Search

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.

The overall purpose of the thesis is to examine whether Swedish courts can fulfill the role that EU law attributes them in consumer disputes. To achieve the purpose, the thesis will be based on the following main question: Is the Swedish civil procedural system compatible with the obligations that EU law places on national courts in terms of ex officio action and direction of proceedings in consumer disputes? Consumer legislation is often built on the idea that the consumer is in a weaker position in relation to the trader. However, consumer disputes are treated as any other civil case under Swedish law. A highly debated question is how active the role of the court should be in civil cases. The court may need to offer the parties some direction for the proceeding to be efficient. Ex officio actions can also be a way to ensure that consumer law is respected but may conflict with fundamental principles of proceedings in civil cases such as party autonomy. In consumer disputes, the question of how the court should act to respect the party’s autonomy while ensuring an effective consumer protection can become complex. The amount of EU regulation concerning consumer rights is extensive. When there is EU regulation that grants individuals rights in an area the national court must take into account, among other things, the principle of equivalence and the principle of effectiveness. The European Court of Justice has made certain statements regarding the obligations of national courts in consumer disputes. Several cases concern the question of when a national court may be required to go beyond the parties' claims and referrals. The argument is often that it is necessary for the court to take on a more active role in consumer disputes with regards to the principle of effectiveness. The reasoning of the European Court of Justice is often very consumer friendly. The European Court of Justice seems to focus on achieving effective consumer rights rather than the national procedural autonomy of the member states. The extent of the obligations placed on national courts through EU law and how they can be combined with the national civil procedural system is in some cases not entirely clear. To address the purpose of the thesis, an example case will be constructed within the framework of the thesis. Furthermore, two variations of the example case will be presented. The example case and its variations raise certain questions on the role of the court in consumer disputes. The proposed solutions to the example case and its variations indicate that the Swedish civil procedural system is not fully compatible with the requirements that EU law places on national courts in consumer disputes.

Handeln av non-fungible tokens (NFT) har vuxit fram i en drastisk fart de senaste tre åren med försäljningar till miljonbelopp. Begreppet non-fungible åsyftar en icke-utbytbar egendom som karaktäriseras av sin unika kvalité och dessa tokens bygger på blockkedjeteknik med decentraliserade system. NFT:s effektiviserar överlåtelsetransaktioner av såväl materiell som immateriell egendom genom kryptering av äganderättigheter. Den här framställningen syftar till att studera ägande i förhållande till ny teknik och egendomsslaget kyprotillgångar. I uppsatsen utreds vilket äganderättsligt skydd som ges till innehavaren av en NFT och i vilka specifika delar de ur tekniken härrörande riskerna inte omfattas av förevarande lagstiftning. För att utreda rättsläget för dessa tokens görs en genomgång av äganderättsliga och immaterialrättsliga bestämmelser ämnat att bilda en förståelse för traditionella egendomsslag och hur ägandeskap har förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Vidare görs en övergripande presentation av decentraliserade databaser, blockkedjor samt smarta kontrakt, vilka utgör teknologin bakom NFT:s. Därtill görs en längre studie av en NFT och dess risker, följt av en redogörelse för de bestämmelser som appliceras på handeln av dessa tokens idag. Avslutningsvis dras slutsatserna att ett förvärv av en NFT enbart ger äganderätt till denna token och inte per automatik ger äganderätt till ytterligare egendom. En sådan äganderätt tilllerkänner innehavaren en ensamrätt att använda, att modifiera, att sälja samt att exkludera andra från egendomen. I den mån en NFT även är tänkt att representera en underliggande tillgång krävs att parter överenskommit om det. Förutsatt att ett smart kontrakt erkänns som juridiskt bindande kan det ensamt aktualisera köplagen och andra avtalsrättsliga bestämmelser. Ett juridisk erkännande är avgörande och fram tills att så skett krävs en separat överenskommelse mellan kontraktsparter bortom blockkedjan. Kontrollen och besittningen över tillgångarna kan få praktisk betydelse. Framställningen landar i att NFT:s är unika, såväl i karaktär som i funktion, och bör betraktas som sui generis i stället för att försöka omfattas av redan befintlig lagstiftning. Förevarande lagstiftning är otillfredsställande och i praktiken är det svårt att vidga bestämmelser att även omfatta denna nya teknologi. Därför är ytterligare skyddsregler nödvändiga och teknologin fordrar skydd i en lagstiftning efter sitt eget slag, särskilt anpassad för handeln av NFT:s.

Levande djur är föränderliga av naturen och kan påverkas av förändringar så som ryttarbyte eller intryck från omgivningen. Således särskiljer sig levande djur jämförligt med döda ting såsom ett kylskåp, en brödrost eller en bok. Utan hänsyn till varornas skillnader omfattas dessa ting av konsumentköplagens bestämmelser under förutsättning att det rör sig om ett konsumentköp. Detta menar verksamma inom hästnäringen skapar problem eftersom konsumentköplagens bestämmelser har som utgångspunkt att reglera köp av ”döda ting”. Konsekvensen av ett starkt konsumentskydd i kombination med handel av levande djur har gett resultat till att näringsidkarna inte vill sälja till konsumenter då riskerna upplevs som oproportionerligt stora. Kritiken är utbredd i Europa, vilket har gett till resultat nya möjligheter till att undanta levande djur ifrån konsumentköplagen. Svenska staten har således genomfört en utredning av anledning utav det nya varudirektivet, utredningen åskådliggör problematiken och förevisar vilka områden som behöver särregleras gällande konsumentköp av hästar. Problemen har uppkommit vid handel av hästar har identifierats genom att analysera lagstiftning, samt statens offentliga utredning för att besvara frågan, om det föreligger ett behov av speciallagstiftning gällande konsumentköp av hästar. Sammanfattningsvis är resultatet av analysen att problematiken gällande hästar och konsumentköplagen skulle kunna minimeras genom att tillämpa en särreglering vid handel av levande djur.

Överskuldsättning är ett samhällsproblem som kostar samhället stora summor pengar. Skuldsättning på individnivå leder till att den fysiska och psykiska hälsan försämras. Orsaken till att människor blir överskuldsatta är flera, däribland långvarig sjukdom, ändrade anställningsförhållanden men också på grund av den ofta lättillgängliga kreditmarknaden. Förhållandena på kreditmarknaderna kan dock vara problematiska när det kommer till att fatta lyckade beslut. Lagen som reglerar konsumentkrediter är Konsumentkreditlagen, KkrL. I KkrL har det införts ett krav om att kreditgivare måste pröva konsumenters återbetalningsförmåga, i syfte att motverka överskuldsättning genom att krediter inte ges till människor som inte har ekonomiska förutsättningar för att klara ett sådant åtagande. Emellertid har det i en granskning från Konsumentverket framkommit att samtliga 10 snabblåneföretag som granskades företog bristfälliga kreditprövningar. Enligt 57 § KkrL sanktioneras kreditgivare genom att erhålla en varning, varning förenad med en sanktionsavgift eller föreläggande om att upphöra med verksamheten. Därtill är Finansinspektionen tillsynsmyndighet över kreditgivare i vissa fall och kan sanktionera kreditgivare vid bristande kreditprövning. Trots att inga civilrättsliga sanktioner föreskrivs i KkrL har Högsta domstolen i vissa fall jämkat återbetalningsförmågan för konsumenter och borgenärer enligt 36 § AvtL. Regleringen av konsumentkrediter i KkrL grundas på ett direktiv från Europeiska unionen. Direktivet föreskriver att medlemsstaterna får välja vilka sanktioner som ska utgå vid bristfälliga kreditprövningar, men att sanktionerna måste vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Med anledning av att svenska lagstiftaren har beslutat om att införa ett näringsrättsligt sanktionssystem med anledning av bristfälliga kreditprövningar väcker det frågor om vilket skydd en konsument och dess eventuella borgensmän egentligen har, och om regleringen uppfyller EU-rättens krav på sanktioner.

The requirement to exhibit moderation in the marketing of loans is still new and relatively undefined. According to the preparatory works of the new consumer credit law it is the task of the practitioners of the law to provide the more precise definition of the requirement. In the preparatory works it is also expressed that human tendensies such as overoptimism and time-inconsistent preferences as well as framing effects in the presentation of a loan may be exploited in the marketing of loans. The terms "overoptimism", "time-inconsistent preferences" and "framing effects" can be derived from the behavioral research made on human economic behavior. The mentioning of them in the preparatory works raises the issue of which role behavioral sciences plays, and may come to play, in the interpretation of the moderation requirement. Put in a wider perspective, it also raises the question of which role behavioral sciences may come to play for the practice of marketing law in general.In this essay, the requirement to exhibit moderation in the marketing of loans is first examined and compared to other similar kinds of requirements. Then, the concepts of overoptimism, time-inconsistent preferenses and framing effects are analysed and put into relation to the requirement. In order to determine whether or not there is a need for influences from the behavioral sciences in the practice of marketing law the view of consumers held by the courts and the legislator is then examined. Finally, ways of incorporating a behavioral sciences perspective in the interpretation of the moderation requirement as well as in the practice of marketing law in general are proposed. It is concluded that certain experi-mentally observed psychological effects could serve as guidance in determining whether or not the moderation requirement is respected. It is also concluded that behavioral research can help paint a more realistic of the average consumer in the general practice of marketing law. With regards to the current practice of marketing law, the step to explicitly incorporating a behavioral sciences perspective into it may seem like a big one. The discussion surrounding the practice of what has been called "behavioral law" has, however, only just begun.

Kroppsbehandlingar vilka utförs i syfte att förändra utseendet är i dagsläget inte reglerat i någon konsumentlagstiftning. Tvisterna prövas vanligtvis hos Allmänna reklamationsnämnden, som då tillämpar konsumenttjänstlagen analogt i den mån det är möjligt. Nämnden är dock begränsade att pröva ärenden som kräver medicinsk kompetens, vilket gör att de ärenden avvisas. I det fall den enskilde klassificeras som patient, finns det möjlighet att vända sig till Patientskadenämnden. Dock finns det personer som inte kan vända sig till varken Allmänna reklamationsnämnden eller Patientskadenämnden, då de inte anses vara patienter men deras ärende kräver medicinsk kompetens. Personen blir då istället hänvisad till allmän domstol. Det är en växande marknad med många aktörer och spridda regelverk. Inte sällan uppstår komplikationer, vilket en undersökning av Konsumentverket visade där cirka en tiondel av de tillfrågade hade upplevt komplikationer med sin kroppsbehandling. Ett antal utredningar har gjorts på området om hur en eventuell konsumentlagstiftning skulle kunna implementeras och vad som ska anses utgöra konsumenttjänster respektive hälso- och sjukvård. Vem som helst kan utföra kroppsbehandlingar, då det saknas krav på utbildning och kompetens. Denna uppsats har till syfte att utreda gällande rätt för en konsument som låter utföra en kroppsbehandling i syfte att förändra utseendet, vilken nivå av utbildnings- och kompetenskrav som kan förväntas av en näringsidkare samt huruvida ett införande av en konsumentlagstiftning är nödvändigt.

Privatleasing är en form av långtidshyra där konsumenten sluter avtal med en leasegivare om att leasa en bil som leasegivaren i sin tur förvärvar av en återförsäljare. Under avtalstiden ska konsumenten erlägga en månatlig avgift till leasegivaren i enlighet med det avtal som slutits mellan parterna. Konsumenten har aldrig under avtalet någon äganderätt till bilen utan bilen tillhör leasegivaren. Efter avtalets slut ska konsumenten återlämna bilen till leasegivaren och avtalet är därmed avslutat. Denna finansieringsform har de senaste åren blivit alltmer vanligt förekommande på marknaden och fungerar nu som ett alternativ till att köpa en bil kontant eller på avbetalning. Den stora skillnaden mellan privatleasing och köp av bil är att när konsumenten köper en bil finns det en rad olika konsumenträttsliga lagstiftningar och principer som näringsidkaren måste förhålla sig till. Privatleasing är däremot i skrivande stund ett oklart rättsområde vilket medför att de privatleasingavtal som finns på marknaden idag innehåller olika former av begränsningar av konsumentens normalt sett starka skydd gentemot näringsidkare. Uppsatsen bygger på en granskning av tre aktörers allmänna avtalsvillkor vid privatleasing där villkoren jämförs med nu gällande konsumentlagstiftning. Villkor rörande månadskostnaden, normalt slitage, reklamationsrätten och rätten att frånträda avtalet utreds i syfte att belysa skillnaderna mellan att köpa en bil och att privatleasa en bil. Ambitionen med denna uppsats är att jämföra konsumentens skydd vid köp och konsumentens skydd vid privatleasing samt lyfta delar av den problematik som kan komma att uppstå om inte förändringar sker i regleringen av privatleasing. Konsumenten som normalt sett har skydd i konsumentskyddande lagstiftning ger dem grundläggande rättigheter vid exempelvis köp och kreditförmedling. Eftersom privatleasing inte omfattas av någon lagstiftning som på förhand ger konsumenten grundläggande rättigheter, exempelvis reklamationsrätt, måste konsumenten se till vad som står i avtalsvillkoren och vad som avtalats mellan parterna.

From a strict technological perspective copyright holders can today truly enforce their rights ex ante by creating closed environments in which the consumption of digital works is strictly controlled by DRM systems. The scope of such control is however usually attributable to a given business model rather than legal compliance because the copyright framework (and particularly Art. 6 InfoSoc Directive or Art. 11 WCT) does not regulate the use of self-enforcement technology other than generally prohibiting others from circumventing it. Although such protection of DRM systems is, arguably, needed to deter piracy and encourage rightholders to digitally distribute content, once a digital work has been acquired from a (legitimate) source, there is little to nothing that an acquirer (consumer) can do to arrange consumption around their own preferences. Instead, their consumption is subject to complicated, sometimes equivocal, terms regulating the legal relationship and device limitations which are imposed by the DRM system. The reasonable expectations of acquirers can often get misaligned with what they are actually allowed to do (both legally and technologically) and potential remedies available vary across the EU. Copyright law, both international and EU, does currently little to address this and to maintain a balance between the legitimate interests of rightholders and the legitimate interests of bona fide digital consumers (note for example the discretionary character of Art. 6(4) paragraph 2). Against this background is a framework of consumer protection law whose underlying aim is indeed to maintain a balance between contracting parties where one is in a clearly weaker (bargaining) position. The intersection of copyright and consumer protection law is however especially problematic because not only is there insufficient, or a general lack of subject-specific, legislation but, high costs of litigation in conjunction with small sums relating to disputes do not incentivise pursuing legal action. This potentially creates market failures on many levels and reinforces the unrestricted use of DRM systems, even though certain informational requirements were introduced by the Consumer Rights Directive in 2011. Although the EU Commission's copyright reform (DSM Agenda)in this context is commendable to the extent that it purports to encapsulate digital consumers into the consumer protection framework (proposal for a Directive on the supply of digital content) and clearly fill an existing gap, the question that transpires is whether the response ought lie in the 'simple' modernisation of consumer protection law only or instead in the clearer alignment of consumer protection law and copyright law (such as is indirectly done in the current proposal for a Regulation ensuring the cross-border portability of online content services), for example through more direct regulation of the use of DRM systems. The paper addresses consumer expectations and the change in the consumption pattern before the arrival of the 'digital market proper', the functioning and use of DRM systems in the 'digital market proper', the regulation of the use of DRM systems in copyright law, and finally the EU Commissions recent proposals in light of some of the failures of the legal framework concerning the use of DRM. See generally: Kubesch, A.S., Wicker, S., Digital Rights Management: The Cost to Consumers (2015) 103(5) Proceedings of the IEEE 726 Dussolier, S., The protection of technological measures: Much ado about nothing or silent remodelling of copyright? In Dreyfuss, R.C. and Ginsburg, J.C. (eds), Intellectual Property at the Edge. The Contested Contours of IP, Cambridge University Press (2015), pp.253-268 Loos, M., et. al., Analysis of the applicable legal frameworks and suggestions for the contours of a model system of consumer protection in relation to digital content contracts, Final Report Digital Content Contracts for Consumers, CSECL, IViR and ACLE, 2011, Chapter 6 Bradgate, R., Consumer Rights in Digital Products, Research and Analysis Report, Department for Business Innovation and Skills, 2010 European Commission, Staff Working Document, Report to the Council, the European Parliament and the Economic and Social Committee on the application of Directive 2001/29/EC on the harmonisation of certain aspects of copyright and related rights in the information society SEC(2007) 1556 Guibault, L., et. al., Study on the Implementation and Effect in Member States’ Laws of Directive 2001/29/EC on the Harmonisation of Certain Aspects of Copyright and Related Rights in the Information Society, IViR, 2007, Chapter 4 Helberger, N., Hugenholtz, P. B., No place like home for making a copy: private copying in european copyright law and consumer law (2007) 22(3) Berkeley Tech. L.J. 1062 Guibault, L., Accommodating the Needs of iConsumers: Making Sure They Get Their Money’s Worth of Digital Entertainment (2008) 31 J Consum Policy 409 Helberger, N., Digital Rights Management from a Consumer's Perspective [2005] 8 IRIS Plus

Uppsatsen avhandlar konsumentens rättigheter vid köp av digitala produkter. Den enda tillämpliga lagen vid digitala köp för tillfället är Distansavtalslagen, vilken i sig inte ger konsumenten något skydd eftersom ångerrätten inte är tillämpbar på digitala produkter. Vid fel och dröjsmål av digitala produkter är det snarare en analog tillämpning av Konsumentköplagen som blir aktuell. En sådan tillämpning innehåller dock problem såsom att lagen i sig inte är anpassad efter immateriella produkter. Digitala produkter har utöver detta en internationell karaktär vilket inte kan bortses från. Tack vare det starka skyddet i Rom I - förordningen kan ofta en konsument räkna med att erhålla samma skydd som i hemlandet. Det förutsätter dock att produkten omfattas av något skydd, vilket för tillfället avseende digitala produkter är osäkert. Även om en analog tillämpning är aktuell är snarare den bättre lösningen att stifta en ny lag. Det är upp till lagstiftaren att inse att en sådan lag bör införas proaktivt istället för responsivt.

Under sin livstid genomför en konsument normalt få större investeringar. Köp av tjänst beträffande småhusentreprenad får anses utgöra en sådan investering. Att investera i uppbyggnad eller tillbyggnad av en- eller tvåfamiljshus är inte bara en stor ekonomisk investering för den enskilda konsumenten, utan också en investering för livet. Under de senare årtiondena har lagregleringen inom konsumenttjänsteområdet utvecklats och år 2005 infördes särskilda regler beträffande småhusentreprenader, i konsumenttjänstlagen (1985:716). Vanligt förekommande är även tillämpning av standardavtal som ska fungera som tillägg och komplement till konsumenttjänstlagen. ABS 09 är det standardavtal som tillämpas mellan näringsidkare och konsument beträffande avtal om småhusentreprenader. För att standardavtalet ska bli tillämpligt måste det dock åberopas av någon av parterna. Eftersom konsumenttjänstlagen är tvingande till konsumentens förmån får inte standardavtalsvillkoren strida mot lagen. Förekommer villkor i standardavtalet som anses strida mot lagen är dessa utan verkan. Standardavtal innehåller, till skillnad från konsumenttjänstlagen, rättigheter för näringsidkaren och det förekommer avtalsvillkor som i visst hänseende kan anses strida mot lagen. I analysen har vi kommit fram till att konsumentskyddet gällande småhusentreprenader har utvecklats och gett konsumenten ett starkare skydd. Det starka skyddet är till stor fördel för konsumenten, eftersom denne ofta är den svagare parten. I konsumenttjänstlagen stadgas att tjänsten ska utföras fackmässigt. Vad som är fackmässigt är ett begrepp som inte har en generell betydelse, utan innehållet i begreppet varierar från fall till fall. Det är inte bara konsumenttjänstlagen som reglerar fackmässighet utan även olika standardavtal. Efter att ha undersökt begreppet fackmässighet har vi kommit fram till att det inte är någon som egentligen vet vad begreppet egentligen betyder. I praktiken uppstår det sällan problem trots ovissheten kring begreppet i sig.

This thesis concerns the development of the self-regulation of advertising in Sweden from 1950 until 1971. Self-regulation was initiated in the 1930s due to a business desire to regulate fair competition in marketing, and while it initially was a minor operation, the 1950s and 1960s were characterized by extensive development. When self-regulation was overtaken by state policies in 1971, it included several interlocking systems, of which parts survived the introduction of the state regime. The thesis’ aim has been to analyze how the rapid regime transitions in the self-regulation regime can be understood. The existing literature identifies four major transitions that occurred during the studied time period. To understand them, the thesis has studied the policy processes leading up to these transitions. Focus has been on the business interest organizations that controlled the regime and their regulatory strategies. Theoretically, the analysis has departed from the hypothesis that tensions between these organizations, due to their members’ different market interests and varying levels of exposure to regulation and public badwill, to a significant degree informed their strategic choices as well as policy outcomes. The results show that the policy processes preceding the regime transitions were characterized by internal tensions, whereby organizations representing advertisers, and to a lesser degree media carriers, due to their members’ higher level of exposure to regulation and public badwill, successfully supported stronger market policing, while ad agencies, being less exposed, as well as a peak industry organization for the proliferation of marketing largely opposed such measures, preferring a more lenient regulation. However, due to increased exposure to regulation and bad will, the ad agencies finally abandoned their opposition and took the lead in regulatory innovation through the introduction of an extensive clearance program that survived the launch of the state regime, becoming a key component in the co-regulatory structure that followed.

Normally when purchasing a trip, an airline, a travel agency and a traveler is included in the purchasing process. Mostly a travel agency acts as an intermediary between the airline and the traveler. The travel agency is not considered to have any major part to the contractual relationship, usually the purchase agreement is considered to be covered by the airline and the traveler as the main parties. This is essentially the view shown from a legal perspective on the specific area. The application of legal provisions on the travel agency’s legal status may nevertheless bring a certain amount of ambiguity in the interpretation. The legal area is rather unclear in its structure and this can eventually result in considerable differences in law enforcement. The unclear legal situation may lead to uncertainty for every part perception of their rights and obligations. This paper will seek to identify what should be considered to be applicable law in the legal area. Vid köp av resor ingår normalt sett ett flygbolag, en resebyrå samt en resenär i köpprocessen. En resebyrå agerar oftast som en förmedlare mellan resenären och flygbolaget. Resebyrån anses inte ha någon större part i avtalsförhållandet utan köpavtalet omfattas av flygbolaget och resenären som huvudparter. Detta är huvudsakligen den uppfattning som framgår av rättsområdet. Vid tillämpningen av rättsregler om resebyråns rättsliga ställning kan det dock bringa viss otydlighet i tolkningen. Rättsområdet är tämligen oklart i sin utformning och detta kan på sikt resultera i avsevärda skillnader i rättstillämpningen. Det otydliga rättsläget kan medföra osäkerhet för respektive parts uppfattning av dennes rättigheter och skyldigheter. Denna uppsats kommer söka fastställa vad som är gällande rätt på det juridiska området.

Fastighetsöverlåtelser sker på olika sätt och med inblandning av olika aktörer i Europas länder. Behandlingen av fastighetsöverlåtelser i EU:s medlemsstaters rättsordningar kan grovt delas in i fyra kategorier, som har nära samband med de klassiska rättsliga ”familjerna": 1) Den latinsk-tyska notariemodellen, där notarius publicus spelar en central roll, 2) den delvis avreglerade holländska notariemodellen, 3) solicitormodellen, som förekommer på de brittiska öarna och där överlåtelser av hävd genomförs av advokater samt 4) den nordiska modellen med ett reglerat fastighetsmäklaryrke. De jämförande studier som har genomförts med avseende på dessa modeller har främst fokuserat på de ekonomiska effekterna, särskilt med avseende på sambandet mellan reglering och transaktionskostnader, med stort fokus på den latinsk-tyska notariens roll. Även om dessa studier odiskutabelt är av stort värde, är de ofullständiga i så måtto att de inte tar hänsyn till de rättsliga och institutionella ramarna för respektive modell. Inte heller beaktas de funktioner som respektive modells nyckelaktörer fyller. En av dessa funktioner är juridisk rådgivning, vilket kan omfatta allt från enkla upplysningar till normativa råd om hur kunden lämpligen bör agera. Föreliggande avhandling undersöker, jämför och analyserar vilken juridisk rådgivning köpare och säljare av fastigheter kan räkna med att få – utan att anlita juridiskt ombud – enligt den latinska-tyska modellen respektive den svenska modellen. Mer specifikt jämförs den svenska fastighetsmäklaren och den latinska notarien med avseende på den roll respektive profession spelar i fastighetsöverlåtelser samt deras skyldighet att ge råd och vägledning till parterna. Studien genomförs i två steg: först en allmän översikt över respektive professions skyldigheter och ställning gentemot parterna, följt av en mer detaljerad redogörelse för deras rådgivningsplikt. I den första delen studeras Sverige och nio notarieländer: Argentina, Belgien, Brasilien, Frankrike, Tyskland, Mexiko, Portugal Puerto Rico, och Spanien. I den andra delen studeras Sverige och Frankrike på ett mer djuplodande sätt. De två professionerna har framför allt två gemensamma huvuddrag: en skyldighet att vara opartisk och en rådgivningsplikt. Den svenska fastighetsmäklarens och den franska notariens respektive rådgivningsplikt är förbluffande lika och består i: 1) att genomföra kontroller för att fastställa vissa fakta, främst rörande säljarens förfoganderätt och rättsliga belastningar i köpeobjektet, 2) att lämna relevant information, 3) att ge adekvat rådgivning, och 4) att upprätta nödvändiga handlingar på ett sätt som är anpassat till den enskilda transaktionen. Skyldigheten att vara opartisk och rådgivningsplikten utgör tillsammans en specifik funktion i fastighetsöverlåtelser, som i Sverige utövas av fastighetsmäklaren och i Frankrike och övriga notarieländer av notarien: opartisk rådgivning. Önskvärdheten och ändamålsenligheten i de olika modellerna kan bedömas och diskuteras ur flera perspektiv, inte minst ett ekonomiskt perspektiv. Generellt uttryckt kan en modell sägas vara önskvärd om den producerade nyttan överstiger kostnaderna. Frågan är hur man på ett adekvat sätt mäter nytta och kostnader. Genom att begränsa rättsekonomiska studier till sådana faktorer som lätt kan mätas, främst pekuniära kostnader, riskerar man att få en ofullständig bild eftersom det kan finnas nytta och kostnader som man inte lyckats mäta och därmed inte tagit hänsyn till. Exempelvis är frågan om i vilken utsträckning staten bör ingripa på marknaden inte bara en ekonomisk fråga, utan även en ideologisk fråga. Hur mäter man sådan nytta och sådana kostnader? Ett alternativt sätt att utvärdera de olika modellerna är att studera deras institutionella robusthet, det vill säga deras förmåga att ge de önskade resultaten. Till exempel kan skadliga incitament för nyckelaktörer såsom mäklare och notarier ha en ogynnsam effekt på utförandet av deras tilldelade uppgifter. Framtida forskning bör fokusera på dessa frågor. Real estate conveyances are accomplished differently and by different players across Europe. The European Union houses four basic regimes, related to the classical “legal families”: 1) The Latin-German notary regime, where the public notary plays the central role, 2) the partly deregulated Dutch notary regime, 3) the lawyer/solicitor regime, prevalent on the British Isles, where conveyances are traditionally accomplished by solicitors, and 4) the Nordic regulated real estate broker regime. The comparative studies that have been conducted with respect to these regimes have focused on the economic impact—with particular regard to transaction costs—of regulation, particularly that concerning the Latin-German notary profession. The studies, while having great merit, are incomplete insofar as they fail to properly take into account, inter alia, the legal framework of the respective regimes and the functions performed by the key players. The present dissertation examines, compares, and analyzes the nature and scope of the non-litigious legal counsel that buyers and sellers of real estate can expect to receive—without hiring lawyers to represent them—under the Latin-German regime and the Swedish regime. To that end, the Swedish real estate broker and the Latin notary are examined and compared with respect to the role they play in real estate conveyances and their duty to give counsel to the contracting parties. The study is conducted in two steps: first a general overview of the professions’ duties and roles, followed by a more detailed juxtaposition of their duty to counsel. The first part comprises Sweden and nine notary regime countries: Argentina, Belgium, Brazil, France, Germany, Mexico, Portugal Puerto Rico, and Spain. The second part focuses on Sweden and France. The two professions share two main traits: a duty of impartiality and a duty to counsel. The duty to counsel of the Swedish broker and the French notary are strikingly similar and consists in four sub-duties: 1) to conduct verifications to ascertain facts, 2) to disclose relevant information, 3) to give adequate advice, and 4) to draw up all necessary deeds in a manner that is tailored to the instant transaction. The duty of impartiality and the duty to counsel amount to a specific function in real estate conveyances, common to both professions—namely that of impartial counsel. The desirability of the different regimes can be assessed and discussed from several perspectives, including but not limited to the economic perspective. In general terms, a regime can be said to be desirable if the produced utility exceeds the costs. The question is how to properly measure utility and costs. In limiting studies to such factors as can be readily measured, mainly pecuniary costs, one obtains an incomplete picture since there may be utility and costs that remain unaccounted for. For instance, the extent to which the state should interfere in the marketplace is not merely an economical issue but also an ideological issue. How does one account for ideologically conditioned utility and costs? One way to obtain more solid information is to study the regimes’ institutional robustness; that is, their ability to produce the desired results. For instance, harmful incentives for key players such as brokers and notaries may have an adverse effect on the performance of their assigned functions. Future research should focus on these issues.

En ny trend inom internethandeln är företeelsen av så kallade rabatt- och upplevelsesajter. På den svenska marknaden är Groupon marknadsledande rabattsajt samtidigt som LiveIt anses störst inom upplevelseförmedling. Affärskonceptet – att marknadsföra priserbjudanden eller upplevelser och sedan hänvisa konsumenter vidare till leverantörer – har tagits efter av en rad aktörer och den nya trenden får antas fortsätta en tid framöver. Det faktum att den aktuella typen av förmedling är relativt ny har lett till en osäkerhet kring vilket ansvar rabatt- och upplevelseföretagen har gentemot konsumenter. Inte sällan använder de sig av varierande affärsupplägg vilket bidragit till ytterligare oklarhet. Det saknas direkt tillämplig tvingande lagstiftning och företagen begränsar ofta, genom mer eller mindre långtgående friskrivningar, sitt civilrättsliga ansvar. Syftet med förevarande uppsats är att undersöka vilket civilrättsligt ansvar som företagen har gentemot konsumenter vid dröjsmål och fel i vara och tjänst. I uppsatsen, som inledningsvis diskuterar innebörden av termerna kollektiv shopping och gruppköp, redogörs för de tre affärsmodeller som det marknadsledande rabattföretaget Groupon använder sig av. Dessa affärsmodeller ligger sedan till grund för de diskussioner som förs i arbetets analysdel. Rabattföretagens ansvar visar sig vara beroende av vilken affärsmodell som tillämpats vid försäljningen. Företagen kan dels betraktas som återförsäljare alternativt kommissionärer vilket leder till ett fullständigt civilrättsligt ansvar, dels som handelsagenter med underliggande fullmakt vars enda ansvar är att ta emot och vidareförmedla reklamationer, dels som en oreglerad typ av mellanman som enligt dagens gällande rätt enbart ansvarar för lämnad information gällande de vouchrar som företagen säljer. Detta sistnämnda ansvar är visserligen dispositivt men förefaller utgöra en allmän rättsgrundsats varför det ligger nära till hands att betrakta friskrivningar från lämnad information som oskäliga. Ett tänkbart sätt att stärka konsumentskyddet inom det aktuella problemområdet är att utvidga den så kallade förmedlingsregeln i konsumentköplagens inledande paragraf samt att eventuellt införa en liknande regel även i konsumenttjänstlagen. A new trend within e-commerce is the phenomenon of deal-of-the-day and event websites. The market leaders in Sweden are Groupon (deal-of-the-day) and LiveIt (event). Their business concept is to promote price offers or events, and then refer consumers to merchants. This concept has been copied by a number of other e-commerce providers and this trend is likely to continue. The fact that this kind of mediation is relatively new has led to an uncertainty as to what responsibility these companies have in relation to the consumers. Furthermore, the companies use a variety of business models which increases the uncertainty even more. There are no directly applicable mandatory provisions, and the companies often reduce their liability by using more or less extensive disclaimers. This essay aims to investigate which civil liability the companies have in relation to the consumers in post-purchase situations (relating to delays and lack of conformity). In this essay, which initially relates to the meaning of the terms ‘collective shopping’ and ‘group buying’, the three business models that Groupon utilize will be explained. These business models form the basis of the following analysis. The liability of the companies is proven to be dependent on which kind of business model that the purchase was conducted according to. The companies can be considered as retailers or commission agents who both have full liability, or they can be considered as commercial agents with a proxy whose liability is limited to receive and mediate complaints, or they can be considered as some kind of unregulated middleman which, according to existing law, only has a responsibility for information given in the marketing of the sold vouchers. The liability of this unregulated middleman is indeed optional, but still considered a general legal principle. A disclaimer from that liability could be considered unfair. One possible way to enhance consumer protection within this area is to expand the mediation rule in the first section of the Consumer Sales Act. An additional possibility is to introduce a similar rule in the Consumer Services Act.

En ny trend inom internethandeln är företeelsen av så kallade rabatt- och upplevelsesajter. På den svenska marknaden är Groupon marknadsledande rabattsajt samtidigt som LiveIt anses störst inom upplevelseförmedling. Affärskonceptet – att marknadsföra priserbjudanden eller upplevelser och sedan hänvisa konsumenter vidare till leverantörer – har tagits efter av en rad aktörer och den nya trenden får antas fortsätta en tid framöver. Det faktum att den aktuella typen av förmedling är relativt ny har lett till en osäkerhet kring vilket ansvar rabatt- och upplevelseföretagen har gentemot konsumenter. Inte sällan använder de sig av varierande affärsupplägg vilket bidragit till ytterligare oklarhet. Det saknas direkt tillämplig tvingande lagstiftning och företagen begränsar ofta, genom mer eller mindre långtgående friskrivningar, sitt civilrättsliga ansvar. Syftet med förevarande uppsats är att undersöka vilket civilrättsligt ansvar som företagen har gentemot konsumenter vid dröjsmål och fel i vara och tjänst. I uppsatsen, som inledningsvis diskuterar innebörden av termerna kollektiv shopping och gruppköp, redogörs för de tre affärsmodeller som det marknadsledande rabattföretaget Groupon använder sig av. Dessa affärsmodeller ligger sedan till grund för de diskussioner som förs i arbetets analysdel. Rabattföretagens ansvar visar sig vara beroende av vilken affärsmodell som tillämpats vid försäljningen. Företagen kan dels betraktas som återförsäljare alternativt kommissionärer vilket leder till ett fullständigt civilrättsligt ansvar, dels som handelsagenter med underliggande fullmakt vars enda ansvar är att ta emot och vidareförmedla reklamationer, dels som en oreglerad typ av mellanman som enligt dagens gällande rätt enbart ansvarar för lämnad information gällande de vouchrar som företagen säljer. Detta sistnämnda ansvar är visserligen dispositivt men förefaller utgöra en allmän rättsgrundsats varför det ligger nära till hands att betrakta friskrivningar från lämnad information som oskäliga. Ett tänkbart sätt att stärka konsumentskyddet inom det aktuella problemområdet är att utvidga den så kallade förmedlingsregeln i konsumentköplagens inledande paragraf samt att eventuellt införa en liknande regel även i konsumenttjänstlagen. A new trend within e-commerce is the phenomenon of deal-of-the-day and event websites. The market leaders in Sweden are Groupon (deal-of-the-day) and LiveIt (event). Their business concept is to promote price offers or events, and then refer consumers to merchants. This concept has been copied by a number of other e-commerce providers and this trend is likely to continue. The fact that this kind of mediation is relatively new has led to an uncertainty as to what responsibility these companies have in relation to the consumers. Furthermore, the companies use a variety of business models which increases the uncertainty even more. There are no directly applicable mandatory provisions, and the companies often reduce their liability by using more or less extensive disclaimers. This essay aims to investigate which civil liability the companies have in relation to the consumers in post-purchase situations (relating to delays and lack of conformity). In this essay, which initially relates to the meaning of the terms ‘collective shopping’ and ‘group buying’, the three business models that Groupon utilize will be explained. These business models form the basis of the following analysis. The liability of the companies is proven to be dependent on which kind of business model that the purchase was conducted according to. The companies can be considered as retailers or commission agents who both have full liability, or they can be considered as commercial agents with a proxy whose liability is limited to receive and mediate complaints, or they can be considered as some kind of unregulated middleman which, according to existing law, only has a responsibility for information given in the marketing of the sold vouchers. The liability of this unregulated middleman is indeed optional, but still considered a general legal principle. A disclaimer from that liability could be considered unfair. One possible way to enhance consumer protection within this area is to expand the mediation rule in the first section of the Consumer Sales Act. An additional possibility is to introduce a similar rule in the Consumer Services Act.

I konsumenträttsliga förhållanden är det inte ovanligt att ett flertal människor påverkas negativt på samma sätt, genom att de t.ex. har köpt samma bristfälliga produkt eller tillhandahållits samma felaktiga tjänst av en och samma näringsidkare. Dock kan det finnas en rad olika skäl till att de rättigheter en konsument är garanterad genom lagstiftning inte kan tas tillvara genom enskilda rättsliga initiativ. Tänkbara fall är då den enskilda skadan är så liten att en process inte är befogad ur ekonomisk synpunkt, det är svårt att få hjälp av ombud med processen, konsumenten känner inte till sina rättigheter eller då det i något avseende råder bristande balans mellan näringsidkaren och konsumenten. I sådana situationer kan en s.k. grupptalan vara lämplig. Med grupptalan avses de fall där talan förs av ett ombud till förmån för en särskild grupp, vars medlemmar påverkas av domen trots att de inte är parter i målet. Allmänna reklamationsnämnden, en statlig myndighet som i huvudsak prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör varor eller tjänster, inledde under tidigt 90-tal försöksverksamhet med grupptalan. Möjligheten för konsumenter att föra grupptalan vid nämnden permanentades år 1999. Denna studie avser att klarlägga hur grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden handläggs med Konsumentombudsmannen som kärande samt parallellt granska hur möjligheten till grupptalan vid nämnden utnyttjats sedan den första försöksverksamheten inleddes. Slutsatsen är, vad gäller handläggningen av grupptalanärenden vid Allmänna reklamationsnämnden, att såväl konsumenten som näringsidkaren är tillförsäkrade en säker och objektiv prövning. Vad gäller ärendetillströmningen av grupptalanärenden vid nämnden kan det inte påstås att antalet ärenden är ansenligt. Detta kan bero på att institutet grupptalan är relativt nytt i Sverige. En annan förklaring kan vara att förutsättningarna för att en grupptalan ska kunna ske inte är helt enkla att uppfylla. Vad som dock säkert kan sägas är att grupptalan bör stå kvar då den fyller en preventiv funktion och sparar resurser för varje ärende som kanske annars skulle prövats individuellt.

Hans Henrik Lidgard enligt delegation Abstract: Enligt fakultetsstyrelsens uppfattning är, vid sidan av ett offentliggörande av expertgruppens arbete, en bred minimiharmonisering av nationell lagstiftning på mindre kontroversiella områden ett lämpligt första steg. Parallellt med ett sådant agerande kan gemenskapen med fördel anta en europeisk modellag, som kompletterar den nationella lagstiftningen. Denna kan i första hand komma i tillämpning genom kommersiella parter aktivt väljer att följa EU-lagen framför att behöva söka tveksamma kompromisser i tredje lands lag. Det borde också kunna övervägas att ge lagen tillämpning vid mellanstatliga transaktioner i vilka parterna inte uttryckligen hänvisat till speciell lagstiftning.

Validerat; 20101217 (root)

Ny teknik ger konsumenter nya förutsättningar att handla på nätet, så kallad e-handel. Genom e-handel ges konsumenter större valmöjligheter och företag utsätts även för större krav att konkurrera med varandra, eftersom konsumenten har större tillgång till information för att fatta beslut kring köp av olika produkter. E-handeln har ökat i omfattning under de senaste åren, där det varje dag blir fler konsumenter som använder Internet för att handla olika produkter och tjänster. Genom att omfattningen av e-handeln ökar och tekniken utvecklas, blir även kraven på att konsumenterna skyddas mot oseriösa aktörer större. För att följa med i denna nya utveckling måste det finnas möjligheter för en konsument att lösa en eventuell konflikt med en näringsidkare. Frågan som uppkommer är hur konsumentskyddet inom EU kan utvecklas för att gynna relationerna mellan konsumenter och företag samt att främja och utveckla den gränsöverskridande handeln på den inre marknaden. I uppsatsen kommer läsaren få en inblick i den problematik en konsument ställs inför, när denne hamnar i en konflikt med en näringsidkare angående en produkt eller tjänst som inhandlats via Internet, antingen här i Sverige eller utomlands. Alternativa tvistlösningsmekanismer kommer att undersökas samt i vilken utsträckning lagstiftningen inom konsumentskyddsområdet ger tillräckligt skydd för konsumenter vid e-handel. Tänkt målgrupp för uppsatsen är dels företag som erbjuder e-handel till sina kunder inom segmentet konsumentprodukter, dels jurister eller juridikstuderande som är intresserade av att få en inblick i EU:s konsumentskyddsregler samt hur alternativa tvistlösningssystem kan användas för att lösa denna typ av konflikter.

The inspiration of this bachelor thesis formed during a discussion with the consumer advisors at Rådrummet in Karlstad. The discussion was due to the change in the Swedish Consumer Purchases Act in April 2005 that prolonged the allowed time period for consumer complaints from two to three years. This bachelor thesis is based on a survey that was made to clarify the knowledge in consumer rights among the stores in Bergvik and Mitt i City in Karlstad. After finding out the current knowledge among the stores, necessary measures can be taken for instance to educate the employees. A similar survey was made in the suburb of Gothenburg by GP Konsument and it has been a big help for our survey. Our bachelor thesis is concentrated on the private purchases that consumers make from businessmen. Consumers’ rights were established to increase the consumers’ position on the market. The Swedish Consumer Purchases Act gives the consumers a guaranteed protection which they always have when making a purchase in a store. We made a survey consisting of nine questions, to find out the employees’ knowledge in consumer rights. The questions were asked to one employee in each participating store. The questions were about consumer complaints, purchase on approval, guarantee and education of the employees. In total 69 stores participated in the survey, 33 stores in Bergvik and 36 stores in Mitt i City. Four stores in Bergvik and three stores in Mitt i City declined to take part in the survey. The result of the survey was over all not satisfying. It turned out that very few are familiar with the consumers’ rights and only a small number of stores educate their employees on this subject. Considering the faulty knowledge that was shown the purpose of the Swedish Consumer Purchases Act to protect the consumer can not be fulfilled, since many stores declared that they do not follow the law but have their own rules. One conclusion from our survey is that the employees in the stores need to increase their knowledge in consumer rights to be able to help the consumers in the best way possible. Uppslaget till denna uppsats kom till vid en diskussion med anställda på konsumentvägledningen på Rådrummet i Karlstad. Diskussionen fördes med anledning av den förlängning av reklamationstiden från två till tre år, som gjordes i Konsumentköplagen 1 april 2005. Uppsatsen är baserad på en undersökning gjord för att belysa kunskaperna i reklamationsrätt och konsumenträtt bland butikerna i Bergvik och Mitt i City i Karlstad. Genom att få kännedom om de kunskaper som finns bland butikerna kan åtgärder sättas in om så skulle visa sig vara nödvändigt, exempelvis om resultatet skulle visa sig vara dåligt kan eventuella åtgärder för utbildning och liknande erbjudas. En liknande undersökning har tidigare gjorts utanför Göteborg av GP Konsument, och den har varit till stor hjälp för vår undersökning. Vår uppsats är koncentrerad till de köp som konsumenter gör för privat bruk från näringsidkare direkt i butik. Konsumenträttsliga lagar och regler har skapats för att stödja konsumenter och förbättra deras ställning på marknaden. Konsumentköplagen garanterar konsumenten ett minimiskydd som denne alltid har vid köp från en näringsidkare. För att få svar på vad de anställda i butikerna känner till om Konsumentköplagens regler har vi gjort en undersökning bestående av nio frågor som vi ställde till en anställd i varje deltagande butik i Bergvik samt Mitt i City. Frågorna behandlade reklamation, öppet köp, garanti och utbildning av personalen i konsumenträttsliga frågor. Totalt deltog 69 butiker i undersökningen, varav 33 butiker i Bergviks köpcentrum samt 36 butiker i Mitt i City. Fyra butiker i Bergviks köpcentrum samt tre butiker i Mitt i City gallerian avböjde att delta i undersökningen. Kunskapen om reklamationsrätt som kom fram i undersökningen visade sig vara överlag dåligt. Det visade sig att väldigt få känner till de konsumenträttsliga reglerna och endast ett fåtal butiker ger personalen utbildning inom detta område. Med tanke på de bristfälliga kunskaperna som uppdagades infrias inte lagens syfte att skydda konsumenterna, då många butiker uppgav att de inte följer lagen utan istället har egna regler. En slutsats av denna undersökning är således att butikspersonalen behöver öka sina kunskaper inom konsumenträtt för att bättre kunna vara till hjälp för konsumenterna.

Sammanfattning Bredbands- och digital-TV-marknaden växer kraftigt och det är av stor betydelse ur konsumentsynpunkt att företagen tillämpar skäliga avtalsvillkor. I denna uppsats granskas ett antal standardavtal utfärdade av företagen på respektive marknad. Företagen vars villkor vi analyserar är Universal Telecom, Glocalnet och Tyfon Svenska AB som tillhandahåller bredbandstjänster, samt Viasat, Boxer och Canal Digital, som levererar digital-TV. Det rör sig i dessa fall om ensidigt upprättade standardavtal där konsumenten inte har möjlighet till individuell förhandling. Syftet med uppsatsen är att bringa klarhet i hur man går tillväga vid en oskälighetsbedömning av villkor i standardavtal riktade till konsumenter samt vilken lagstiftning som till övervägande del används inom området. Vi vill även utreda om dessa avtal innehåller oskäliga avtalsvillkor samt i förekommande fall presentera vilka slags oskäliga avtalsvillkor det rör sig om. Vid en oskälighetsbedömning skall hänsyn tas till god sed, tvingande konsumentskyddande lagstiftning, allmänna tvingande rättsprinciper, dispositiv lag samt om obalans uppkommer till följd av en avtalsbestämmelse. Avtalsvillkoren får heller inte vara vilseledande eller otydligt utformade. De lagar som främst tillämpas på dessa marknader är AVLK, EkomL, KkL och KtjL. De två sistnämnda lagarna är dock inte direkt tillämpliga utan får tillämpas analogt. Vid ingången av arbetet misstänkte vi att det kunde vara svårt att hitta oskäliga avtalsvillkor i så stora företag som vi faktiskt valt, men i samtliga av de granskade standardavtalen förekom oskäliga avtalsvillkor. En gemensam nämnare för företagen är att deras avtal innehöll villkor som på ett eller annat sätt oskäligt begränsade konsumentens rätt till ersättning, s.k. ansvarsbegränsningsklausuler. Alla företagen har även villkorsändringsklausuler som bedömts som oskäliga eftersom de ger näringsidkaren ensidig rätt att ändra i villkoren avseende pris, tjänst eller dylikt. Villkor som föreskriver formkrav vid uppsägning, reklamation eller andra meddelanden återfanns i inte mindre än tre av de granskade företagen. Detta är anmärkningsvärt eftersom det med stöd av förarbetena till KkL och tidigare avgöranden har bedömts som oskäligt en längre tid. En del av de undersökta bolagen försöker utnyttja sig av force majeure-klausuler för att slippa prestera sin del av avtalet. Force majeure är omständigheter som det inte kan rådas över, exempelvis krig och naturkatastrofer. Många av företagen utvidgar innebörden till att innefatta även andra omständigheter som ligger inom kontrollsfären.

Sammanfattning Bredbands- och digital-TV-marknaden växer kraftigt och det är av stor betydelse ur konsumentsynpunkt att företagen tillämpar skäliga avtalsvillkor. I denna uppsats granskas ett antal standardavtal utfärdade av företagen på respektive marknad. Företagen vars villkor vi analyserar är Universal Telecom, Glocalnet och Tyfon Svenska AB som tillhandahåller bredbandstjänster, samt Viasat, Boxer och Canal Digital, som levererar digital-TV. Det rör sig i dessa fall om ensidigt upprättade standardavtal där konsumenten inte har möjlighet till individuell förhandling. Syftet med uppsatsen är att bringa klarhet i hur man går tillväga vid en oskälighetsbedömning av villkor i standardavtal riktade till konsumenter samt vilken lagstiftning som till övervägande del används inom området. Vi vill även utreda om dessa avtal innehåller oskäliga avtalsvillkor samt i förekommande fall presentera vilka slags oskäliga avtalsvillkor det rör sig om. Vid en oskälighetsbedömning skall hänsyn tas till god sed, tvingande konsumentskyddande lagstiftning, allmänna tvingande rättsprinciper, dispositiv lag samt om obalans uppkommer till följd av en avtalsbestämmelse. Avtalsvillkoren får heller inte vara vilseledande eller otydligt utformade. De lagar som främst tillämpas på dessa marknader är AVLK, EkomL, KkL och KtjL. De två sistnämnda lagarna är dock inte direkt tillämpliga utan får tillämpas analogt. Vid ingången av arbetet misstänkte vi att det kunde vara svårt att hitta oskäliga avtalsvillkor i så stora företag som vi faktiskt valt, men i samtliga av de granskade standardavtalen förekom oskäliga avtalsvillkor. En gemensam nämnare för företagen är att deras avtal innehöll villkor som på ett eller annat sätt oskäligt begränsade konsumentens rätt till ersättning, s.k. ansvarsbegränsningsklausuler. Alla företagen har även villkorsändringsklausuler som bedömts som oskäliga eftersom de ger näringsidkaren ensidig rätt att ändra i villkoren avseende pris, tjänst eller dylikt. Villkor som föreskriver formkrav vid uppsägning, reklamation eller andra meddelanden återfanns i inte mindre än tre av de granskade företagen. Detta är anmärkningsvärt eftersom det med stöd av förarbetena till KkL och tidigare avgöranden har bedömts som oskäligt en längre tid. En del av de undersökta bolagen försöker utnyttja sig av force majeure-klausuler för att slippa prestera sin del av avtalet. Force majeure är omständigheter som det inte kan rådas över, exempelvis krig och naturkatastrofer. Många av företagen utvidgar innebörden till att innefatta även andra omständigheter som ligger inom kontrollsfären.

I förarbetena till Konsumenttjänstlagen (1985:716) framförs att det är nödvändigt med lagstiftad reglering inom transporttjänster, däribland persontransporter. Det nämns även att att KtjL senare skulle kunna utökas till att gälla fler typer av tjänster än de i början avsedda. Lagstiftat konsumentskydd finns angående persontransporter i sjöfart, järnvägstrafik och luftfart samt paketresor. I dessa trafikslag samt i sjöfart har transportören ett lagstiftat ansvar gentemot passageraren vid förseningar, medan ett sådant ansvar saknas vid järnvägsbefordringar. Det saknas vidare i dagens läge lagstiftning som ger resenärer konsumentskydd vid vägtransporter. Reglering har istället utformats i form av resevillkor uppställda av de olika transportörer som finns inom persontransportområdet, det vill säga av motparten till resenären i avtalet om personbefordran. För att ett förtroende för, och ökning av, resor i kollektivtrafik skall finnas är det viktigt att resenärerna vet att de har vissa grundläggande rättigheter när de reser och att hänsyn tas till dessa rättigheter. Syftet med denna magisteruppsats är att utreda om KtjL kan vara analogiskt tillämplig på avtal om personbefordran vad gäller kollektivtrafik på väg och järnväg. Förutsättningarna för en analogitillämpning av KtjL utreds för att kunna bedöma om en sådan tillämpning är tillämpbar på avtal om personbefordran på väg och järnväg. Uppsatsen avslutas med en bedömning av huruvida en analogitillämpning av KtjL är mer fördelaktig för resenärerna i jämförelse med det skydd som transportörernas resevillkor gör.