Search

This article takes interest in reocentric thinking, as well as in the ways such thinking is brought to bear on research on language and social life. Reocentric thinking, understood as referential theories that treat words as standing for things, is pervasive throughout the history of (Western) linguistic thought. Yet, its manifestations in descriptive linguistic research are scantly explored. Seeking to account for how a reocentric vision of language and social life is realized and concomitantly adapted in scholarly practice, the article analyses the research of Swedish linguist and folklorist Lars Levander (1883–1950). Levander spent most of his life documenting the vernacular languages and peasant life of Sweden’s Dalarna province. His assumptions about the relationship between words and things, as this article argues, significantly guided his research practice. Furthermore, they served to conceptualize, and concomitantly capture, certain configurations of time and vernacular authenticity. The article seeks, accordingly, to grasp the dialectic between Levander’s epistemic presuppositions and his scholarly production. More broadly, the article’s historical, epistemological mode of engagement exemplifies how early and potentially ingrained apprehensions of language, as well as their epistemic prerequisites and effects, can be understood and rectified.

I den här undersökningen tittar jag närmare på dialektutjämningen i Mora genom en studie av två personers språkliga repertoar. Särskilt studeras individuell variation som grund för språklig förändring. I uppsatsen jämför jag språkbruket hos en äldre och en yngre informant, en mor och en vuxen son, i olika samtalssituationer. Den yngre informanten studeras därtill närmare för att se hur dennes individuella variation i tre olika samtalssituationer kan visa på språkliga förändringar i området. Utifrån undersökningen av informanternas språk kan jag visa att Mora-området präglas av en utjämningsprocess. Denna tar sig uttryck dels i att användandet av den traditionella dialekten minskar, dels i att flera traditionella dialektdrag minskar i användning mellan generationerna. Dessutom visar studien av den yngre informantens individuella variation på samma utjämningsprocess där han är mer dialektal i samtal med mer dialektala samtalsdeltagare medan han blir mindre kategoriskt dialektal och använder färre dialektala drag i andra samtalssituationer. Vidare visar en genomgång av den yngre informantens sociala nätverk kopplat till språkanvändning att den traditionella dialektens domäner minskar. I de sammanhang där traditionell dialekt tidigare var de självklara samtalsspråket gäller inte detta längre på samma sätt.

I den här undersökningen tittar jag närmare på dialektutjämningen i Mora genom en studie av två personers språkliga repertoar. Särskilt studeras individuell variation som grund för språklig förändring. I uppsatsen jämför jag språkbruket hos en äldre och en yngre informant, en mor och en vuxen son, i olika samtalssituationer. Den yngre informanten studeras därtill närmare för att se hur dennes individuella variation i tre olika samtalssituationer kan visa på språkliga förändringar i området. Utifrån undersökningen av informanternas språk kan jag visa att Mora-området präglas av en utjämningsprocess. Denna tar sig uttryck dels i att användandet av den traditionella dialekten minskar, dels i att flera traditionella dialektdrag minskar i användning mellan generationerna. Dessutom visar studien av den yngre informantens individuella variation på samma utjämningsprocess där han är mer dialektal i samtal med mer dialektala samtalsdeltagare medan han blir mindre kategoriskt dialektal och använder färre dialektala drag i andra samtalssituationer. Vidare visar en genomgång av den yngre informantens sociala nätverk kopplat till språkanvändning att den traditionella dialektens domäner minskar. I de sammanhang där traditionell dialekt tidigare var de självklara samtalsspråket gäller inte detta längre på samma sätt.