Search

This article was first published in lambda nordica 2010, 3-4. Artikeln undersöker den så kallade affektiva vändningen som enligt ett specialnummer av South Atlantic Quarterly, “After sex? on writing since queer theory” (2007), kännetecknar även queerforskning på 2000- talet. Artikeln ifrågasätter existensen av “en vändning” genom en närläsning av Eve Kosofsky Sedgwicks inflytelserika skrifter om skam samt om paranoida och reparativa läsesätt. Såväl Sedgwicks förståelse av skam som hennes uttalat metodologiska reflexioner kring queerforskning kännetecknas av komplexitet och ambivalens. Detta bottnar i hennes psykoanalytiska referensram och koppling av affektbegreppet till subjektteori, till skillnad från t.ex. nymaterialistiska ansatser. Som en följd kan hennes idéer om paranoida och reparativa positioner svårligen tolkas som två väsensskilda metodologiska alternativ eller en värdering av två valbara, sinsemellan alternativa läsesätt. Sedgwicks begreppspar kan inte heller reduceras till en inbjudan till forskare att “tala om” känslor och upplevelser. I stället kan dessa två positioner, förankrade i Melanie Kleins psykoanalytiska teori, med fördel uppfattas som en beskrivning av det queera forskarsubjektets ontologiska situation: dess nödvändiga pendling mellan negativ och positiv hermeneutik, mellan kritisk granskning och ifrågasättande av denna attityd, mellan tvivel och hopp i sitt förhållande till världen. I Sedgwicks tapp-ning innebär “affektiv vändning” en utveckling av subjektteorier. Hennes skrifter deltar i utmaningen av den förra, lingvistiska vändningen men deltar i dess dekonstruktion och vidareutveckling inifrån, med dess kännetecknande teoretiska verktyg, psykoanalys, dekonstruktion och närläsning.