increased more with denosumab or PTH treatment compared with alendronate treatment. Bakgrund Osteoporos är ett sjukdomstillstånd med reducerad benmassan och försämringar i benvävnadens struktur, som leder till att man lättare kan få benbrott. Ungefär var fjärde man och varannan kvinna drabbas någon gång i livet av en fraktur på grund av osteoporos. Tillägg av kalcium och vitamin D har länge varit en grundval inom osteoporosbehandlingen. Läkemedel som också används kliniskt för osteoporosbehandling inkluderar bisfosfonater, denosumab, selektiva östrogenreceptormodulatorer (SERM), samt strontiumsalt. Bisfosfonater är den mest använda gruppen av osteoporosläkemedel. Bisfosfonater som alendronate, risedronat och zoledronsyra vilka är utbytbara mot varandra räknas som förstahandsval i behandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor. Denosumab är ett annat osteoporosläkemedel med antiresorptiv effekt som registrerats för behandling av postmenopausal osteoporos de senaste åren. Teriparatid (PTH) är ett anabolt läkemedel som också används mot osteoporos. Syftet: Syftet med detta arbete var att med hjälp av publicerade meta-analyser och kliniska studier undersöka effekterna av alendronat, denosumab och teriparatid på frakturrisk och bentäthet hos postmenopausala kvinnor med osteoporos. Resultat: Granskade artiklar på postmenopausala kvinnor visar att alendronatbehandling under minst ett år minskar risken för vertebrala frakturer med NNT =17-50 och för icke-vertebrala frakturer med NNT=50. PTH minskade risken för vertebrala frakturer med NNT=9,8 och icke-vertebrala frakturer med NNT= 29. Statistiskt signifikant ökning i BMD förelåg också med 8.14% i ryggrad och 2,48% i höften. PTH behandling jämfört med alendronat visade en statistiskt signifikant skillnad (p=0.004) för minskning av icke-vertebrala frakturer med NNT=10,4. Teriparatidbehandling visade också mer positiva effekter jämfört med alendronat avseende ökningar i BMD. Denosumabbehandling i 36 månader minskade risken för frakturer med en relativ minskning på 68 % för vertebrala frakturer och en relativ minskning på 20% för icke-vertebrala frakturer. Denosumabbehandling under 12 månader jämfört med alendronatbehandling hos postmenopausala kvinnor gav ingen statistiskt signifikant skillnad (p =0.19) i frakturrisk. Ökning av BMD var dock större i denosumabgruppen än i alendronatgruppen, 0.53% i distala radius, 1.14 % i höften, 0.77% i ländryggen och 0.79% i lårbenhalsen. Slutsats: Studierna visade att alla tre undersökta läkemedel, alendronat, PTH och denosumab, har goda effekter på minskning av frakturrisk hos postmenopausala kvinnor. Samtliga läkemedel leder till ökning av BMD i olika delar av skelettet. Minskningen av frakturrisk var större för både denosumabbehandling och PTH-behandling jämfört med alendronat, även BMD ökade mer vid denosumab- eller PTH-behandling jämfört med alendronatbehandling.

Post partum depression (PPD) drabbar mellan 10 – 15 % av nyförlösta mödrar. Att drabbas av en PPD kan orsaka känslomässiga och kognitiva besvär för hela familjen. Kvinnan löper också en större risk att drabbas av en depression senare i livet, vilket är en faktor som kan påverka mammans relation till barnet och sin omgivning. En tidig korrekt behandling är viktig för mammans framtida välbefinnande. Bland möjliga orsaker till post partum depression nämns hormonförändring, förändrad nivå av neurotransmittorer, nutritionella orsaker och sömnbrist. Behandlingen av PPD är inriktad mot psykoterapi, antidepressiv behandling och elektrokonvulsiv behandling (ECT). Syftet med denna litteraturstudie var att titta på effekten av det antidepressiva läkemedlet serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Studierna som granskades i detta arbete hämtades från Pubmed. Fem studier valdes och samtliga var randomiserade kliniska prövningar. Tre av studierna visade ingen signifikant skillnad mellan SSRI och placebo/psykoterapi/tricykliskt antidepressiva (Nortriptylin). I två av studierna hittades en signifikant skillnad, med en bättre effekt för SSRI i jämförelse med placebo respektive samtal. I studie 2 erhölls en signifikant skillnad med avseende på remission efter 8 veckor (p=0.04) och i studie 3 var det en signifikant skillnad mellan andelen som nådde behandlingsmålet

ADHD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som drabbar var 20.e barn i Sverige och symtomen kvarstår ofta i vuxen ålder. Riktlinjer för behandlingen av barn finns men för vuxna råder viss osäkerhet, speciellt vad gäller läkemedelsbehandling. Den här studien avser att undersöka om fler läkemedel borde godkännas för behandlingen av ADHD hos vuxna i Sverige. Det är en litteratur studie och materialet har samlats in främst från vetenskapliga artiklar men även från olika myndigheter såsom läkemedelsverket (LMA), socialstyrelsen (SOS), Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) samt U.S. Food and Drug Administration (FDA). I USA är ADHD läkemedel godkända och även Sverige har försökt få indikationen godkänd men fick avslag från EMA. De kliniska studierna som utgör resultatet undersöker både effekter och biverkningar av ADHD läkemedel, med fokus på metylfenidat som är förstahandsvalet för både barn och vuxna. Effekten har visat sig vara bra och den mest orosframkallande biverkan av metylfenidat höjt blodtryck har inte visat sig leda till en större risk att drabbas av allvarlig kardiovaskulär hos de användande. Eftersom ’off-label’ förskrivningen av metylfenidat till vuxna ökar i Sverige samtidigt som alltfler vuxna får sin diagnos sent i livet, är det en rimlig förhoppning att dessa läkemedel kommer bli godkända även för vuxna i framtiden.

Läkemedel är en grupp kemikalier med effekt på olika fysiologiska processer hos människa och djur. Den största källa för läkemedelsrester är avloppsvatten från reningsverk. Eliminering av läkemedelssubtanser i reningsverk är ofta inte fullständig och läkemedelsrester i naturen har påvisats. Läkemedelsrester i vattenmiljö kan bioakumuleras och utgör toxisk risk för vattenlevande organismer. Med den globala utvecklingen av samhället förväntas exponeringen för läkemedelsrester öka. Ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol tillhör läkemedelsgrupper för vilka effekter på miljö har observerats. En ökad kunskap om substansernas miljöskadliga egenskaper kan ge ett bättre underlag vid miljöriskbedömningar. Syftet med arbetet är att utifrån aktuell litteratur sammanfatta den kunskap och fakta som idag finns om ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol med avseende på dessa ämnens miljöfarliga egenskaper och miljöpåverkan. Efter sökning och genomgång av vetenskapliga artiklar och rapporter inom området läkemedel och miljö sammanställdes en litteratur översikt över kända miljöeffekter av substanserna ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol. Apotekens Service AB databas över uthämtade läkemedl på apotek (Concise) användes för kartläggning av användning av ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol i Kalmar län och Sverige totalt. Ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol har påvisats i vattenmiljöer i Sverige och andra länder. Kinolon-resistenta bakterier har påvisats i miljö. Toxisk effekt av diklofenak på t ex gamar i Asien har observerats. Etinylestradiol i miljö orsakar störningar av reproduktionsförmåga hos fisk. Det finns idag ingen dokumentation om läkemedel i miljö som pekar på en risk för humanhälsa. Enskilda hushåll står för den största delen av läkemedelsflöde till miljö. Uppmätt koncentration av läkemedelsrester i miljö ligger ofta mellan 1 ng/L upp till några µg/L. I miljön återfinns substanser huvudsakligen i en mix av olika ämnen. Det är viktigt med fortsatt forskning kring läkemedel i miljö för att kunna bidra till bättre framtida kunskap.

Fler än 350 miljoner människor i världen hade en depression 2012 och sjukdomen tillhör tillsammans med hjärt-kärlsjukdom de mest kostsamma sjukdomarna i västvärlden. 2007 behandlades över 700 000 personer i Sverige med antidepressiva läkemedel till en kostnad av 990 miljoner kronor. Depression kan vara unipolär (endast nedstämdhet) eller bipolär (även med maniska inslag). En primär ”egentlig” depression, major depression, MDD, har ofta en biologisk orsak. Bland annat har man funnit att halterna av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin är lägre hos deprimerade. Behandling av depression idag inkluderar antidepressiva läkemedel, elektrokonvulsiv behandling (eng. electroconvulsive therapy (ECT)) och psykoterapi. Syftet med denna litteraturstudie var att jämföra venlafaxin, som är en selektiv serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI), med traditionella selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) i effekt och säkerhet vid behandling av unipolär depression hos vuxna. Sju studier, som hämtades från Pubmed och Medline, granskades i detta arbete. De utgjordes av två meta-analyser och fem randomiserade kliniska prövningar. Resultatet visade att i fyra studier hittades ingen statistiskt signifikant skillnad i respons mellan de patienter som fick venlafaxin och de som fick SSRI. I de tre studier som uppvisade en statistiskt signifikant skillnad var venlafaxin effektivare än SSRI. I studie 2 hittades skillnaden i en subgrupp med de sjukaste patienterna (p=0.0121), i studie 6: RR=1.06, 95% KI 1.01-1.12 och i studie 7: OR=1.15, 95% KI 1.02-1.29. Endast en av studierna påvisade en statistiskt signifikant skillnad i remission, studie 7, och även här till fördel för venlafaxin (OR=1.19, 95% KI 1.06-1.34). Dock orsakade venlafaxin fler bortfall p.g.a. biverkningar än SSRI i sex av studierna. Sammanfattningsvis kan venlafaxin anses något effektivare än SSRI, men detta har troligtvis ingen stor klinisk betydelse förutom eventuellt vid behandling av svårare depressioner. Biverkningarna bör vägas in i valet av behandling. Det vore intressant att se fler studier som jämför venlafaxin med SSRI vid svårare depressioner.

Bipolar disorder is a severe, affective illness which causes a person to alternate between episodes of pathologically elevated mood (mania) and depression – in between these episodes the mood is normal. The length and intervals between the episodes are highly variable among the ill, as are the severity which is divided into two major subgroups: bipolar I and II. Bipolar I disorder is the most severe because of the patient’s inability to realize that he or she is currently in a manic phase, in the case of bipolar II disorder, the patient is aware that he or she has an abnormally raised mood, a state which is called hypomanic state instead of manic. The cause of bipolar disorder is yet to be discovered, although both genetic and environmental aspects probably weigh in. Bipolar disorder is treated with a combination of psychotherapy and pharmacology, the most common and oldest treatment regimen being that of lithium, an alkali metal which has been used as a mood stabilizer for over a century. Although being proven effective, lithium can cause thyroid malfunction and has a complicated renal elimination process that can be affected by diet and heritage. This makes regular blood testing for determining concentration of lithium necessary. Lithium can also be toxic in relatively low doses. Lamotrigine is an anticonvulsive drug used for treating epilepsy, but has been proven to also have mood stabilizing properties. To find out if lamotrigine can be used as a treatment for bipolar disorder, both as maintenance treatment as well as acute treatment in manic/hypomanic/depressive episodes, papers from clinical trials where lamotrigine has been tested with lithium and/or placebo have been read. The results show that lamotrigine is as effective as lithium in maintenance and acute treatment of depression, although some papers show conflicting results on the effectiveness compared to placebo. The conclusion is that lamotrigine seems to be a promising drug that can be helpful in the treatment of bipolar disorder.

The origin of the word ‘communication’ is the Latin word communicare, meaning to make common. The reason for our communication is to share thoughts, feelings and information, we want to affect and confirm. We are used to interpersonal communication, but even if we have had a lot of practice at it during our lives, we still find our selves facing misunderstandings and conflicts. The more people we meet during a day, the greater the chance is for interruptions in the communication. In pharmacy practice, good communication is vital for the client’s health and quality of life. In recent years, there has been a change of focus in pharmacy practice, from the medication to the clients. To be able to provide care for the client and to reduce drug related problems, a good relationship has to be built between staff and client. The tool for building this relationship is good communication. The aim of this study was to observe the communication between clients and pharmacy employees. How many of the encounters involve communication problems? What is causing the communication problems? What can the pharmacist do to improve the encounter? How do pharmacists handle communication problems, and how does this affect the outcome of the encounter? The data was collected using structured observations at pharmacies using a coding scheme, defined with rules and procedures. The encounters studied were those involving a client, an employee with the title ‘Leg. Apotekare’ or ‘Leg. Receptarie’ and a conversation about prescriptions. Different kinds of communication problems or potential communication problems were identified, but more specific categorisations were needed. Two systems to identify different types of communication problems were developed. One identified different levels of communication problems, not taking in to account what or who caused them. The other system identified the communication problems caused by circumstances or the client, but not by the pharmacist. This was used to compare pharmacist behaviour in connection to the communication problems. The results show that communication problems were found in almost a third of the 343 valid observations, according to the levels of communication problem previously described. The most common potential communication problems were lack of eye contact, not expressing positivity, the client helping someone else to get their medicine and that the client’s medicine was not in store at the pharmacy. In spite of all the communication problems, 95,9 % of the clients were perceived as satisfied at the end of the encounter. What the pharmacist can do to prevent the potential communication problem from causing an actual communication problem is to reinforce positive behaviour. For example to maintain eye contact, be a good listener, act with concern for the client and be specific and clear while communicating. When comparing the pharmacists’ behaviour in problematical encounters that ended well and those who did not, the usage of positive behaviour was generally more common in the encounters that ended well. Therefore, the conclusion is, that a reduction in the number of problematical encounters could be reached by intentional use of positive reinforcement by the pharmacists.

Alzheimers sjukdom är den enskilt största demenssjukdomen med prevalensen ca 100 000 i Sverige. Sjukdomsförloppet är utdraget med långsam men kontinuerlig symtomförsämring. Den drabbade får bland annat allt sämre minne, svårare att hantera vardagliga sysslor och allt större besvär med tids-/rumsuppfattning. Bakgrunden till symtomen är nedbrytning av nervceller i olika delar av hjärnan.Den här litteraturstudiens syfte är att besvara frågeställningen ”Hur bra är våra läkemedel vid Alzheimers sjukdom och vad kan vi förvänta oss av morgondagens”. För att besvara de två frågorna har fyra artiklar som utvärderar dagens läkemedels effektivitet och säkerhet studerats, och fem artiklar som utvärderar hur bra eventuellt blivande alzheimerläkemedel är, studerats.De läkemedel som idag används för behandling av Alzheimers sjukdom är acetylkolinesterashämmare (AchEI) och memantin. De fyra artiklarna som undersökte hur effektiva och säkra dagens läkemedel är hade ganska homogena resultat. Dagens läkemedel botar inte sjukdomen, utan nedbrytningen av nervceller fortsätter men de sänker försämringshastigheten, det vill säga symtomutvecklingen bromsas. Deras effekt är dock ganska liten. Tarenflurbil, bapineuzumab, PBT2 och litium var de läkemedel som valdes ut som nya alzheimerterapi-kandidater. Dessa läkemedel är framtagna för att minska nedbrytningen av nervceller. Tarenflurbil (två artiklar) visades i en liten, tidig, studie ha effekt på vissa alzheimersymtom, men vid en efterkommande stor studie framkom att tarenflurbil inte påverkade sjukdomsförloppet jämfört med placebo. Bapineuzumab och PBT2 har endast resultat från små studier, vars resultat kan tolkas som positiva. Litiumstudien var lite annorlunda. Antalet litium uttag från danska apotek jämfördes med demens- och alzheimerdiagnoser i Danmark. Diagnoserna minskade jämfört med förväntade vid två eller flera uttag av litium.Slutsatsen är att dagens läkemedel inte är speciellt effektiva men ändå viktiga eftersom åtminstone en liten förbättring konstateras. Det kan vara värt mycket för drabbad och anhörig. De fyra läkemedel som representerade morgondagens läkemedel ingav varierande hopp. Tarenflurbil ingav inget hopp. Bapineuzumab och PBT2 kan kanske ändra sjukdomsförloppet, men detta kan inte sägas med säkerhet förrän de testats i större studier. Litium tas framför allt ut av personer med mano-depressiv sjukdom och utifrån den danska studien är det svårt att säga något om effekten på alzheimersjuka. Intresset inom forskarvärlden för demenssjukdomar har ökat enormt de senaste åren och förståelsen för vad som ligger bakom sjukdomen har ökat och därmed möjligheten att hitta läkemedel som ändrar sjukdomsförloppet.

Bakgrund: Många kunder tycker det är svårt att dela tabletter när de blir ordinerade att göra det och en orsak kan vara att tabletterna smulas sönder vid delning. Följsamheten kan påverkas negativt av att tabletterna smulas sönder. Cirka 10 % av kunderna i tidigare studier har fått kassera tabletter på grund av delningsproblem. Syftet med studien är att ta reda på i vilken utsträckning kunder upplever att tabletterna smulas sönder när de försöker dela dem samt vad kunden gör med smulorna. Metod: Intervjuer med apotekskunder, 18 år och äldre som har fått ett recept med dosering på delade tabletter expedierat. Resultat: Totalt intervjuades 475 av 572 tillfrågade apotekskunder. Det visade det sig att 174 apotekskunder har upplevt att tabletterna smular vid delning och att 29 apotekskunder upplever smulning som ett problem. 93 apotekskunder samlar ihop smulorna och använder dem medan 80 apotekskunder slänger smulorna och delar en ny tablett. Konklusion: En stor andel, mer än 40 % av apotekskunder som talar svenska i hemmet och som delar tabletter, upplever att tabletterna smular men bara 7 % tycker att smulning är ett problem. Det som utmärker dem som upplevt att tabletterna smular är att en större andel använder verktyg för att dela tabletterna. Många samlar ihop och använder smulorna trots att osäkerheten kring hur mycket läkemedel de får i sig är stor. In Sweden, about 10 percent of the prescriptions have a dosage with split tablets. Many patients have problems with breaking tablets into two or more parts as the tablet may crumble or break into many small pieces. The aim with this work is to examine to which extent patients experience crumbled tablets when trying to split tablets and what the patient does with the crumbles. In order to examine patients experience with crumbled tablets, interviews with patients who collected a prescription with a dosage with divided tablets in one of twelve pharmacies, were done. Included patients had to be 18 years or older. Of the 416 included patients with experience of splitting tablets, 123 had problems with tablet splitting and out of these 29 found the issue with tablets crumbling to be a problem. Overall, 174 patients experienced crumbled tablets. Patients, who didn’t experience crumbled tablets, were less likely to split tablets with a tool than patients who did experience crumbled tablets. 93 of 380 patients collected crumbles equivalent to half a tablet and consumed the crumbles while 80 patients discarded the crumbles (threw them away). Many patients use the crumbles instead of throwing them away even though it is difficult to tell how much of the drug you obtain with the crumbles. It seems as if the way you choose to divide the tablet (with or with out a tool) is affecting whether you experience crumbling or not. Most people don’t experience crumbling and of those who do only one out of six considers it to be a problem. In Sweden in whole the interviews give a slight estimate for how many patients the problem is persistent. In rough numbers it is estimated that 37- 47.000 had experienced crumbled tablets whereas 4.500-10.500 found it be a problem.

Pneumokockinfektioner finns av både allvarligare och mer harmlösa slag och kan drabba människan i olika åldrar. Meningit, sepsis, pneumoni, sinuit och otit är infektioner som vanligen orsakas av bakterien Streptococcus pneumoniae för vilken drygt 90 olika serotyper finns beskrivna. Mest utsatta för dessa infektioner är barn under två år, äldre personer över 65 år samt personer med nedsatt immunförsvar och vissa kroniska sjukdomar. År 2001 godkändes ett heptavalent konjugerat pneumokockvaccin, avsett för yngre barn, innehållande serotyperna 4, 6B, 9V, 14, 18C, 19F och 23F. Varje serotyp är konjugerad till ett bärarprotein som bidrar till antikroppsbildningen hos barn yngre än två år. Målet med denna litteraturstudie har varit att undersöka om vaccinering av barn yngre än två år med det heptavalenta konjugerade pneumokockvaccinet kan förebygga öroninflammation. Friska spädbarn har deltagit i studierna och de har fått pneumokockvaccinet samtidigt med de allmänna barnvaccinationerna. Resultaten visar sammantaget att vaccinets effekt vid öroninflammation är måttlig. I en studie var antalet episoder akut mellanöreinflammation per 100 barnår 39,2 i studievaccingruppen och 46,9 i kontrollgruppen (P= 0,02). Episoder av akut mellanöreinflammation reducerades med 57% i en annan av studierna. Barn utan äldre syskon som vid 24 månaders ålder var på daghem verkade ha störst effekt av studievaccinet (P= 0,02). Slutsatsen blir att vaccinet är säkert och tolererats väl. Vaccinet har uppvisat hög effekt på invasiv pneumokocksjukdom men vid öroninflammation är vaccinets effekt måttlig. Trots detta kan vaccinet få betydelse då det årligen är väldigt många barn som drabbas av öroninflammation. Även en indirekt effekt, en så kallad flockeffekt, kan förväntas av vaccinet som skulle innebära positiva hälsoeffekter för övriga befolkningen. 2008:F4

Alopecia areata (AA) betyder fläckvis håravfall och uppstår vanligen på huvudet men även på kroppen. Det är en harmlös, reversibel, organ-specifik, autoimmun hudsjukdom som drabbar hårfolliklarna. Den autoimmuna reaktionen förmedlas av T-lymfocyter som angriper hårfolliklarna och hämmar hårväxt. Det årliga incidenstalet för både kvinnor och män är 20,2 per 100 000 personer och 1,7 % av befolkningen riskerar att drabbas någon gång under livet. Även om genetiskt anlag och miljöfaktorer, såsom emotionell stress, graviditet och tillfälliga infektioner kan utlösa sjukdomen så är den exakta orsaken fortfarande okänd. De behandlingar som finns mot AA påverkar inte den autoimmuna processen som orsakar alopecin utan syftet med dessa är att stimulera hårfolliklarna och dämpa sjukdomens aktivitet. Kortikosteroider används vid behandling mot AA, men kan ge svåra biverkningar vid långvarig behandling. De olika administrationsformer av kortikosteroider som används mot AA är främst lokala och systemiska, men även intralesionella. Målet med denna litteraturstudie var att undersöka om kortikosteroider har någon effekt mot AA. Samtliga studier visade att kortikosteroider har effekt mot AA, men att risken för återfall är stor. Tre av de fem studierna visade att behandlingen gav bättre resultat hos de patienterna med mindre svår AA, kort duration och första episoden av sjukdomen. Dåliga prognostiska faktorer visade sig vara omfattande AA, lång duration, atopi, nagelinvolvering och flera episoder av sjukdomen. En studie visade att patienter med plurifocal AA svarar bättre på behandlingen än patienter med ophiasic AA, AA totalis och AA universalis. I samtliga studier fick patienterna biverkningar av behandlingen med dessa var inte så allvarliga att patienterna fick avbryta behandlingen. Slutsatsen av detta arbete är att kortikosteroider har effekt mot AA, men att risken för återfall är stor. 2008:F3

Läkemedel i miljön har under de senaste decennierna uppmärksammats alltmer som angelägna miljöföroreningar. De sprids till miljön antingen genom att substanserna eller deras metaboliter utsöndras ur kroppen via urin och faeces eller att oanvända läkemedel spolas ut i avloppet. Vilka effekterna blir i miljön beror på substansernas inneboende egenskaper, som att bioackumuleras i växter och djur, samt på hur persistenta, potenta eller toxiska de är. Dagens reningsverk är inte konstruerade för att ta hand om läkemedelssubstanser, men framförallt genom den biologiska reningen, minskas halterna av några. Syftet med arbetet är att utifrån uppmätta koncentrationer uppskatta de mängder av citalopram, metoprolol och simvastatin som lämnar Länssjukhusets i Kalmar slutenvårdsverksamhet, och att göra en riskbedömning utgående från de halter som når recipienten (Kalmarsund). Miljörisken är baserad på kvoten mellan förväntad koncentration av substansen (PEC) i miljön och högsta koncentrationen av substansen som inte har någon skadlig effekt i vattenmiljön (PNEC). Därför jämfördes denna kvot med kvoten mellan den funna koncentrationen (MEC) i detta arbete och PNEC. Resultatet visar att för metoprolol och citalopram är risken för miljöpåverkan liten eftersom de båda substanserna har en riskkvot < 0,1. Simvastatin kunde inte detekteras och inga beräkningar gjordes därför för substansen. Resultatet av analysen visar också att substansernas halter är likartade i det inkommande och utgående vattnet från Kalmar avloppsreningsverk, vilket tyder på att dessa substanser bara passerar rakt igenom reningsverket. Utifrån erhållna resultat kan slutsatsen dras att inga akuta effekter i vattenmiljön förväntas. Det utesluter dock inte att substanserna kan ha kroniska effekter i vattenmiljön. Riskerna för ekosystemen förväntas vara större än riskerna för människors hälsa. 2008:F17