Search

Detta arbete handlar om de lärprocesser som skapandet av handdockor i bildundervisningen erbjuder. Det är inte materialen i sig som står i centrum, utan det är vad materialen gör när de kombineras och bearbetas och hur det kopplas till olika lärprocesser som min undersökning haft som syfte att undersöka. Den insamlade empirin bygger på deltagande observation samt intervjuer med fem elever respektive en bildlärare som arbetat med att bygga handdockor. I arbetet har jag utgått från frågeställningen: Vad tillför dockskapande till undervisningeni bild, och på vilket sätt är en docka ett redskap för lärande? Jag arbetar också själv som dockmakare och därför har egna reflektioner kopplat till skapandet tagit plats i undersökningen och blivit en del av empirin. Som bakgrund har jag skrivit hur dockor har använts ur ett historiskt perspektiv samt min relation till skapandet utifrån situationer där jag blivit utmanad i både tanke och handling. Tidigare forskning tar upp hur dockor används som ett didaktiskt redskap, olika teoriperspektiv och kopplingen till konsten och bildundervisningen. Jag har sedan valt att undersöka skapandet från multimodal och narrativ teori, vilka tar upp hur vi kommunicerar med hjälp av teckenskapande resurser samt berättandets funktion kopplat till förståendet av jaget och hur man lär med hjälp av berättelser. Min undersökning visar att det i konstruktionen av en karaktär/docka sker en dialog och ett reflekterande i skapandeprocessen. En docka har också en medierande funktion vilket betyder att den tillskrivs personliga egenskaper och uppfattas som en ”egen individ”. Dockan skiftar fokus bort från oss själva ochär därmed friare att förhålla sig till omgivningen än om man själv skulle agera eller spela en roll. Vilket öppnar upp för alternativa frågeställningar. Dockans koppling till leken fyller också en viktig funktion då leken möjliggör att även allvarsamma ämnes kan ges utrymme. Sammanfattningsvis pekar resultatet på att dockor erbjuder ett mång

Detta arbete handlar om de lärprocesser som skapandet av handdockor i bildundervisningen erbjuder. Det är inte materialen i sig som står i centrum, utan det är vad materialen gör när de kombineras och bearbetas och hur det kopplas till olika lärprocesser som min undersökning haft som syfte att undersöka. Den insamlade empirin bygger på deltagande observation samt intervjuer med fem elever respektive en bildlärare som arbetat med att bygga handdockor. I arbetet har jag utgått från frågeställningen: Vad tillför dockskapande till undervisningeni bild, och på vilket sätt är en docka ett redskap för lärande? Jag arbetar också själv som dockmakare och därför har egna reflektioner kopplat till skapandet tagit plats i undersökningen och blivit en del av empirin. Som bakgrund har jag skrivit hur dockor har använts ur ett historiskt perspektiv samt min relation till skapandet utifrån situationer där jag blivit utmanad i både tanke och handling. Tidigare forskning tar upp hur dockor används som ett didaktiskt redskap, olika teoriperspektiv och kopplingen till konsten och bildundervisningen. Jag har sedan valt att undersöka skapandet från multimodal och narrativ teori, vilka tar upp hur vi kommunicerar med hjälp av teckenskapande resurser samt berättandets funktion kopplat till förståendet av jaget och hur man lär med hjälp av berättelser. Min undersökning visar att det i konstruktionen av en karaktär/docka sker en dialog och ett reflekterande i skapandeprocessen. En docka har också en medierande funktion vilket betyder att den tillskrivs personliga egenskaper och uppfattas som en ”egen individ”. Dockan skiftar fokus bort från oss själva ochär därmed friare att förhålla sig till omgivningen än om man själv skulle agera eller spela en roll. Vilket öppnar upp för alternativa frågeställningar. Dockans koppling till leken fyller också en viktig funktion då leken möjliggör att även allvarsamma ämnes kan ges utrymme. Sammanfattningsvis pekar resultatet på att dockor erbjuder ett mång

Under hösten 2020 sände SVT (Sveriges television) tv-programmet "Våra barns hemliga liv.". I tv-programmet analyserar och kommenterar två barnpsykologer barnen, deras beteenden och handlingar. Utifrån begreppet det komptenta barnet var syftet i den här studien att undersöka vilka diskursiva sannaninga som skapas i barnspykologernas uttryck. Studien använder en femistisk poststrukturell teoribildning inspirerad av Foucault och Butler idéer om makt, subjekt och diskurser. Uppsatsen använder kritisk diskursanalys, med stöd av Fairscloughs förståelse av metoden. Studien kan synliggöra hur barnspsykologernas språkliga uttryck kan förstås i termer av funktions-, ålder- och könsdiskurser. Vidare kan studien belysa hur det komptetna barnet likställs med självständighet och hur detta kan komma att normalisera bilden av barnet som funkitionellt i relation till ålder och kön.

Under hösten 2020 sände SVT (Sveriges television) tv-programmet "Våra barns hemliga liv.". I tv-programmet analyserar och kommenterar två barnpsykologer barnen, deras beteenden och handlingar. Utifrån begreppet det komptenta barnet var syftet i den här studien att undersöka vilka diskursiva sannaninga som skapas i barnspykologernas uttryck. Studien använder en femistisk poststrukturell teoribildning inspirerad av Foucault och Butler idéer om makt, subjekt och diskurser. Uppsatsen använder kritisk diskursanalys, med stöd av Fairscloughs förståelse av metoden. Studien kan synliggöra hur barnspsykologernas språkliga uttryck kan förstås i termer av funktions-, ålder- och könsdiskurser. Vidare kan studien belysa hur det komptetna barnet likställs med självständighet och hur detta kan komma att normalisera bilden av barnet som funkitionellt i relation till ålder och kön.

Uppsatsens syfte är att ge en fördjupad bild av hur dokumentärfilmsskapare användersig av det egna jaget i dokumentärfilmsprocessen. För att undersöka det sågenomfördes djupintervjuer med fyra verksamma dokumentärfilmare i Sverige.Fokuset i studie grundar sig i en frågeställning som ämnar undersöka hurdokumentärfilmarna återberättar sig själv i det egna arbetet. Hur pass mycketinförlivar de sina egna upplevelser, känslor och drivkrafter i filmerna de skapar. Deteorier som lyfts fram i denna studie är först en historisk översikt som syftar till attvisa hur filmskaparnas representation i filmen har förändrats genom tiderna. Därefterpresenteras ett teoretiskt ramverk innehållandes tre tydliga aspekter, reflexivitet,kommunikativ dokumentärfilmsteori och det dokumentära kontraktet som opererarpå ett mer kognitivt plan. Sammantaget så landar denna studie i att jaget presenterasbåde subtilt och direkt. Att olika emotionella och praktiska processer påverkarfilmskaparnas förståelse av ämnet och vikten av att se sig själv som en del i det somgestaltas premieras.

In der vorliegenden Examensarbeit geht es um eine eingehende Analyse der Figur des Evangelisten in der Johannes-Passion von J. S. Bach. Mit Hilfe eines interdisziplinären und intermedialen Ansatzes soll der Frage nachgegangen werden, welche Bedeutung er als Erzählfigur für das Werk allgemein und für den Rezipienten im Besonderen hat. Wie wichtig sein Erzählbewusstsein im Hinblick auf ein zunehmend medialisiertes und säkularisiertes Publikum ist, soll dabei ebenso beleuchtet werden, wie die Kraft seiner Performativität - sein Potential als theatrale Figur. Der Blick auf eine aktuelle Inszenierung, in diesem Fall die gestreamte Fassung der Johannes-Passion von Peter Sellars in Zusammenarbeit mit den Berliner Philharmonikern aus dem Jahr 2019 sowie den Libretto-Text des Evangelisten ermöglicht das Untersuchen von Erzählweise, Kommunikationsstrategie und Spielart dieser spannenden und komplexen ErzählerFigur. Der Fokus auf das epische Moment und die strukturell/dramaturgische Bedeutung des Evangelisten ist dabei bewusst gewählt, da sie mir für die praktische Vermittlung und Darstellung des Evangelisten als relevant erscheinen., This degree thesis entails a thorough analysis of the Evangelist-character in the St. John Passion from J. S. Bach. With the help of an interdisciplinary and intermedial approach, the question to be investigated is: which meaning does he have as a narrative figure for the work in general and for the recipient in particular? How important his narrative consciousness is in view of an increasingly medialized and secularized audience should also be illuminated, as well as the power of his performativity - his potential as a theatrical character. The look at a current production, in this case the streamed version of the St. John Passion from Peter Sellars in collaboration with the Berlin Philharmonic from 2019 as well as the libretto of the Evangelist, enables the exploration of narrative style, communication strategy and way of acting of this exciting and complex narrator figure. The focus on the epic moment and the structural/dramaturgical meaning of the Evangelist is deliberately chosen, because I deem them relevant to the practical mediation and presentation of the Evangelist.

Uppsatsens syfte är att ge en fördjupad bild av hur dokumentärfilmsskapare användersig av det egna jaget i dokumentärfilmsprocessen. För att undersöka det sågenomfördes djupintervjuer med fyra verksamma dokumentärfilmare i Sverige.Fokuset i studie grundar sig i en frågeställning som ämnar undersöka hurdokumentärfilmarna återberättar sig själv i det egna arbetet. Hur pass mycketinförlivar de sina egna upplevelser, känslor och drivkrafter i filmerna de skapar. Deteorier som lyfts fram i denna studie är först en historisk översikt som syftar till attvisa hur filmskaparnas representation i filmen har förändrats genom tiderna. Därefterpresenteras ett teoretiskt ramverk innehållandes tre tydliga aspekter, reflexivitet,kommunikativ dokumentärfilmsteori och det dokumentära kontraktet som opererarpå ett mer kognitivt plan. Sammantaget så landar denna studie i att jaget presenterasbåde subtilt och direkt. Att olika emotionella och praktiska processer påverkarfilmskaparnas förståelse av ämnet och vikten av att se sig själv som en del i det somgestaltas premieras.

In der vorliegenden Examensarbeit geht es um eine eingehende Analyse der Figur des Evangelisten in der Johannes-Passion von J. S. Bach. Mit Hilfe eines interdisziplinären und intermedialen Ansatzes soll der Frage nachgegangen werden, welche Bedeutung er als Erzählfigur für das Werk allgemein und für den Rezipienten im Besonderen hat. Wie wichtig sein Erzählbewusstsein im Hinblick auf ein zunehmend medialisiertes und säkularisiertes Publikum ist, soll dabei ebenso beleuchtet werden, wie die Kraft seiner Performativität - sein Potential als theatrale Figur. Der Blick auf eine aktuelle Inszenierung, in diesem Fall die gestreamte Fassung der Johannes-Passion von Peter Sellars in Zusammenarbeit mit den Berliner Philharmonikern aus dem Jahr 2019 sowie den Libretto-Text des Evangelisten ermöglicht das Untersuchen von Erzählweise, Kommunikationsstrategie und Spielart dieser spannenden und komplexen ErzählerFigur. Der Fokus auf das epische Moment und die strukturell/dramaturgische Bedeutung des Evangelisten ist dabei bewusst gewählt, da sie mir für die praktische Vermittlung und Darstellung des Evangelisten als relevant erscheinen., This degree thesis entails a thorough analysis of the Evangelist-character in the St. John Passion from J. S. Bach. With the help of an interdisciplinary and intermedial approach, the question to be investigated is: which meaning does he have as a narrative figure for the work in general and for the recipient in particular? How important his narrative consciousness is in view of an increasingly medialized and secularized audience should also be illuminated, as well as the power of his performativity - his potential as a theatrical character. The look at a current production, in this case the streamed version of the St. John Passion from Peter Sellars in collaboration with the Berlin Philharmonic from 2019 as well as the libretto of the Evangelist, enables the exploration of narrative style, communication strategy and way of acting of this exciting and complex narrator figure. The focus on the epic moment and the structural/dramaturgical meaning of the Evangelist is deliberately chosen, because I deem them relevant to the practical mediation and presentation of the Evangelist.

Jag visade min då nya installation ”I wrote pen” för en klasskamrat som reagerade med en påminnelse om att jag har rätt att vara självsäker. Att jag borde vara försiktig med att ursäkta mina verk i och med att jag är kvinna. Jag sa att min inre konflikt var ett material och inte en ursäkt. Hon blev rädd att hon varit för hård. Jag fick dåligt samvete för att jag fick henne tro att hon varit för hård.

Jag visade min då nya installation ”I wrote pen” för en klasskamrat som reagerade med en påminnelse om att jag har rätt att vara självsäker. Att jag borde vara försiktig med att ursäkta mina verk i och med att jag är kvinna. Jag sa att min inre konflikt var ett material och inte en ursäkt. Hon blev rädd att hon varit för hård. Jag fick dåligt samvete för att jag fick henne tro att hon varit för hård.

In 2015 the Danish performance theatre Hotel Pro Forma turned 30. It was celebrated with the performative exhibition Dagens kage er en træstamme (Today's Cake is a Log) at the exhibition venue Kunstforeningen Gl. Strand in Copenhagen, 6-29 November. The doctoral fellows in theatre studies Kim Skjoldager-Nielsen and Daria Kubiak revisits the exhibition in a review for the Danish reseach journal Peripeti.

A TALK ABOUT ROLES IN A SETTING (2015) is a performative work by the artist Johan Lundin. A choreographed presentation is performed for 12 participants in a scenography describing public and private environments. The production process and performance of the work is describing how roles and circumstances change when an environment is observed through a perspective where fiction is allowed to be used as methodology to engineer new reality images. Through the terms role and setting this publication is focusing on describing how the visual image of the body and its movement has an influence on how identity and gender is constantly formed in relation to the place's historical, social and cultural contexts., A TALK ABOUT ROLES IN A SETTING (2015) är ett performativt verk av konstnären Johan Lundin. En koreograferad presentation framförs för 12 deltagare i en scenografi som beskriver offentliga och privata miljöer. Verkets process och framförande skildrar hur roller och förutsättningar ändras när en miljö observeras genom ett perspektiv där fiktion tillåts användas som metodik för att iscensätta nya verklighetsbilder. Genom termerna roll och setting sätts i den här publikationen fokus vid att beskriva hur den visuella bilden av kroppen och dess rörelse har inflytande för hur identitet och genus ständigt formas i relation till platsers historiska, sociala och kulturella sammanhang., ISBN: 978-91-982605-0-2 (Print) ISBN: 978-91-982605-1-9 (Digital) Print / Tryck: Johan Lundin, Stockholm, 2015

Beim Übergang von der Kassler Innenstadt zu den Randlagen der Fußgängerzone verschiebt sich die Wahrnehmung von einer belebten Einkaufsstraße zu einem aussterbenden Quartier mit einem zunehmendem Leer­stand von Ladenflächen. Das Projekt mit dem Titel „Urban Glow“, welches an der Schnittstelle von Architektur und Kunst agiert, geht der Frage nach, wie dieser Stadtraum mit Hilfe minimaler architektonischer Eingriffe wieder in das Bewusstsein der Bewohner geholt werden kann.

Beim Übergang von der Kassler Innenstadt zu den Randlagen der Fußgängerzone verschiebt sich die Wahrnehmung von einer belebten Einkaufsstraße zu einem aussterbenden Quartier mit einem zunehmendem Leer­stand von Ladenflächen. Das Projekt mit dem Titel „Urban Glow“, welches an der Schnittstelle von Architektur und Kunst agiert, geht der Frage nach, wie dieser Stadtraum mit Hilfe minimaler architektonischer Eingriffe wieder in das Bewusstsein der Bewohner geholt werden kann.

Beim Übergang von der Kassler Innenstadt zu den Randlagen der Fußgängerzone verschiebt sich die Wahrnehmung von einer belebten Einkaufsstraße zu einem aussterbenden Quartier mit einem zunehmendem Leer­stand von Ladenflächen. Das Projekt mit dem Titel „Urban Glow“, welches an der Schnittstelle von Architektur und Kunst agiert, geht der Frage nach, wie dieser Stadtraum mit Hilfe minimaler architektonischer Eingriffe wieder in das Bewusstsein der Bewohner geholt werden kann.

A TALK ABOUT ROLES IN A SETTING (2015) is a performative work by the artist Johan Lundin. A choreographed presentation is performed for 12 participants in a scenography describing public and private environments. The production process and performance of the work is describing how roles and circumstances change when an environment is observed through a perspective where fiction is allowed to be used as methodology to engineer new reality images. Through the terms role and setting this publication is focusing on describing how the visual image of the body and its movement has an influence on how identity and gender is constantly formed in relation to the place's historical, social and cultural contexts., A TALK ABOUT ROLES IN A SETTING (2015) är ett performativt verk av konstnären Johan Lundin. En koreograferad presentation framförs för 12 deltagare i en scenografi som beskriver offentliga och privata miljöer. Verkets process och framförande skildrar hur roller och förutsättningar ändras när en miljö observeras genom ett perspektiv där fiktion tillåts användas som metodik för att iscensätta nya verklighetsbilder. Genom termerna roll och setting sätts i den här publikationen fokus vid att beskriva hur den visuella bilden av kroppen och dess rörelse har inflytande för hur identitet och genus ständigt formas i relation till platsers historiska, sociala och kulturella sammanhang., ISBN: 978-91-982605-0-2 (Print) ISBN: 978-91-982605-1-9 (Digital) Print / Tryck: Johan Lundin, Stockholm, 2015

Psihoanalitička situacija je pretežno govorna relacija, govorni događaj. Govorna komunikacija je nesvodiva na domen semantičkog. Govoriti ne znači samo saopštavati. Govor može imati konkretne efekte. U psihoanalitičkoj situaciji, kao i u svakoj govornoj relaciji, slušalac je je izložen efektima prozodije i značenjskim efektima reči. Kod primitivnih mentalnih organizacija nemogućnost semiotizacije unutrašnjih stanja dovodi do specifičnog prodora prozodijskih elemenata u govor subjekta. Ovi akustički elementi koji mogu biti u funkciji evokacije rudimentrano mentalizovanih, bezimenih, nesemiotizovana unutrašnja stanja, potencijalno mogu imati efekat na recipijenta. Prilikom tumačenja, kako u radu sa primitivnim mentalnim organizacijama, tako i u radu sa neurotičnim pacijentima, nužno je imati u vidu performativno dejstvo govora. Diskurs karakterističan za transfernu situaciju može biti oblikovan tako da proizvede želju i prikrije perzistentan manjak u biću. Smisao diskursa tada primarno ne leži u kazivanju, koliko u višku iskazivanja, performativnim efektima reči. Treba imati na umu da smisao govora analiziranog nikada nije u potpunosti uhvatljiv za analitičara, da uvek negde beži, izmiče. Kada se govor pacijenta opire tumačenju, u analitički proces se može uplesti analitičareva želja za znanjem, koja je u funkciji užitka. To dalje može usloviti zastoj u analitičkom procesu. Uspešan ishod analize treba da dovede do de-idealizacije analitičara kao subjekta za koga se pretpostavlja da zna., Psychoanalytical situation is mainly speech relation, a speech event. Speech communication cannot be reduced to semantic domain. To speak is not solely to say. Speech can have concrete effects. In psychoanalytical situation, as in any speech relation, listener is exposed to both prosodic effects and effects of words. At primitive mental organizations, inability of semiotization of inner states leads to specific intrusion of prosodic elements in subject's speech. These acoustic elements, which can be in function of evocation of rudimentary metalized, unnamed, non-semiotized inner states, can, potentionaly, have effect on recipient. In interpretation, whether working with patients with primitive mental organizations or with neurotics, it is necessary to have in view these performative effects of speech. Discourse characteristic for transfer situation can be shaped in such a way to produce desire and hide persistent lack in being. The discourse's meaning than does not lie primarily in speech as in excess of saying, in pereformative effects of words. It should be kept in mind that the meaning of patients speech never unfolds fully for the analyst, that it slips through, fiddles away... When patient's speech resists interpretation, analyst's desire for knowledge can interfere in analytical process thus leading to its impasse. Successful outcome of analysis should lead to de-idealization of analyst as subject who is supposed to know.

Psihoanalitička situacija je pretežno govorna relacija, govorni događaj. Govorna komunikacija je nesvodiva na domen semantičkog. Govoriti ne znači samo saopštavati. Govor može imati konkretne efekte. U psihoanalitičkoj situaciji, kao i u svakoj govornoj relaciji, slušalac je je izložen efektima prozodije i značenjskim efektima reči. Kod primitivnih mentalnih organizacija nemogućnost semiotizacije unutrašnjih stanja dovodi do specifičnog prodora prozodijskih elemenata u govor subjekta. Ovi akustički elementi koji mogu biti u funkciji evokacije rudimentrano mentalizovanih, bezimenih, nesemiotizovana unutrašnja stanja, potencijalno mogu imati efekat na recipijenta. Prilikom tumačenja, kako u radu sa primitivnim mentalnim organizacijama, tako i u radu sa neurotičnim pacijentima, nužno je imati u vidu performativno dejstvo govora. Diskurs karakterističan za transfernu situaciju može biti oblikovan tako da proizvede želju i prikrije perzistentan manjak u biću. Smisao diskursa tada primarno ne leži u kazivanju, koliko u višku iskazivanja, performativnim efektima reči. Treba imati na umu da smisao govora analiziranog nikada nije u potpunosti uhvatljiv za analitičara, da uvek negde beži, izmiče. Kada se govor pacijenta opire tumačenju, u analitički proces se može uplesti analitičareva želja za znanjem, koja je u funkciji užitka. To dalje može usloviti zastoj u analitičkom procesu. Uspešan ishod analize treba da dovede do de-idealizacije analitičara kao subjekta za koga se pretpostavlja da zna., Psychoanalytical situation is mainly speech relation, a speech event. Speech communication cannot be reduced to semantic domain. To speak is not solely to say. Speech can have concrete effects. In psychoanalytical situation, as in any speech relation, listener is exposed to both prosodic effects and effects of words. At primitive mental organizations, inability of semiotization of inner states leads to specific intrusion of prosodic elements in subject's speech. These acoustic elements, which can be in function of evocation of rudimentary metalized, unnamed, non-semiotized inner states, can, potentionaly, have effect on recipient. In interpretation, whether working with patients with primitive mental organizations or with neurotics, it is necessary to have in view these performative effects of speech. Discourse characteristic for transfer situation can be shaped in such a way to produce desire and hide persistent lack in being. The discourse's meaning than does not lie primarily in speech as in excess of saying, in pereformative effects of words. It should be kept in mind that the meaning of patients speech never unfolds fully for the analyst, that it slips through, fiddles away... When patient's speech resists interpretation, analyst's desire for knowledge can interfere in analytical process thus leading to its impasse. Successful outcome of analysis should lead to de-idealization of analyst as subject who is supposed to know.