Search

Erfarenheter med VOPS

När en person är medicinskt färdigbehandlad på sjukhuset och ska skrivas ut, men i fortsatt behov av vård och omsorg sker en övergripande vårdplanering på sjukhuset för att fördela ansvaret mellan kommun och landsting/region, en så kallad Samordnad vårdplanering (SVPL). Det handlar om att fördela ansvaret både praktiskt och ekonomiskt samt att besluta om vem som ansvarar för uppföljning. När vården och omsorgen ges i det egna hemmet beviljas personen insatser via hemsjukvården och då bör en specifik vårdplan upprättas (Region Skåne, 2005). Dokumentet benämns vård- och omsorgsplan i samverkan (VOPS) eftersom vårdplaneringen skall ske i samverkan mellan kommunens och primärvårdens personal. Denna VOPS skall vara framåtsyftande till sin karaktär och verka för att bevara den enskildes hälsa och välbefinnande i ett längre perspektiv, där också personens egna önskemål tas med i planeringen. En avsikt är också att en VOPS-planering skall följa personen i hela processen, kommunen, primärvården och specialistvården. Genom dokumentationen skall sedan olika vårdgivare kunna skapa sig en uppfattning om personens situation och de olika vårdbehov som finns och kan uppstå för att ge en god vård och omsorg. En annan avsikt är också att förebygga oplanerade sjukhusinläggningar genom att planera åtgärder vid akut insjuknande och försämring. I den här studien har tio VOPS-möten följts upp med individuella intervjuer med den äldre och dennes närstående samt fokusgruppsintervjuer med personalgruppen. Avsikten har varit att fånga olika deltagares erfarenheter av att delta i och genomföra en vård- och omsorgsplanering i samverkan (VOPS).

Äldre personer riskerar i stor utsträckning att drabbas av undernäring och sjuksköterskor har en viktig uppgift i nutritionsarbetet kring dessa personer. Studiens syfte var att mäta attityder till äldres ätande och näringstillstånd. Det validerade instrumentet Staff Attitudes to Nutritional Nursing Care Geriatric scale (SANN-G-skalan) användes. I urvalet ingick sjuksköterskor på särskilt boende och korttidsboende i två kommuner. Två påståenden som handlade om kostpolicy och utbildning i nutrition lades till i enkäten, med möjlighet att lämna kommentar. Svarsfrekvensen var knappt 50 %. Resultatet visade att sjuksköterskorna totalt sett hade en positiv attityd. Det delområde som visade högst andel positiv attityd var individualisering som handlade om individanpassade måltider. En tredjedel av sjuksköterskorna ansåg att det sällan förekommer att äldre människor på kommunalt äldreboende är undernärda, trots att forskning visar motsatsen. För att få kunskap om hur de äldres näringstillstånd är i realiteten bör ansvariga inom respektive kommun undersöka hur många bedömningar som gjorts, vilken dokumentation som finns samt vidtagna åtgärder. Det kan vara en god grund för ett utvecklings- och förbättringsarbete där utbildning, reflektion kring arbetssätt och kommunikationsvägar bör ingå. Den positiva attityden och önskan om utbildning är gynnsam för utvecklings- och förbättringsarbete av nutrition och målttidssituation på särskilt boende och korttidsboende., Elderly people run the risk of undernourishment to a great extent. Registered nurses have an important task in nutritional care. The aim of the study was to measure attitudes to elderly people’s eating and nutritional status. The valid instrument, Staff Attitudes to Nutritional Nursing Care Geriatric scale, (SANN-G-scale) was used. Registered nurses working in nursing homes and short-term care in two communities were selected. Two statements were added to the questionnaire, focussing on nutrition policy and further education. The percentage of answers was almost 50 %. The result showed that registered nurses overall had a positive attitude. The area that showed the highest degree of positive attitude was individualisation about the meal situation. One third of the registered nurses considered that the elderly in municipal care were rarely undernourished, although research findings are showing the opposite. To reveal the elderly´s actual nutritional status the number of assessments, the documentation and what measures have been taken must be investigated. The result could be a good foundation for development work and improvements. In this work further education, reflection about ways of working and ways of communicate should be included. The positive attitude and the registered nurses’ wish for further education are favourable for improvement of nutritional care and meal situations in nursing homes and short-term care.